Två dagar senare betraktade Fred förbryllat holoskanner tre där övervakningsobjektet Robert Arctor plockade ut en bok, synbarligen helt på måfå, ur bokhyllan i husets vardagsrum. Har han gömt knark där bakom? undrade Fred, och zoomade med skannerobjektivet. Eller har han antecknat ett telefonnummer eller en adress i boken? Han kunde se att Arctor inte hade tagit ut boken för att läsa, han hade precis kommit in genom ytterdörren och hade fortfarande jackan på. Det var något underligt över honom, han verkade spänd och nedslagen på samma gång, en sorts kraftlös iver.
Skannerns zoomobjektiv visade ett foto på den uppslagna sidan, av en man som satte tänderna i en kvinnas högra bröstvårta, där båda personerna var nakna. Kvinnan var tydligen mitt i en orgasm, ögonen var halvslutna och munnen hängde öppen i ett ljudlöst stönande. Kanske är det nånting Arctor tänder på bara, tänkte Fred medan han såg på. Men Arctor verkade inte bry sig om bilden, i stället deklamerade han med knarrig röst någon sorts mystisk text som delvis var på tyska, uppenbarligen för att förvirra alla som möjligen skulle råka höra honom. Kanske gissade han att de andra befann sig någonstans i huset och försökte lura fram dem, tänkte Fred.
Ingen dök upp. Luckman, det visste Fred efter att ha suttit framför monitorerna ett bra tag, hade tagit en massa barbiturater blandade med Substans D och tuppat av fullt påklädd på sitt rum, några steg från sängen bara. Barris hade lämnat huset.
Vad håller Arctor på med egentligen? undrade Fred, och antecknade tidskoden för sekvenserna. Han blir bara konstigare och konstigare. Nu förstår jag vad den där angivaren menade, som ringde och berättade om honom.
Eller så skulle de där meningarna Arctor läser upp kunna vara ett röstkommando, funderade han, till nån sorts elektronisk apparat som han har installerat i huset. Starta eller stoppa. Kanske för att skapa ett störningsfält mot övervakning till och med … som den här. Fast det tvivlade han på. Tvivlade på att det här beteendet var det minsta rationellt eller hade någon mening alls, förutom för Arctor själv.
Killen är rubbad, tänkte han. Allvarligt rubbad. Ända sen dagen när han upptäckte att cephoskopet hade blivit saboterat – och definitivt efter att han kommit hem med bilen alldeles sabbad, så jävla sabbad att det nästan tagit livet av honom – hade han varit hispig. Och i viss mån innan dess också, tänkte Fred. Men åtminstone sen ”hundskitdagen”, som han visste att Arctor kallade den.
Han kunde faktiskt inte förebrå honom. Nåt sånt, funderade Fred medan han såg på hur Arctor trött drog av sig jackan, skulle få vem som helst att flippa ut. Men de flesta skulle landa igen efter ett tag. Det har han inte gjort. Han blir bara värre. Läser upp meddelanden som inte existerar för ingen alls på ett främmande språk.
Om han inte bara driver med mig, tänkte Fred olustigt. Han kanske har listat ut att han är övervakad på nåt vis och bara… försöker dölja det han egentligen håller på med? Eller spelar nån sorts sjukt spel med oss? Det kan bara tiden utvisa.
Jag skulle gissa att han driver med oss, beslutade Fred. Vissa människor känner på sig när de är iakttagna. Ett sjätte sinne. Inte paranoia, utan en primitiv instinkt, samma instinkt som hos en mus, som hos alla jagade djur. Vet när något smyger sig på dem. Känner det. Den här skiten gör han för vår skull, han jävlas med oss bara. Fast – man kan aldrig veta. Det finns blåsningar som gömmer nya blåsningar. Lager på lager.
Ljudet när Arctor läste sin underliga text hade väckt Luckman, vilket syntes på skannern som bevakade hans rum. Han satte sig omtöcknat upp och lyssnade. Så hörde han ljudet av en galge som Arctor tappade när han skulle hänga upp jackan. Luckman drog in sina långa muskulösa ben under kroppen och plockade i samma rörelse åt sig en liten yxa som han förvarade på nattduksbordet. Han reste sig och rörde sig på ett djursmidigt vis mot sovrumsdörren.
Ute i vardagsrummet plockade Arctor upp posten från soffbordet och började titta igenom brevbunten. Han slängde en stor reklamkatalog mot papperskorgen. Han missade.
Inne i sovrummet hörde Luckman ljudet. Han stelnade till och höjde huvudet som för att sniffa i luften.
