Charles Freck hade också funderat på att besöka New-Path. Så pass mycket hade Jerry Fabins psykbryt påverkat honom.
Nu satt han på caféet Fiddler’s Tree i Santa Ana med Jim Barris, och petade håglöst på sin glasyrtäckta donut. ”Det är ett tungt beslut”, sa han. ”Man blir tvungen att sluta rätt av bara. De vaktar en dag och natt, så man inte tar livet av sig eller gnager av sig armarna, men de ger en aldrig nånting. Sånt som en doktor skulle skriva ut alltså. Valium, till exempel.”
Barris inspekterade skrockande sin varma macka, en patty melt av konstgjord smält ost och konstgjord köttfärs mellan ett par skivor av ett särskilt ekologiskt bröd. ”Vad är det här för bröd egentligen?” frågade han.
”Kolla menyn”, sa Charles Freck. ”Det står där.”
”Om du skriver in dig”, sa Barris, ”så kommer du att uppleva fenomen som har sitt ursprung i kroppsegna ämnen, i synnerhet sådana som är lokaliserade till hjärnan. Med detta avser jag katekolaminerna, som exempelvis noradrenalin och serotonin. Du förstår, så här fungerar det: Substans D, och alla beroendeframkallande droger faktiskt, men i synnerhet Substans D, interagerar med katekolaminerna på ett sådant sätt att förbindelsen etsas in på subcellulär nivå. En biologisk anpassning äger rum, som på sätt och vis varar för alltid.” Han tog en enorm tugga av högra halvan av mackan. ”Förr trodde man att det bara hände med alkaloid narkotika, som heroin till exempel.”
”Jag har aldrig silat horse. Jävla nedåttjack.”
Servitrisen, snygg och het i sin gula uniform, med toppiga bröst och blont hår, kom fram till deras bord. ”Hej”, sa hon. ”Är allt okej?”
”Heter du Patty?” frågade Barris, och gjorde en gest åt Charles Freck att allt var lugnt.
”Nej.” Hon pekade på namnskylten på högra bröstet. ”Beth.”
Jag undrar vad det vänstra heter, tänkte Charles Freck.
”Servitrisen förra gången vi var här hette Patty”, sa Barris, och stirrade liderligt på servitrisen. ”Som mackan.”
”Det kan inte ha varit samma som mackan. Jag tror hon stavar det med i.”
”Allt är jättebra”, sa Barris. Ovanför hans huvud kunde Charles Freck se en tankebubbla där Beth sakta tog av sig kläderna och stönande bad om att bli påsatt.
”Inte med mig”, sa Charles Freck. ”Jag har en massa problem som ingen annan har.”
Med allvarlig röst sa Barris: ”Det är fler än du tror som har samma problem. Och de blir bara fler. Det här är en sjuk värld, och den blir bara värre.” Ovanför hans huvud blev tankebubblan också värre.
”Vill ni beställa nån efterrätt?” frågade Beth och tittade ner på dem med ett leende.
”Som vadå?” sa Charles Freck misstänksamt.
”Vi har nybakad jordgubbspaj och persikopaj”, sa Beth leende, ”som vi bakar själva.”
”Nej, vi vill inte ha nån efterrätt”, sa Charles Freck. Servitrisen gick iväg. ”Sånt där är bara för kärringar”, sa han till Barris, ”såna där fruktpajer.”
”Tanken att skriva in sig för rehabilitering”, sa Barris, ”fyller dig utan tvekan med en viss oro. Din rädsla är lika med summan av alla negativa symptom. Det är drogerna som talar, för att hålla dig borta från New-Path och hindra dig från att sluta. Du förstår, alla symptom har en orsak, oavsett om de är negativa eller positiva.”
”Jo jävlar”, muttrade Charles Freck.
”De negativa visar sig i form av begär, som avsiktligt genereras av själva kroppen för att tvinga dess ägare – dig, i det här fallet – att frenetiskt söka efter –”
”Det första de gör när man skriver in sig på New-Path”, sa Charles Freck, ”är att skära av en pitten. Så man verkligen ska lära sig. Sen kan de fortsätta med precis vad som helst.”
”Sen tar de mjälten”, sa Barris.
”De vadå, de skär ut – vad har man den till, mjälten?”
”Den hjälper till med matsmältningen.”
”Hur då?”
”Genom att ta bort cellulosan ur maten.”
”Så när de har gjort det –”
”Bara cellulosafri mat. Ingen sallad eller alfalfa.”
”Hur länge kan man leva på det viset?”
Barris sa: ”Det beror på vad man har för inställning.”
