Nästa dag dök Fred upp i sin distorsionsdräkt för att få höra om buggningsinstallationen.
”De sex holoskannrar som nu är monterade i fastigheten – sex stycken bör räcka för tillfället, enligt vår bedömning – sänder till en övervakningslägenhet en bit neråt gatan i samma kvarter som Arctors hus”, förklarade Hank, och bredde ut en planritning över huset på metallbordet mellan dem. Fred blev illa till mods av att se den, men bara lite grann. Han plockade upp ritningen och granskade placeringen av de olika skannrarna, i de olika rummen, utspridda så att allt stod under konstant övervakning, med både bild och ljud.
”Så då kollar jag igenom inspelningarna i den lägenheten”, sa Fred.
”Vi använder den som granskningsstation för kanske åtta hus och lägenheter – eller om det är nio nu – som vi spanar på i området. Så du kommer att stöta på andra agenter som också jobbar under täckmantel, som är där för att granska sitt eget material. Se till att alltid ha dräkten på dig när du är där.”
”Nån kommer att se mig när jag går dit. Det är för nära.”
”Kanske det, men det är ett enormt komplex, hundratals lägenheter, och det är det enda stället vi har hittat som passar, rent elektroniskt. Det får duga, åtminstone tills vi lyckas få laglig avhysningsrätt till en annan lägenhet. Vi jobbar på det… ett par kvarter bort, där du skulle väcka mindre uppmärksamhet. En vecka eller så, skulle jag gissa. Om det bara hade varit möjligt att sända holoskannersignaler i rimlig upplösning via mikroreläkablar och ITT-ledningar som den tidigare –”
”Jag drar nån historia bara, om att jag knullar en brud i det där hyreshuset, ifall Arctor eller Luckman eller nån av de andra pundarna ser mig gå dit.” Det komplicerade faktiskt inte jobbet särskilt mycket. Faktum var att det skulle minska hans obetalda pendlingstid, vilket var en viktig faktor. Han kunde lätt traska över till lägenheten, titta igenom inspelningarna, avgöra vad som var relevant för rapporteringen och vad som kunde raderas, och snabbt vara tillbaka i –
I mitt eget hus, tänkte han. Arctors hus. I huset på samma gata är jag Bob Arctor, den misstänkte storlangaren, helt ovetande om att han är övervakad, och varannan dag eller så hittar jag på en ursäkt för att smita iväg till den där lägenheten där jag är Fred som spelar upp kilometervis med band för att se vad jag själv har gjort, och alltihop, tänkte han, gör mig bara deprimerad. Bortsett från det skydd – och den värdefulla personliga information – som jag själv kommer att få ut av det.
Vem det än är som än är ute efter mig, så kommer han förmodligen att avslöjas av holoskannersystemet inom en vecka.
När han insåg det slappnade han av.
”Okej”, sa han till Hank.
”Så du ser här var skannrarna sitter placerade. Om de behöver servas kan du förmodligen ta hand om det själv när du är hemma hos Arctor och ingen annan är i närheten. Du befinner dig ofta i hans hus, normalt sett, eller hur?”
Men fan, tänkte Fred. Om jag gör det kommer jag också att synas på inspelningarna. Så när jag lämnar över dem till Hank kommer jag själv att vara en av individerna som syns där, och då blir det uppenbart.
Hittills hade han aldrig direkt klargjort för Hank hur han visste det han visste om de misstänkta. I rollen som Fred hade han själv utgjort övervakningsverktyget, som också filtrerade informationen. Men nu: audio- och holoskannrar, som inte på samma automatiska vis redigerade bort det som kunde identifiera honom. Där skulle man få se Robert Arctor mixtra med skannrarna när de krånglade, ansiktet som bredde ut sig över hela skärmen. Men å andra sidan skulle han vara den förste som spelade upp minnesbanden, han kunde fortfarande klippa i materialet. Fast det skulle kräva tid och omsorg.
Och klippa bort vad? Klippa bort Arctor – fullständigt? Arctor var den misstänkte. Bara klippa bort Arctor just när han mixtrade med skannrarna.
”Jag klipper bort mig själv”, sa han. ”Så du inte ser mig. Som en rutinmässig säkerhetsåtgärd.”
”Det är klart. Har du inte gjort det här förut?” Hank sträckte sig fram för att visa ett par bilder. ”Du använder ett raderingssystem som utplånar alla sektioner där din roll som informant framgår. Det gäller holoinspelningen, förstås, vad gäller ljudet har vi inga bestämda riktlinjer. Men det borde inte vara något större problem. Vi tar för givet att du är en av individerna i Arctors bekantskapskrets som regelbundet vistas i huset – du är antingen Jim Barris eller Ernie Luckman eller Charles Freck eller Donna Hawthorne –”
”Donna?” Han skrattade till. Eller distorsionsdräkten skrattade till. På sitt eget vis.
”Eller Bob Arctor”, fortsatte Hank, och granskade listan med misstänkta.