Arctor, som granskade breven, rynkade plötsligt på ögonbrynen och utbrast: ”Nä, dra mig baklänges.”
I sovrummet slappnade Luckman av, la ifrån sig yxan med ett svagt klingande, slätade till håret, öppnade dörren och gick ut. ”Hej. Vad har du för dig?”
Arctor sa: ”Jag körde förbi lokalerna för Maylar Mikropunkt AB.”
”Du skämtar.”
”Och”, sa Arctor, ”de höll på med en inventering. Men en av de anställda hade tydligen råkat trampa i varorna så att en massa mikropunkter fastnade under hans skor och följde med när han gick ut. Så nu var de ute på parkeringen utanför Maylar Mikropunkt AB allihop med pincetter och en massa små förstoringsglas. Och papperspåsar.”
”Nån hittelön?” sa Luckman, gäspade och trummade med handflatorna mot sin platta muskulösa mage.
”De hade en hittelön ett tag”, sa Arctor. ”Men de tappade bort den också. Det var en pytteliten penny.”
Luckman sa: ”Ser du många såna här grejer när du kör omkring?”
”Bara i Orange County”, sa Arctor.
”Hur stor är byggnaden där Maylar Mikropunkt AB ligger?”
”Ungefär tre centimeter hög”, sa Arctor.
”Hur mycket skulle du uppskatta att den väger?”
”Inklusive de anställda?”
Fred drog upp farten och spolade fram bandet. När en timme hade gått, enligt räknaren, saktade han ner det igen.
” – cirka fem kilo”, sa Arctor.
”Ja, men hur kan du se den när du åker förbi då, om den bara är tre centimeter hög och bara väger fem kilo?”
Arctor, som nu satt i soffan med fötterna på bordet, sa: ”De har en stor skylt.”
Gud! tänkte Fred, och spolade fram bandet igen. Han stannade det efter bara tio minuter, av en ren ingivelse.
” – hur ser skylten ut?” sa Luckman precis. Han satt på golvet och rensade en låda gräs. ”Neon och så? Färger? Jag undrar om jag har sett den. Är den lätt att få syn på?”
”Här, jag kan visa”, sa Arctor och stack ner handen i skjortfickan. ”Jag tog med den hem.”
Åter snabbspolade Fred bandet framåt.
” – vet du hur man skulle kunna smuggla in mikropunkter i ett land utan att nån märkte det?” sa Luckman nu.
”På vilket sätt som helst, i stort sett”, sa Arctor och lutade sig tillbaka, rökte en joint. Luften var disig.
”Nej, jag menar ett sätt de aldrig skulle haja”, sa Luckman. ”Det var Barris som berättade det häromdan, i förtroende, jag får egentligen inte tala om det för nån, för han ska ha med det i sin bok.”
”Vad då för bok? Vanliga hushållsdroger och –”
”Nej. Enkla sätt att smuggla föremål in i eller ut ur USA, beroende på i vilken riktning man reser. Man smugglar in dem i en knarklast. Som heroin till exempel. Mikropunkterna ligger inne i heroinpaketen. Ingen skulle märka nåt, de är så små. De skulle inte –”
”Men då skulle nån pundare råka sila en blandning med hälften horse och hälften mikropunkter.”
”Ja, alltså, då skulle han bli den mest välutbildade jävla pundaren nånsin.”
”Beroende på vad det var på mikropunkterna.”
”Barris hade ett annat sätt att smuggla knark över gränsen också. Du vet hur tullsnubbarna, hur de säger åt en att tala om vad man har med sig? Och man kan inte säga knark, för då –”
”Okej, hur då?”
”Jo, alltså, man tar en enorm klump med hasch och täljer till den så att den liknar en människa. Sen holkar man ur den tillräckligt för att få in en motor man kan vrida upp som ett urverk, och ett litet kassettband, och ställer sig i tullkön med haschklumpen, och sen alldeles innan man kommer fram vrider man upp den, och den går fram till tulltjänstemannen som säger: ’Har du något att förtulla?’ och haschklumpen säger: ’Nej, det har jag inte’, och går vidare. Tills den stannar på andra sidan gränsen.”
”Man skulle kunna sätta i ett soldrivet batteri i stället för urverket så kunde den fortsätta gå i åratal. För evigt.”
”Vad är det för vits med det? Förr eller senare skulle den antingen komma fram till Stilla havet eller Atlanten. Den skulle faktiskt trilla över kanten på jorden, när den –”
”Tänk dig en eskimåby, och en haschklump på en och åttio, värd kanske – hur mycket skulle det vara värt?”
”En miljard dollar ungefär.”
”Mer. Två miljarder.”
