60
Rudolf Gräns är skakigt kaffesugen när han kliver in i hissen i hyreshuset i Aspudden tillsammans med Sandra Sjöholm. Han sov alldeles för lite i natt, och hann inte mer än kliva in på kontoret innan det var dags att lämna det. Utan kaffe.
Det var Sandra Sjöholms fel. Eller snarare förtjänst.
”Jag fick tag i Ulrika Johansson. Hon kan ta emot oss om vi åker omedelbart”, hade hon sagt så fort Rudolf öppnat dörren till Särskilda enheten.
Så de åkte.
Ulrika Johansson är syster till Acke Johansson, programmeraren som tog sitt liv efter att ha fått sparken från Echidna Games. Rudolf hoppas att hon har något att säga om sin bror som kan ge dem mer information om Peter Bunde. Eller mer information om vad som helst som har med fallet att göra.
Trots att alla jobbar nästan dygnet runt kommer de ingenstans. Varje tänkbar gärningsman har avfärdats, varje bergrum de genomsökt har visat sig vara tomt. Och strax efter klockan sju i kväll är tiden ute.
De går ut ur hissen på fjärde våningen och Sandra Sjöholm ringer på en dörr.
Rudolf hör hur någon fumlar med låset där inne, och han hoppas att han inom några sekunder ska känna doften av nybryggt kaffe.
Dörren går upp – men det enda han känner är obehag.
Först förstår han inte varför. Kvinnan låter pigg och glad, och Sandra Sjöholm kliver in som om inget är fel.
Rudolf följer efter in i hallen och tar Ulrika i hand, och då blir han medveten om orsaken till obehaget.
Det är lukten.
Lukten av sjukhus.
Den sitter i hennes kläder. I hennes hår. I hennes hud. Och för Rudolf är den lukten för alltid förknippad med mörker.
Bokstavligt talat.
Han kände den när han var inne på rutinkontrollen för några dagar sedan, och han hatar den.
Vissa poliskollegor kan ibland säga saker som att ”de har sett in i det djupaste av mörker”, när de har sett något hemskt. Men de har ingen aning om vad de pratar om.
Han kommer aldrig att glömma hur han vaknade upp efter hjärnblödningen och trodde att det var natt, eller att någon hade placerat honom i ett fullständigt mörklagt rum. Hur han sedan fick veta att det var mitt på dagen, att fönstret stod öppet och att junisolen sken från en klarblå himmel.
Sken för de andra.
Inte för honom.
Aldrig mer för honom.
”Ni får ursäkta om jag ser sliten ut”, säger Ulrika. ”Jag har precis gått av mitt nattskift. Hade ni inte ringt hade jag legat till sängs nu.”
”Vi ska inte störa länge”, säger Sandra Sjöholm.
Hon tar Rudolfs rock och hänger den på en galge, och Rudolf känner att Ulrika Johansson tittar på honom. Han gissar att hon har noterat hans svarta glasögon och vita käpp och att hon undrar hur en blind människa kan jobba som polis.
Men Rudolf kan skapa sig en god bild av en person baserat på hörseln. Eftersom Ulrika Johanssons röst når honom snett nerifrån drar han slutsatsen att hon är cirka etthundrasextio centimeter lång. Han hör också att hennes steg över hallgolvet ger ifrån sig mindre ljud än de borde med tanke på hennes längd och drar därför slutsatsen att hon måste vara ganska smal, kanske till och med mager.
Men hennes röst kunde ha lurat honom. Om han inte redan hade vetat att Ulrika Johansson var fyrtiosex år hade hennes ljusa, flickaktiga stämma fått honom att gissa på cirka trettio.
Hon visar in dem till vardagsrummet och lukten av sjukhus blir ännu starkare. Som om hon använde sig av sjukhusets rengöringsmedel när hon senast städade sitt hem.
”Vill ni ha kaffe?” frågar hon.
”Nej tack. Jag dricker inte kaffe”, säger Sandra Sjöholm.
”Jag passar, jag också”, säger Rudolf.
Lukten av rengöringsmedlet har väckt minnet av det beska sjukhuskaffet till liv och effektivt dödat hans kaffesug.
”Var Acke inblandad i någonting brottsligt?” frågar Ulrika Johansson och Rudolf hör oron i hennes röst.
