55
Zack och Deniz sitter på café Hilma Sofia mitt emot polishuset och tar var sin macka och espresso. De har nyss varit i Gubbängen och pratat med mamman till den unge mannen som uniformerna hittade ihjälskjuten i en grotta i natt efter tips från Alexander Denkert.
Mamman hade brutit samman.
Hennes ende son var död.
Zack fick hålla om henne, försöka trösta henne, samtidigt som Deniz försökte få ur henne den information de behövde. Men hon hade aldrig hört talas om vare sig Echidna Games eller Peter Bunde.
De hade fått namnet på sonens bäste vän, men han befann sig i Dubai sedan två veckor.
Ännu en person att stryka från listan över tänkbara gärningsmän. Enligt Douglas hade inte heller förhören med de anhöriga till de övriga männen som spelat rysk roulette givit något.
Zack och Deniz sitter tysta på caféet.
Medvetna om att klockan utanför Alberts bur hela tiden tickar ner.
Zack reser sig för att hämta påtår när deras telefoner börjar ringa nästan samtidigt. Han sätter sig igen. Svarar och lyssnar intensivt samtidigt som han noterar att även Deniz tycks få viktig information av den hon pratar med.
”Du först”, säger han när de har avslutat sina samtal.
”Det var Rudolf som ringde”, säger Deniz och återger vad han fått höra av en före detta anställd på Echidna Games.
”Rudolf har dubbelkollat uppgiften också. Enligt polisrapporten hängde sig verkligen Acke Johansson. Alltså, Peter Bunde måste vara inblandad i allt det här. Vem annars skulle använda sig av en liknelse om djur i bur? Om det inte var hans egen son som satt där i buren skulle jag till och med ha gissat att det är han som är lejonet.”
”Och om det inte är hans son då?” säger Zack.
Deniz tittar på honom med höjda ögonbryn.
”Hur menar du?”
”Det var Stella Bunde som ringde. Hon berättade att Peter Bunde inte är Alberts pappa.”
”Va?”
”Hon hade en tillfällig affär året innan Albert föddes. Och Peter fick tydligen veta det för bara någon vecka sedan.”
”Det är dags att prata med Peter Bunde igen”, säger Deniz. ”Jag hämtar bilen. Tror du att han är på kontoret en lördag?”
”Det lät inte som att han var hemma i alla fall.”
Zack ser efter henne när hon springer över gatan och tar genvägen via passexpeditionen ner till garaget.
Hans huvud snurrar. Är det Peter Bunde själv som ligger bakom kidnappningen av sin son? Var det därför han valde att stanna kvar på jobbet när Stella Bunde ringde och berättade att Albert var försvunnen?
Och var befann han sig på natten? Han kanske inte var i London, som han sagt till sin hustru.
Sonen som borde ha varit hans, men som inte är det.
Är det så här han hämnas på sin otrogna hustru?
Han kan inte själv vara lejonmannen, han är för fet och för kort. Men han kan vara hjärnan bakom inspelningen. Han kan vara den som arrangerar dödslekarna.
Kan någon vara så sjuk?
En psykopat kanske.
Är Peter Bunde en sådan? Är det därför han är så svår att få grepp om?
”Berätta vad du tänker på”, säger Deniz när hon har plockat upp Zack och svänger ut på Fleminggatan.
”Att Peter Bunde kanske under lång tid har planerat att ta sina dödslekar ett steg längre, genom att iscensätta bisarra katt- och råtta-lekar med kidnappade barn. Att han kanske hade tänkt fortsätta använda sig av ensamkommande flyktingbarn tills han fick reda på sanningen om Albert, och att han då bestämde sig för att placera honom i buren.”
”I så fall vet Peter Bunde vem mannen i lejondräkten är. Och det skulle betyda att han skyddar Niklas mördare.”
”Och att han i högsta grad är skyldig till medhjälp till mord.”
”Borde vi dra det här för Douglas?” frågar Deniz. ”Berätta att vi vill förhöra Bunde igen? Men han kanske säger nej. Han verkar vilja ligga minst sagt lågt gentemot Bunde.”
”Ja, vi skiter i det”, säger Zack. ”Vi kan inte hålla tillbaka nu. Vi har snart bara ett dygn på oss.”
Den tatuerade receptionisten på Echidna Games är på plats, och meddelar att Peter Bunde sitter upptagen i ett viktigt, extrainsatt styrelsemöte och inte får bli störd.
Zack och Deniz ignorerar henne och går in i kontorslandskapet.
Nästan hälften av platserna är fyllda med helgjobbande programmerare. De frågar var styrelserummet ligger och går ditåt. Receptionisten springer efter dem, uppmanar dem att stanna.
”Snälla, ni kan väl åtminstone låta mig gå in först och meddela honom att han har besök.”
”Vi berättar det själva”, säger Zack och rycker upp dörren till styrelserummet.
Tio personer sitter runt ett ovalt bord i blårött zebramönster.
Vid kortändan, stirrande rakt på Zack, sitter styrelseordföranden, en stram kvinna i sextioårsåldern med mörk kavaj, vit blus och iskalla ögon. I handen håller hon en träklubba.
Zack känner igen henne omedelbart: Olympia Karlsson, Heralduskoncernens ordförande, en av de riktiga tungviktarna i svenskt näringsliv.
Kanske den allra tyngsta.
Hur många styrelser sitter hon i egentligen?
”Goddag. Hur kan vi hjälpa er?” säger hon, och hennes röst är mjuk men fylld av underliggande hot. Som en dolk inlindad i siden.