”Visst, jag spanar på mig själv hela tiden”, sa Fred.
”Så du är tvungen att då och då själv vara med i inspelningarna du lämnar över till oss, för om du systematiskt klipper bort dig själv kommer vi att upptäcka vem du är genom uteslutningsmetoden, vare sig vi vill det eller ej. Det du alltså måste göra är att klippa bort dig själv på ett – vad ska jag säga? – ett påhittigt, artistiskt… Fan, ett kreativt sätt är nog rätta ordet… som till exempel under de kortvariga tillfällen när du befinner dig i huset för att göra efterforskningar, letar igenom papper och lådor, eller servar en skanner inom synhåll från en annan skanner, eller –”
”Ni borde skicka nån till huset en gång i månaden i uniform bara”, sa Fred. ”Som helt enkelt säger: ’God morgon! Jag är här för att serva övervakningsutrustningen som i hemlighet är installerad i er fastighet, telefon och bil.’ Arctor kanske kan ta hand om räkningen.”
”Arctor skulle förmodligen fimpa honom och sen försvinna.”
Distorsionsdräkten Fred sa: ”Om Arctor verkligen har så mycket att dölja. Det vet vi inte än.”
”Det är möjligt att Arctor döljer en hel del. Vi har insamlat och analyserat ytterligare information om honom. Det finns i stort sett inget tvivel om saken: han är en bedragare, en skojare. Han är en bluff. Så håll ögonen på honom tills han gör bort sig, tills vi har tillräckligt för att slå till och verkligen sätta fast honom.”
”Vill ni att jag planterar nåt?”
”Det kan vi diskutera längre fram.”
”Tror ni att han är högt uppsatt inom, vad heter det, SD-agenturen?”
”Vad vi tror har ingen betydelse för ditt uppdrag”, sa Hank. ”Vi utvärderar, du rapporterar, och redogör dina egna begränsade slutsatser. Ta inte det här på fel sätt nu, men vi har information, mängder av information, som du inte har tillgång till. Helhetsbilden. Den datoriserade bilden.”
”Det är kört för Arctor”, sa Fred. ”Om han verkligen har nåt för sig. Och jag börjar få en känsla av att han faktiskt har det, med tanke på vad du säger.”
”Vi borde snart få ihop tillräckligt med bevis på det här sättet”, sa Hank. ”Och sen kan vi avsluta det här kapitlet, vilket vi alla ser fram emot.”
Fred memorerade tålmodigt adressen och numret på lägenheten och mindes plötsligt att han hade sett ett ungt pundaraktigt par som helt nyligen hade försvunnit gå ut och in i det hyreshuset. Haffade förstås, och nu hade deras lägenhet tagits över för det här syftet. Han hade gillat dem. Tjejen hade långt lingult hår, ingen behå. En gång hade han kommit körande när hon bar på ett par stora matkassar och frågat om hon ville ha skjuts, de hade pratat lite. Hon var den ekologiska typen, snackade om megavitaminer och sjögräs och solljus, trevlig, blyg, men hon hade tackat nej. Nu förstod han varför. Tydligen hade de knarkat. Eller langat, förmodligen. Å andra sidan, om man hade behov av en lägenhet räckte det att ertappa hyresgästen med innehav, och sånt gick alltid att ordna.
Vad skulle Bob Arctors skräpiga men rymliga hus användas till när Arctor blivit ivägskeppad? Ett ännu större granskningscenter för övervakningsmaterial, förmodligen.
”Ni skulle gilla Arctors hus”, sa han högt. ”Det är skitigt och förfallet som ett typiskt knarkarställe, men det är stort. Fin trädgård. Många buskar.”
”Det var precis vad installationsteamet rapporterade. En del utmärkta möjligheter.”
”Vad då, sa de? De rapporterade att det hade ’utmärkta möjligheter’, alltså?” Distorsionsdräkten förvandlade rösten till ett enerverande entonigt knastrande utan vare sig betoning eller eftertryck, vilket gjorde honom ännu argare. ”Som vad då?”
”Ja, en uppenbar möjlighet åtminstone. Man har utsikt över korsningen från vardagsrummet, så förbipasserande fordon skulle kunna kartläggas och registreringsskyltarna…” Hank granskade sin omfångsrika pappersbunt. ”Men Burt vad-heter-han, chefen för teamet, tyckte huset hade fått förfalla så mycket att det inte vore värt att ta över. Rent investeringsmässigt.”
”Hur då? På vilket sätt är det förfallet?”
”Taket.”
”Taket är perfekt.”