”Hur många mjältar har folk i allmänhet?” Han visste att man vanligtvis har två njurar.
”Beror på vikt och ålder.”
”Varför då?” Charles Freck fylldes av plötslig misstänksamhet.
”En människa utvecklar nya mjältar med årens gång. När man kommer upp i åttioårsåldern –”
”Nu snackar du bara skit.”
Barris skrattade. Han hade alltid haft ett underligt skratt, tänkte Charles Freck. Ett overkligt skratt, som något som gick sönder. ”Hur kommer det sig”, sa Barris sedan, ”att du bestämt dig för att skriva in dig på ett terapiboende på en drogavvänjningsklinik?”
”Jerry Fabin”, svarade han.
Barris gjorde en avfärdande gest. ”Jerry var ett specialfall. Jag såg honom stappla omkring tills han ramlade omkull en gång, han sket på sig, hade ingen aning om var han var nånstans, medan han försökte få mig att slå upp och ta reda på vad det var för gift han fått tag på, talliumsulfat förmodligen… det används i insektsmedel och för att fimpa råttor. Det var en blåsning, nån som ville ge igen. Jag kan tänka mig tio olika toxiner och gifter som skulle kunna –”
”Det finns en annan anledning också”, sa Charles Freck. ”Jag börjar få slut igen, och jag står inte ut med det längre, att få slut hela jävla tiden och inte veta om jag nånsin kommer att få tag på nåt mer.”
”Jo, men vi kan inte ens vara säkra på om solen kommer att gå upp igen.”
”Men fan – jag har så lite kvar att det handlar om några dar bara. Och dessutom… jag tror det är nån som blåser mig. Jag kan inte ha tagit så mycket så snabbt, nån måste ha snott från mitt jävla gömställe.”
”Hur många tabletter om dan tar du?”
”Det är väldigt svårt att avgöra. Men inte så många.”
”Toleransen ökar med tiden, vet du.”
”Visst, men inte så mycket. Jag klarar inte av att få slut på det sättet. Å andra sidan…” Han tänkte efter. ”Jag tror jag har en ny kran. Den där bruden, Donna. Donna nånting.”
”Åh, Bobs brud.”
”Hans tjej”, sa Charles Freck och nickade.
”Nej, han har aldrig fått komma till där. Han försöker.”
”Är hon pålitlig?”
”Hur då? Ett pålitligt ligg eller –” Barris gjorde en gest med handen mot munnen som om han svalde något.
”Vad är det för sorts sex?” Sedan fattade han. ”Ah, okej, det andra.”
”Hyfsat pålitlig. Lite virrig. Som man kan vänta sig av en brud, särskilt de mörkare. Har hjärnan mellan benen, som de flesta. Förvarar förmodligen varorna där också.” Han skrattade till. ”Hela lagret.”
Charles Freck lutade sig närmare. ”Har Arctor aldrig satt på Donna, alltså? Han snackar om henne som om han har det.”
Barris sa: ”Det är typiskt Bob Arctor. Snackar som om han har gjort en massa grejer. Inte samma sak, inte alls.”
”Ja, men hur kommer det sig att han aldrig har fått henne i säng? Kan han inte få upp den?”
Barris tänkte förnumstigt efter, fingrade fortfarande på sin macka: han hade nu plockat sönder den i småbitar. ”Donna har problem. Det är möjligt att hon går på horse. Hennes allmänna motvilja mot kroppskontakt – heroinpundare tappar intresset för sex, vet du, för organen sväller på grund av vasokonstriktion. Och Donna, har jag märkt, uppvisar en överdriven brist på sexuell upphetsning, det är direkt onaturligt. Inte bara mot Arctor, utan mot…” Han tystnade buttert. ”Andra män också.”
”Skit också, du menar att hon aldrig skulle släppa till.”
”Det skulle hon nog”, sa Barris, ”om man hanterade henne på rätt sätt bara. Till exempel…” Han tittade upp på ett gåtfullt vis. ”Jag kan visa hur du får henne i säng för nittioåtta cent.”
”Jag vill inte få henne i säng. Jag vill bara tjacka av henne.” Han kände sig obekväm. Det fanns något med Barris som alltid gav honom en olustig känsla i maggropen. ”Varför nittioåtta cent?” sa han. ”Hon skulle inte ta emot några pengar, hon säljer sig inte. Hur som helst är hon Bobs brud.”
