Det var nödvändigt att Bob Arctor lämnade huset ett tag för att buggningen skulle kunna utföras på ett ordentligt (det vill säga helt felfritt) vis, inklusive telefonen, trots att telefonlinjen också avlyssnades på ett annat sätt. Vanligtvis genomfördes detta genom att man observerade det aktuella huset tills man visste att alla som bodde där hade gett sig av och man kunde vara säker på att de inte skulle komma tillbaka alltför snart. Det hände att myndigheterna var tvungna att vänta i dagar eller till och med veckor. Till sist, om inget annat fungerade, ordnade man en förevändning: husets invånare informerades om att en skadedjursbekämpare eller någon annan påhittad person behövde arbeta i huset under en hel eftermiddag och att alla var tvungna att hålla sig borta fram till klockan sex, till exempel.
Men i det här fallet lämnade den misstänkte Robert Arctor lydigt sitt hus och tog med sig de båda kamraterna som bodde där för att åka och kolla på ett cephalokromoskop som de kanske skulle få låna tills Barris hade fått igång det gamla igen. Alla tre gav sig av i Arctors bil, de såg mycket allvarliga och målmedvetna ut. Och senare på ett lämpligt ställe, i en telefonkiosk på en bensinmack, använde Fred distorsionsdräktens audiofilter för att ringa och rapportera att ingen skulle vara hemma på hela dagen, garanterat. Han hade råkat höra de tre männen nämna att de skulle ta en tur hela vägen ner till San Diego för att kolla upp ett billigt stulet cephoskop som nån ville sälja för kanske femtio dollar. Ett tjackpundarpris. Med det priset var det värt den långa bilresan och all tid det skulle ta.
Detta skulle dessutom ge myndigheterna möjligheten att utföra lite olagligt undersökningsarbete, utöver vad deras infiltratörer normalt sett kom åt när ingen såg på. De kunde dra ut byrålådor för att se vad som satt fasttejpat på baksidan. De kunde skruva isär golvlampor för att se ifall hundratals tabletter skulle trilla ut. De kunde kika in i toalettstolar för att se vad det kunde finnas för små paket undanstuckna där som skulle försvinna automatiskt när man spolade. De kunde leta igenom frysen för att se om några av paketen med ärtor och bönor i själva verket innehöll fruset knark, listigt kamouflerat. Under tiden installerades de komplicerade holoskannerapparaterna, medan polismän poserade på diverse ställen i huset för att testa skannrarna. Likadant med audioutrustningen. Men videodelen var viktigare och tog längre tid. Och skannrarna fick förstås aldrig synas. Det krävdes skicklighet för att installera dem. Man var tvungen att testa ett flertal ställen. Teknikerna som gjorde detta var välbetalda, för om de klantade sig och en holoskanner senare upptäcktes av någon av de som bodde i fastigheten skulle invånarna inse att de var avslöjade och övervakade, och avbryta sina aktiviteter. Dessutom hände det att de rev loss hela skannersystemet och sålde det.
Det hade visat sig rättsligt besvärligt, tänkte Bob Arctor medan han körde söderut på motorvägen mot San Diego, att få fällande domar för stöld och häleri av elektronisk övervakningsutrustning som installerats olagligt i någons hem. Polisen kunde bara knyta ett eventuellt tillslag till något annat, koppla det till en annan lagöverträdelse. Langarna, å andra sidan, reagerade omedelbart när de insåg vad som hänt. Han kom ihåg ett fall där en heroinlangare, som ville sätta dit en brud, hade gömt två paket heroin i handtaget på hennes strykjärn, och sedan ringt in ett anonymt tips till polisens tipslinje. Innan polisen hann agera hittade tjejen heroinet, men i stället för att spola ner det sålde hon det. Polisen kom, hittade inget, tog ett röstavtryck av telefontipset och grep langaren för att han lämnat falska upplysningar. Medan han var ute mot borgen sökte langaren upp bruden sent en kväll, och slog nästan ihjäl henne. När han åkte fast och de frågade varför han hade stuckit ut ett öga och brutit bägge armarna och ett flertal revben på henne, så förklarade han att bruden hade fått tag på två paket höggradigt heroin som egentligen tillhörde honom, hade sålt dem för ett bra pris och inte gett honom något av vinsten. Så, tänkte Arctor, fungerade langarmentaliteten.