”Färgen både på fasaden och innerväggarna. Skicket på golven. Köksskåpen –”
”Skitsnack”, sa Fred, eller surrade dräkten snarare. ”Arctor är kanske dålig på att diska och ta ut soporna eller dammsuga, men det är trots allt tre snubbar som bor där, utan några brudar. Hans fru lämnade honom, sånt där är det kvinnor som ska ta hand om. Om Donna Hawthorne hade flyttat in som Arctor ville, som han bad henne om, så skulle hon ha hållit ordning på huset. Hur som helst, vilken städfirma som helst skulle kunna få det i toppskick på nån dag bara. Och vad gäller taket, så gör det mig riktigt förbannad, för –”
”Så då rekommenderar du att vi förvärvar huset när Arctor väl är häktad och har förlorat äganderätten?”
Fred, dräkten, stirrade på honom.
”Nå?” sa Hank uttryckslöst, med kulspetspennan redo.
”Jag har ingen åsikt. Mig kvittar det.” Fred reste sig från stolen för att gå.
”Du kan inte sticka än”, sa Hank och gjorde en gest åt honom att sätta sig igen. Han letade bland pappren på skrivbordet. ”Jag har ett PM här –”
”Det har du alltid”, sa Fred. ”Åt alla.”
”Det här PM:et”, sa Hank, ”instruerar mig att skicka dig vidare till Rum 203 innan du lämnar byggnaden i dag.”
”Om det handlar om det där antidrogföredraget jag höll på Lionsklubben så har jag redan blivit utskälld för det.”
”Nej, det är inte det.” Hank slängde över papperslappen till honom. ”Det här är nåt helt annat. Jag är färdig med dig, så du kan väl kila dit med en gång och få det avklarat.”
Han befann sig i ett helt vitt rum med stålinventarier och stålstolar och ett stålskrivbord, alla fastskruvade, ett sjukhuslikt rum, rent och sterilt och kyligt, med alltför stark belysning. Till höger stod faktiskt en våg med den lilla skylten FÅR ENDAST JUSTERAS AV TEKNIKER. Två inspektörer betraktade honom, båda i full uniform från Orange Countys polisdistrikt, men med sjukvårdens gradbeteckningar.
”Du är polisassistent Fred?” sa den ene, som hade en kraftig, tvinnad mustasch.
”Ja, sir”, sa Fred. Han kände sig rädd.
”Okej, Fred, låt mig först klargöra, något du utan tvekan är medveten om är att dina rapporter och utfrågningar övervakas och spelas upp för granskning vid ett senare tillfälle, i den händelse att något förbisetts vid själva rapporttillfället. Det handlar förstås om ett rent standardförfarande som tillämpas för alla tjänstemän som rapporterar muntligt, det gäller inte bara dig.”
Den andre sjukvårdsinspektören sa: ”Plus all annan kommunikation mellan dig och avdelningen, som telefonsamtal och ytterligare aktiviteter och ditt offentliga föredrag i Anaheim för männen på Rotaryklubben.”
”Lions”, sa Fred.
”Tar du Substans D?” frågade den vänstra sjukvårdsinspektören.
”Den frågan”, sa den andre, ”är irrelevant, eftersom det förutsätts att du är tvungen till det i och med din tjänsteutövning. Så svara inte. Inte för att det skulle vara belastande på något vis, men det är helt enkelt irrelevant.” Han pekade på ett bord där ett antal klossar och en hög blandade färgglada plastprylar låg, plus några underliga föremål som polisassistent Fred inte kunde identifiera. ”Kom och slå dig ner här, polisassistent Fred. Vi kommer i all korthet att genomföra ett antal enkla test. Det kommer inte att uppta alltför mycket av din tid, och medför inget fysiskt obehag överhuvudtaget.”
”Alltså, det där föredraget jag höll –” sa Fred.
”Anledningen till det här”, sa sjukvårdsinspektören till vänster, medan han satte sig och plockade fram en penna och ett antal formulär, ”är en nyligen genomförd undersökning som visat att ett flertal av våra infiltratörer här i området har blivit inskrivna på neural-afasikliniker den senaste månaden.”
”Du är medveten om att Substans D är ytterst beroendeframkallande”, sa den andra inspektören till Fred.
”Visst”, sa Fred. ”Det är klart.”
”Vi kommer nu att genomföra de här testen med dig”, sa den sittande inspektören, ”i följande ordning, med början i vad vi kallar DM-eller –”
”Tror ni att jag är beroende?” sa Fred.
”Huruvida du är beroende eller ej är inte av avgörande betydelse, eftersom arméns avdelning för kemisk krigsföring förväntas producera ett blockeringsmedel inom de närmaste fem åren.”
”De här testen fokuserar inte på de beroendeframkallande egenskaperna hos Substans D, utan på – alltså, låt mig ge dig delmängdstestet först, det avgör din förmåga att snabbt urskilja specifika mönster. Du ser det här geometriska diagrammet?” Han la ett kort med en bild framför Fred, på bordet. ”Bland de synbart meningslösa linjerna finns ett välbekant föremål som vem som helst kan känna igen. Du ska tala om vad…”
Faktum: I juli 1969 publicerade Joseph E Bogen sin revolutionerande artikel ”Andra sidan av hjärnan: det appositionella medvetandet”. I denna artikel citerade han en obskyr doktor vid namn A L Wigan, som 1844 skrev:
Medvetandet är i grunden tvåfaldigt, liksom de organ genom vilka det manifesteras. Denna insikt slog mig tidigt, och jag har begrundat den i över ett kvarts sekel, utan att lyckas hitta en enda relevant eller ens rimlig invändning. Jag anser mig därför förmögen att bevisa – (1) Att vardera hjärnhalvan är en avgränsad och perfekt enhet, ett eget tankeorgan. (2) Att en separat och avgränsad tanke- eller slutledningsprocess kan pågå i vardera hjärnhalvan samtidigt.
