45
När Deniz ser den grå Volvon svänga runt hörnet och närma sig entrén på Polhemsgatan börjar hennes hjärta slå hårdare. För första gången i sitt liv är hon nervös inför att sätta sig i en bil tillsammans med Zack.
Hon känner hur snöflingorna faller mot kinderna. När de smälter blir de till tårar.
Tårar över Niklas.
Hur kunde det hända?
Bilen närmar sig, kör långsamt förbi sekelskiftesfasaderna och upp mot det dystra, kubliknande polishuset.
Det här var Douglas idé. Han ville att hon och Zack skulle ta utfrågningen av Alberts pappa, Peter Bunde, tillsammans. Hon hade svarat att hon hellre åkte dit ensam, men när han frågade varför hade hon varit tyst.
”Då så”, hade han sagt. ”Zack borde vara här om fem minuter. Jag ringer honom och säger att du väntar vid huvudentrén.”
Volvon kör upp med två hjul på trottoarkanten och stannar bara någon meter ifrån henne.
Hon öppnar passagerardörren och kliver in.
”Hej”, säger Zack.
”Hej”, svarar hon.
En glipa har öppnats i hans tidigare igenmurade öga, och det finns liv i hans blick igen, en vakenhet.
Inte som i natt.
”Du ser fortfarande för jävlig ut”, säger hon när de rullar i väg från polishuset. ”Vill du berätta vad som hände?”
”Vill du berätta varför du valde att informera alla om hur jag mådde i natt?”
”Det gjorde jag inte.”
”Nehej. Så varför tittade alla på mig som om jag var en jävla utomjording när jag kom in på kontoret då?”
”Ja, vad tror du? Du kommer flera timmar för sent till jobbet och ser ut som om du har blivit överkörd av en ångvält.”
”Så de vet inte?”
”Nej.”
”Inte Douglas heller?”
”Då borde han väl ha sagt något, eller hur? Kanske stängt av dig, och det med all rätt. Efter att du hade åkt i väg till Lidingö sa jag till de andra att du sparrat med din gamla tränare och åkt på stryk.”
”Det är sant”, säger Zack.
”Det är sista gången jag täcker upp för dig”, säger Deniz. ”Jag gör det aldrig igen. Du måste skärpa dig.”
Skärpa dig, tänker hon. Är det de bästa ord jag förmår komma på?
”Du måste ta dig samman”, säger hon sedan.
De sitter tysta medan de lämnar Kungsholmen och kör över Kungsbron till City.
Obekvämt tysta. Som de aldrig gör annars.
När de stannar vid ett trafikljus i korsningen Kungsgatan–Vasagatan frågar Zack:
”Hade du hunnit rädda Niklas om du inte hade stannat för att hämta upp mig?”
Hon tittar på honom och inser att den frågan måste ha gnagt i honom ända sedan han fick veta att Niklas är död.
”Enligt Koltberg hade han varit död i flera timmar när jag hittade honom.”
Zack blir tyst igen. Ser ut att begrunda hennes ord.
”Tack”, säger han sedan.
”För vad?”
”För att du inte berättade något för de andra om mitt tillstånd i går.”
”Jag ångrar mig nästan. Niklas är död och jag har inte sovit en jävla blund i natt. Och nu får du fan i mig berätta vad du gjorde i går. Så du tränade verkligen? Och sedan?”
Han tittar på henne. Säger inget först, som om han funderar på hur mycket han ska blotta sig. Sedan börjar han prata.
Hon får höra om hans träningspass med Hiro sensei, och att han sedan ”tog något” för att dämpa smärtorna, både de fysiska och mentala.
”Och vad är något? Är det kola eller?”
”Något i den stilen”, säger han och parkerar bilen utanför Echidna Games kontor på Östra Järnvägsgatan.
Peter Bunde rättar till sin orange kavaj, knäpper den om sin omfångsrika mage och lutar sig tillbaka i stolen i Echidnas café. Anställda som bara är hälften så gamla som han går förbi, och han hälsar högt och ljudligt på dem med förnamn, gör high five med en kille i randiga snickarbyxor och långt pipskägg.