”Pengarna skulle inte gå direkt till henne”, sa Barris med sitt exakta, välutbildade tonfall. Han lutade sig fram mot Charles Freck, med de håriga näsborrarna skälvande av vällust och list. Och inte nog med det, de gröntonade solglasögonen var alldeles immiga. ”Donna tar kola. Hon skulle tveklöst sära på benen för vem som helst som gav henne ett gram, särskilt om vissa sällsynta kemikalier tillsattes på ett strikt vetenskapligt vis, i enlighet med mina ytterst noggranna efterforskningar.”
”Jag önskar att du kunde sluta snacka på det där sättet”, sa Charles Freck. ”Om henne. Hur som helst, ett gram kola är uppe i över hundra dollar nu. Vem har det?”
Barris kvävde en nysning och förkunnade: ”Jag kan framställa ett gram rent kokain till en total kostnad, för de ingredienser som krävs, om man räknar bort själva arbetsinsatsen, på mindre än en dollar.”
”Skitsnack.”
”Jag kan demonstrera hur det går till.”
”Var får du tag på ingredienserna?”
”7-Eleven-butiken”, sa Barris, och kom stapplande på benen, så hastigt att brödbitarna for åt alla håll. ”Betala notan du”, sa han, ”så ska jag visa. Jag har ett provisoriskt labb därhemma, tills jag kan bygga upp ett ordentligt. Du ska få se hur jag tillverkar ett gram kokain av vanliga, alldeles lagliga varor inhandlade helt öppet på 7-Eleven-butiken till en kostnad av under en dollar.” Han gick iväg mellan borden. ”Kom igen.” Rösten var ivrig.
”Okej”, sa Charles Freck, tog med sig notan och följde efter. Han är hispig den jäveln, tänkte han. Eller kanske inte. Alla de där kemiexperimenten han håller på med, och han sitter och läser nere på biblioteket hela tiden… det kanske ligger något i det ändå. Tänk på vinsten, tänkte han. Tänk vad mycket pengar vi skulle kunna tjäna!
Han skyndade efter Barris, som plockade upp nycklarna till sin Karmann Ghia medan han stegade iväg förbi kassörskan, i sin begagnade flygoverall.
De körde in på parkeringen utanför 7-Eleven, klev ur bilen och gick in. Som vanligt stod en stor dum snut och låtsades läsa en herrtidning borta vid kassan. I själva verket, det visste Charles Freck, höll han koll på alla som kom in, för att se om de tänkte råna stället.
”Vad ska vi köpa?” frågade han Barris, som obekymrat spatserade omkring mellan hyllorna fyllda av matvaror.
”En sprayburk”, sa Barris. ”Med Solarcaine.”
”Mot solsveda?” Charles Freck kunde inte riktigt tro på det här, men å andra sidan, vem visste något egentligen? Vem kunde veta säkert? Han följde efter Barris fram till kassan, den här gången var det Barris som betalade.
De tog med sig Solarcaineburken, gick förbi snuten och fortsatte ut till bilen. Barris gasade iväg ut från parkeringen och nerför gatan, körde vidare i hög fart utan att bry sig om hastighetsskyltarna, tills han slutligen bromsade in framför Bob Arctors hus, där gamla oöppnade tidningar låg utspridda i det höga gräset på framsidan.
När de lämnade bilen plockade Barris ut några prylar med hängande sladdar ur baksätet, som han bar med sig in. Voltmeter, såg Charles Freck. Och annan elektronisk testutrustning, och en lödkolv. ”Vad är det där till?” frågade han.
”Jag har ett långt och mödosamt arbete framför mig”, sa Barris, och bar med sig dessa föremål plus Solarcaineburken uppför gången mot ytterdörren. Han räckte nyckeln till Charles Freck. ”Och förmodligen får jag inte ens betalt. Som vanligt.”
Charles Freck låste upp dörren, och de gick in i huset. Två katter och en hund kom skuttande över golvet, gav ifrån sig hoppfulla läten, men han och Barris föste undan dem med stövlarna.
Längst in i matvrån hade Barris under de senaste veckorna slängt ihop ett sorts labb, med flaskor och diverse skräp i en salig blandning, grejer som såg helt värdelösa ut och som han hade snott där han kommit åt. Barris, det visste Charles Freck efter att ha tvingats höra om det i all oändlighet, trodde inte så mycket på materiella tillgångar som på påhittighet. Helst skulle man använda första bästa pryl man hade till hands för att uppnå sitt mål, brukade han förkunna. Ett häftstift, ett gem, en del av en mekanism där resten var trasig eller borttappad… I Charles Frecks ögon såg det ut som rena råttboet, där en råtta utförde experiment med de föremål råttor kunde tänkas sätta värde på.
