En dag stod han bara och skakade småkryp ur håret. Läkaren påstod att det inte fanns några insekter i hans hår. Efter att ha duschat i åtta timmar, stått under hett vatten timme efter timme för att bli av med plågan, steg han ur duschen och började torka sig, men krypen var fortfarande kvar, de hade rentav spritt sig över hela kroppen. En månad senare hade han dem i lungorna också.
Eftersom han inte hade något annat att göra eller tänka på började han räkna ut den teoretiska livscykeln för krypen och med hjälp av Encyclopedia Britannica försökte han fastställa exakt vilken typ av insekter det handlade om. De fyllde vid det här laget hela huset. Han läste om många olika sorter och la till sist märke till dem utomhus också, så han drog slutsatsen att det handlade om bladlöss. När han väl hade bestämt sig var det omöjligt att få honom att ändra sig, oavsett vad man sa till honom, som exempelvis: ”men bladlöss bits ju inte”.
Folk sa det till honom eftersom han ständigt plågades av insekternas oupphörliga bett. På 7-Eleven, en butikskedja som fanns över större delen av Kalifornien, köpte han insektsspray av märkena Raid, Black Flag och Yard Guard. Först sprayade han huset, sedan sig själv. Yard Guard verkade vara mest effektiv.
Vad gällde den teoretiska sidan kunde han identifiera tre stadier i insekternas livscykel. Först spred de sig till honom via personer han kallade Bärare, folk som inte själva begrep sin roll i insekternas fortplantning. I detta stadium hade de inga käkar eller mandibler (han hade lärt sig det ordet under de veckor han ägnat åt sina vetenskapliga efterforskningar, en ovanligt intellektuell syssla för en kille som jobbade på Handy Brake and Tire med att justera bromsarna på folks bilar). Bärarna kände därför ingenting. Han brukade sitta i ett hörn av vardagsrummet och se på när diverse Bärare kom in – de flesta var folk han hade känt ett tag, men somliga var nya bekantskaper – täckta av bladlöss i just detta ickebitande stadium. Han brukade liksom le för sig själv eftersom han kunde se att personen ifråga var i insekternas våld utan att själv haja det.
”Vad flinar du åt?” brukade de säga.
Han bara log.
I nästa stadium utvecklade insekterna vingar eller något sådant, fast det var egentligen inga riktiga vingar, hur som helst, någon sorts extremiteter som gjorde att de kunde svärma, och det var så de tog sig vidare och spred sig – särskilt till honom. Vid det laget var luften full av dem, de gjorde vardagsrummet, hela huset, alldeles disigt. Under detta stadium försökte han låta bli att andas in dem.
Framför allt tyckte han synd om sin hund, för han kunde se hur krypen landade och slog sig ner över hela pälsen, och förmodligen tog sig ner i lungorna också, som de gjorde på honom själv. Förmodligen – det var åtminstone vad hans empatiska känsla sa honom – led hunden lika mycket som han själv. Borde han kanske skänka bort hunden, för dess egen skull? Nej, tänkte han, hunden var nu ohjälpligt angripen, och insekterna skulle följa med vart den än tog vägen.
Ibland tog han med hunden in i duschen och försökte tvätta rent den också. Han lyckades lika lite med det som med sig själv. Det gjorde ont att se hunden lida och han gav aldrig upp sina försök att hjälpa den. Det var på sätt och vis det allra värsta, att djuret led så, och inte ens kunde klaga.
”Vad i helvete gör du i duschen hela dan med den jävla hunden?” frågade hans polare Charles Freck en gång när han kom på besök just som detta pågick.
Jerry sa: ”Jag måste få bort bladlössen.” Han tog ut Max, hunden, ur duschen och började torka den. Charles Freck tittade förbryllat på medan Jerry gned in babyolja och talk i pälsen. Över hela huset låg högvis med insektssprayburkar och burkar med talk, babyolja och hudsalvor slängda, de flesta tomma – han använde flera burkar om dagen nu.
”Jag ser inga bladlöss”, sa Charles. ”Vad är bladlöss?”
”Nåt man dör av efter ett tag”, sa Jerry. ”Det är vad bladlöss är. Jag har dem i håret och på huden och i lungorna, och det gör rent outhärdligt jävla ont – jag blir snart tvungen att åka till sjukhuset.”
”Hur kommer det sig att jag inte kan se dem?”
Jerry satte ner hunden, som var insvept i en handduk, och föll på knä på ryamattan. ”Jag kan visa”, sa han. Mattan var täckt av bladlöss, de hoppade omkring överallt, upp och ner, somliga hoppade högre än andra. Han letade efter en extra stor lus eftersom folk hade så svårt att se dem. ”Hämta en flaska eller burk”, sa han, ”under diskbänken. Så kan jag ta med en som doktorn kan undersöka.”