”Nej, inte vad vi vet”, säger han. ”Och det är inte därför vi är här. Men hans tidigare arbetsplats Echidna Games är involverad i en brottsutredning, och vi vill bara höra om Acke pratade något om företaget innan han dog.”
Rudolf hör hur hon häller upp kaffe i en kopp.
Känner den beska smaken i sin egen mun.
Minns paniken han ofta kände i sjukhussängen.
Hur han funderade på att göra som Acke Johansson. Avsluta sitt liv.
Vad som helst, bara inte mörkret.
”Nej, jag insåg när ni hade ringt att jag inte minns så mycket alls från de senaste månaderna. Allt har varit så förvirrat.”
”Pratade han aldrig om sin före detta chef, Peter Bunde?”
”Jag frågade förstås varför han hade slutat på sitt jobb, men då sa han bara att det inte gick att jobba för en människa som Peter Bunde. Jag tänkte nog inte så mycket på det då, utan tog för givet att han snart skulle börja på ett nytt företag, eller kanske starta eget. Men i stället … hittade Gustaf honom död. Han hade hängt sig i sin lägenhet. Fäst en sladd i en krok i taket och sedan lagt en ögla om sin hals och sparkat undan stolen han stod på. Det var hemskt. Och oväntat. Om jag bara hade vetat hur deprimerad han var hade jag sett till att han fått hjälp. Men jag kunde aldrig föreställa mig att han skulle ta sitt liv.”
”Förlåt, men vem är Gustaf?” frågar Sandra Sjöholm.
”Gustaf är min yngste bror. Han är trettiofyra år, två år yngre än Acke. Han har tagit Ackes död oerhört hårt. Hans storebror var viktig för honom. Man skulle nästan kunna säga att Acke räddade hans liv.”
”På vilket sätt?”
”Gustaf drev två videobutiker tidigare, en på Brommaplan och en i Stocksund, men han hade stora lån och när marknaden rasade samman blev han ruinerad och tappade gnistan helt. Slutade att umgås med människor och blev sittande framför datorn hela dagarna. Det var så konstigt. Gustaf hade alltid varit sportig innan. Höll på med klättring och grottkrypning. Eller speleologi, som han själv var så noga med att man skulle säga. Men efter att firman hade gått i konkurs blev han passiv.”
Ulrika Johansson gnider sina händer mot varandra som om hon höll på att smörja in dem.
”Acke var den ende som kunde prata med honom under den här tiden. Som ibland kunde få med honom ut. De åkte till och med till Provence i Frankrike. Det finns tydligen bra klättringsmöjligheter där. Efter det kändes det som att Gustaf började leva upp lite. Men så hittade han Acke hängande död i lägenheten, och då kändes det som att jag förlorade även Gustaf.”
”Hur menar du?” frågar Sandra Sjöholm.
”Han blev jättekonstig. Pratade hela tiden om att hämnas. Även på begravningen gjorde han det.”
”När såg du honom senast?”
”Det var faktiskt på begravningen.”
”När var den?” frågar Rudolf.
”Den 15 november. Jag har ringt honom nästan varje dag sedan dess, men han svarar nästan aldrig, och när han gör det muttrar han bara. En bekant som jag träffade på Coop härom dagen sa att Gustaf jätteofta är på gymmet och att han styrketränar som en galning, och det är ju skönt att höra i och för sig. Jag trodde mest att han satt framför datorn.”
Rudolf hör hur Sandra antecknar i sitt block. Han lutar sig tillbaka i soffan, alltmer nyfiken på denne Gustaf.
Klättring, grottor, goda datorkunskaper. Stark och smidig. Drev butik i Stocksund.
Det är lite för många bitar som passar in i pusslet.
”Det här kan låta som en konstig fråga”, säger Rudolf, ”men hade Gustaf något särskilt förhållande till lejon?”
Han hör hur Ulrika Johansson ställer ner kaffekoppen på bordet.
”Vad lustigt att du frågar. Han älskade Kolmården. Ville alltid åka dit på sommaren. Och så skulle vi ha picknick vid lejonen. Det var tradition. Acke och jag tyckte att lejonen var tråkiga, de låg mest och slöade. Men Gustaf kunde sitta och titta på dem i timmar.”
Hon blir tyst. Sandras blyertspenna som raspar över papperet är det enda som hörs.
”Varför frågade du om lejon?” undrar Ulrika Johansson. ”Har det någon betydelse för fallet ni utreder?”
”Det kan jag inte tänka mig”, svarar Rudolf.