Han släppte av Luckman och Barris, för att ge sig av på egen hand och låtsas försöka få tag på det där cephoskopet, detta gjorde dels att de båda männen blev strandsatta utan någon möjlighet att ta sig tillbaka till huset medan övervakningsinstallationen pågick, och det gav honom dessutom chansen att kolla upp en person som han inte hade träffat på över en månad. Det var sällan han kom ner hit, och tjejen verkade inte göra något annat än att sila meth två-tre gånger om dagen och fnaska för att betala för drogerna. Hon bodde med sin langare, som därför också var hennes kille. Dan Mancher, som han hette, var vanligtvis hemifrån om dagarna, vilket var bra. Langaren var också missbrukare, men Arctor hade inte lyckats lista ut vad han gick på. Allt möjligt, tydligen. Hur som helst, vad det än var så gjorde det Dan konstig och elak, oförutsägbar och våldsam. Det var rena miraklet att polisen inte hade plockat in honom för länge sedan, för störande av den allmänna ordningen eller någonting i den stilen. Kanske var de mutade. Fast förmodligen brydde de sig bara inte, de här människorna bodde i ett slumområde med pensionärer och annat fattigt folk. Det var bara om det gällde allvarligare brott som polisen gav sig in i Cromwell Village bland alla nergångna hyreshus, sophögar, ödetomter och söndervittrade vägar.
Det verkade inte finnas något som skapade slum lika effektivt som en hop betongbyggnader formgivna just för att hjälpa folk bort från slummen. Han parkerade, lokaliserade den rätta urinstinkande trappuppgången, traskade upp i mörkret, hittade dörren i Byggnad 4 med bokstaven G. En oöppnad burk propplösare av märket Drāno låg framför dörren, och han plockade automatiskt upp den, undrade hur många barn som lekte här och mindes, för ett ögonblick, sina egna barn och allt han hade gjort för att skydda dem genom åren. Som det han gjorde nu, att plocka upp den här burken. Han knackade på dörren med den.
Snart rasslade låset till och dörren öppnades på glänt, med dörrkedjan på där inne. Tjejen, Kimberly Hawkins, kikade på honom genom springan. ”Ja?”
”Tjena”, sa han. ”Det är jag, Bob.”
”Vad har du där?”
”Drānoburk”, sa han.
”Åh fan.” Hon lossade dörrkedjan på ett håglöst vis, rösten var också håglös. Kimberly var nere, det kunde han se, riktigt nere. Dessutom hade hon en blåtira och en sprucken läpp. Och när han såg sig om märkte han att alla fönster i den lilla ostädade lägenheten var trasiga. Glasskärvor låg utspridda på golvet, bland kullvälta askfat och tomma Colaflaskor.
”Är du ensam?” frågade han.
”Ja. Dan och jag bråkade, och han drog.” Tjejen, som var halvmexikan, liten och inte särskilt snygg, med en methpundares gulbleka hy, sänkte sin tomma blick, och han märkte att rösten var hes. Den blev det av vissa droger. Av halsfluss också. Lägenheten var förmodligen omöjlig att värma upp, när fönstren var så trasiga.
”Han spöade upp dig.” Arctor ställde ifrån sig Drānoburken på en hylla ovanpå några porrpocketböcker, de flesta ganska gamla.
”Ja, men han hade i alla fall inte kniven på sig, som tur var. Han har gått omkring med en Case-kniv i bältet på sista tiden.” Kimberly slog sig ner i en puffig fåtölj där fjädrarna stack ut. ”Vad vill du, Bob? Jag är deppig, som fan.”
”Vill du att han ska komma tillbaka?”
”Alltså –” Hon ryckte lätt på axlarna. ”Vete fan.”
Arctor gick bort till fönstret och tittade ut. Förr eller senare skulle Dan Mancher utan tvekan dyka upp. Tjejen var en inkomstkälla och Dan visste att hon skulle behöva sina regelbundna silar när hon väl fått slut på förrådet. ”Hur länge klarar du dig?” frågade han.
”En dag till.”
”Kan du få tag på det nån annanstans?”
”Jo, men inte lika billigt.”
”Vad är det för fel på halsen?”
”Förkylning”, sa hon. ”Det drar från fönstren.”
”Du borde –”
”Om jag går till doktorn”, sa hon, ”så ser han att jag går på metatjack. Det kan jag inte.”