Charles Freck hämtade en tom majonnäsburk. Jerry letade vidare och hittade till sist en bladlus som kunde hoppa åtminstone en meter upp i luften. Den var nästan tre centimeter lång. Han fångade den, släppte försiktigt ner den i burken och skruvade på locket. Så höll han triumferande upp burken. ”Ser du?” sa han.
”Joooo, fan alltså”, sa Charles Freck och granskade storögt burkens innehåll. ”Vilken stor en! Wow!”
”Hjälp mig hitta fler som jag kan visa för doktorn”, sa Jerry och knäföll på mattan igen med burken redo.
”Visst”, sa Charles Freck och följde hans exempel.
På bara en halvtimme hade de tre burkar fulla med insekter. Charles hittade några av de största, trots att han var nybörjare.
Det var middagstid i juli 1994, i Kalifornien, i ett villaområde med billiga men hållbara plasthus, som för länge sedan hade övergivits av alla vanliga svenssons. Fast Jerry hade vid ett tidigare tillfälle sprayat metallfärg över alla fönstren för att stänga ute solskenet. Rummet lystes upp av en hög golvlampa där han skruvat i ett antal starka spotlights som lyste dag och natt, så att tidens gång upphävdes för honom och hans vänner. Han gillade det, gillade att slippa tiden. På så vis kunde han koncentrera sig på viktiga saker utan att behöva bli avbruten. Som det här: två män som kryper runt på en ryamatta, hittar insekt efter insekt och stoppar ner dem i burk efter burk.
”Vad får vi för dem?” sa Charles Freck, senare samma dag. ”Jag menar, betalar doktorn ut nån sorts belöning? Nån ersättning? Nån deg?”
”Jag får hjälpa till att skapa ett botemedel bara”, sa Jerry. Smärtan, oupphörlig som den var, hade blivit omöjlig att uthärda. Han hade aldrig vant sig vid den och visste att han aldrig skulle göra det heller. Behovet, längtan efter att ta en dusch igen var överväldigande. ”Hörru”, flämtade han och rätade på sig, ”fortsätt fylla burkarna du, medan jag slår en drill och så.” Han gick mot badrummet.
”Okej”, sa Charles och svajade till på sina långa ben när han vände sig mot burken med kupade händer. Han var krigsveteran men hade fortfarande bra muskelkontroll och tog sig enkelt fram till burken. Men så sa han plötsligt: ”Jerry, hörru – de här krypen är lite otäcka liksom. Jag gillar inte att vara ensam här”. Han reste sig.
”Din fega jävel”, sa Jerry och stannade till utanför badrummet, flämtande av smärta.
”Kan du inte –”
”Jag måste pissa!” Han smällde igen dörren och vred om duschkranarna. Vattnet började spola.
”Jag är rädd för att vara ensam här ute.” Charles Frecks röst hördes knappt, fast han skrek högt nu.
”Dra åt helvete då!” skrek Jerry tillbaka och klev in i duschen. Vad hade man för jävla nytta av vänner egentligen? frågade han sig bittert. Ingen jävla nytta alls!
”Sticks de här jävlarna?” skrek Charles, alldeles utanför dörren.
”Visst fan sticks de”, sa Jerry och gned in schampot i håret.
”Det var det jag trodde.” Han tystnade. ”Kan jag komma in och tvätta händerna så jag blir av med dem, och vänta på dig där?”
Fegjävel, tänkte Jerry med bitter vrede. Han sa inget, fortsatte bara att tvätta sig. Den fan förtjänade inget svar… Han brydde sig inte om Charles Freck, bara om sig själv. Om sina egna livsviktiga, omedelbara, fruktansvärda trängande behov. Allt annat fick vänta. Han hade inte tid, inte tid, sånt här kunde inte skjutas upp. Allt annat kom i andra hand. Förutom hunden, han undrade alltid över Max, hunden.
Charles Freck ringde någon som han hoppades hade lite att sälja. ”Kan du ge mig en tia död eller så?”
”Fan, jag har helt slut – jag behöver tjacka själv. Säg till om du hittar nåt, jag vill gärna ha lite.”
”Varför är det så svårt att få tag på nåt nu?”
”Det är väl nån som har åkt fast, antar jag.”
