”Du, Donna, hörru”, sa han. ”Gillar du katter?”
Hon blinkade, rödögd. ”Hala små saker. Glider omkring ett par decimeter över marken.”
”Vaddå över, nej, på marken.”
”Hala. Bakom möblerna.”
”Små vårblommor då”, sa han.
”Ja”, sa hon. ”Det gillar jag – små vårblommor, med gult i. Som kommer upp först.”
”Innan”, sa han. ”Innan nån.”
”Ja.” Hon nickade, med slutna ögon, inne i sin egen tripp. ”Innan nån trampar på dem, och de är – borta.”
”Du känner mig”, sa han. ”Du kan se mig.”
Hon lutade sig tillbaka, la ifrån sig haschpipan. Den hade slocknat. ”Inget kvar”, sa hon, och leendet bleknade sakta bort.
”Vad är det?” sa han.
”Inget.” Hon skakade på huvudet och det var allt.
”Kan jag lägga armarna om dig?” sa han. ”Jag vill hålla om dig. Okej? Krama dig, liksom. Okej?”
Hennes mörka, förstorade, ofokuserade trötta ögon öppnades. ”Nej”, sa hon. ”Nej, du är för ful.”
”Va?” sa han.
”Nej!” sa hon, med skarp röst nu. ”Jag snortar en massa kola, jag måste vara skitförsiktig för jag snortar en massa kola.”
”Ful?” upprepade han ursinnigt. ”Dra åt helvete, Donna.”
”Låt bli min kropp bara”, sa hon och stirrade på honom.
”Visst”, sa han. ”Visst.” Han kom på benen och backade undan. ”Det kan du lita på.” Han fick lust att gå ut i bilen, hämta pistolen i handskfacket och skjuta sönder ansiktet på henne, blåsa skallen och ögonen i småbitar. Och så var det över, den där vreden och haschhatet. ”Fan också”, sa han bedrövat.
”Jag gillar inte när folk tafsar på mig”, sa Donna. ”Jag måste vara försiktig, för jag tar så mycket kokain. Jag har en plan, en dag ska jag ta mig över gränsen till Kanada med två kilo kola där, i fittan. Jag säger att jag är katolik och oskuld bara. Vart ska du?” Hon blev med ens ängslig, rätade på sig i soffan.
”Jag drar”, sa han.
”Din bil står kvar hemma. Du åkte hit med mig.” Tjejen kämpade sig upp på benen, rufsig och förvirrad och nyvaken, lunkade bort mot garderoben för att hämta skinnjackan. ”Jag kör dig tillbaka. Men du fattar varför jag måste skydda fittan. Två kilo kola är värt –”
”I helvete heller”, sa han. ”Du är för stenad för att köra tio meter ens, och du låter fan aldrig nån annan köra din lilla rullskridskobil.”
Hon vände sig mot honom och skrek förbittrat: ”Men det är bara för att ingen annan kan köra min jävla bil! Det finns ingen som vet hur man gör, särskilt inte ni män! Varken med bilen eller nåt annat! Du hade fan händerna i mina –”
Och så var han ute i mörkret någonstans, vandrade iväg utan jacka, genom en okänd del av stan. Helt ensam. Så jävla ensam, tänkte han, och sedan hörde han Donna komma skyndande, hörde hur hon försökte hinna ifatt, flåsade ljudligt eftersom hon rökte så mycket gräs och hasch att lungorna var alldeles igenslammade. Han stannade, stod där och väntade utan att vända sig om, kände sig riktigt nere.
När hon kom närmare saktade Donna flämtande ner. ”Jag är hemskt ledsen att jag sårade dig. För att jag sa så där. Jag var helt väck.”
”Jodu”, sa han. ”För ful!”
”Ibland när jag har jobbat hela dan och är jättejättetrött blir jag bara helt sänkt efter första blosset. Kommer du med tillbaka? Eller? Ska vi åka till bion? Eller Southern Comfort, va? Jag kan inte köpa… de vägrar sälja till mig”, sa hon, och tystnade. ”Jag har inte åldern inne, okej?”
”Okej”, sa han. Tillsammans gick de tillbaka.
”Det är riktigt bra hasch det där, eller hur?” sa Donna.