”De bryr sig inte.”
”Det är klart de gör.” Så lyssnade hon: ljudet av avgasrör med dåliga ljuddämpare, högt och oregelbundet. ”Är det Dans bil? Röd Ford-sjuttinia Torino?”
Borta vid fönstret tittade Arctor ut över den skräpiga parkeringen, såg en skamfilad röd Torino bromsa in med svart rök bolmande ur de dubbla avgasrören, såg bildörren öppnas. ”Ja.”
Kimberly låste hastigt dörren: två extralås. ”Han har säkert med sig kniven nu.”
”Har du nån telefon?”
”Nej”, sa hon.
”Du borde skaffa en.”
Tjejen ryckte på axlarna.
”Han kommer att slå ihjäl dig”, sa Arctor.
”Inte nu. Du är här.”
”Men sen, när jag har åkt.”
Kimberly satte sig och ryckte på axlarna igen.
Efter några ögonblick kunde de höra steg utanför, och så knackade det på dörren. Sedan hördes Dan som skrek åt henne att öppna. Hon ropade nej, att hon hade nån hos sig. ”Okej”, skrek Dan med sin gälla röst, ”då skär jag sönder däcken för dig”. Han sprang ner igen, och Arctor och tjejen tittade tillsammans på från det trasiga fönstret medan Dan Mancher, en mager, korthårig, bögig snubbe som viftade med en kniv gick fram mot hennes bil samtidigt som han fortsatte att skrika, så att alla i området kunde höra: ”Jag ska fan skära sönder däcken på din jävla bil! Och sen ska jag fan slå ihjäl dig!” Han böjde sig ner och skar sönder först ett och sedan ett till av däcken på tjejens gamla Dodge.
Kimberly vaknade plötsligt till och sprang bort till lägenhetsdörren för att låsa upp alla låsen. ”Jag måste stoppa honom! Han skär sönder alla däcken! Jag har ingen försäkring!”
Arctor hejdade henne. ”Min bil är också där ute.” Han hade inte revolvern med sig, förstås, och Dan hade sin kniv och var fullständigt vansinnig. ”Däcken är inte –”
”Mina däck!” Gallskrikande kämpade tjejen för att öppna dörren.
”Det är precis vad han vill att du ska göra”, sa Arctor.
”Våningen under”, flämtade Kimberly. ”Vi kan ringa polisen – de har telefon. Släpp mig!” Hon knuffade undan honom med våldsam kraft och lyckades få upp dörren. ”Jag ringer polisen. Mina däck! Ett är alldeles nytt!”
”Jag följer med.” Han tog tag i hennes axel, hon slet sig loss och snubblade före nerför trappan, han hann knappt med. Hon var redan nere vid den andra lägenheten och bultade på dörren. ”Öppna, snälla!” ropade hon. ”Snälla, jag vill ringa polisen! Snälla låt mig ringa polisen!”
Arctor kom fram och knackade också. ”Vi behöver använda telefonen”, sa han. ”Det är en nödsituation.”
En äldre man, i grå tröja och välpressade byxor och slips, öppnade dörren.
”Tack”, sa Arctor.
Kimberly trängde sig in, sprang bort till telefonen och ringde. Arctor stod vänd mot dörren och väntade på att Dan skulle dyka upp. Inga ljud hördes nu, förutom Kimberly som pladdrade osammanhängande i luren, en förvirrad historia om hur de hade grälat om ett par stövlar som var värda sju dollar. ”Han sa att de var hans eftersom jag gav dem till honom i julklapp”, babblade hon, ”men de var mina för det var jag som köpte dem, och sen försökte han ta dem ifrån mig och jag skar sönder hälarna med en konservöppnare, så han –” Hon tystnade, så nickade hon. ”Okej, tack. Ja, jag kan vänta.”
Den gamle mannen betraktade Arctor, som mötte hans blick. Från rummet intill tittade en gammal dam i mönstrad klänning tyst på, med ansiktet stelt av skräck.
”Det måste vara jobbigt för er, det här”, sa Arctor till det gamla paret.
”De håller på hela tiden”, sa den gamle mannen. ”Vi hör dem hela nätterna, natt efter natt, de skriker och bråkar och han säger att han ska döda henne, hela tiden.”
”Vi borde ha flyttat tillbaka till Denver”, sa den gamla damen. ”Det var ju det jag sa, vi skulle ha flyttat tillbaka.”