Charles Freck la på och spelade upp en fantasiscen i huvudet medan han dystert lommade iväg från telefonkiosken – man använde aldrig hemtelefonen när man skulle köpa – till sin parkerade Cheva. I fantasin körde han förbi lågprisbutiken Thrifty, där de hade ett enormt skyltfönster, askar med slow death, burkar med slow death, bunkar och badkar och tunnor och skålar med slow death, miljontals kapslar och tabletter och trippar med slow death, slow death blandat med tjack och horse och barbiturater och psykedelika, precis allting – och en enorm skylt: HANDLA PÅ KREDIT HÄR. För att inte tala om: SUPERLÅGA PRISER, LÄGSTA PRIS I STAN.
Men i verkligheten skyltade inte Thrifty med någonting sådant. Kammar, flaskor med mineralolja, spraydeodorant, den sortens skit bara. Men jag kan slå vad om att de har slow death inlåst på apoteket där inne, i nån orörd, ren, oblandad, outspädd form, tänkte han medan han lämnade parkeringen och körde ut i trafiken på Harbor Boulevard. En tjugofemkilossäck eller så.
Han undrade när och hur de lastade ut den där tjugofemkilossäcken med Substans D till butikens apotek varje morgon, var den nu kunde komma från – det vete fan, Schweiz kanske, eller någon annan planet där allvetande utomjordingar levde. Förmodligen levererades den riktigt tidigt, med beväpnade vakter. Överheten stod där med sina lasergevär och såg hårda ut, som Överheten alltid gjorde. Om nån försöker sno min slow death, tänkte han med Överhetens huvud, så fimpar jag honom.
Substans D ingår förmodligen i varenda laglig medicin som är nåt att ha, tänkte han. En liten nypa här och där enligt nån hemlig, exklusiv formel från bolaget i Tyskland eller Schweiz där de uppfunnit det. Fast egentligen visste han bättre; myndigheterna fimpade eller sydde in alla som sålde, smugglade eller använde det, så i så fall skulle Thrifty-butiken – alla miljontals Thrifty-butiker – bli sönderskjutna, bombade eller tvingas slå igen, eller åtminstone åka på ordentliga böter. Förmodligen bara böter. Thrifty hade kapital och inflytande. Dessutom, hur skjuter man en hel butikskedja? Eller syr in dem? De har vanliga grejer bara, tänkte han medan han körde vidare i maklig fart. Han mådde dåligt, för han hade bara trehundra tabletter död kvar. Nergrävda i trädgården under kameliabusken, hybriden med stora coola blommor som inte vissnade och blev bruna på våren. Det räcker högst en vecka till, tänkte han. Vad händer när de tar slut? Skit också. Tänk om det tar slut samma dag för alla i hela Kalifornien, och halva Oregon också, tänkte han.
Detta var den överlägset värsta skräckfantasi han kunde spela upp i skallen, en scen alla knarkare kunde föreställa sig. Att hela västra USA skulle få slut samtidigt så att alla kraschade samma dag, förmodligen en söndagsmorgon runt sextiden, när knegarna tog på sig finkläderna för att gå i sin jävla kyrka.
Scenen: Första Episkopalkyrkan i Pasadena, Kraschsöndagen klockan 08:30. ”Kära församling, låt oss nu vända oss till Gud och be om hans hjälp att lindra plågorna för dem som vrider sig i sina sängar i avtändningens våndor.”
”Ja! Åh ja!” Församlingen instämmer i prästens ord.
”Men innan Han ingriper med en färsk leverans av –”
En snutbil hade tydligen lagt märke till något i Charles Frecks bilkörning som han inte själv var medveten om; den hade lämnat platsen där den stått parkerad och följde nu efter genom trafiken, än så länge utan blåljus eller siren, men…
Kanske kör jag lite svajigt, tänkte han. Nåt jävla misstag som den förbannade snuthäcken råkade se. Undrar vad det var.
Snuten: ”Okej, vad heter du?”
”Vad jag heter?” (KOMMER INTE IHÅG NAMNET.)
”Vet du inte vad du själv heter?” Snuten vinkar åt den andra snuten i spaningsbilen. ”Killen är helt väck.”
”Skjut mig inte här.” Charles Freck i sin skräckfantasi som hade utlösts av snutbilen i backspegeln: ”Ta med mig till stationen och skjut mig där åtminstone, där ingen ser.”
För att överleva i det här fascistiska polissamhället, tänkte han, måste man alltid kunna uppge ett namn, sitt eget namn. Under alla omständigheter. Det är det första tecknet på att man är påtänd, att man inte har nån koll på vem fan man är.
Det jag måste göra, tänkte han, är att svänga av så fort jag ser en parkering, svänga av helt frivilligt innan han blinkar med blåljusen eller så, och sen när han kör upp bredvid kan jag säga att ena hjulet sitter löst eller att jag har nåt motorproblem.
Det gillar de, tänkte han. När man bara ger upp och inte fortsätter. Som att kasta sig på marken som ett djur, visa upp sin mjuka oskyddade försvarslösa buk. Så gör jag, tänkte han.