Det första steget i Barris process var att hämta en plastpåse från rullen vid diskbänken och spruta in hela innehållet från sprayburken, spraya och spraya tills burken var tom, eller gasen var slut åtminstone.
”Det här är overkligt”, sa Charles Freck. ”Helt jävla overkligt.”
”Vad de helt avsiktligt har gjort”, sa Barris glatt medan han jobbade på, ”är att blanda kokainet med olja så att det inte kan utvinnas. Men mina kemikunskaper gör att jag vet precis hur man separerar kokainet från oljan.” Han hade energiskt börjat strö salt över den kletiga massan i påsen. Nu hällde han ner alltihop i en glasburk. ”Jag fryser det”, förklarade han med ett flin, ”vilket får kokainkristallerna att stiga till ytan, eftersom de är lättare än luft. Än oljan, menar jag. Och sen det avslutande steget förstås, som jag håller för mig själv, men det består av en komplicerad filtreringsprocess.” Han öppnade frysluckan högst upp på kylskåpet och ställde försiktigt in burken.
”Hur länge behöver den stå där inne?” frågade Charles Freck.
”En halvtimme.” Barris plockade fram en av sina handrullade cigaretter, tände den, och släntrade sedan över till högen med elektronisk testutrustning. Han stod där försjunken i tankar, gned sin skäggiga haka.
”Okej”, sa Charles Freck, ”men alltså, även om du får ut ett helt gram ren kola kan jag inte använda det för att få Donna att… du vet, släppa till i utbyte. Det vore som att köpa henne, det är vad det skulle vara i praktiken.”
”Ett utbyte”, invände Barris. ”Du ger henne en gåva, hon ger en till dig. Den mest värdefulla gåva en kvinna äger.”
”Hon skulle fatta att jag försökte köpa henne.” Han hade sett tillräckligt av Donna för att haja det, Donna skulle genomskåda bluffen med en gång.
”Kokain är ett afrodisiakum”, muttrade Barris, mest för sig själv lät det som, han var upptagen med att sätta upp testutrustningen bredvid Bob Arctors cephalokromoskop, som var Bobs dyrbaraste ägodel. ”När hon väl har dragit i sig en lina särar hon nog gärna på benen.”
”Vafan”, protesterade Charles Freck. ”Det är Bob Arctors tjej du snackar om. Han är min polare, och dessutom killen som du och Luckman bor hos.”
Barris höjde helt kort på sitt toviga huvud. Han granskade Charles Freck ett ögonblick. ”Det finns en hel del du inte vet när det gäller Bob Arctor”, sa han. ”Som ingen av oss vet. Din uppfattning är både förenklad och naiv, och du tror precis vad han vill att du ska tro.”
”Han är helt okej.”
”Visst”, sa Barris och nickade flinande. ”Utan tvekan. En av de bästa i världen. Men jag har börjat – vi, de av oss som observerat Arctor noggrant och uppmärksamt – har börjat urskilja vissa motsägelser hos honom. Både vad gäller personlighetstruktur och beteende. I hur han förhåller sig till livet som helhet. I hans övergripande stil, så att säga.”
”Kan du ge nåt konkret exempel?”
Barris flackade menande med blicken bakom de gröna solglasögonen.
”Att du studsar runt med ögonen så där säger mig ingenting alls”, sa Charles Freck. ”Vad är det för fel på cephoskopet du håller på med där?” Han gick närmare för att se efter. Barris la omkull själva apparaten på sidan och sa: ”Säg vad du tror om elektroniken här på undersidan.”
”Några av ledningarna är kapade”, sa Charles Freck. ”Och det ser ut som en del avsiktliga kortslutningar också. Vem har gjort så?”
Barris muntra blick flackade menande igen, med förnyad förtjusning.
”Dina mystiska jävla blickar säger mig inte ett skit”, sa Charles Freck. ”Vem har haft sönder cephoskopet? När hände det? Upptäckte du det alldeles nyss? Arctor sa inget om det sist vi sågs, och det var i förrgår.”’
Barris sa: ”Kanske var han inte beredd att prata om det än.”
”Jaha du”, sa Charles Freck. ”Allt du säger är ett enda gåtfullt jävla svammel, såvitt jag kan förstå. Jag tror jag går ner till ett av New-Path-härbärgena och skriver in mig och tänder av rätt av bara och går i terapi, det där nedbrytningsspelet de kör, och hänger med snubbarna där dygnet runt, så jag slipper alla gåtfulla jävla knäppskallar som du, som bara snackar skit och är helt omöjliga att förstå sig på. Jag kan se att det är nån som har sabbat cephoskopet, men du har inte berättat ett skit. Försöker du påstå att det var Bob Arctor som gjorde det, med sin egen dyra apparat? Vad menar du egentligen? Jag önskar att jag bodde nere på New-Path, så jag slapp stå ut med den här kryptiska skiten hela tiden, jag börjar bli förbannat trött på det, både från dig och alla andra påtända jävla skitskallar.” Han blängde på Barris.