Hon ser på Zack som om hon vet vem han är. Och som om hon ogillar honom, ser ner på honom, ja, nästan hatar honom.
Ser hon att jag bara är en förortskille utan stamtavla? Syns det så tydligt? Eller är det bara mitt misshandlade ansikte?
Zack håller kvar hennes blick. Avskyr hennes maktspel, hennes överlägsenhet. Men hon viker inte en tum, ändrar bara grepp om styrelseklubban i sin hand så att hon håller den som en pistol.
”Vi behöver prata med Peter Bunde”, säger Zack.
Peter Bunde, nu klädd i en blommönstrad kaftan i grovt bomullstyg, höjer på ögonbrynen.
”Igen? Som ni ser är jag upptagen nu, men om ni kommer tillbaka om cirka fyrtiofem minuter så kan vi säkert lösa det.”
”Nu!” säger Zack.
Han sveper med blicken över rummet, och då ser han henne.
Kvinnan han dansade med härom natten.
Den överjordiskt vackra.
Arvtagerskan.
Olympia Karlssons dotter.
Han kommer fortfarande inte på vad hon heter, men det som händer med honom när deras blickar möts skrämmer honom.
Hon sitter ungefär mitt emot Peter Bunde, och när hon tittar på honom tycker sig Zack uppfatta ett hastigt leende, en invit till kontakt, innan hon ser ner i sina papper.
Hon känner igen mig.
Hans hjärta slår snabbare och hårdare innanför jackan.
Han vill fånga hennes blick igen, försöka läsa den, men ögonblicket är förbi. Peter Bunde har rest sig och kommer gående emot dem och muttrar något om att han hoppas att det går fort, och sedan är de ute ur styrelserummet och står med honom i korridoren.
”Jaha?” säger han. ”Vad är det som är så viktigt att det inte kan vänta?”
”Är du inte nyfiken på att få veta om vi har hittat din son?” frågar Deniz.
”Då skulle ni inte ha sett så där uppblåst sura ut som ni gjorde när ni klampade in och avbröt mötet.”
”Eller är det så att du helt enkelt inte bryr dig, eftersom du inte har några blodsband till honom?” fortsätter Deniz.
Peter Bunde svarar inte först.
Sedan frågar han:
”Har Stella berättat?”
”Jag förstår att det måste ha känts för jävligt när du fick veta det”, säger Deniz. ”Det är ett besked som kan få människor att göra hemska saker.”
”Vad menar du?”
”Du har ju själv berättat hur hårt du sliter för att ge din son något att ärva. Och så visar det sig att han är en oäkting. Man förstår ju om det får en sviken man att vilja hämnas på något sätt.”
”Menar ni att jag själv skulle ha något med kidnappningen att göra? Ni är ju inte kloka. PLEASE!”
Peter Bundes mage dallrar under kaftanen, och hans runda kinder blir röda.
”Vad gjorde du natten då Albert försvann?” frågar Zack.
”Jag var i London på ett möte.”
”Kan du bevisa det?”
”Ja, ni kan få se bilder om ni vill.”
Peter Bunde tar upp sin telefon, öppnar bildmappen och bläddrar i den.
”Här, varsågoda och titta. Här står jag och några kollegor och dricker gin och tonic med utsikt över London Eye sent på kvällen. Och här …”
Han bläddrar fram till nästa bild. En fånig selfie som visar Peter Bunde och två kollegor i en flygplatsbar med var sin bloody mary i händerna.
”Här dricker vi frukost på Heathrow klockan 07.12 på morgonen. Räcker det så?”
”Skicka bilderna till mig”, säger Zack och rabblar snabbt sitt mobilnummer.
Några sekunder senare plingar det till i hans mobil, och han vidarebefordrar Peter Bundes foton till tekniska för en snabbkoll.
”Varför tog Acke Johansson sitt liv?” frågar Deniz.
”Inte vet jag. Menar ni att jag skulle ha något med det att göra också?”
”Har du det?”
”Självklart inte. Jag avskedade honom, men det är väl inte olagligt? Än så länge i alla fall.”
”Du kallade honom ett djur i bur”, säger Zack.
”Jaha, det minns jag inte, men det kanske jag gjorde. Det var en rätt bra liknelse i så fall. Han var en sådan som behövde tydlig styrning för att åstadkomma något.”
”Vad menade du när du sa att djur i bur sällan överlever om man släpper dem fria?”
”Ni verkar veta mycket om vad jag säger. Är jag utsatt för buggning?”
”Svara på frågan”, säger Deniz.
”Det betyder att en initiativlös person riskerar att driva vind för våg om han saknar en tydlig överordnad som leder honom rätt. En gamemaster. Och det var väl just vad som hände.”
”Hur menar du?”
”Vad jag har hört kände sig Acke väldigt vilsen efter att han hade blivit av med jobbet.”
”Såg du till att han inte fick något nytt jobb?” frågar Zack.
Peter Bunde ler.
”Så stor makt har jag inte. Men det är klart att man då och då utbyter lite information med andra chefer om vilka anställda som håller måttet och inte.”
Peter Bunde tittar på klockan. Sedan på dörren till konferensrummet.
”Nå. Är jag gripen för något, eller?” frågar han.
”Nej”, säger Zack.
”I sådana fall får ni ursäkta mig, för jag har ganska viktiga saker att ta hand om nu. Och det har ni också, inte sant?”
Peter Bunde går bort till rummet där de helgarbetande programmerarna sitter.
”CREATE, ENTERTAIN!” ropar han högt.
Sedan går han tillbaka till styrelserummet.