Bogen avslutade sin artikel: ”Jag anser [liksom Wigan] att vi, var och en, bär på två medvetanden inom en och samma person. Det finns en mängd detaljer som behöver klarläggas i detta ämne. Men i slutändan är vi ändå tvungna att direkt konfrontera det huvudsakliga motståndet mot Wigans åskådning: det vill säga, den subjektiva känsla som uppfyller oss var och en, att vi är En Enda. Denna inre övertygelse om Enhet är en ytterst omhuldad åsikt hos den västerländska människan…”
”… det är för föremål och peka ut det för mig.”
Det här är nån sorts good-cop-bad-cop-historia, tänkte Fred. ”Vad handlar det här om egentligen?” sa han och tittade på inspektören i stället för diagrammet. ”Jag kan slå vad om att det är föredraget på Lionsklubben.” Han var helt säker.
Den sittande inspektören sa: ”Hos många som använder Substans D uppstår en avskiljning mellan höger och vänster hjärnhalva. En brist i förmåga till helhetsuppfattning utvecklas, en defekt i både det perceptiva och det kognitiva systemet, fast det kognitiva synbarligen fortsätter att fungera normalt. Men det som inhämtas från det perceptiva systemet kontamineras nu också av denna splittring, så även det slutar gradvis att fungera, degenereras successivt. Har du lokaliserat det bekanta föremålet bland linjerna? Kan du peka ut det för mig?”
Fred sa: ”Det är inte mikroskopiska tungmetallavlagringar i neuroreceptorerna ni pratar om? Obotliga –”
”Nej”, sa den stående inspektören. ”Det handlar inte om hjärnskador, utan en form av toxicitet, hjärntoxicitet. Det är en toxisk hjärnpsykos som påverkar perceptionssystemet genom att tudela det. Det du nu har framför dig, det här DM-testet, mäter hur tillförlitligt din perceptionsförmåga fungerar som en samstämmig helhet. Kan du se föremålet här? Det borde framträda tydligt med en gång.”
”Jag ser en colaflaska”, sa Fred.
”En läskflaska är helt rätt”, sa den sittande inspektören, ryckte undan teckningen och ersatte den med en annan.
”Har ni märkt nånting”, sa Fred, ”när ni har granskat mina rapporter eller så? Nåt flummigt?” Det är föredraget, tänkte han. ”Det där föredraget jag höll då?” sa han. ”Uppvisade jag nån tvådelad funktionsrubbning där? Är det därför ni har släpat hit mig?” Han hade läst om de här hjärndelningstesten, som genomfördes på avdelningen med jämna mellanrum.
”Nej, det är ren rutin”, sa den sittande inspektören. ”Vi inser, polisassistent Fred, att polisinfiltratörer med nödvändighet måste ta droger under sin tjänsteutövning, de som varit tvungna att bli intagna på federala –”
”Permanent?” frågade Fred.
”Inte särskilt många permanent. Som sagt, det rör sig om en perceptionskontaminering som med tiden kan komma att upphöra av sig själv när –”
”Dunkel”, sa Fred. ”Det lägger sig som ett dunkel över allting.”
”Har du upplevt någon överhörning?” frågade plötsligt den ena inspektören.
”Vad då?” sa han osäkert.
”Mellan hjärnhalvorna. Om en skada uppstår i den vänstra hjärnhalvan, där språkförmågan vanligtvis är lokaliserad, så händer det ibland att den högra fyller i bristerna efter bästa förmåga.”
”Jag vet inte”, sa han. ”Inte vad jag vet.”
”Tankar som inte känns som dina egna. Som om en annan person eller ett annat medvetande tänkte dem. Annorlunda jämfört med hur du själv brukar tänka. Främmande ord till och med, som du inte känner till. Som hjärnan har lärt sig genom perifera intryck någon gång under din livstid.”
”Inget i den stilen. Det skulle jag ha märkt.”
”Det skulle du förmodligen. Enligt de rapporter vi hört, från folk med skador på vänstra hjärnhalvan, så är det tydligen en ganska omskakande upplevelse.”
”Ja, det skulle jag nog märka.”
”Man trodde tidigare att den högra hjärnhalvan inte hade någon språkförmåga alls, men det var innan så många människor hade fördärvat den vänstra med droger och gett den – den högra – en chans att ta över. För att fylla tomrummet.”