”Det är inte jag som har saboterat den här överföringsenheten”, sa Barris eftertänksamt, det ryckte lätt i mustascherna på honom, ”och jag tvivlar verkligen på att det är Ernie Luckman.”
”Jag tvivlar på att Ernie Luckman har saboterat nånting i hela sitt liv, förutom den där gången han snedtände på dålig syra och slängde ut soffbordet och allt annat genom fönstret i lägenheten där de bodde, han och den där bruden Joan, ut på parkeringen. Det var nåt helt annat. Ernie är oftast mer skärpt än oss allihop. Nej, Ernie skulle inte sabba nån annans cephoskop. Och Bob Arctor – det är han som äger det, eller hur? Vad gjorde han, smög upp mitt i natten utan att veta om det själv ens och gjorde det här, sabbade för sig själv på det viset? Det är nån annan som har gjort det, för att jävlas med honom. Det är vad det handlar om.” Och det var säkert du som gjorde det, din vrickade jävel, tänkte han. Du har de tekniska kunskaperna och är tillräckligt skruvad. ”Den som gjorde det här”, sa han, ”borde antingen hamna på en federal neuralafasiklinik eller på kyrkogården. Helst det sistnämnda, om du frågar mig. Bob är helt såld på det här Altec-cephoskopet, jag har sett honom sätta igång det varenda kväll han kommer hem från jobbet, så fort han kommer innanför dörren. Alla har nåt de verkligen sätter värde på. Det här är hans grej. Så det är rena skiten att göra så här mot honom, fan, rena skiten.”
”Det är det jag menar.”
”Vad är det du menar?”
”Varenda gång han kommer hem från jobbet på kvällen’”, upprepade Barris. ”Jag har ägnat en del tid åt att försöka fastställa vem Bob Arctor egentligen är anställd av, exakt vilken specifik organisation det är, som han inte kan berätta om för oss.”
”Ett sånt där jävla inlösningscenter för Blue Chip-kuponger i Placentia”, sa Charles Freck. ”Han talade om det för mig en gång.”
”Jag undrar vad han gör där.”
Charles Freck suckade. ”Målar kupongerna blå.” Han gillade inte Barris alls, egentligen. Freck önskade att han hade varit någon annanstans, till exempel på väg att köpa något av första bästa person han träffade på, eller ringde. Jag kanske borde dra, sa han till sig själv, men så kom han ihåg burken med olja och kokain som stod och kallnade i frysen, till ett värde av hundra dollar för nittioåtta cent. ”Hör du”, sa han, ”när blir det klart, det där? Jag tror du driver med mig. Hur kan Solarcainefolket sälja det så billigt om det innehåller ett helt gram ren kola? Hur kan de tjäna nåt på det?”
”De handlar”, förkunnade Barris, ”i riktigt stora kvantiteter.”
I huvudet spelade Charles Freck omedelbart upp en fantasiscen: stora lastbilar fulla av kokain som backade upp till Solarcainefabriken, var den nu låg, Cleveland kanske, och dumpade ut ton efter ton med rent, orört, oblandat, höggradigt kokain i ena änden av fabriken, där det blandades med olja och drivgaser och annan skit och sedan pressades in i små färgglada sprayburkar som staplades upp i tusental i 7-Eleven-butiker och apotek och snabbköp. Vad vi borde göra, funderade han, är att råna en av de där lastbilarna, sno hela lasten, kanske tre-fyrahundra kilo – fan, mycket mer. Hur mycket får man plats med på ett lastbilsflak?
Barris kom nu fram till honom med den tomma Solarcaineburken så att han kunde inspektera den. Han visade etiketten där alla ingredienserna stod uppräknade. ”Ser du? Bensokain. Vilket endast vissa begåvade personer känner till är en handelsbeteckning för kokain. Om det stod kokain på etiketten skulle folk fatta med en gång och efter ett tag skulle alla göra så här. Folk har bara inte tillräckligt med utbildning för att haja. Den rätta vetenskapliga utbildningen, som jag har genomgått.”
”Vad tänker du använda de här kunskaperna till?” frågade Charles Freck. ”Förutom att kåta upp Donna Hawthorne?”