Bob Arctor sa: ”Det är svart och klibbigt, vilket betyder att det är fullt med opiumalkaloider. Det du röker är opium, inte hasch – vet du det? Det är därför det kostar så mycket – vet du det? Han hörde hur rösten blev gäll, han stannade upp. ”Du röker inte hasch, vännen. Du röker opium, och det innebär ett livslångt beroende till en kostnad av… vad kostar ’hasch’ per kilo numera? Och du kommer att röka och nicka till och vara helt väck och lägga i fel växel på bilen och köra in i flaket på nån lastbil, och du kommer att behöva röka varenda dag innan du åker till jobbet –”
”Det gör jag redan”, sa Donna. ”Jag röker på lite innan jag åker till jobbet. Och på lunchen, och så fort jag kommer hem. Det är därför jag langar, för att kunna köpa hasch. Det är lugnt med hasch. Hasch är grejen.”
”Opium”, upprepade han. ”Vad kostar hasch numera?”
”Tjugotusen dollar kilot ungefär”, sa Donna. ”Den bra sorten.”
”Gud! Lika mycket som horse.”
”Jag skulle aldrig injicera. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra heller. Man klarar sig kanske sex månader om man börjar sila, vad man än silar. Till och med kranvatten. Man blir beroende –”
”Du är beroende.”
Donna sa: ”Det är vi allihop. Du tar Substans D. Än sen? Vad gör det för skillnad? Jag är lycklig. Är inte du lycklig? Jag får komma hem och röka förstklassigt hasch varenda kväll… det är min grej liksom. Försök inte förändra mig. Eller mina värderingar. Jag är den jag är. Och jag gillar hasch. Det är mitt liv.”
”Har du sett bilder på en gammal opiumrökare nån gång? Som i Kina förr i tiden? Eller haschrökare i Indien nu, hur de ser ut längre fram i livet?”
Donna sa: ”Jag lever nog inte så länge i vilket fall. Och än sen då? Jag vill inte vara med så länge. Vill du det? Varför då? Är den nåt att ha, den här världen? Och har du nånsin sett – Fan, tänk på Jerry Fabin bara, kolla på nån som har gått för länge på Substans D. Är den här världen nåt att ha egentligen, Bob? Det är bara en rastplats på väg till nästa, där de straffar oss för att vi föddes onda –”
”Du är katolik.”
”Vi är här för att straffas och inget annat, så om man kan få en skön tripp ibland, skit samma, gör det bara. Härom dan var det nära att jag kolade av när jag körde till jobbet. Jag hade 8-track-stereon på och rökte min haschpipa, och så var det en gammal snubbe i en Ford Imperator-84 som jag inte såg –”
”Du är så puckad”, sa han. ”Så jävla puckad.”
”Jag kommer att dö ung, det vet du. I vilket fall. Vad jag än gör. Förmodligen på motorvägen. Bromsarna på min MG är nästan helt värdelösa, hajar du? Och jag har redan fått fyra fortkörningsböter i år. Nu måste jag gå i trafikskola. Helt värdelöst. Sex jävla månader.”
”Så en dag”, sa han, ”kommer jag aldrig att få se dig igen, helt plötsligt liksom. Menar du det? Aldrig mer.”
”På grund av trafikskolan? Nej, efter sex månader –”
”Kyrkogården”, förklarade han. ”Ihjälkörd innan du ens får köpa en burk öl eller en flaska sprit enligt Kaliforniens jävla lagar.”
”Just det ja!” utbrast Donna och vaknade genast till. ”Southern Comfort! Visst fan! Ska vi köpa ett helrör och kolla Apornas planet-filmerna? Ska vi det? Det är fortfarande kanske åtta kvar, inklusive den –”
”Lyssna nu”, sa Bob Arctor och tog tag i hennes axlar. Hon drog sig instinktivt undan.
”Nej”, sa hon.
”Vet du vad de borde låta dig göra, en enda gång? Kanske en enda gång bara? Låta dig gå in helt lagligt, en gång bara, och köpa en burk öl.”
”Varför då?” sa hon undrande.
”Som en present för att du är en sån fin människa”, sa han.
”Jag blev faktiskt serverad en gång!” utbrast Donna glatt. ”På en bar! Cocktailservitrisen – jag var uppklädd och var där med några andra liksom – hon frågade vad jag ville ha, och jag sa: ’Kan jag få en vodka collins”, och det fick jag. Det var på La Paz dessutom, det är ett riktigt fint ställe. Wow liksom, fattar du? Vodka collins, jag hade memorerat det från en reklamannons. Så jag skulle låta cool om jag nånsin fick den frågan i en bar. Fattar du?” Hon tog plötsligt hans arm och kramade om honom medan de gick, något hon nästan aldrig gjorde. ”Det var det häftigaste som hänt i hela mitt liv.”