Han gjorde det, svängde in åt höger så att framhjulen dunsade mot trottoarkanten. Snutbilen körde förbi.
Stannade helt i onödan, tänkte han. Nu blir det svårt att backa ut igen i den här trafiken. Han stängde av motorn. Det är kanske bäst att bara sitta här ett tag, tänkte han, och alfameditera eller gå upp i diverse högre medvetandetillstånd. Genom att kolla på brudar som går förbi, kanske. Jag undrar om det finns ett bioskop att köpa för kåthet. I stället för alfavågor. Kåthetsvågor, först väldigt korta och sen längre, högre och högre tills de slutligen slår över fullständigt.
Det här leder ingenstans, insåg han. Jag borde leta efter nån som har nåt. Jag måste fylla på förrådet, annars flippar jag snart ut och då kan jag inte göra nånting alls längre. Inte ens stå parkerad så här. Jag kommer inte bara att glömma vem jag är, jag kommer inte ens att veta var jag är nånstans eller vad som händer med mig.
Vad är det som händer egentligen? frågade han sig. Vad är det för dag? Om jag visste vilken dag det var skulle jag veta allt annat också, det skulle komma rinnande sakta men säkert.
Onsdag, i centrala Los Angeles, Westwoodområdet. Framför honom, ett sådant där gigantiskt köpcenter omgivet av en mur som man studsade iväg från som en gummiboll – om man inte hade kreditkort på sig och fick gå in genom detektorbågen. Eftersom han inte ägde något kreditkort var det andra som berättat för honom hur butikerna såg ut där inne. Det fanns tydligen mängder av dem, som sålde bra produkter till alla svenssons, särskilt till svenssonfruarna. Han såg hur de uniformsklädda vakterna vid ingången granskade alla. Såg till att varje kund verkligen var ägare till sitt kreditkort så att det inte var stulet, sålt, köpt, förfalskat. Det var många som gick in genom grinden, men han gissade att de flesta bara fönstershoppade. Det kan inte vara så många som har tillräckligt med deg eller köplust så här dags, funderade han. Det är tidigt, några minuter över två bara. På kvällen, det var då allt hände. Alla butikerna lystes upp. Han – och alla hans bröder och systrar – kunde se ljusskenet utifrån, som en gnistrande fontän, som ett nöjesfält för förvuxna barn.
Butikerna här utanför köpcentret, där man inte behövde något kreditkort, var inte mycket att ha. Praktiska saker bara: en skoaffär, en TV-butik, ett bageri, en elektronikreparatör, en tvättomat. Han såg på medan en tjej i kort plastjacka och stretchbyxor vandrade från butik till butik. Hon hade fint hår, men han kunde inte se ansiktet och avgöra om hon var het eller inte. Ingen dålig figur, tänkte han. Tjejen stannade till framför ett fönster med lädervaror. Hon kollade in en handväska med fransar. Han kunde se hur hon stirrade, våndades, grubblade över väskan. Kan slå vad om att hon går in och ber att få titta på den, tänkte han. Tjejen slank in i butiken, precis som väntat.
En annan tjej kom gående bland alla människor på trottoaren, i volangblus och höga klackar, med silverblont hår och för mycket smink. Försöker se äldre ut, tänkte han. Har förmodligen inte gått ut gymnasiet ens. Efter henne kom inget värt att nämna, så han lossade snöret som höll igen handskfacket och tog ut ett cigarettpaket. Han tände en cigarett och satte på bilradion, en rockkanal. För länge sedan hade han ägt en kassettstereo, men en gång när han var hög hade han till sist glömt bort att ta med den in i huset när han parkerade. När han kom tillbaka var förstås stereon stulen. Så går det om man inte är försiktig, hade han tänkt, och nu hade han bara den här kassa gamla radion. En dag skulle nån sno den också. Men han visste var han kunde få tag på en begagnad för nästan ingenting. Hur som helst skulle bilen behöva skrotas vilken dag som helst nu, kolvringarna var körda och oljetrycket var alldeles för lågt. Tydligen hade han bränt en ventil på motorvägen när han var på väg hem en kväll med en ordentlig laddning bra grejer. Ibland när han fått tag på riktigt mycket blev han nojig – inte över snuten direkt utan snarare över att bli blåst av andra pundare. Nån pundare som var desperat av abstinens och helt jävla väck i skallen.
Nu kom en tjej som fick honom att vakna till. Svart hår, söt, hon gick med långsamma steg, hade på sig en kort blus som visade magen och vita jeans som hade tvättats många gånger. Hallå där, henne känner jag igen, tänkte han. Det där är Bob Arctors tjej. Donna heter hon.