”Jag ska absolut hålla utkik efter det”, sa Fred, och hörde precis hur mekanisk hans egen röst lät, han lät som ett lydigt skolbarn. Som lovade att lyda, oavsett vilken meningslös order överheterna ville tvinga på honom. De som var större än honom, och hade makten att påtvinga honom sina åsikter och sin vilja, oavsett om de var rimliga eller inte.
Håll med bara, tänkte han. Och gör som du blir tillsagd.
”Vad ser du i den här andra bilden?”
”Ett får”, sa Fred.
”Peka ut fåret för mig.” Den sittande inspektören lutade sig fram och vände på bilden. ”En försämring av urskiljningsförmågan mellan mängd och delmängd kan orsaka enorma problem – i stället för att inte uppfatta några former alls, uppfattar man felaktiga former.”
Som hundskit, tänkte Fred. Hundskit kunde definitivt betraktas som en felaktig form. Enligt vilken måttstock som helst. Han…
Undersökningsdata tyder på att den tysta, underordnade hjärnhalvan är specialiserad på gestaltperception, och främst har en sammanställande funktion när det kommer till informationsintag. Den talande, överordnade hjärnhalvan tycks däremot operera på ett mer logiskt, analytiskt, datorlikt vis, och forskningsresultaten tyder på att en möjlig anledning till cerebral lateralisering hos människor är en grundläggande inkompatibilitet mellan språkfunktion å ena sidan och sammanställande perceptionsfunktion å den andra.
…kände sig illamående och deprimerad, det var nästan lika illa som under föredraget på Lionsklubben. ”Det är inget får, eller hur? sa han. ”Men kom jag i närheten åtminstone?”
”Det här är inget Rorschachtest”, sa den sittande inspektören, ”där en oformlig bläckplump kan tolkas på helt olika sätt av olika personer. I de här bilderna finns det bara ett enda, specifikt objekt avbildat. I det här fallet är det en hund.”
”En vadå?” sa Fred.
”En hund.”
”Hur ser du att det är en hund?” Han såg ingen hund. ”Visa mig.” Inspektören…
Denna slutsats finner sitt empiriska stöd i de djur med delad hjärna vars båda hjärnhalvor kan tränas att uppfatta, reflektera och agera oberoende av varandra. Hos människan, där en propositionell tanke normalt sett lateraliseras till ena hjärnhalvan, visar det sig att den andra är specialiserad på en annan form av tanke, som kan betecknas som appositionell. De regler eller metoder genom vilka propositionellt tänkande behandlas på ”den här” sidan av hjärnan (den sida som talar, läser, och skriver) har under många år utsatts för analys vad gäller syntax, semantik, matematisk logik, osv. De regler enligt vilka appositionellt tänkande behandlas på andra sidan av hjärnan kommer att kräva omfattande studier i många år framöver.
…vände på kortet, på baksidan var den stiliserade tydliga enkla konturen av EN HUND uppritad, och nu kände Fred igen samma form som avtecknat sig bland linjerna på framsidan. Faktum var att det var en bestämd sorts hund: en greyhound, med indragen mage.
”Vad betyder det”, frågade han, ”att jag såg ett får i stället?”
”Förmodligen en psykologisk blockering bara”, sa den stående inspektören, och vägde på fötterna. ”Först när vi har gått igenom hela kortserien, och därefter ett flertal andra test –”
”Vad som gör det här testet överlägset Rorschachtestet”, avbröt den sittande inspektören, ”är att det inte finns utrymme för tolkning. Det finns ett oändligt antal felaktiga svar, men bara ett som verkligen är rätt. Det rätta föremålet är det som amerikanska statens Avdelning för Psyk-grafik tecknat upp och fastslagit för varje kort. Det är det rätta, eftersom det kommer direkt från Washington. Antingen svarar man rätt eller fel, och om vi ser en serie av felaktiga svar vet vi att vi står inför en försämring av perceptionsförmågan, och då sätter vi dig på avvänjning ett tag, tills du klarar testen bättre igen.”
”På en federal klinik?” sa Fred.
”Ja. Okej, så vad ser du i den här teckningen, bland just de här svarta och vita linjerna?”
Ren Död, tänkte Fred medan han granskade teckningen. Det är vad jag ser: döden i mångfaldig skepnad, inte bara den enda korrekta formen utan i hela bilden. Små meterlånga yrkesmördare på vagnar.
”Berätta en sak bara”, sa Fred, ”var det Lionsklubben som fick er att ana oråd?”
De båda sjukvårdsinspektörerna utbytte en blick.
”Nej”, sa den stående inspektören till sist. ”Det berodde på ett samtal – helt informellt faktiskt – mellan dig och Hank, ni satt och snackade bara. För cirka två veckor sen… det vet du säkert, det uppstår en viss teknisk fördröjning i behandlingen av all den här dyngan, all ofiltrerad information som måste hanteras. De har inte hunnit fram till din föreläsning än. Det tar nog faktiskt några dagar till innan de gör det.