”Såna fruktansvärda bråk”, sa den gamle mannen. ”De slår sönder saker, ett sånt oväsen.” Han såg bedrövat på Arctor, i hopp om hjälp kanske, eller förståelse. ”Om och om igen, det tar aldrig slut, och dessutom, vet du vad som är det allra värsta, det är att varje gång –”
”Ja, berätta om det”, uppmanade den gamla damen.
”Det allra värsta”, sa den gamle mannen värdigt, ”är att varenda gång vi går ut, när vi går för att handla eller posta ett brev, så trampar vi i… du vet, det hundarna lämnar efter sig.”
”Hundbajs”, sa den gamla damen förorättat.
En polisbil anlände. Arctor berättade vad som hänt utan att avslöja att han själv också var polis. Snuten antecknade vittnesmålet och försökte få ett från Kimberly också, som målsägande, men det hon sa var helt obegripligt; hon svamlade på om ett par stövlar och varför hon hade köpt dem, hur mycket de betydde för henne. Snuten, som satt där med sitt formulär, tittade för ett ögonblick upp på Arctor, betraktade honom med ett kyligt uttryck som Arctor inte riktigt kunde tyda men som han ändå inte gillade. Till sist rådde snuten Kimberly att skaffa en telefon och ringa ifall den misstänkte återvände och ställde till mer problem.
”Undersökte du de sönderskurna däcken?” sa Arctor när snuten var på väg ut. ”Kollade du hennes fordon ute på parkeringen och såg hur många av däcken som var sönderskurna, punkterade med ett vasst föremål, helt nyligen – luften läcker fortfarande ut?”
Snuten blängde på honom igen med samma ansiktsuttryck och gav sig av utan ett ord.
”Det är säkrast att du inte stannar här”, sa Arctor till Kimberly. ”Han borde ha sagt åt dig att ge dig av. Frågat om det finns nån annanstans du kan bo.”
Kimberly satt i sin sjabbiga soffa i det skräpiga vardagsrummet, ögonen var glanslösa igen nu när hon hade gett upp sina hopplösa försök att förklara situationen för polisen. Hon ryckte på axlarna.
”Jag kan skjutsa dig nånstans”, sa Arctor. ”Vet du nån vän du kan –”
”Stick härifrån för helvete!” utbrast Kimberly plötsligt och ursinnigt, med en röst som lät precis som Dan Manchers, fast hesare. ”Dra åt helvete, Bob Arctor – försvinn, stick för fan. Kan du inte bara dra?” Rösten blev gäll och bröts i ett förtvivlat skrik.
Han lämnade lägenheten och gick tillbaka nerför trappan, steg för steg. När han var framme vid sista trappsteget var det något som smällde till och kom rullande efter honom. Det var Drānoburken. Han hörde hur hon vred om låsen i dörren, ett efter ett. Lönlösa lås, tänkte han. Allt är lönlöst. Polisen som tar emot anmälan säger åt henne att ringa om den misstänkte återvänder. Hur ska hon kunna göra det, utan att lämna lägenheten? Och så snart hon går ut kommer Dan Mancher att hugga kniven i henne, som han gjorde med däcken. Och – han mindes klagomålen från gamlingarna i lägenheten under – först kommer hon förmodligen att trampa i hundskit, och sen falla död ner i skiten. Han fick plötsligt lust att skratta hysteriskt åt gamlingarnas absurda sinne för proportioner: inte nog med att en utbränd pundare på våningen ovanför natt efter natt spöade upp och hotade att döda och förmodligen snart faktiskt skulle döda en ung missbrukartjej, som fnaskade och utan tvekan hade halsfluss och säkert en hel del annat också, men dessutom –
När han körde tillbaka norrut med Luckman och Barris skrockade han högt. ”Hundskit”, sa han. ”Hundskit.” Det finns humor i hundskit, tänkte han, om man bara hajar det. Lustig jävla hundskit.
”Bäst att byta fil och köra om den där Safewaylastbilen”, sa Luckman. ”Den slapptasken rör sig knappt.”
Han körde över i vänstra filen och ökade farten. Men så, när han tog foten från gasen, åkte pedalen plötsligt rätt ner i golvet, samtidigt som motorn drog på för fullt med ett ursinnigt vrål och bilen satte av i enorm, våldsam hastighet.