”Eskimåerna sitter där och tuggar läder och karvar benspjut, och den här haschklumpen värd två miljarder dollar kommer traskande genom snön och säger: ’Nej, det har jag inte’ gång på gång.”
”De skulle undra vad den menade.”
”Det skulle vara ett olösligt mysterium. Det skulle uppstå legender.”
”Tänk dig när nån berättar för barnbarnen: ’Jag såg med egna ögon hur den nästan två meter långa haschklumpen uppenbarade sig i den täta dimman och gick förbi åt det där hållet, värd två miljarder dollar, medan den sa: ’Nej, det har jag inte’. Barnbarnen skulle få honom inlagd.”
”Nej, du vet, legender bara växer med tiden. Efter några hundra år skulle de säga: ’På mina förfäders tid kom en tjugofem meter hög klump med afganskt hasch av högsta kvalitet värt åtta biljoner dollar stormande mot oss, den sprutade eld omkring sig och vrålade: ’Dö, era smutsiga eskimåhundar!’ och vi slogs och kämpade mot den med våra spjut, och till sist tog vi död på den.”
”Ungdomarna skulle inte tro på det heller.”
”Ungdomar tror inte på nånting längre.”
”Det är trist att berätta nåt alls för dagens ungdom. En gång var det en kille som frågade mig: ’Hur var det att se den första bilen?’ Fan alltså, jag föddes 1962.”
”Gud”, sa Arctor. ”En snubbe jag kände som var helt utbränd på syra frågade mig det en gång. Han var tjugosju. Jag var bara tre år äldre. Han visste ingenting längre. Senare tog han mer syra – eller langaren påstod att det var syra i alla fall – och sen pissade och sket han på golvet, och när man sa nåt till honom, som ’Hur är läget, Don?’, så härmade han det bara, som en fågel. ’Hur är läget, Don?’”
Därefter tystnad. Mellan de båda jointrökande männen i det disiga vardagsrummet. En lång, tungsint tystnad.
”Bob, vet du en grej…” sa Luckman till sist. ”En gång i tiden var jag lika gammal som alla andra.”
”Jag också, tror jag”, sa Arctor.
”Jag vet inte vad som hände.”
”Jodå, Luckman”, sa Arctor, ”du vet precis vad som hände, med oss allihop.”
”Jo, men nu pratar vi inte mer om det.” Han fortsatte att andas in ljudligt, det långsmala ansiktet var gulblekt i det dämpade middagsljuset.
En av telefonerna i övervakningslägenheten ringde. En av distorsionsdräkterna svarade, och höll sedan fram luren mot Fred. ”Fred.”
Han stängde av monitorerna och tog emot luren.
”Kommer du ihåg när du var nere på högkvarteret förra veckan?” sa en röst. ”Och gjorde det där DM-testet?”
Efter en kort tystnad svarade Fred: ”Ja”.
”Det var meningen att du skulle komma tillbaka.” En paus efter den meningen också. ”Vi har behandlat nyare material från dig… Jag har tagit på mig uppgiften att boka in dig för en fullständig standardsekvens med perceptionsprover, plus en del ytterligare test. Du behöver vara här i morgon, klockan tre på eftermiddagen, samma rum. Det kommer att ta cirka fyra timmar allt som allt. Kommer du ihåg rumsnumret?”
”Nej”, sa Fred.
”Hur mår du?”
”Okej”, sa Fred behärskat.
”Inga problem? På jobbet eller fritiden?”
”Jag bråkade med min tjej.”
”Någon förvirring? Har du upplevt svårigheter med att identifiera personer eller föremål? Har något du sett verkat spegelvänt eller upp och ned? Och när jag ändå frågar, någon förvirring vad gäller plats, tid, eller språk?”
”Nej”, sa han trumpet. ”Svaret på alla frågorna är nej.”
”Då ses vi i morgon i rum 203”, sa polispsykologen.
”Vad var det för material som gjorde att ni –”
”Vi kan prata om det i morgon. Var där i tid. Okej? Och Fred, tappa inte sugen.” Klick.
Jaha, klick på dig också, tänkte han och la på.