”Då kan man säga att du redan har fått din present. Din enda gång.”
”Jag hajar”, sa Donna. ”Jag hajar! Fast de sa förstås åt mig efteråt – de som jag var där med – att jag skulle ha beställt en mexikansk drink, tequila sunrise kanske, för det är liksom en mexikansk bar där på La Paz. Det vet jag till nästa gång, det har jag inspelat i minnesbankarna ifall jag skulle komma dit igen. Vet du vad jag ska göra nån gång, Bob? Jag ska flytta norrut, till Oregon, och bo där i snön. Jag ska skotta snö från uppfarten varenda morgon. Och ha ett litet hus och en trädgård med grönsaker.”
Han sa: ”Då måste du börja spara. Spara så mycket du kan. Det kostar.”
Donna sneglade på honom, såg med ens förlägen ut. ”Det har han nog råd med. Han vad-heter-det.”
”Vem då?”
”Du vet.” Rösten var låg när hon avslöjade sin hemlighet. För att han, Bob Arctor, var hennes vän och hon kunde lita på honom. ”Den Rätte. Jag vet precis hur han kommer att vara – han kör en Aston Martin, och vi åker norrut i hans bil. Till ett gammaldags litet hus, i snön där uppe.” Efter en kort paus sa hon: ”Folk tycker det är fint med snö, eller hur?”
Han sa: ”Vet du inte det själv?”
”Jag har aldrig varit på nåt snöigt ställe förutom en gång i San Berdoo uppe i bergen och då var det bara slask och lera, och jag halkade fan omkull också. Jag menar inte sån snö, jag menar riktig snö.”
Bob Arctors hjärta kändes tungt på något vis. ”Är du helt säker på det här? Att det verkligen kommer att hända?”
”Det kommer det!” Hon nickade. ”Det känns liksom förutbestämt.”
Så gick de vidare under tystnad. Tillbaka till hennes hus, till hennes MG. Donna försjunken i sina egna drömmar och planer, och han – han tänkte tillbaka på Barris och Luckman och Hank, på övervakningslägenheten, och han tänkte på Fred.
”Du”, sa han, ”kan jag följa med till Oregon? När du ger dig av?”
Hon log mot honom, ett mjukt och oändligt ömsint leende som visade att svaret ändå var nej.
Och eftersom han kände henne förstod han att hon menade det. Och inte skulle ändra sig. Han ryste till.
”Fryser du?” frågade hon.
”Jo”, sa han. ”Rätt ordentligt.”
”Jag har bra värme i bilen”, sa hon, ”när vi är på drive-in-bion… då blir du varm igen.” Hon tog hans hand och kramade den, höll kvar den, och så släppte hon hastigt taget.
Men beröringen dröjde kvar, i hans hjärta. Den försvann inte. Under alla år som han hade framför sig, alla långa år utan henne, utan att träffa eller höra av henne eller veta någonting alls, om hon levde eller var lycklig eller död eller vad som helst, så fanns beröringen inpräntad i honom, bevarad där inne utan att någonsin försvinna. Just den där känslan, av hennes hand.
Han tog hem en söt liten sprutnarkoman som hette Connie den kvällen, för att sätta på henne i utbyte mot en påse texmex.
Den magra tjejen satt på sängkanten och kammade sitt långa stripiga, lite lustiga hår, det var första gången hon hade följt med honom hem – han hade träffat henne på en pundarfest – och han visste inte särskilt mycket om henne, fast han hade haft hennes telefonnummer i flera veckor. Eftersom hon silade var hon frigid av sig, men det gjorde inget, hon var ointresserad av sex på så sätt att hon inte njöt av det själv, fast å andra sidan brydde hon sig inte om vad någon annan gjorde med henne heller.
Allt det här syntes tydligt. Connie satt halvklädd, med skorna av och en hårnål i munnen, stirrade håglöst framför sig, verkade långt borta i någon alldeles egen tripp. Ansiktet som var långsmalt och benigt hade en viss kraft över sig, förmodligen för att ansiktsdragen var så tydliga, gissade han, särskilt käklinjen. På högerkinden hade hon en finne. Antingen brydde hon sig inte om det eller så hade hon inte ens märkt det, uppenbarligen betydde varken sex eller finnar särskilt mycket för henne.