”Vad var det vi snackade om?”
”Nånting om en stulen cykel”, sa den andre inspektören. ”En så kallad sjuväxlad cykel. Ni försökte lista ut vart tre växlar som saknades hade tagit vägen, var det så?” Åter sneglade de på varandra, de båda inspektörerna. ”Ni trodde att de hade blivit kvar på golvet i garaget där cykeln hade stulits?”
”Fan heller”, protesterade Fred. ”Det där var Charles Frecks fel, inte mitt. Han stressade upp oss allihop som han höll på. Jag tyckte det var lustigt bara.”
BARRIS: (Står mitt i vardagsrummet med en stor fin ny glänsande cykel, mycket nöjd) Kolla vad jag fick för bara tjugo dollar.
FRECK: Vadå?
BARRIS: En cykel, en tioväxlad racercykel, nästan helt ny. Jag såg den i grannens trädgård och frågade om den, och de hade fyra stycken så jag erbjöd dem tjugo dollar i handen och de sålde den. Färgade killar. De lyfte till och med över den åt mig, över staketet.
LUCKMAN: Jag visste inte att man kunde få en nästan ny tioväxlad cykel för tjugo dollar. Det är fantastiskt vad man kan få för tjugo dollar.
DONNA: Den liknar en som tjejen på andra sidan gatan från mitt hus hade, som blev stulen för kanske en månad sen. De hade förmodligen snott den, de där svarta killarna.
ARCTOR: Det är klart, om de hade fyra stycken. Och sålde dem så billigt.
DONNA: Du borde ge tillbaks den till tjejen på andra sidan gatan, om det är hennes. Du borde åtminstone låta henne kolla på den och se om det är hennes.
BARRIS: Det är en herrcykel. Så det kan det inte vara.
FRECK: Varför säger du att den är tioväxlad när den bara har sju växlar?
BARRIS: (Häpen) Va?
FRECK: (Går fram till cykeln och pekar) Kolla, fem växlar här, två växlar här i andra änden av kedjan. Fem plus två…
När synnervskorsningen på en katt eller en apa delas utmed sagittalplanet går signalerna från högra ögat endast till högra hjärnhalvan, och på samma sätt får den vänstra endast information från vänstra ögat. Om ett djur som genomgått denna operation i förväg har tränats att välja mellan två symboler medan endast det ena ögat används, så visar senare test att försöksdjuret kan göra ett korrekt val även med det andra ögat. Men om tvärförbindelserna, särskilt i hjärnbalken, har kapats innan träningen ägt rum, så måste det öga som först täckts över och dess samsidiga hjärnhalva tränas från början igen. Det vill säga, träningen överförs inte från ena hjärnhalvan till den andra om tvärförbindelserna är kapade. Detta är grunden för Myers och Sperrys hjärndelningsexperiment (1953; Sperry, 1961; Myers, 1965; Sperry, 1967).
…blir sju. Så det är bara en sjuväxlad cykel.
LUCKMAN: Jo, men till och med en sjuväxlad racercykel är värd tjugo dollar. Han gjorde ändå en bra affär.
BARRIS: (Irriterad) De där färgade killarna sa att den var tioväxlad. De blåste mig.
(Alla samlas för att undersöka cykeln. De räknar växlarna om och om igen.)
FRECK: Nu får jag det till åtta. Sex där fram, två där bak. Det blir åtta.
ARCTOR: (Logisk) Men det borde vara tio. Det finns inga sju- eller åttaväxlade cyklar. Inte som jag har hört talas om i alla fall. Vad tror du hände med växlarna som fattas?
BARRIS: De där färgade snubbarna måste ha mekat med den, plockat isär den med felaktiga verktyg, bristande teknisk kunskap, och när de satte ihop den igen lämnade de kvar tre växlar på garagegolvet. De ligger säkert fortfarande kvar där.
LUCKMAN: Då borde vi gå över och be att få resten av växlarna.
BARRIS: (Resonerar ilsket) Men där har vi själva blåsningen. De kommer säkert att erbjuda sig att sälja dem, i stället för att bara ge dem till mig som de borde. Jag undrar om de har förstört nåt mer. (Inspekterar hela cykeln)
LUCKMAN: Om vi går över tillsammans allihop ger de oss växlarna gratis. Det kan jag slå vad om. Vi går allihop, okej? (Tittar uppfordrande på de andra)
DONNA: Är du helt säker på att den bara har sju växlar?
FRECK: Åtta.
DONNA: Sju, åtta. Hur som helst, jag menar, innan ni går över dit, fråga nån annan. Jag menar, jag tycker inte det ser ut som om de har gjort nåt med den och plockat isär den eller så. Innan ni går över och börjar jävlas med dem, ta reda på det. Hajar ni?
ARCTOR: Hon har rätt.
LUCKMAN: Vem ska vi fråga? Vem känner vi som är expert på tävlingscyklar?