Med viss irritation, en känsla av att de pressade honom och försökte få honom att göra något han inte alls ville, slog han på holouppspelningen igen: Kubernas färger lyste upp och de tredimensionella scenerna där inne började röra sig. Från ljudavlyssningen hördes ännu mer babbel, meningslöst och frustrerande – för Fred åtminstone:
”Den här bruden”, malde Luckman på, ”hade blivit på smällen, och hon ansökte om abort eftersom hon hade missat sin mens kanske fyra gånger och började svälla upp på ett ganska uppenbart sätt. Hon gjorde inget annat än att klaga på hur dyrt det skulle bli, hon kunde inte få hjälp från socialen av nån anledning. En dag var jag hemma hos henne, och hennes tjejkompis var också där och sa att hon bara hade en skengraviditet. ’Du bara vill tro att du är gravid’, påstod hennes polare. ’Det handlar bara om dåligt samvete. Och aborten, och all deg det kommer att kosta, det är bara för att du tror du måste betala för dina synder.’ Så bruden – jag gillade henne som fan – hon tittar upp helt lugnt och säger: ’Okej, om det är en skengraviditet så gör jag en skenabort då, och betalar med skenpengar.’”
Arctor sa: ”Jag undrar vems ansikte det är på sken-fem-dollarsedlarna.”
”Jadu, har vi haft nån skenpresident?”
”Bill Falkes. Han bara trodde att han var president.”
”När trodde han att det var?”
”Han inbillade sig att han var president i två mandatperioder runt 1882. Sen, efter en del terapi, började han inbilla sig att det bara var en mandatperiod –”
Ursinnigt smällde Fred till kontrollerna och spolade fram inspelningen två och en halv timme. Hur länge håller den här dyngan på? frågade han sig. Hela dan? För alltid?
” – så du tar med ditt barn till doktorn, till psykologen, och du berättar att barnet skriker hela tiden och får vredesutbrott.” Luckman hade två lock med gräs framför sig på soffbordet plus en burk öl. Han inspekterade gräset. ”Och ljuger, ungen ljuger. Hittar på överdrivna historier. Och psykologen undersöker ungen och hans diagnos är: ’Frun, ert barn är hysteriskt. Ni har ett hysteriskt barn. Jag vet inte vad det beror på.’ Och då har du, mamman, då har du din chans och du talar om det: ’Jag vet varför, doktorn. Det är för att jag hade en skengraviditet.’” [skengraviditet = hysterical pregnancy. Övers anm.] Både Luckman och Arctor skrattade, och Jim Barris också, han hade kommit hem någon gång under de senaste timmarna och satt där med de andra, jobbade vidare på sin lustiga haschpipa, lindade sin vita tråd.
Åter snabbspolade Fred bandet framåt, en hel timme.
” – den här snubben”, sa Luckman, han höll på och rensade en hel låda gräs, satt lutad över lådan medan Arctor satt mitt emot och verkade titta på, ”var med på TV och hävdade att han var en världsberömd bedragare. Vid olika tillfällen, berättade han för intervjuaren, så hade han utgett sig för att vara en framstående kirurg vid Johns Hopkins medicinska högskola, en teoretisk submolekylär höghastighetspartikelfysiker med statliga anslag vid Harvard, en finsk romanförfattare som vunnit nobelpriset i litteratur, en avsatt Argentinsk president som var gift med –”
”Och han kom undan med allt det där?” frågade Arctor. ”Åkte han aldrig fast?”
”Snubben låtsades aldrig vara nån av de där grejerna egentligen. Han utgav sig aldrig för att vara nåt annat än just en världsberömd bedragare. Det kom fram senare i L A Times – de kollade upp hans historia. Snubben jobbade som städare på Disneyland, eller hade gjort det tills han läste den här världsberömda bedragarens självbiografi – det fanns en på riktigt också – och tänkte: ’Fan, jag kan också låtsas vara en massa häftiga snubbar, och komma undan med det precis som han gjorde’, men sen tänkte han: ’Fan, varför skulle jag göra det, jag kan lika gärna låtsas vara en annan bedragare bara’. Han tjänade en massa deg på det viset, stod det i Times. Nästan lika mycket som den riktiga världsberömda bedragaren. Och han sa att det var mycket enklare.”
Barris satt i ett hörn för sig själv och virade sin tråd. ”Vi träffar också på bedragare då och då”, sa han. ”I våra liv. Men inga som låtsas vara partikelfysiker.”
”Tjallare, menar du”, sa Luckman. ”Jo, hemliga knarksnutar, tjallare. Jag undrar hur många tjallare vi känner. Hur ser en tjallare ut egentligen?”
”Det är som att fråga: ’Hur ser en bedragare ut’”, sa Arctor. ”Jag snackade med en storskalig haschlangare en gång som hade åkt fast med fem kilo. Jag frågade hur tjallaren som satte dit honom såg ut. Ni vet, den där – vad kallas de nu igen? – köpagenten som låtsades vara en vän till en vän och fick killen att sälja lite hasch.”
”Såg ut”, sa Barris och lindade vidare, ”precis som vi.”