Han öppnade bildörren och klev ut. Tjejen gav honom en blick och gick förbi.
Han följde efter.
Hon tror att jag är ute efter att tafsa bara, gissade han medan han slank fram mellan människorna på trottoaren. Tänk så lätt hon ökade farten, han skymtade henne knappt nu när hon såg sig om över axeln. Ett bestämt, lugnt ansikte… Han såg stora ögon som bedömde honom. Uppskattade hans hastighet, försökte avgöra om han skulle hinna ifatt. Inte i den här takten, tänkte han. Hon kan verkligen sätta fart.
På hörnet hade folk stannat för att vänta på att trafikljuset skulle säga GÅ i stället för STOPP, bilarna gjorde halsbrytande vänstersvängar. Men tjejen fortsatte bara, snabbt men värdigt, kryssade fram mellan de framrusande bilarna. Förarna blängde ilsket på henne. Hon verkade inte märka det.
”Donna!” När ljuset slog om till GÅ skyndade han efter över gatan och hann ikapp. Hon lät bli att springa, gick bara vidare med snabba steg. ”Är inte du Bobs tjej?” sa han. Han lyckades ta sig förbi så att han kunde se ansiktet ordentligt.
”Nej”, sa hon. ”Nej.” Hon gick vidare mot honom, rakt fram. Han backade hastigt undan, för hon hade en kortbladig kniv riktad mot hans mage. ”Stick”, sa hon och fortsatte utan att sakta ner eller tveka det minsta.
”Jo, det är du”, sa han. ”Vi träffades hemma hos honom.” Han kunde knappt se kniven, skymtade bara metallspetsen, men han visste att den fanns där. Hon skulle hugga till och gå vidare bara. Han fortsatte att backa medan han protesterade. Tjejen höll kniven så väl gömd att det nog inte var någon annan på trottoaren som kunde se den. Men han gjorde det, den var riktad rakt mot honom medan hon gick vidare helt obevekligt. Så han klev åt sidan, och tjejen fortsatte utan ett ord.
”Vafan!” sa han till hennes rygg. Jag vet att det är Donna, tänkte han. Hon har inte hajat vem jag är bara, att hon känner mig. Rädd, antar jag, rädd att jag ska försöka blåsa henne. Man måste vara försiktig, tänkte han, när man går fram till en främmande tjej på gatan, de är beredda på vad som helst numera. De har varit med om för mycket.
Lustig liten kniv, tänkte han. Brudar borde inte gå omkring med såna, vilken snubbe som helst skulle kunna vrida om handleden och vända kniven mot henne. Jag kunde ha gjort det. Om jag verkligen hade velat komma åt henne. Han stod där och kände sig arg. Jag vet att det är Donna, tänkte han.
När han började gå tillbaka mot sin parkerade bil insåg han att tjejen hade stannat, han märkte det på hur människorna omkring honom rörde sig. Hon stod nu och stirrade tyst på honom.
Försiktigt gick han fram mot henne. ”Det var en kväll”, sa han, ”när jag och Bob och en annan brud lyssnade på några gamla Simon and Garfunkel-band, och du var där –” Hon hade suttit och fyllt kapslar med outspädd död, en efter en, ytterst omsorgsfullt. I över en timme. Prima vara. Numero Uno – Ren Död. När hon var färdig hade hon gett dem en kapsel var och de hade tagit dem tillsammans allihop. Förutom hon. Jag säljer bara, hade hon sagt. Om jag börjar ta förlorar jag bara pengar.
Tjejen sa: ”Jag trodde du tänkte slå ner mig och sätta på mig.”
”Nej”, sa han. ”Jag undrade bara om du…” Han hejdade sig. ”Ville ha skjuts. Här på trottoaren?” utbrast han sedan förskräckt. ”Mitt på dan?”
”I en port kanske. Eller om du drog in mig i bilen.”
”Jag känner dig”, invände han. ”Och Arctor skulle slå ihjäl mig.”
”Jo, fast jag kände inte igen dig.” Hon kom tre steg närmare. ”Jag är liksom närsynt.”
”Du borde ha linser.”
Hon har stora vackra mörka varma ögon, tänkte han. Det betydde att hon inte pundade.
”Det hade jag. Men den ena föll ner i en bålskål. Syrabål, på en fest. Den sjönk ner till botten, och sen var det säkert nån som skopade upp den och svepte den i sig. Jag hoppas den smakade bra, linserna kostade trettiofem dollar.”
”Vill du ha skjuts nånstans?”
”Du sätter bara på mig i bilen.”