FRECK: Vi frågar den första vi träffar bara. Vi rullar ut den genom dörren och när nån snubbe kommer förbi så frågar vi honom. På så sätt får vi en oberoende bedömning.
(Tillsammans rullar de ut cykeln på framsidan, och träffar genast på en ung svart kille som håller på att parkera bilen. De pekar undrande på de sju – åtta? – växlarna och frågar hur många det är, fast de alla kan se – med undantag för Charles Freck – att det bara är sju: fem i ena änden av kedjan, två i den andra. Fem plus två blir sju. Det kan de konstatera med egna ögon. Vad är det frågan om?)
UNG SVART KILLE: (Lugnt) Vad ni behöver göra är att multiplicera antalet drev där framme med antalet där bak. Det handlar inte om att lägga ihop dem utan om att multiplicera, för som ni kan se här, så hoppar kedjan från drev till drev, och vad gäller utväxlingen får man fem (han gör en gest mot de fem dreven) gånger ett av de båda där framme (han pekar på dem) vilket blir en gånger fem, som är fem, och sen när man växlar med den här spaken på styret (han visar) hoppar kedjan över till det andra av de två där framme och löper över alla fem där bak på samma sätt igen, vilket blir ytterligare fem. Det man får lägga ihop är fem plus fem, vilket blir tio. Ser ni hur det funkar? Ni förstår, utväxlingen avgörs alltid av –
(De tackar honom och rullar under tystnad tillbaka cykeln in i huset. Den unge svarte killen, som de aldrig sett förr och som inte är mer än sjutton år och kör en otroligt medfaren gammal pickup, går fram och låser bilen, och de stänger ytterdörren efter sig och står där i hallen bara.)
LUCKMAN: Nån som har lite knark? ”Finns det knark finns det hopp.” (Ingen…
Alla resultat tyder på att avskiljningen mellan hjärnhalvorna skapar två självständiga medvetandesfärer inom ett och samma kranium, det vill säga, inom en och samma organism. Denna slutsats framstår som oroande för vissa personer, som betraktar medvetandet som en odelbar enhet inom den mänskliga hjärnan. Den framstår som förhastad för andra, som hävdar att de egenskaper som hittills upptäckts i den högra hjärnhalvan äger rum på en rent automatisk nivå. Det finns utan tvekan en obalans mellan hjärnhalvorna i de aktuella fallen, men detta kan mycket väl bero på egenheter hos de specifika individer vi har studerat. Det är fullt möjligt, om en mänsklig hjärna skulle tudelas hos en mycket ung person, att bägge hjärnhalvorna separat och oberoende av varandra skulle kunna utveckla avancerade mentala funktioner till en grad som normalt sett endast skulle återfinnas i den vänstra hjärnhalvan.
…skrattar)
”Vi vet att du var en av personerna i gruppen”, sa den sittande inspektören. ”Vem det var spelar ingen roll. Ingen av er klarade av att titta på cykeln och sluta er till den enkla matematiska beräkning som krävdes för att fastslå det ytterst begränsade växelantalet.” Fred kunde höra ett visst medkännande i inspektörens röst, en antydan till vänlighet. ”En uträkning i den stilen ligger på samma nivå som ett grundskoleprov. Var ni påtända allihop?”
”Nej”, sa Fred.
”Man ger den sortens test till skolbarn”, sa den andra inspektören.
”Så vad var problemet, Fred?” frågade den första inspektören.
”Kommer inte ihåg”, sa Fred. Sedan höll han tyst. Och så sa han, ”Jag tycker det låter mer som nån sorts kognitivt strul, snarare än nåt perceptivt. Använder man inte abstrakt tänkande i en sån situation? Inte –”
”Det skulle man kunna tro”, sa den sittande inspektören. ”Men undersökningar visar att det kognitiva systemet misslyckas eftersom det inte får korrekt information. Med andra ord, intrycken är så pass förvrängda att när man försöker resonera kring det man ser, så drar man felaktiga slutsatser eftersom man inte –” Inspektören gestikulerade, försökte finna de rätta orden.
”Men en tioväxlad cykel har sju drev”, sa Fred. ”Det vi såg stämde. Två där fram, fem där bak.”
”Men ni uppfattade inte hur de samverkade, det gjorde ingen av er, fem där bak tillsammans med vart och ett av de främre, som den svarte killen förklarade. Var han en välutbildad person?”
”Förmodligen inte”, sa Fred.
”Vad den svarte killen såg”, sa den stående inspektören, ”skilde sig från det ni såg, allihop. Han såg två separata förbindelser mellan det bakre växelsystemet och det främre, uppfattade två olika parallella förbindelser mellan dreven där framme som i tur och ordning gick till vart och ett av de fem dreven där bak… Vad ni såg var en förbindelse till alla de bakre dreven.”
”Men det skulle bli sex växlar i så fall”, sa Fred. ”Två främre drev men bara en förbindelse.”