Kanske märkte hon inte ens någon skillnad. För henne, som hade varit sprutnarkoman så länge, kändes kanske finnar och sex ungefär likadant, eller som exakt samma sak till och med. Vilken tanke, tänkte han, en ögonblicksbild av hur det såg ut i skallen på en sprutpundare.
”Har du en tandborste jag kan låna?” sa Connie. Hon hade börjat nicka till lite, och mumla, som sprutnarkomaner hade en tendens att göra vid den här tiden på dygnet. ”Äh, vafan… tänder är tänder. Jag kan borsta…” Rösten blev så låg att den inte hördes, fast han kunde se på läpparna att hon babblade vidare.
”Vet du var badrummet är?” frågade han.
”Vad då för badrum?”
”Här i huset.”
Hon ryckte upp sig lite, och fortsatte automatiskt att kamma håret. ”Vad är det för snubbar som sitter där ute så här sent? Rullar jointar och bara snackar och snackar? De bor väl här med dig, liksom. Det är klart de gör. Det måste de göra, såna snubbar.”
”Två av dem bor här”, sa Arctor.
Hon vred på huvudet och död-fisk-ögonen fokuserade på honom. ”Är du bög?” frågade Connie.
”Jag försöker låta bli. Det är därför du är här.”
”Och du är rätt bra på det, att låta bli?”
”Det kan du lita på.”
Connie nickade. ”Jo, det lär jag väl märka. Om du nu är nån sorts latent bög vill du väl att jag tar initiativet. Lägg dig ner så tar jag hand om det. Ska jag klä av dig? Okej, ligg där bara så tar jag hand om alltihop.” Hon sträckte handen mot hans gylf.
Senare låg han i halvmörkret och dåsade, hög på sin egen fix – så att säga. Connie låg och snarkade bredvid, på rygg med armarna utmed sidorna ovanpå täcket. Han kunde nätt och jämnt urskilja henne. De sover som greve Dracula, tänkte han, de där heroinpundarna. Stirrar rakt upp i taket tills de plötsligt sätter sig upp, som en maskin som skiftar från läge A till läge B med ett ryck. ”Det-måste-vara-morgon-nu”, säger heroinpundaren, eller inspelningen i skallen. Spelar upp instruktioner i hjärnan, medvetandet är som larmet på en klockradio liksom… det kan låta bra ibland, men det går bara igång för att man måste göra något. Musiken från klockradion sätter igång för att du ska vakna, musiken från heroinpundaren sätter igång för att du ska hjälpa honom att få tag på mer heroin, det är det enda han bryr sig om. Han, en maskin, kommer att förvandla dig till sin maskin.
Varenda heroinpundare, tänkte han, är en inspelning.
Åter dåsade han till, försjönk i de här deprimerande tankarna. Och så småningom kommer heroinpundaren, om det är en brud, inte att ha nåt annat än sin kropp att sälja. Som Connie, tänkte han, som Connie här.
Han öppnade ögonen, vände sig mot tjejen i sängen och såg Donna Hawthorne.
Han satte sig hastigt upp. Donna! tänkte han. Han såg ansiktet tydligt. Ingen tvekan. Å Gud! tänkte han och sträckte sig efter sänglampan. Fingrarna stötte till lampan som välte och föll i golvet. Men tjejen sov bara vidare. Han stirrade fortfarande på henne, och så började han gradvis se Connie igen, hennes skarpa anletsdrag, de bleka insjunkna kinderna, det magra ansiktet på en utslagen heroinpundare, Connie och inte Donna, den ena tjejen, inte den andra.
Olycklig la han sig ner och började slumra till igen, funderade över vad det kunde betyda, och så vidare och så vidare, där i mörkret.
”Jag bryr mig inte om ifall han var äcklig”, mumlade tjejen bredvid en stund senare i sömnen, med ett drömmande tonfall. ”Jag älskade honom ändå.”
Han undrade vem hon menade. En pojkvän? Sin pappa? En katt? Ett älskat kramdjur från barndomen? Allihop kanske, tänkte han. Men hon hade sagt ”jag älskade”, inte ”jag älskar”. Tydligen var han borta nu, vem eller vad det än hade varit. Kanske, funderade Arctor, hade de (vilka de nu kunde vara) tvingat henne att kasta ut honom eftersom han var så äcklig.
Så var det nog. Han undrade hur gammal hon hade varit då, den utslitna heroinpundartjejen som låg där och slumrade och mindes.