”Där har ni ett geni”, säger han till Zack och Deniz när killen har gått i väg. ”Nummer två i IQ-ligan på det här företaget. Behöver jag säga vem som är nummer ett?”
Zack stirrar på den fyrtiofemårige mannen framför dem. En man med babyface som håller näsan högt, har kammat över sin begynnande flint och som matchar den orange kavajen med klorofyllgröna byxor och en laxrosa skjorta.
Han ser ut som godiset hemma i sitt kök, tänker Zack.
Peter Bunde verkar läsa Zacks tankar.
”Det här är ett spelföretag”, säger han. ”Ett mycket framgångsrikt sådant. Vi skapar världar med mycket färg, mycket innehåll och fett mycket substans, och jag vill vara som en fysisk förlängning av de världarna här på kontoret. En levande gestaltning av det vi gör här. Som alla kan se. Anställda, kunder, samarbetspartners. HEJ KALLE!”
Peter Bunde vinkar åt någon bakom dem.
Zack väntar på att han ska fråga om de har några spår efter hans son, men han gör inte det, inte heller tycks han undra vad Zack har råkat ut för.
Deniz ska just ta till orda när Peter Bunde knäpper upp sin kavaj och börjar prata affärer.
”Vi sitter just nu i förhandlingar om ett samarbete som kan ge oss intäkter på åttasiffriga belopp om vi spelar våra kort rätt, så jag hade som ni förstår lite svårt att komma ifrån”, säger han och gnider händerna mot sina lår.
”På Echidna blir vi aldrig mätta”, fortsätter han. ”Vi står aldrig still. Aldrig. ELLER HUR, JENNY?”
Peter Bunde vinkar leende till ytterligare en person bakom dem.
”Vi vill prata om din försvunne son”, avbryter Deniz. ”Vi kanske kunde börja med det?”
Peter Bundes leende förvandlas till ett rakt streck och han lutar sig fram mot henne.
”Du, Albert betyder allt för mig. Det ska du vara jävligt klar över. En dag vill jag att han ska ta över allt det här, och då måste det finnas någonting att ta över.”
Han låter blicken vandra mellan Deniz och Zack.
”Alla kan inte jobba för staten.”
Zack ser hur Deniz knyter nävarna så de vitnar.
”Men det är bra att några gör det”, säger Zack. ”Eller hur? Att några försöker hitta din son.”
Peter Bunde slår ut med armarna.
”Sorry. Jag är mer pressad av det här än jag förstår. Det här är en ny level för mig. Vi fick en dålig start här och det är mitt fel. Jag antar att jag bara är orolig för Albert. Kan vi börja om?”
Zack tittar ut genom caféets panoramafönster. Ser ett gult Arlanda Express-tåg rulla i väg. Han önskar att han själv satt på ett tåg, med en enkelbiljett i handen. På väg bort någonstans. Vart som helst.
Peter Bunde lutar sig fram över bordet och försöker fånga Zacks uppmärksamhet igen.
”Vi börjar om. Jag ber er”, säger han.
Zack vänder blicken mot Echidna Games vd igen. Söker efter något spår av oro i hans ögon, men inget finns där. Som om det här också är ett spel, bara en verklighet av många för Peter Bunde.
”Låt oss gå rakt på sak”, säger Zack. ”Vi tror att någon har kidnappat din son. Det kan vara för att kräva dig på pengar eller något annat. Kan du komma på någon som tycker tillräckligt illa om dig för att göra en sådan sak?”
”Man kommer inte så här långt utan att trampa många människor på tårna”, säger Peter Bunde och ser på Zack. ”Det borde väl du veta, som har fått ansiktet sönderslaget av någon som uppenbarligen inte gillade hur du skötte ditt jobb.”
Zack gör en ansats att svara, men Peter Bunde fortsätter:
”Men jag har aldrig känt att någon skulle vilja hämnas på mig på ett så vidrigt och lågt sätt som att ge sig på min familj. Och vill man ha pengar finns det många fäder som är bra mycket rikare än jag. Jag är bara en spelnörd som det gått lite bra för.”