”Vilket är ett felaktigt intryck. Ingen hade lärt den svarta killen det där. Vad han fått lära sig, om någon hade lärt honom nånting alls, var att lista ut, kognitivt, själva innebörden av de båda förbindelserna. Ni missade den ena fullständigt, allihop. Vad ni gjorde, trots att ni räknade till två framdrev, var att uppfatta dem som en enhet.”
”Jag ska sköta mig bättre nästa gång”, sa Fred.
”Vad då nästa gång? Nästa gång du köper en stulen tioväxlad cykel? Eller abstraherar dina dagliga perceptiva intryck?”
Fred satt tyst.
”Nu fortsätter vi med testet”, sa den sittande inspektören. ”Vad ser du i den här bilden, Fred?”
”Plasthundskit”, sa Fred. ”Som de säljer i butikerna här i Los Angeles. Kan jag gå nu?” Det var rena reprisen på Lionsföredraget.
Men de båda inspektörerna skrattade bara.
”Ja du, Fred”, sa han som satt ner, ”om du kan behålla ditt sinne för humor på det här viset har du kanske en chans ändå.”
”En chans?” upprepade Fred. ”En chans till vad då? Att klara mig? Att lyckas? Att få tjejen? Att få hångla? Att få förklara mig? Att få upprättelse? Att tjäna pengar? Att göra rätt för mig? Göra upp? Gör klart vad ni menar. Ordet för ’göra’ på latin är facere, vilket alltid påminner mig om fuckere, som är latin för ’att knulla’, och jag har inte…
Hjärnan hos högre däggdjur, inklusive människan, är ett tvåfaldigt organ bestående av vänster och höger hjärnhalva, sammankopplade genom ett band av nervfibrer som kallas hjärnbalken. För ett femtontal år sedan gjorde Ronald E Myers och R W Sperry, vid tillfället anställda på University of Chicago, en överraskande upptäckt: när denna förbindelse mellan de båda hjärnhalvorna kapades fungerade vardera hjärnhalvan självständigt, som om den i sig vore en fullständig hjärna.
…fått till det ett skit på sista tiden, varken plastskit eller annan skit, inte ett skit överhuvudtaget. Om ni nu är nån sorts psykologtyper och har lyssnat på mina ändlösa rapportsamtal med Hank, vad fan är grejen med Donna egentligen? Hur får jag till det med henne? Jag menar, hur fan gör man? Med en sån söt, unik, envis liten brud?”
”Det är olika med alla tjejer”, sa den sittande inspektören.
”Jag menar hur man får till det på ett etiskt sätt”, sa Fred. ”Inte trycka i henne en massa benso och sprit och sätta på henne när hon rasar ihop på vardagsrumsgolvet.”
”Köp blommor till henne”, sa den stående inspektören.
”Va?” sa Fred, och spärrade upp sina dräktfiltrerade ögon.
”Den här tiden på året kan man köpa små vårblommor. På blomsteravdelningen på Penney’s till exempel, eller K-Mart. Eller en azalea.”
”Blommor”, mumlade Fred. ”Menar du plastblommor eller riktiga blommor? Riktiga, antar jag.”
”Plastblommor skulle inte funka”, sa den sittande inspektören. ”De ser liksom… alltså, konstgjorda ut. Falska liksom.”
”Kan jag gå nu?” frågade Fred.
Efter att ha växlat en blick nickade båda inspektörerna. ”Vi kan utvärdera dig vid ett annat tillfälle, Fred”, sa den som stod upp. ”Det är inte så brådskande. Hank kommer att ge dig en tid för nästa möte.”
Av någon underlig anledning fick Fred lust att skaka hand med dem innan han gick, men han lät bli, han gick ut bara, sa inget, kände sig lite nere och förvirrad, förmodligen för att alltihop hade kommit så fullständigt oväntat, så plötsligt. De har gått igenom mitt material i detalj, tänkte han, letat efter tecken på att jag är utbränd, och de hittade vad de letade efter. Tillräckligt för att motivera de här testen, åtminstone.
Vårblommor, tänkte han när han kom fram till hissen. Små blommor. De växer förmodligen tätt intill marken så att folk ofta trampar på dem. Växer de vilt? Eller i särskilda produktionskärl eller enorma inhägnade odlingar? Jag undrar hur det är ute på landet. Med åkrarna och så, alla konstiga lukter. Och, undrade han, hur hittar man dit? Vart åker man och hur kommer man dit och var bor man nånstans? Vad är det för sorts resa, vad behöver man för biljett? Och var köper man biljetten nånstans?
Jag skulle vilja ta med nån när jag åker dit, tänkte han, Donna kanske. Men hur frågar man, hur frågar man en brud om det, när man inte ens vet hur man ska få henne i säng? När man har jobbat på det hur länge som helst och inte kommit nånstans – inte till första steget ens. Vi borde skynda oss, tänkte han, för snart kommer alla de där vårblommorna de berättade om att ha vissnat.