”Nej”, sa han. ”Jag har inte kunnat få upp den på ett par veckor nu. Det måste vara nåt de blandar ut grejerna med. Nån kemikalie.”
”Det är en snygg vals, men jag har hört den förut. Alla sätter på mig.” Hon hejdade sig. ”Försöker, i alla fall. Det är så det är för oss brudar. Jag håller precis på och stämmer en snubbe, för ofredande och våldtäktsförsök. Kräver skadestånd på fyrtiotusen.”
”Hur långt kom han?”
Donna svarade: ”Tafsade mig på brösten.”
”Det är inte värt fyrtiotusen.”
Tillsammas gick de tillbaka mot bilen.
”Har du nåt att sälja?” frågade han. ”Jag ligger riktigt illa till. Har i stort sett slut, faktiskt, fan, helt slut när jag tänker efter. Bara några stycken, om du har några stycken bara.”
”Jag kan skaffa lite.”
”Tabletter”, sa han. ”Jag silar inte.”
”Ja.” Hon nickade energiskt, tittade ner i marken. ”Men du vet, det är svårt att få tag på nåt nu – nästan alla har slut. Det har du säkert märkt. Jag kan inte få tag på mycket, men –”
”När då?” avbröt han. De var framme vid bilen, han stannade, öppnade dörren, klev in. Donna gick in på andra sidan. De satt där bredvid varandra.
”I övermorgon”, sa Donna. ”Om jag kan få tag på killen. Det kan jag nog.”
Skit också, tänkte han. I övermorgon. ”Inte förr? Inte, liksom, i kväll kanske?”
”Tidigast i morgon.”
”Hur mycket?”
”Sextio dollar för hundra.”
”Åh fan. Det svider.”
”Det är skitbra grejer. Jag har köpt av honom förr, det är nåt helt annat än vad man brukar få tag på. Tro mig – det är värt det. Jag föredrar faktiskt att köpa av honom hellre än nån annan – om jag kan. Han har inte alltid. Du vet, han var nog nere över gränsen nyss. Kom precis tillbaks. Han hämtade grejerna själv, så jag vet att de är bra. Och du behöver inte betala i förskott. Betala när jag får tag på dem. Okej? Jag litar på dig.”
”Jag lägger aldrig ut”, sa han.
”Ibland är man tvungen.”
”Okej”, sa han. ”Så kan du skaffa hundra åtminstone?” Snabbt försökte han räkna ut hur mycket han kunde köpa. På två dagar kunde han förmodligen få ihop hundratjugo dollar och köpa tvåhundra tabletter av henne. Och om han fick ett bättre pris under tiden, från nån annan som kunde sälja, så kunde han bara strunta i henne och köpa av honom i stället. Det var det fina med att inte betala i förskott, plus att man inte blev blåst.
”Du hade tur som sprang på mig”, sa Donna medan han startade bilen och backade ut. ”Jag ska träffa en annan om en timme, och han skulle förmodligen ha köpt allt jag kan få tag på. Då hade det varit kört för dig. Det här är din lyckodag.” Hon log, och det gjorde han också.
”Jag önskar att du kunde få tag på dem lite fortare”, sa han.
”Om jag får det…” Hon öppnade handväskan, plockade upp ett litet anteckningsblock och en reklampenna med texten SPARKS BILBATTERIER. ”Hur får jag tag på dig? Jag har glömt vad du heter.”
”Charles B Freck”, sa han. Han gav henne sitt telefonnummer – inte sitt eget egentligen, utan numret till en svenssonpolare, som han använde för den typen av meddelanden – och hon skrev sakta och mödosamt ner det. Vad hon verkar ha svårt att skriva, tänkte han. Sitter och kisar och krafsar ner numret, så långsamt… De lär inte brudarna ett skit i skolan längre, tänkte han. Knappt läskunnig ens. Men het är hon. Visst, hon kan nästan inte läsa eller skriva, men vad spelar det för roll? Det viktigaste för en het brud är snygga pattar.
”Jag tror jag kommer ihåg dig nu”, sa Donna. ”Kanske. Det är liksom suddigt, den där kvällen, jag var ganska borta. Det enda jag minns tydligt är att jag hällde pulver i de där små kapslarna – Libriumkapslar – vi hällde ut det som var i dem från början. Jag måste ha gjort av med hälften. Tappat ut det på golvet, menar jag.” Hon betraktade honom tankfullt medan han körde. ”Du verkar vara en avspänd kille”, sa hon. ”Och du kommer att köpa mer senare? Efter ett tag vill du ha mer?”
”Visst”, sa han och undrade för sig själv om han kunde hitta ett bättre pris innan han träffade henne igen, förmodligen kunde han det. Hur som helst hade han vunnit. Det vill säga, hur som helst fick han köpa. Lycka är att veta att man har tillräckligt med piller, tänkte han.
