41
Polisassistenten med ficklampan har smala, tunna axlar och blåfrusna läppar. Hans kollega sitter kvar i bilen en bit bort och ser ut att prata med någon i radion.
”Har du sett något? Mer än bilen, alltså?” frågar Deniz när de tagit i hand och presenterat sig för varandra.
”Nej, ingenting. Vi kom hit alldeles nyss, då var bilen tom. Och snön som har fallit de senaste timmarna gör det nästan omöjligt att upptäcka några eventuella spår.”
”Där inne då?” frågar Deniz och nickar mot grottöppningen.
”Er chef, Donald eller vad han heter, sa att vi skulle avvakta om vi inte såg något uppenbart skäl att ingripa.”
Deniz tar några steg fram mot öppningen. Tycker sig känna hur dödens iskalla andetag letar sig ut från dess innanmäte. Som om de står utanför porten till Hades.
Vad kommer jag att finna där inne?
Hon tar fram sin egen ficklampa ur ena byxfickan och lyser på den halvöppna porten.
Zack, jag vill ha dig här.
Jag saknar dig.
Din jävel.
”Vi går in”, säger hon till assistenten. ”Håll dig tätt bakom mig.”
Porten gnisslar i protest när hon knuffar upp den. Hon lyser längs de grå väggarna och följer några metallrör med blicken tills de försvinner in i mörkret.
Hon tar några steg in, snubblar över något stort på marken och faller.
Ficklampan studsar skramlande i väg över golvet.
”Hallå?” ropar assistenten med skrämd röst. ”Hallå? Hur gick det?”
Hon svarar inte.
Hon sitter på knä och tittar på kroppen hon har snubblat över. Ficklampan lyser in i väggen och stora, elaka skuggor faller över hans ansikte.
Hans slutna ögon.
Hans jacka.
Tarmarna.
Nej, nej, nej.
Som väller ut ur hans uppskurna kropp som feta, hopringlade ormar.
Hon lägger fingrarna mot hans hals, trots att hon vet att det inte kommer att finnas någon puls. Men hon måste göra något. Måste försöka rädda det som är bortom all räddning.
Assistenten kommer in. Blir stående med lampan riktad rakt mot Niklas ansikte.
”Åh fy. Vad ska vi … alltså … ska jag kalla på förstärkning?”
”Ring Douglas”, viskar Deniz utan att släppa Niklas med blicken. ”Berätta att vi har hittat honom.”
Ljudet av assistentens steg dör bort och Deniz blir sittande intill Niklas kropp.
Hon tittar på hans fridfulla ansikte, på de slutna ögonen som aldrig mer kommer att öppnas, och sedan skriker hon rakt in i det förbannade mörkret.
Skriker åt döden som inte hade någon rätt att komma efter Niklas. Åt mörkret som har slukat det sista ljuset.
Hon är på väg att falla framåt och ge efter för gråten, men då upptäcker hon något konstigt på Niklas hals.
Något vitt som sticker upp ur jackkragen.
Deniz böjer sig fram och tittar närmare. Det är en handskriven lapp, utriven från ett spiralblock.
Hon sträcker sig efter ficklampan och lyser på den.
Försök inte stoppa mig.
Då går det för er som för pojken.
Och han.