”Så småningom planerar jag att skriva en bästsäljare”, sa Barris. ”En beskrivning för vanliga människor av hur man på ett säkert vis kan tillverka droger hemma i sitt eget kök utan att bryta mot lagen. Du förstår, det här är inte illegalt. Bensokain är helt lagligt. Jag ringde till ett apotek och frågade. Det finns i en massa saker.”
”Oj”, sa Charles Freck imponerat. Han tittade på sitt armbandsur för att se hur länge till de behövde vänta.
Bob Arctor hade blivit tillsagd av Hank, som var Mr F, att kolla upp New-Paths lokala boendecenter med syfte att spåra en storskalig langare, som han hade haft ögonen på men som plötsligt verkade ha försvunnit spårlöst.
Då och då hände det att en langare, som insåg att han var på väg att åka fast, tog sin tillflykt till något av drogavvänjningsställena, som Synanon, Center Point, X-Kalay eller New-Path, och låtsades vara en missbrukare som behövde hjälp. När han väl var inne blev han av med sin plånbok, sitt namn, allt som talade om vem han var, i syfte att bygga upp en ny personlighet som inte var fokuserad på droger. Under denna avidentifieringsprocess försvann mycket av det polisen behövde för att lokalisera den misstänkte. Sedan efter ett tag, när allt hade lugnat ner sig, återvände langaren och fortsatte sina aktiviteter som tidigare.
Hur ofta det hände var det ingen som visste. Rehabiliteringsorganisationerna försökte vara uppmärksamma på om de blev utnyttjade på det viset, men det var inte alltid de lyckades. En langare som riskerade fyrtio år i fängelse var motiverad nog att dra en bra historia för personalen, som hade befogenhet att ta in eller avvisa honom. I den situationen var hans ångest mer eller mindre äkta.
Bob Arctor körde uppför Katella Boulevard i långsam fart medan han höll utkik efter New-Path-skylten och träbyggnaden, tidigare ett privat bostadshus, som var centrum för den energiska rehabiliteringsorganisationen här i området. Han avskydde att behöva bluffa sig in på ett behandlingshem genom att låtsas vara en potentiell patient i behov av hjälp, men det var enda sättet. Om han avslöjade att han var narkotikapolis och letade efter någon skulle vårdpersonalen – oftast, åtminstone – vidta avledande åtgärder på ren rutin. De gillade inte när polisen trakasserade familjen de hade byggt upp där, och han fattade hur de tänkte, insåg att det fanns en anledning till det. Det var meningen att de före detta missbrukarna äntligen skulle kunna känna sig trygga. Faktum var att behandlingspersonalen officiellt garanterade deras säkerhet när de väl skrev in sig. Å andra sidan var den langare han letade efter en riktigt obehaglig jävel, och att behandlingshemmen användes på det här viset bröt mot alla goda avsikter. Han kunde inte se något annat val, och det kunde inte Mr F heller, som var den som från början hade gett honom uppdraget att övervaka Spade Weeks. Weeks hade varit Arctors huvudsakliga spaningsobjekt hur länge som helst, utan resultat. Och nu hade Weeks varit omöjlig att hitta i hela tio dygn.
Han fick syn på den färgglada skylten, körde in på den lilla parkeringen, som just den här avdelningen av New-Path delade med ett bageri, och gick med ryckiga steg fram till entrédörren med händerna nerkörda i fickorna, spelade upp hela eländig-och-nergången-knarkare-grejen.
Avdelningen höll honom i alla fall inte personligt ansvarig för att han tappat bort Spade Weeks. Enligt deras bedömning, rent officiellt, bevisade det bara hur hal Weeks var. Tekniskt sett var Weeks en smugglare snarare än en langare; han transporterade med jämna mellanrum partier med tunga droger från Mexiko till något ställe i närheten av L A, där köparna träffades och delade upp partiet. Weeks hade ett snyggt sätt att få drogerna över gränsen: han tejpade fast dem under någon vanlig svenssonbil längre fram i kön till gränskontrollen, spårade sedan upp snubben på USA-sidan och sköt honom så snart ett tillfälle uppenbarade sig. Om den amerikanska gränspolisen upptäckte knarket som satt fasttejpat under bilen var det svenssonsnubben som åkte dit, inte Weeks. Innehav var ett allvarligt brott i Kalifornien. Otur för snubben, hans fru och barn.
