29

När Niklas Svensson öppnar bildörren på Bondegatan och tar på sig handskarna och mössan drabbas han av en känsla av att tiden är ur led. Som om han trillat ner i ett hål i rymden och befinner sig i en gammal arkivfilm från Sovjettiden.

Den uppfordrande kylan, människorna i sina alldeles för tjocka kläder, de bistra minerna och röken ur deras munnar. Den totala frånvaron av ljus och glädje. Klockan är sju på torsdagsmorgonen, men dagen verkar redan vara till ända.

Ska det verkligen vara så här? tänker han. Det går knappt att vara ute med barnen.

Rudolf Gräns kliver ur passagerarsätet och fäller ut sin vita käpp. Han är klädd i en fodrad långrock och en gammal pälsmössa med öronlappar, och passar bra in i den sovjetiska arkivfilmen. De mörka solglasögonen är på.

”Du bör nog hålla mig i armen”, säger Niklas. ”Det är en massa bilar här som står parkerade hur som helst. Och gott om stirriga journalister som springer omkring.”

”Jag hör dem”, säger Rudolf och tar tag i Niklas överarm.

Niklas håller upp avspärrningsbandet för Rudolf och de går fram mot den blå containern.

En uniformerad polisman med en rykande mugg kaffe i handen stirrar på Rudolf med ett hånfullt leende.

Niklas har sett det många gånger förr. Den oförstående attityden gentemot den blinde kriminalinspektören.

Det får vara nog nu. Jag tänker säga ifrån i dag, inte i morgon.

Niklas ber Rudolf vänta ett tag. Sedan går han fram till polismannen med muggen och viskar i hans öra:

”Han är värd fem sådana som du. Minst.”

När han har lämnat den svarslöse uniformen bakom sig och går tillbaka till Rudolf kan han inte låta bli att le, och förvånas över sitt eget beteende.

Det där var inte likt honom. Inte alls.

Framför containern står Sam Koltberg och hoppar på stället i sina alltför tunna skor. Niklas vet att många av hans kollegor har svårt för Koltbergs attityd, men själv kommer han bra överens med honom.

”Hej Sam. Hur går det?” frågar Niklas.

Koltberg är barhuvad och öronen är ilsket rödblå.

”Inga större konstigheter”, säger han med rösten darrande av köld. ”Krutrester på fingrarna. Liknande krutrester runt hålet i tinningen. Han har skjutit sig.”

”Jaså? Enligt larmet lät det som mord.”

”Någon har velat få det att se ut som det”, säger Koltberg.

”Vet vi vem han är?” frågar Rudolf.

”Johan Krusegård, trettiofem år gammal. I alla fall enligt körkortet. Det låg några tusenlappar i plånboken också, vilket stärker min teori om självmord. Annars skulle gärningsmannen ha tagit pengarna.”

”Kan jag klättra upp och titta?” säger Niklas.

Koltberg slår med armarna om överkroppen.

”Visst, men rör ingenting.”

Niklas klättrar upp på kanten och tittar ner i containern. Ser säcken och påminns om den otäcka drömmen han hade härom natten.

Men det är inte hans son som ligger där, utan en man i trettioårsåldern, med breda axlar och ett svart hål ovanför högra örat. Han har ett sorgset ansiktsuttryck och ena handen tycks hålla fast i sopsäcken som är nerdragen till midjan.

Den dödes ena rockärm är söndersliten och Niklas ser tatueringen, den som gjorde att Särskilda enheten kallades hit.

Ett stort lejon breder ut sig över delar av både över- och underarmen. Ett rovdjur i språng, med gapande mun och överdrivet stora hörntänder. Konturerna är fortfarande skarpa, färgerna tydliga.

Den är gjord nyligen.

Niklas tittar på ansiktet igen.

Kan den här mannen vara mördaren i lejondräkten?

Är det han som har hållit en liten pojke fången i en månad och sedan torterat honom och skurit av hans hals?

Axelbredden stämmer. Det breda käkpartiet också.

Blev skulden för tung att bära? Eller stod han inte ut med tanken på att själv kunna hamna i en bur?

Och hur kom han hit? Vem stoppade honom i en säck?

Kanske har han inte alls med deras fall att göra.

Niklas tar foton av Johan Krusegård med mobilen.

Sedan klättrar han ner igen.

Två tekniker närmar sig. Koltberg gormar om att de är sena och att han inte har hela dagen på sig. Han ger dem order om hur de ska lyfta upp kroppen ur containern och skäller på dem när det visar sig att de har glömt liksäcken i bilen.

Rudolf pratar med befälet på plats. De kommer överens om att organisera en dörrknackning i området och tilldelar två polisassistenter den otacksamma uppgiften att söka igenom resten av containern när teknikerna är klara.

En bit bort står en uniform med en man som uppenbarligen lever på gatan. Det måste vara Patrik Andersson, han som ringde in fyndet av kroppen.

Niklas förhör den skygge, blåfrusne mannen som hastigast, och han berättar hur han sovit i containern, och sedan upptäckt liket när han vaknade. De får ett nummer till en präst i Citykyrkan, ”ni kan kontakta honom så får ni tag i mig”, och sedan låter han Patrik Andersson försvinna ut på stan.

På vägen tillbaka till bilen diskuterar Niklas och Rudolf tänkbara teorier.

Är det Ismails mördare de har hittat?

Tog han livet av sig på fel ställe?

Blev han tvingad till det?

Och i så fall av vem? Och varför?

En liten flicka går förbi dem med skumpande skolryggsäck. Niklas ser hur hon tappar något ur jackfickan, en liten älva i rosa plast, och rusar efter henne och lämnar tillbaka den.

Flickan tackar artigt och vinkar åt honom när hon går vidare.

Han vinkar tillbaka.