50
Förhörsrum nummer sju: Ett rektangulärt bord med vit fanerskiva, gröna, sönderklottrade väggar, rangliga trästolar och en ingrodd lukt av ångest, svett och gamla spyor som inget rengöringsmedel biter på.
Mannen på andra sidan bordet, mitt emot Zack och Deniz, heter Alexander Denkert och har svårt att vara tyst längre än tio sekunder i taget.
Förhöret har inte ens börjat, men han har redan hunnit fråga om han kan få ringa sin advokat, hur lång tid de tror att han måste sitta här, om de kan hålla familjen utanför och om de kanske kan höja värmen en smula.
Zack tittar på honom. Fascinerad över vad nervositet kan göra med vissa människor.
Alexander Denkert drar ideligen händerna genom sitt bakåtslickade hår, rättar till kavajslagen på Dressmankostymen och fingrar på skrapsåret och bulan i pannan som han fick under flyktförsöket.
Deniz vänder sig mot Zack.
”Det borde kunna bli anstiftan till mord, va? Sannolikt också försök till mord. Vem vet hur många andra som har dött i den där lokalen? Det känns som att vi snackar livstid för den här killen, eller vad tror du?”
Zack lutar sig mot henne och viskar lite för högt i hennes öra:
”Vi får ta det lugnt med honom. Jag tror inte att han är hjärnan bakom det här.”
”Just det, just det!” säger Alexander Denkert och ser ut som om han vill resa sig upp och krama om Zack. ”Det stämmer. Jag är bara en bricka i ett spel. Det finns andra högre upp som håller i allt. Som styr oss som marionettdockor.”
Deniz tittar på honom och väser fram:
”Och vem har bett dig att säga något?”
”Men, men han sa ju att …”
”Du pratar när vi frågar dig något, inte annars. Fattar du?”
”Ja, men du kan väl lyssna på honom. Han säger ju …”
Deniz slår näven hårt i bordet.
”Fattar du?”
Alexander Denkert nickar flera gånger och tystnar.
Zack ler mot honom.
”Du får förlåta min kollega. Det är bara det att mannen som sköt sig där inne var hennes kusin.”
Alexander Denkert stirrar på henne med gapande mun.
Kusinspåret tycks fungera igen.
Det är så löjligt lätt att spela på folks fördomar om invandrare, deras släktingar och blodshämnd.
Alexander Denkert ser ännu mer nervös ut.
Hans läppar rör sig ljudlöst, som på en fisk som ligger på land och kippar efter andan, men innan han hinner säga något fortsätter Zack:
”Du nämnde att det finns folk högre upp än dig i hierarkin. Det är viktigt att vi får reda på vilka de är, både för vår skull och för din skull.”
”Då måste ni lova mig att jag får vara anonym, att jag skyddas.”
Deniz lutar sig fram mot honom och ler.
”Jag kan lova dig en sak, och det är att se till så att du får plocka upp tvålen i duschrummet redan första dagen på kåken.”
Alexander Denkert tittar vädjande på Zack, som om han vill ha en bekräftelse på att hon skojar med honom.
Zack gör sitt bästa för att se medlidsam ut.
”Hon har bra ingångar på både Kumla och Hall. Och det är nog på någon av dessa anstalter du kommer att hamna om du inte samarbetar. Men, Alexander, det kan också bli helt annorlunda. Ge oss bara några namn.”
Alexander Denkert drar handen genom sitt hår, rättar till kavajslaget igen och ser ut att fundera en stund.
Sedan lutar han sig fram över bordet och viskar till Zack:
”Peter Bunde.”
Det suger till i Zacks mage som i den första branta backen i en berg- och dalbana.
Peter Bunde.
Vd:n på Echidna Games. Vars son sitter i en bur hos lejonet.
Det var som de trodde. Allt hänger ihop.
Men hur?
”Han är vd för ett stort spelföretag som har haft en jättesuccé med ett rysk roulette-spel för mobilen”, säger Alexander Denkert. ”Men det var inte nog för honom. Han ville ta spelet ut i verkligheten. Och det är det han har gjort nu.”
”Och hur kommer du in i bilden?” frågar Deniz.
”Peter och jag känner varandra sedan skoltiden. Jag driver ett företag som köper upp konkursbon, och för någon månad sedan hörde han av sig och berättade att han letade efter en lämplig lokal till en ny slags … verksamhet. Jag hade nyss köpt den där regummeringsverkstaden, och ja, på den vägen är det.”
”Och varför gick du inte till polisen när du fick veta vad det handlade om för verksamhet?” frågar Deniz.
Alexander Denkert tittar ner i bordet.