”Sakta ner!” utbrast både Luckman och Barris.
Vid det här laget var bilen nästan uppe i hundrasextio. Framför dem syntes en VW-buss. Gaspedalen var helt stum, den åkte inte upp igen och rörde sig inte alls. Både Luckman, som satt bredvid, och Barris som satt på sätet vid dörren, höjde instinktivt armarna i luften. Arctor vred på ratten och susade förbi VW-bussen, på vänstersidan där det bara fanns en liten lucka alldeles framför en Corvette som kom farande i hög fart. Corvetten tutade, och de hörde hur bromsarna tjöt. Nu skrek både Luckman och Barris. Luckman sträckte plötsligt ut armen och vred av tändningen, samtidigt la Arctor om växeln till neutralläge. Bilen saktade ner och han bromsade in, körde över i högerfilen och sedan, när motorn till sist hade stannat och ingen växel låg i längre, rullade han ut i vägrenen och stannade så småningom helt.
Corvetten, som redan befann sig en bra bit bort på motorvägen, tutade fortfarande irriterat. Och nu rullade den jättelika Safewaylastbilen förbi och lät för ett öronbedövande ögonblick sitt eget varnande signalhorn ljuda.
”Vad fan var det som hände?” sa Barris.
Arctor, med darrande händer och skälvande röst, han darrade i hela kroppen, sa: ”Returfjädern mellan gasvajern och gaspedalen. Måste ha fastnat eller gått sönder.” Han pekade där nere. Alla tre stirrade på pedalen, som fortfarande låg nertryckt mot golvet. Motorn hade varvat upp maximalt, ett ansenligt varvtal på den här bilen. Han hade inte kollat hastighetsmätaren när de åkte som fortast, säkert en bra bit över hundrasextio. Och trots att han instinktivt hade trampat på bromsen, insåg han, så hade bilen bara saktat ner lite grann.
Under tystnad klev de ut på vägrenen och fällde upp motorhuven. Vit rök steg från oljelocken, och underifrån motorn också. Och kokhett vatten fräste från överströmningsventilen på kylaren.
Luckman lutade sig över den heta motorn och pekade. ”Inte fjädern”, sa han. ”Det är länkarmen mellan pedalen och förgasaren. Ser du? Den har trillat isär.” Den långa axeln låg lös mot motorblocket, hängde där sned och oduglig med låsringen fortfarande på plats. ”Så gaspedalen åkte inte upp igen när du tog bort foten. Men –” Han inspekterade förgasaren närmare, med rynkad panna.
”Det finns ett säkerhetsreglage på förgasaren”, sa Barris och flinade, tänderna såg konstgjorda ut. ”Ett system som gör att om länkarmen lossnar –”
”Varför lossnade den?” avbröt Arctor. ”Borde inte den här låsringen hålla muttern på plats?” Han strök med fingrarna längs axeln. ”Hur kunde den bara trilla loss så där?”
Barris fortsatte som om han inte hörde. ”Om länkarmen av nån anledning skulle lossna, så borde motorn varva ner till tomgång. Som en säkerhetsfunktion. Men den drog på för fullt i stället.” Han vred på kroppen för att kunna se förgasaren bättre. ”Skruven är utskruvad hela vägen”, sa han. ”Tomgångsskruven. Så när länkarmen lossnade gick säkerhetsreglaget åt andra hållet, upp i stället för ner.”
”Hur kunde det hända?” undrade Luckman med hög röst. ”Kunde den skruva ut sig själv på det viset av en ren slump?”
Utan att svara plockade Barris fram fällkniven, fällde ut det minsta bladet och började sakta skruva in tomgångsskruven igen. Han räknade högt. Tjugo varv innan den var inskruvad hela vägen. ”För att lossa låsringen och muttern som håller ihop axlarna i gasreglaget”, sa han, ”behöver man ett specialverktyg. Ett par stycken faktiskt. Jag skulle uppskatta att det tar ungefär en halvtimme att få ihop det här igen. Hur som helst har jag verktygen som krävs, i min verktygslåda.”
”Din verktygslåda är kvar där hemma”, sa Luckman.
”Ja.” Barris nickade. ”Då får vi ta oss till en bensinmack, och antingen låna deras eller få hit en bärgningsbil. Jag föreslår att vi ber dem komma hit och ta en titt på bilen innan vi kör vidare.”