Utanför bilen passerade dagen förbi, alla upptagna människor, solsken och liv och rörelse, helt obemärkt, han var lycklig.
Titta bara vad han hade hittat, av en ren slump – faktiskt på grund av att en snutbil hade råkat köra efter honom ett tag. En oväntad ny källa till Substans D. Vad mer kunde han begära av livet? Med lite tur hade han två veckor framför sig, nästan en halv månad, utan att han riskerade att kola av, eller nästan kola av – i stort sett sak samma när man tände av från Substans D. Två veckor! Hjärtat svällde i bröstet och för ett kort ögonblick kände han den upplyftande doften av vår genom de öppna bilrutorna.
”Vill du hänga med och träffa Jerry Fabin?” frågade han tjejen. ”Jag ska köra ner ett lass prylar till honom på federalklinik nummer tre, de tog med honom dit i går kväll. Jag kör dit lite i taget bara, för chansen finns att han blir utskriven och jag vill inte bli tvungen att släpa tillbaka alltihop.”
”Det är nog bäst att jag inte träffar honom”, sa Donna.
”Känner du honom? Jerry Fabin?”
”Han tror att det var jag som spred de där insekterna till honom från första början.”
”Bladlössen.”
”Jo, fast då visste han inte vad de var. Det är bäst jag låter bli. Sist vi sågs var han riktigt otrevlig. Det är något med receptorcellerna i hans hjärna, tror i alla fall jag. Det är så det verkar, om man läser de där nya myndighetsbroschyrerna.”
”Det går inte att fixa, eller hur?”
”Nej”, sa Donna, ”det är obotligt.”
”De på kliniken sa att jag skulle få hälsa på, och att de trodde att han skulle kunna jobba med, du vet –” Han gjorde en vag gest. ”Inte behöva bli –” Han gestikulerade igen, det var svårt att finna ord för det här, det han försökte säga om sin vän.
Donna sneglade på honom. ”Du har väl inte skador på talcentrum själv? I – vad heter det – occipitalloben?”
”Nej”, sa han. Eftertryckligt.
”Har du några skador alls?”
”Nej, det är bara… du vet. Jag har svårt att prata om den jävla kliniken. Jag avskyr de där neuralafasianläggningarna. Jag var där en gång för att hälsa på en kille, och han höll på och försökte bona golvet – de sa att han inte klarade av att bona golvet, jag menar han fattade inte hur han skulle bära sig åt… Det värsta var att han bara fortsatte att försöka. Jag menar inte en timme bara, han försökte fortfarande när jag kom tillbaka en månad senare. Precis som när jag såg honom sist, om och om igen, som när jag kom dit första gången. Han begrep inte varför han inte lyckades. Jag kommer ihåg hans ansiktsuttryck. Han var säker på att han skulle klara det om han bara fortsatte att försöka greppa vad han gjorde för fel. ”Vad gör jag för fel?” frågade han hela tiden. Det var omöjligt att förklara för honom. Jag menar, de talade om det – fan, jag talade om det – men han fattade fortfarande inte.”
”Receptorcellerna i hjärnan är oftast det första som ryker”, sa Donna stillsamt. ”Så går det om man råkar ut för en dålig fix eller så, det blir för mycket för hjärnan.” Hon betraktade bilarna framför. ”Kolla, en sån där ny Porsche med dubbla motorer.” Hon pekade ivrigt. ”Wow!”
”Jag kände en som tjuvkopplade en sån där ny Porsche”, sa han, ”och körde ut på Riverside-motorvägen och fick upp den i tvåhundraåttio – och kraschade.” Han viftade till med handen. ”Rätt in i släpet på en långtradare. Såg den inte ens, antar jag.” Han spelade upp en fantasiscen i huvudet: han själv bakom ratten på en Porsche, fast han såg långtradaren i god tid, såg alltihop. Och alla på motorvägen – Hollywood Freeway i rusningstid – la märke till honom. Kunde inte låta bli att lägga märke till honom, den gängliga bredaxlade snygge killen i den nya Porschen som kom blåsande i trehundra kilometer i timmen, och snutarna som bara gapade hjälplöst.
”Du skakar”, sa Donna. Hon sträckte ut armen och la handen på hans arm. En lugn hand som genast fick honom att slappna av. ”Sakta ner lite.”
