67

Sirpa avslutar telefonsamtalet mitt i en mening och reser sig för att hämta kaffe i kontorets kök.

Vilken omständlig gubbe.

Översten hon just pratade med sades vara expert på gamla underjordiska försvarsanläggningar i Stockholmsområdet. Sirpa hade förklarat vad saken gällde och bett honom att titta på den direktsända filmen med Albert för att se om han kände igen bergrummet.

Men trots att hon berättade att tiden började rinna ut, hade farbrorn hela tiden hemfallit åt gamla anekdoter.

”Nja”, hade han sagt med darrig stämma, ”det påminner lite om den underjordiska centralen i Norduppland, men ändå inte riktigt. Det var en fin anläggning må du tro, jag har många minnen därifrån. Som till exempel när vi skulle …”

Och då hade hon lagt på luren.

Medan automatkaffet rinner ner i koppen hör hon ett utrop på polisradion om en stor trafikolycka i snökaoset. Hela E4:an blockerad i höjd med Helenelund.

Sirpa kunde inte bry sig mindre.

Hon tänker på galgen i lokalen på Vasagatan, den som Douglas Juste nyss skickade ut en patrull för att kontrollera.

Är det alltså så Gustaf Johansson tänker sig sin hämnd? Att låta Peter Bunde hitta sin son hängd när han tittar ut genom sitt kontorsfönster.

Det här blir alltmer vedervärdigt.

Hon gnuggar sina tinningar, försöker tänka nytt.

Vilka vägar har de inte prövat?

Vad har de missat?

Telefonen borta på hennes bord ringer igen.

Det är säkert översten som undrar varför hon la på luren.

Hon linkar tillbaka.

”Sirpa Hemälainen”, svarar hon.

”Vem är du?”

Rösten låter som om den tillhör en arg ung man.

”Är det Alexis Hamrén?” frågar Sirpa.

Äntligen får hon napp. Nu löser de det här.

”Du har ringt mig säkert tusen gånger. Vad vill du?”

”Jag jobbar på Stockholmspolisen och behöver din hjälp. Jag har varit inne på din sajt, och nu …”

”Jag hjälper inga jävla snutar.”

Klick.

”Hallå? Hallå!”

Hon ringer upp på nytt.

”Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället.”

Hon slänger på luren så att ena klykan spricker.

”Satan!”

Hon hör Rudolf Gräns och Sandra Sjöholms steg bakom sig.

”Var det vår urban explorer?” frågar Rudolf.

”Ja.”

”Hann du få reda på var han befinner sig?”

”Nej. Och nu har han stängt av telefonen.”

Varken Rudolf eller Sandra Sjöholm säger något, men tystnaden är svar nog.

Där rök vår sista chans.

Av någon anledning blir Sirpa arg på Sandra Sjöholm.

Hon har inte bidragit med ett skit, den där bystiga blondinen.

Eller har hon det?

Kanske har hon varit bra i förhören tillsammans med Rudolf?

Men det är skit samma nu.

Albert har bara fyrtiotre minuter kvar att leva.

De kommer inte att hitta honom i tid.

Polisradion fortsätter att spotta ur sig information om olyckan. Det verkar som om varenda gata i hela Norrort och Västerort har drabbats av köbildning när helgens hemvändare letar efter alternativa vägar förbi stoppet. Över tio avåkningar har redan rapporterats in, och även en radiobil har kört av på vägen till en av olycksplatserna.

På datorskärmen har Albert börjat vandra runt i buren som ett stressat djur på zoo. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Sirpa hör hur han försöker sjunga, kanske för att hålla modet uppe, men orden kommer stötvis och låter mer som viskningar än sång.

Fyrtiotvå minuter kvar.

Fyrtiotvå ynka minuter.

Vet Albert om det? Är det därför han vandrar runt i buren?

Pojken stannar oväntat mitt i steget. Stirrar mot kameran och ser ut att lyssna efter något. Han darrar i hela kroppen.

Sirpa tar på sig lurarna och lyssnar noga hon också. Svaga ljud hörs på avstånd. Ett hasande läte. Och ett svagt morrande.

Som om mannen i lejondräkten står någonstans bakom kameran och gör sig redo.

”Du får inte”, viskar Sirpa. ”Du får inte.”

Och hon inser att hon trots allt har hoppats ända fram till nu. Att hon innerst inne har räknat med att de på något sätt ska lösa gåtan i tid.

Nu blir det inte så.

Albert kommer att dö.

Hans mamma kommer att titta på när det sker. Och hans pappa.

Tanken är outhärdlig.

Hennes mobiltelefon börjar vibrera på bordet. Hon ser att det är ett dolt nummer som ringer, och något säger henne att samtalet är viktigt.

Är det Alexis Hamrén som har ändrat sig?

Bara det inte är översten som är sur för att hon slängde på luren.

”Hallå, det är Sirpa.”

”Det här är Peter Bunde, Alberts pappa.”

Sirpa sätter sig spikrak i stolen.

”Hej.”

”Du ska få koordinaterna till platsen där Albert hålls fången.”

Sirpa försöker hitta orden men allt hon får fram är:

”Men hur …”

”Jag förklarar sedan”, säger Peter Bunde, ”när du har skickat ut ert manskap. Här kommer koordinaterna.”