”Alltså, du”, sa Luckman med hög röst, ”hände det här av en slump eller var det nån som gjorde det med avsikt? Som med cephoskopet?”
Barris tänkte efter, fortfarande med samma finurliga, beklagande leende. ”Jag kan inte säga säkert i det här fallet. Normalt sett, med sabotage på en bil, medvetet sabotage för att ställa till med en olycka…” Han sneglade på Arctor, med ögonen osynliga bakom de gröntonade solglasögonen. ”Vi krockade nästan. Om den där Corvetten hade kört lite fortare… Det fanns nästan ingenstans att ta vägen. Du skulle ha vridit av tändningen så fort du märkte vad som hände.”
”Jag la växeln i neutralläge”, sa Arctor. ”När jag insåg det. Det tog en sekund innan jag fattade.” Han tänkte: Om det hade varit bromsarna, om bromspedalen slutat fungera skulle jag ha hajat snabbare, vetat vad jag skulle göra med en gång. Det här var bara så – konstigt.
”Nån gjorde det med avsikt”, utbrast Luckman. Han snurrade runt i en ursinnig cirkel, slog omkring sig med båda nävarna. ”HELVETE! Vi dog nästan! De jävlarna fick oss nästan!”
Barris, som stod där fullt synlig vid vägkanten medan den tunga trafiken dånade förbi, plockade upp en liten snusdosa av horn med death-tabletter och tog flera stycken. Han höll fram dosan till Luckman som också tog några och sträckte den sedan mot Arctor.
”Det kanske är precis det som är vårt jävla problem”, sa Arctor och avfärdade irriterat erbjudandet. ”Ställer till det i hjärnan på oss.”
”Knarket kan inte paja ett gasreglage och en tomgångsskruv”, sa Barris, och fortsatte att hålla fram snusdosan mot Arctor. ”Det är bäst du tar tre åtminstone – toppkvalitet, och milda. Blandat med lite meth.”
”Stoppa undan din förbannade snusdosa”, sa Arctor. Inne i huvudet kunde han känna höga röster som sjöng: en fruktansvärd sång, som om något hade gått snett med själva verkligheten. Allt omkring honom – bilarna som rusade förbi, de båda männen, hans egen bil med den öppna motorhuven, lukten av smog, den starka, heta middagssolen – alltihop hade något härsket över sig, som om hela hans värld hade börja ruttna inifrån, just så kändes det. Inte som om den på något vis hade blivit farlig eller skrämmande, utan snarare som om den höll på att ruttna sönder, med en stank som genomsyrade både syn och hörsel och lukt. Det fick honom att må illa, och han slöt ögonen och ryste.
”Vad är det du känner?” frågade Luckman. ”Nån sorts ledtråd? Nån motorlukt som –”
”Hundskit”, sa Arctor. Han kunde känna lukten inifrån motorn någonstans. Han lutade sig fram och luktade, kände den tydligare och starkare. Skumt, tänkte han. Sjukt och jävligt skumt. ”Känner ni att det luktar hundskit?” frågade han Barris och Luckman.
”Nej”, sa Luckman, och synade Arctor. Till Barris sa han: ”Var det nåt psykedeliskt i det där knarket?”
Barris skakade leende på huvudet.
När han böjde sig över den heta motorn och kände lukten av hundskit visste Arctor innerst inne att det var en hallucination; det fanns ingen skitlukt. Men han kände den ändå. Och nu såg han mörkbruna fläckar utkletade över motorblocket, särskilt en bit ner kring tändstiften, någon sorts obehaglig sörja. Olja, tänkte han. Läckt olja, utspilld olja: en trasig topplockspackning kanske. Men han var tvungen sträcka ner handen och känna efter för att vara säker, för att bekräfta sin logiska övertygelse. Fingrarna snuddade vid de klibbiga bruna fläckarna, och han drog hastigt undan dem. Han hade lagt fingrarna i hundskit. Det var ett lager av hundskit över hela motorblocket, över alla kablarna. Sedan insåg han att det fanns på motorrumsväggen också. När han tittade upp såg han det på ljudisoleringen i motorhuven. Stanken blev överväldigande, och han slöt ögonen och ryste.
”Hallå, du”, sa Luckman uppfordrande och tog tag i axeln på Arctor. ”Du har en flashback, eller hur?”