”Men eftersom det ändå är just din son som är försvunnen vore det bra om du kunde fundera över om det kan finnas något personligt motiv bakom kidnappningen”, säger Deniz.
Peter Bunde sitter tyst en stund. Ser ut att fundera. Sedan skakar han på huvudet.
”Nej, jag kan inte komma på något.”
”Säger namnet Johan Krusegård dig någonting?” frågar Zack.
”Ja visst. Han jobbade här tidigare, väldigt duktig. Men hoppade av vid precis fel tillfälle. Took a turn into the wrong dungeon, som man säger. Men jag förstår inte vad han har med saken att göra.”
”Du vet om att han är död?”
Peter Bunde ser uppriktigt förvånad ut.
”Nej, det visste jag inte. Jag har inte sett till honom på över ett år. Var det länge sedan han dog?”
”Han hittades död i går. Med ett kulhål i tinningen.”
”Menar ni att jag skulle ha något med det att göra?”
Peter Bunde ser ut som om han just blivit felaktigt anklagad för att ha råkat skjuta en medspelare i ett datorspel.
Inget är på riktigt för dig, tänker Zack. Visst är det så?
För en kort stund blir han avundsjuk på honom. Tänk att få leva ett sådant liv, där allt bara är på låtsas och det inte finns någon sorg.
”Nej. Johan Krusegård tog sitt eget liv. Men det skulle kunna finnas de som anser att du är indirekt ansvarig för hans olycka, genom att du inte lät honom återvända till företaget.”
”Aha, och då skulle kidnappningen av min son vara en slags hämnd för detta. Intressant tanke.”
Peter Bunde ser nästan road ut när han svarar. Som om han just hittat en saknad bit till ett krångligt pussel.
Han lutar sig bakåt och tycks fundera ett tag på Zacks teori. Sedan säger han:
”Vet ni, våra jobb är inte så olika egentligen. Som brottsutredare måste ni försöka ta er in i gärningsmannens hjärna och förstå hur han tänker. Jag jobbar med psykologi på samma sätt. Jag försöker förstå hur mina gamers tänker, men inte för att gripa dem förstås, utan för att underhålla dem så bra som möjligt. Jag har alltid varit en total spelnörd, och därför förstår jag bättre än någon annan hur man kan skapa riktigt underhållande spel. Feta, färgrika saker.”
Zack tänker på vad Rudolf berättat om företaget. Att Echidna Games har gjort sig ett namn genom att skapa verkligt beroendeframkallande spel. Onlinespel och banala små appar som får vuxna människor att glömma allt annat. I en artikel i Wall Street Journal rapporterades det till och med om flera fall där personer fått sparken från sina jobb för att de inte kunnat sluta spela på arbetstid.
Så nog förstår Peter Bunde hur man gör underhållande spel alltid. Och han förstår uppenbarligen också hur man tjänar pengar på människors svaghet. Och hur man kan styra dem. Precis som en knarklangare.
Men vad har Niklas död med allt detta att göra?
Det är honom jag måste koncentrera mig på nu. Och på att hitta Albert. Men jag kan inte koncentrera mig alls om jag inte får lite hjälp på traven.
Zack känner suget komma.
Hastigt. Överrumplande.
Och han känner sig försvarslös inför det.
Han vill springa hem, slita upp golvmattan i hörnet och trycka i sig en näve piller. Vad som helst.
Han tittar ut genom fönstret igen, ser sitt misshandlade ansikte speglas i det nyputsade glaset.
Inga kemikalier nu.
Fattar du det?
Ta dig samman. Deniz har rätt: Skärp dig.
För Niklas skull. Och Ismails och Alberts.
De lämnar Echidna Games kontor utan att veta så mycket mer om vem som kan ha kidnappat Albert. Medan de väntar på hissen hör de Peter Bundes röst:
”JOBBA! CREATE! BE ALL YOU CAN BE, ENTERTAIN!” skriker han så att alla i lokalen måste höra det.