Själv hade han bättre koll på Weeks än någon annan narkotikapolis i Orange County, och skulle utan problem känna igen honom: fet svart kille nånstans mellan trettio och fyrtio, med ett unikt, långsamt och elegant sätt att prata, som om han hade gått på någon sorts tillgjort engelskt internat. Faktum var att Weeks kom från slumområdena i L A. Förmodligen hade han lärt sig att prata på det där viset med hjälp av ljudböcker som han lånat från något collegebibliotek.
Weeks gillade att klä sig diskret men elegant, som en läkare eller advokat. Ofta hade han en dyr attachéportfölj i alligatorskinn och bar hornbågade glasögon. Dessutom var han för det mesta beväpnad med ett hagelgevär till vilket han hade beställt en specialtillverkad kolv från Italien, mycket smakfull och stilig. Men på New-Path skulle han ha blivit av med hela utstyrseln, de skulle ha klätt honom som alla andra, i diverse donerade plagg, och ställt undan attachéportföljen i garderoben.
Arctor öppnade den stadiga ekdörren och gick in.
Dåligt upplyst entréhall, sällskapsrum till höger där några patienter satt och läste. Ett pingisbord längst in, och sedan ett kök. Slogans på väggarna, vissa textade för hand, andra tryckta: DET ENDA SANNA MISSLYCKANDET ÄR ATT ALDRIG ENS FÖRSÖKA, och så vidare. Inte mycket liv och rörelse. New-Path drev diverse butiksverksamheter. De flesta av de boende, både killar och brudar, var förmodligen på jobbet, i frisörsalonger och bensinmackar och kulspetspennfabriker. Han stod där och väntade, avvaktande.
”Ja?” En tjej dök upp, söt, i extremt kort blå bomullskjol och en t-shirt med texten NEW-PATH tryckt från bröstvårta till bröstvårta.
Han sa, med kvävd, kraxande, förödmjukad röst: ”Jag – mår jävligt risigt. Orkar inte längre. Kan jag sätta mig?”
”Visst.” Tjejen vinkade, och två killar med alldagliga utseenden kom fram och tittade likgiltigt på honom. ”Ta med honom så han får sitta ner och ge honom lite kaffe.”
Fan vad deppigt, tänkte Arctor medan han lät sig ledas iväg av de två killarna till en välstoppad soffa som såg ganska sjabbig ut. Deprimerande väggar, såg han. Deprimerande donerad lågkvalitetsfärg. Men de var förstås beroende av välgörenhet; det var svårt att få ekonomiskt stöd. ”Tack”, sa han med raspigt darrande röst, som om det var en överväldigande lättnad bara att vara där och få sätta sig. ”Wow”, sa han och försökte släta ut håret, han fick det att verka som om han inte kunde, och gav upp.
Tjejen ställde sig rakt framför honom och sa med bestämd röst: ”Du ser för jävlig ut.”
”Ja”, höll båda killarna med, med ett överraskande skarpt tonfall. ”Du ser ut som fan. Vad har du gjort egentligen, legat i din egen skit?”
Arctor blinkade till.
”Vem är du?” frågade den ena killen uppfordrande.
”Det ser du väl vad han är”, sa den andre. ”En jävla sopa, direkt ur soptunnan. Kolla.” Han pekade på Arctors hår. ”Löss. Det är därför det kliar, grabben.”
Tjejen, lugn och oberörd men inte det minsta vänskaplig, sa: ”Varför kom du hit egentligen?”
För sig själv tänkte Arctor: För att ni har en riktig praktsmugglare här inne nånstans. Och jag är Snuten. Och ni är idioter, allihop. Men i stället muttrade han gnälligt, vilket tydligen var vad som förväntades: ”Sa du att –”
”Ja, du kan få kaffe.” Tjejen gjorde en knyck med huvudet och en av killarna traskade lydigt iväg mot köket.
En paus. Sedan böjde sig tjejen ner och la handen på hans knä. ”Du mår rätt dåligt, eller hur?” sa hon med mjuk röst.
Han kunde bara nicka.
”Du skäms och mår illa över vad det har blivit av dig”, sa hon.
”Ja”, medgav han.
”Över hur du har förorenat din egen kropp. Rena kloaken. Tryckt upp den där nålen i röven dag efter dag, injicerat –”
”Jag kan inte fortsätta längre”, sa Arctor. ”Det här är enda chansen. Jag har en polare som är här, tror jag, han sa att han skulle hit. En svart snubbe, drygt trettio, välutbildad, väldigt artig och –”
”Du får träffa familjen senare”, sa tjejen. ”Om du blir intagen. Du är tvungen att uppfylla våra villkor, det vet du säkert. Och det första är ett uppriktigt behov.”
”Det har jag”, sa Arctor. ”Ett uppriktigt behov.”