”Gratis biobiljetter”, instämde Barris och skrockade till.
”Det är bäst du sätter dig ner en stund”, sa Luckman. Han ledde Arctor tillbaka till förarsätet och fick honom att sätta sig. ”Oj, du är verkligen väck. Sitt här bara. Ta det lugnt. Det var ingen som dog, och nu är vi förvarnade.” Han stängde bildörren om Arctor. ”Vi är okej nu, hajar du?”
Barris visade sig i bilfönstret och sa: ”Ska du ha lite hundskit, Bob? Att tugga på?”
Arctor blev alldeles kall, öppnade ögonen och stirrade på honom. Barris livlösa glasgröna ögon avslöjade ingenting, inte en ledtråd. Hade han verkligen sagt det där? undrade Arctor. Eller hörde jag det bara i huvudet? ”Vad sa du, Jim?” frågade han.
Barris började skratta. Han skrattade och skrattade.
”Låt honom vara ifred för fan”, sa Luckman och smällde till Barris i ryggen. ”För helvete, Barris!”
Arctor sa till Luckman: ”Vad var det han sa nyss? Exakt vad i helvete sa han?”
”Inte vet jag”, sa Luckman. ”Jag fattar inte hälften av vad Barris häver ur sig.”
Barris log fortfarande, men hade tystnat nu.
”Barris, din jävel”, sa Arctor till honom. ”Jag vet att det var du som gjorde det, sabbade cephoskopet och bilen också. Det var fan du som gjorde det, din sjuka förbannade jävla skitskalle.” Han kunde knappt höra sin egen röst, men när han skrek genom rutan mot den leende Barris blev den vidriga hundbajslukten starkare. Han gav upp alla försök att prata och bara satt där bakom den odugliga ratten till sin bil och försökte låta bli att spy. Tack gode Gud för att Luckman följde med, tänkte han. Annars hade det varit kört. Hela skiten skulle vara över, på grund av det här flippade jävla svinet, den här jäveln som bor i mitt eget hus.
”Ta det lugnt, Bob”, hördes Luckman, på avstånd genom vågorna av illamående.
”Jag vet att det är han”, sa Arctor.
”Fan, varför då?” verkade Luckman säga, eller försöka säga. ”Han skulle ha tagit livet av sig själv också. Varför då? Varför?”
Lukten av Barris som fortfarande flinade blev för mycket för Bob Arctor, och han spydde rakt på instrumentbrädan i sin egen bil. Tusen små röster kom pinglande, glittrande mot honom, och lukten avtog till sist. Tusen små röster som ropade ut sin egen obegriplighet. Han förstod dem inte, men han kunde åtminstone se igen, och lukten var på väg att försvinna. Darrande plockade han upp näsduken ur fickan.
”Vad var det i de där tabletterna egentligen?” sa Luckman uppfordrande till den leende Barris.
”Vafan, jag tog dem också”, sa Barris, ”och du med. Och vi fick ingen snedtripp. Så det var inte knarket. Och det kom för snabbt också. Hur skulle det kunna bero på knarket? Magen kan inte absorbera –”
”Du förgiftade mig”, sa Arctor argt. Han kunde nästan se helt klart nu, tankarna klarnade fast rädslan dröjde kvar. Rädslan var här på allvar nu, en rationell reaktion snarare än rent vansinne. Rädsla över det som nästan hade hänt, vad det betydde, rädsla rädsla fruktansvärd rädsla för den leende Barris och hans jävla snusdosa och hans förklaringar och hans sjuka talesätt och beteende och vanor och rutiner och aktiviteter. Och hans anonyma telefontips till polisen om Robert Arctor, det där skämtet till ljudfilter han använt för att maskera rösten och som faktiskt hade funkat. Fast det måste ändå ha varit Barris.
Bob Arctor tänkte: Den jäveln är ute efter mig.
”Jag har aldrig sett nån flippa ur så snabbt”, sa Barris nu, ”fast å andra sidan –”
”Är du okej nu, Bob?” sa Luckman. ”Vi torkar upp spyorna, inga problem. Bäst du sätter dig i baksätet.” Han och Barris öppnade bildörren tillsammans, Arctor hasade omtöcknad ut. Till Barris sa Luckman, ”Du är säker på att du inte stoppade i honom nåt?”
Barris höjde armarna och viftade avvärjande med händerna.