”Jag är trött”, sa han. ”Jag var vaken i två dygn och räknade småkryp. Räknade dem och la dem i burkar. Och när vi slocknade till sist, och vaknade och skulle bära ut burkarna i bilen nästa morgon för att ta med och visa för doktorn, så fanns det inget i burkarna. Helt tomma bara.” Han kunde känna skakningarna själv nu, och se det på händerna, på ratten, de skakande händerna på ratten, trettio kilometer i timmen. ”Varenda jävla en”, sa han. ”Ingenting. Inga insekter. Och då fattade jag, fan, det var då jag fattade. Det gick upp för mig, det var hjärnan, Jerrys hjärna.”
Han kände inte doften av vår i luften längre och tänkte, helt plötsligt, att han verkligen behövde en dos Substans D. Det var senare på dagen än han hade insett, eller så hade han tagit mindre än han trodde. Lyckligtvis hade han med sig lite i reserv, längst in i handskfacket. Han började spana efter en ledig parkeringsplats för att stanna till.
”Hjärnan får en att inbilla sig saker”, sa Donna frånvarande. Hon verkade ha gått in i sig själv, försvunnit långt bort. Han undrade om hon störde sig på att han körde så svajigt. Förmodligen.
Plötsligt startade en ny fantasifilm i huvudet, helt utan hans medgivande. Han såg, först, en stor parkerad Pontiac med bakpartiet upphissat med en domkraft som hade börjat glida, och en kille i trettonårsåldern med långt rufsigt hår som kämpade för att hindra bilen från att rulla, medan han ropade på hjälp. Han såg sig själv och Jerry Fabin komma utspringande ur huset tillsammans, Jerrys hus, längs den ölburksbeströdda uppfarten mot bilen. Själv slet han tag i bildörren på förarsidan för att få upp den och trampa på bromsen. Men Jerry Fabin, som bara hade byxor på sig, inga skor ens, och håret i en enda flygande oreda – han hade sovit – Jerry sprang förbi bilen till bakluckan, och med sin bara bleka axel som aldrig såg solens ljus tacklade han undan pojken från bilen. Domkraften böjde sig och halkade loss, bilens bakparti rasade ner med en krasch, däcket rullade iväg, och pojken var oskadd.
”För sent att bromsa”, flämtade Jerry och försökte blinkande få undan sitt fula flottiga hår ur ögonen. ”Hann inte.”
”E han okej?” hojtade Charles Freck. Hjärtat bultade fortfarande våldsamt.
”Jorå.” Jerry stod bredvid pojken och andades tungt. ”Skit!” skrek han ursinnigt till pojken. ”Sa jag inte åt dig att vänta tills vi kunde hjälpas åt? Och när domkraften halkar – vafan, du kan inte hålla emot två ton!” Ansiktet var alldeles förvridet. Pojken, lilla Råttan som han kallades, såg ynklig ut och vred skamset på sig. ”Det har jag ju sagt hur många gånger som helst!”
”Jag försökte bromsa” förklarade Charles Freck, och visste att hans egen idioti, hans eget jävla misstag var lika stort som pojkens och lika livsfarligt, hans misslyckande som vuxen man att reagera på rätt sätt. Men han ville ändå rättfärdiga det, som pojken gjorde, sätta ord på det. ”Men nu inser jag –” svamlade han, och sedan tog fantasin slut, det var en dokumentärrepris faktiskt, för han mindes dagen då det hela hade ägt rum, på den tiden när de bodde tillsammans allihop. Jerrys kvicktänkta instinkt – annars skulle Råttan ha legat där under Pontiacen med krossad ryggrad.
Alla tre lunkade dystert tillbaka mot huset, brydde sig inte ens om att försöka jaga ifatt däcket som fortfarande rullade nerför gatan.
”Jag sov”, muttrade Jerry när de gick in i husets mörker. ”Det var första gången på ett par veckor som krypen lugnade ner sig så pass att jag kunde somna. Jag har inte fått en blund i ögonen på fem dar – full fart hela tiden bara. Jag trodde att de var borta kanske. De var borta. Jag trodde att de hade gett upp till sist och dragit nån annanstans, till grannen kanske, och försvunnit ur huset. Nu kan jag känna dem igen. Den där tionde insektsremsan jag köpte, eller om det var den elfte – de blåste mig igen, som vanligt.” Men rösten var uppgiven nu, inte arg, bara dämpad och förbryllad. Han la handen på pojkens huvud och gav honom sedan en hård smäll. ”Dumma unge – när domkraften halkar ser du till att komma undan fort som fan. Glöm bilen. Ställ dig aldrig bakom och försök hålla emot den där enorma tyngden med din egen kropp.”
”Men Jerry, jag var rädd att bakaxeln –”
”Åt helvete med bakaxeln. Åt helvete med bilen. Det är livet det gäller.” De gick genom det mörka vardagsrummet alla tre, och reprisen av ett ögonblick som för länge sedan var förbi blinkade till och slocknade för evigt.