”Du måste ligga riktigt illa till för att få komma in här.”
”Det gör jag”, sa han.
”Hur fast är du? Hur mycket tar du?”
”Trettio gram om dan”, sa Arctor.
”Rent?”
”Ja.” Han nickade. ”Jag har en hel sockerskål stående på bordet hemma.”
”Det kommer att bli hårt. Du kommer att ligga och gnaga sönder kudden hela nätterna, fjädrar överallt när du vaknar. Och du får krampanfall och tuggar fradga. Och skiter på dig som ett sjukt djur. Är du beredd på det? Du vet att vi inte ger dig nånting alls.”
”Det vet jag”, sa han. Det här var bara deppigt, och han kände sig rastlös och irriterad. ”Min polare”, sa han, ”den svarta killen. Tog han sig hit? Jag hoppas verkligen inte att snuten plockade in honom på vägen – han var så borta, fan, visste knappt vart han var på väg. Han trodde –”
”Det finns inga individuella vänskapsförhållanden här på New-Path”, sa tjejen. ”Det kommer du att förstå.”
”Jo, men lyckades han ta sig hit?” sa Arctor. Han kunde se att alltihop bara var slöseri med tid. Gud, tänkte han, här blir man trakasserad värre än när man åker in till stan. Och hon tänker inte berätta ett skit. Reglerna, insåg han. Rena järnridån. När man väl är inne på ett sånt här ställe är det som om man upphör att existera. Spade Weeks kunde mycket väl sitta precis runt hörnet i nästa rum och lyssna på det här och skratta arslet av sig, eller inte vara här alls, eller vad som helst däremellan. Inte ens om man kom med en häktningsorder – det funkade aldrig. Behandlingshemmen visste hur man fördröjde det hela, drog ut på tiden tills alla som polisen var ute efter hade hunnit smita ut genom någon bakdörr eller låst in sig i något pannrum. Hela personalen bestod trots allt av före detta missbrukare. Och ingen polismyndighet hade lust att ge sig på ett behandlingshem, klagomålen från allmänheten skulle aldrig ta slut.
Dags att ge upp hoppet om Spade Weeks, tänkte han, och ta sig ur den här soppan. Inte konstigt att de aldrig skickat hit mig förr, de här människorna är riktigt obehagliga. Och sedan tänkte han: För min egen del innebär det här att jag har förlorat mitt huvudsakliga uppdrag. Spade Weeks existerar inte längre.
Jag får helt enkelt rapportera till Mr F, sa han till sig själv, och bli tilldelad ett nytt uppdrag. Åt helvete med det här. Han reste sig stelt och sa: ”Nej, nu drar jag”. Båda killarna hade återvänt, den ena med en kaffemugg och den andra med en bunt broschyrer, informationsmaterial förmodligen.
”Fegar du ur?” sa tjejen nedlåtande, föraktfullt. ”Har du inte tillräckligt med stake för att fullfölja ditt eget beslut? Ta dig ur skiten? Du tänker krypa härifrån som det ynkliga kräk du är?” Alla tre blängde ilsket på honom.
”Senare”, sa Arctor och gick mot entrédörren, på väg ut.
”Jävla knarkare”, sa tjejen bakom honom. ”Ingen stake, hjärnan helt utbränd, ingenting. Kryp iväg du, ditt kryp, det är ditt eget val.”
”Jag kommer tillbaka”, sa Arctor stött. Stämningen gjorde honom illa till mods, och det blev ännu värre nu när han var på väg ut.
”Vi vill kanske inte ha dig tillbaka, din vekling”, sa en av killarna.
”Du blir tvungen att böna och be”, sa den andre. ”Du får nog tigga rätt ordentligt. Och då kanske vi ändå inte tar emot dig.”
”Vi kan faktiskt säga det nu med en gång”, sa tjejen.
Vid dörren stannade Arctor upp och vände sig mot de anklagande gestalterna. Han ville svara, men kunde inte för sitt liv komma på något att säga. De hade gjort honom fullständigt nollställd.
Hjärnan vägrade att fungera. Inga tankar, ingen reaktion, inget svar, inte ens något riktigt menlöst och taffligt kunde han komma på.
Konstigt, tänkte han, mycket förbryllad.
Och gick ut ur byggnaden och vidare till bilen på parkeringen.
För min del, tänkte han, så tänker jag betrakta Spade Weeks som försvunnen för alltid. Jag tänker inte sätta min fot på ett sånt här ställe igen.
Dags att be om ett nytt uppdrag, tänkte han med viss olust. Försöka sätta dit nån annan.
De är hårdare än vi.