34

Niklas Svensson svänger in på skolans parkering och ser Helena stå och vänta på honom utanför ingången till aulan. Hon står i en gatlampas sken, och det omgivande mörkret verkar vilja krypa närmare henne. Föräldrar skyndar mot den låga vitmålade betongbyggnaden, försvinner in genom dubbeldörrarna i glas.

Niklas stänger av motorn men sitter kvar en stund. Blundar, tar några djupa andetag och försöker skingra tankarna.

Han brukar inte ha några problem med att lägga arbetet åt sidan när han lämnar polishuset, men de senaste dagarna har de mörka bilderna följt med honom hem.

Han kliver ur bilen och vinkar till sin hustru.

”Hej”, säger Helena och tittar på honom med bekymrad min. ”Hur är det?”

”Det är bra, egentligen. Jag har bara inte hunnit få jobbet ur skallen.”

Han kramar om henne och känner hennes kalla nästipp mot sin hals, hur hennes välbekanta doft knappt tränger igenom kylan, men att den finns där som en smekning.

”Nu går vi in”, säger han sedan. ”Det här blir kul.”

I den nedsänkta aulan är det femton meter till tak, och väggarna är klädda med vitlaserad furupanel. Ett hundratal föräldrar har redan tagit plats i de golvfasta stolarna. Helena och Niklas hejar på flera av dem medan de sakta tar sig fram mot två lediga stolar långt fram på mittraden.

Niklas sätter mobilen på ljudlöst, stoppar den i kavajens innerficka och tar Helenas hand i sin.

Nere på scenen kikar nyfikna barn ideligen fram bakom det röda sammetsdraperiet, och han koncentrerar sig på att försöka njuta av stunden. Bara hon och han, och så deras Lukas som snart ska in på scenen. Småsyskonen är kvar hemma, kör nog hårt med mormor just nu.

Ridån går upp och klass 3B:s uppsättning av Harry Potter och de vises sten tar sin början.

Det är Lukas kompis Arvid som spelar Harry Potter, och när föreställningen börjar sitter han inlåst i en trång skrubb. Utanför skrubben står hans elaka styvföräldrar och pratar illa om den konstiga pojken.

Flera föräldrar skattar åt replikerna, men Niklas tänker på Ismail.

Han var också inlåst i ett trångt utrymme, omgiven av elaka vuxna. Men det kom aldrig någon som räddade honom och tog med honom till en fantastisk skola.

Det kom ett lejon.

Efter tio minuter rullar ett tåg av papp in på scenen och Lukas, i Ron Weasleys gestalt, kommer in i handlingen.

Hans röst darrar, men han har roliga repliker och när han ska försöka trolla går hans trollstav av på mitten. Publiken skrattar och Niklas ser hur Lukas får kämpa för att hålla sig allvarlig.

Det är så här barn ska ha det, tänker han. De ska ha ont i magen av nervositet inför en skolpjäs, inte av rädsla för att bli plågade av vuxna.

I pausen köper de kaffe och kakor i den stimmiga foajén av Lukas klasskamrater, pratar med andra föräldrar i trängseln och berömmer varandra för hur duktiga deras barn är.

När Niklas hämtar påtår hör han ett samtal mellan två pappor som han inte kan namnet på. Något får honom att stanna till och tjuvlyssna medan han häller upp kaffet.

”Jag har alltid trott att det där gamla skyddsrummet var igenbommat”, säger den ene mannen, och Niklas dröjer sig kvar bakom dem med två fulla koppar kaffe i händerna. Hör mannen fortsätta:

”Flera gånger de senaste veckorna har jag sett en man gå in där. En gång med en enorm ryggsäck, en annan med en massa järnskrot och ett stort kamerastativ. Man undrar vad han gör där inne?”

”Tror du att han bor där?” frågar den andre.

”Vem vet, det rör sig mycket konstigt folk där ute i Orminge.”

Niklas står fortfarande orörlig bakom dem, ena handen skakar en aning och han känner hur han spiller varmt kaffe på huden, men det spelar ingen roll.

Det här är betydelsefullt.

Filmen med Ismail. Den skulle kunna vara inspelad i ett skyddsrum.