”För att han erbjöd mig pengar. Mycket pengar.”
”Men du är delaktig i själva spelet också. Vi såg det själva”, säger Zack.
Alexander Denkert tittar upp på honom och ser ut att skämmas.
”Det ingick i avtalet. Peters erbjudande fick mig att väcka liv i en gammal dröm, att kunna köpa en skärgårdskryssare ritad av Gustaf Estlander. Känner ni till honom? Han var Sveriges främste yachtkonstruktör på 1920-talet, och en fantastisk …”
”Hur tjänar ni pengar på spelen?” avbryter Deniz.
”För att få titta betalar man tjugotusen kronor. Vi tar tiotusen, resten läggs i en pott som går till den som spelar. Ju fler kulor i loppet, desto mer pengar kan spelaren tjäna.”
”Och om spelaren dör?”
”Då går allt till oss.”
Zack gör ett snabbt överslag i huvudet. Det var trettio personer i lokalen i kväll, förutom Denkert och hans kollega. Det innebär att de tjänade trehundratusen bara på inträdet. Och så vadslagning ovanpå det.
Han tänker på förhöret med Peter Bunde.
Hur han pratade om att underhålla.
Och här har underhållningen ingen gräns, förutom döden.
Han måste vara fullkomligt likgiltig för andra människors liv.
Men hur kommer lejonmannen in i bilden?
De måste plocka in Peter Bunde. Pressa honom på allt han vet.
Zack tittar på Alexander Denkert. Han sitter framåtlutad över bordet med huvudet vilande i händerna. Ser ut som om han först nu inser vad han har gjort.
”Det finns fler”, mumlar han.
”Vad sa du?” frågar Zack.
Alexander Denkert tittar upp.
”Han som dog i kväll var inte den förste. Det finns fler.”
”Hur många?”
”Fyra. Jag har själv tvingats vara med och hantera en av kropparna. Vi la den i en container på Söder. Det var för jävligt. Jag kände mig som om jag var med i maffian.”
Raymond Nilsson gissade rätt, tänker Zack. Johan Krusegård sköt sig under ett parti rysk roulette, och sedan dumpades hans kropp i containern på Kocksgatan av Alexander Denkert och någon till, sannolikt den skottskadade mannen som just nu opereras på Karolinska.
”Och de andra tre?” frågar Zack.
”Jag vet var kropparna finns. Ni ska få adresserna.”
När förhöret är avslutat har Zack och Deniz en kort avstämning med Douglas i korridoren utanför förhörsrummet.
”Det känns mer och mer som att lejonmannen är en fiende till Peter Bunde”, säger Zack. ”Kanske en närstående till en av de fyra som dött under roulettespelen. Någon som vill hämnas genom att döda en anhörig till honom.”
”Jag ska se till att platserna som Denkert nämnde genomsöks så snart som möjligt”, säger Douglas.
”Men hur kommer Ismail in i bilden?” frågar Deniz.
”Han kanske bara var ett verktyg”, säger Zack.
”Hur menar du?”
”När mördaren dödat Ismail ville han sprida budskapet. Se till att ingen kunde missa det. Det betyder att när Peter och Stella Bunde nu ser sin son i buren i direktsändning så vet de vad som kommer att ske. Det gör deras plåga mycket större.”
”Så han dödade en oskyldig pojke bara för att öka familjen Bundes plåga?” frågar Deniz. ”Men varför skickade han i så fall länken även till oss?”
”För att han utgår från att familjen Bunde ändå kommer att kontakta oss. Då kan han lika gärna bjuda på den själv”, säger Zack.
Deniz tittar på Douglas.
”Ska vi ta in Bunde på förhör?” frågar hon. ”Försöka hålla honom?”
Douglas funderar en kort stund, sedan svarar han:
”Vänta med förhöret till i morgon bitti. Det är sent. Och åklagaren skulle aldrig gå med på att vi tar in honom enbart på grund av Denkerts påståenden. Vi avvaktar och ser vad sökningen efter de andra kropparna ger.”
”Och om någon förvarnar honom?”
”Vem skulle göra det? Vi har tagit in alla som var på plats i lokalen. Vi avvaktar. Om ni ursäktar mig nu så ska jag ordna med sökinsatsen efter de tre kropparna.”
Douglas tar fram sin mobiltelefon och går i väg längs korridoren.
Zack tar upp sin egen mobil och klickar fram den livestreamade sändningen.
Albert ligger hopkrupen under en filt i buren och ser ut att sova.
Zack undrar om han fryser.
Och om han är medveten om klockan som stadigt räknar neråt.
De har bara ett dygn och arton timmar på sig.