Och Krusegård bodde i Orminge.

Niklas tänker på Östmans ord:

Leta i närområdet, det är mitt tips.

Östman menade i närområdet i Stocksund. Men tänk om det i stället är Orminge som är mördarens bas, och att han valde att föra Ismails kropp till Stocksund av skäl som de ännu inte känner till?

Var det Krusegård som gick in i skyddsrummet?

Kan vi ha en sådan tur?

Niklas vill prata med pappan, fråga ut honom, men väljer att låta bli. Den här historien har gjort kvällstidningarna fullständigt galna, och han törs inte riskera att minsta ledtråd läcker ut.

Han ställer ifrån sig kaffekopparna och går in på toaletten i stället. Googlar på ”skyddsrum” och ”Orminge” och skummar igenom uppgifterna.

Försvarets skyddsrum för det allmänna, stängt 1986. Ute till försäljning sedan två år tillbaka.

Var det där inne Ismail plågades till döds? tänker han.

Det där han hörde om järnskrotet, det skulle kunna vara materialet till buren. Och jätteryggsäcken … var den stor nog för att rymma ett nedsövt barn? Kanske. Om den var på hundra liter eller mer.

Men det kan vara vem som helst som har hållit till där. Hur många typer finns det inte som tar sin tillflykt till övergivna tunnelbanetunnlar och bergrum?

Men det kan vara vår man.

Jag måste dit, tänker han.

I andra akten är Lukas med nästan hela tiden. Helena skrattar högt flera gånger, men Niklas kan inte koncentrera sig. Han tittar ideligen på klockan och har svårt att hitta en bekväm ställning i stolen.

I bilen på väg hem är Lukas en enda lång ström av ord: Såg du det, pappa, såg du det, mamma, hörde ni hur alla skrattade? Tror ni att jag kan bli skådespelare på riktigt, och hur gör man då och hur mycket måste man öva?

Niklas sträcker bak högerarmen och tar Lukas hand. Den är varm och fuktig, precis som i somras, när de sprang hand i hand i vattenbrynet på stranden på Mallorca.

”Du kan bli vad som helst”, säger han.

De stannar bilen på garageuppfarten och Lukas springer in till mormor.

Niklas och Helena sitter tysta kvar en stund.

”Vi har det bra”, säger Helena. ”Får man ha det så här bra?”

Niklas nickar. ”Det får man.”

Han tar hennes hand i sin.

”Jag måste jobba ett par timmar i kväll”, säger han. ”Det är en grej jag måste åka i väg och kolla, något som kan leda till att fallet vi jobbar med blir löst redan i morgon.”

Helena tittar på klockan. 19.53.

”Det är barnmordet, va?”

Niklas har inte berättat så mycket om det, men Helena har följt medierapporteringen och förfasats över bilderna på Ismail i buren.

”Ja.”

”Vem följer med dig?”

”Ingen. Det behövs inte. Det är ingen person jag ska träffa. Bara en uppgift som måste kollas upp. Som kan vara avgörande.”

Hon nickar långsamt. Sedan går de in.

Fyraårige Tim, som borde ha somnat för länge sedan, springer fram till Niklas.

”Är du uppe så här sent?” frågar han och tar upp honom i famnen.

”Vi fick glass till kvällsmat.”

”En vanlig vardag?”

Tim krånglar sig ur famnen och springer i väg in i vardagsrummet.

Niklas kramar om sin svärmor och tackar för hjälpen och lyfter sedan upp Emma i famnen. Hennes hår är rufsigt och alldeles fuktigt av svett.

”Pappa måste jobba lite i kväll. Men jag kommer och pussar dig när du har somnat.”

”Ska du fånga en tjuv?”

”Nej. Men jag ska följa upp ett tips som gör att vi kanske kan lösa ett mysterium.”

Niklas pussar henne och sätter ner henne i soffan. Sedan ger han även Lukas en godnattkram och går fram till Helena för att pussa henne på kinden.

Hon vänder ansiktet mot honom och förvandlar kindpussen till en kyss. Trycker honom mot sig. Verkar vilja hålla honom kvar.

”Jag kanske är vaken när du kommer hem.”