”Ännu mer”, sa Arctor. ”Den här langarsnubben – han hade redan fått sin dom och skulle åka in nästa dag – han sa till mig: ’De har längre hår än vi har. Så jag antar att sensmoralen är, håll er borta från snubbar som ser ut som oss.”
”Det finns kvinnliga tjallare också”, sa Barris.
”Jag skulle gärna träffa en tjallare”, sa Arctor. ”Helt öppet menar jag. I ett läge där jag vet säkert.”
”Jodu”, sa Barris, ”du lär nog veta säkert när han väl sätter på dig handbojorna, när den dagen kommer.”
Arctor sa: ”Jag menar, har tjallarna vänner? Vad har de för sig på fritiden? Vet deras fruar vad de håller på med?”
”Tjallare har inga fruar”, sa Luckman. ”De bor i grottor och kikar fram under parkerade bilar när man går förbi. Som troll.”
”Vad äter de?” sa Arctor.
”Människor”, sa Barris.
”Hur kan en snubbe göra nåt sånt?” sa Arctor. ”Låtsas vara tjallare?”
”Va?” sa både Barris och Luckman på samma gång.
”Skit också, jag är helt väck”, sa Arctor och flinade. ”’Låtsas vara tjallare?’ – wow.” Han skakade på huvudet och gjorde en grimas.
Luckman stirrade på honom. ”LÅTSAS VARA TJALLARE? LÅTSAS VARA TJALLARE?”
”Hjärnan är rena gröten i dag”, sa Arctor. ”Bäst jag går och lägger mig.”
Framför monitorerna pausade Fred uppspelningen. Alla projektionerna stannade upp och ljudet tystnade.
”Tar du en rast, Fred?” ropade en av de andra distorsionsdräkterna.
”Ja”, sa Fred. ”Jag är trött. Den här skiten börjar gå en på nerverna efter ett tag.” Han reste sig och plockade fram cigaretterna. ”Jag är så trött att jag inte fattar hälften av vad de säger. Så trött”, tillade han, ”på att lyssna på dem.”
”När du faktiskt är där med dem”, sa en av distorsionsdräkterna, ”så är det inte så farligt, eller hur? Som jag antar att du var i den där inspelningen nyss, under täckmantel. Eller hur?”
”Jag skulle aldrig umgås med såna kräk”, sa Fred. ”Bara upprepa samma sak om och om igen, som gamla kåkfarare. Varför håller de på så där, sitter och snackar skit bara?”
”Varför gör vi det vi gör? Det här är också rätt jävla enformigt, om man tänker efter.”
”Men vi är tvungna, det är vårt jobb. Vi har inget val.”
”Precis som dina kåkfarare”, påpekade en annan distorsionsdräkt. ”Vi har inget val.”
Låtsas vara tjallare, tänkte Fred. Vad betyder det? Ingen vet…
Låtsas, funderade han, att vara en bedragare. Nån som bor under parkerade bilar och käkar jord. Inte en världsberömd kirurg eller författare eller politiker, inget som nån skulle vilja se på TV. Ett liv som ingen vettig människa skulle…
Jag liknar masken som krälar i stoft
Som lever i stoft, som äter stoft
Tills den krossas under vandrarens fot.
Ja, det är en bra sammanfattning, tänkte han. Den dikten. Luckman måste ha läst den för mig, eller så läste jag den i skolan kanske. Lustigt vad hjärnan plockar fram. Minns.
Arctors bisarra ord dröjde fortfarande kvar i huvudet, trots att han hade stannat bandet. Jag önskar att jag kunde glömma det, tänkte han. Jag önskar att jag kunde glömma honom, ett tag bara.
”Ibland får jag en känsla”, sa Fred, ”av att jag vet vad de kommer att säga redan innan de säger det. De exakta orden.”
”Det kallas déjà vu”, sa en av distorsionsdräkterna instämmande. ”Låt mig ge dig ett par tips. Spela fram bandet med längre intervaller, inte en timme bara utan kanske sex timmar. Om du inte hittar nåt där spelar du tillbaka tills du stöter på nåt. Bakåt, ser du, i stället för framåt. På så sätt undviker du att hamna i samma rytm som dem. Sex eller till och med åtta timmar fram, och sen långa hopp tillbaka… Du lär dig snart, man får liksom en känsla för när man har kilometervis med ingenting alls och när det dyker upp nåt användbart.”
”Och då lyssnar man egentligen inte heller”, sa den andra distorsionsdräkten, ”förrän man faktiskt stöter på nåt. Som en mamma som sover – inget kan väcka henne, inte ens en lastbil som kör förbi, förrän hon hör sitt barn gråta. Det vaknar hon av – det får henne att lystra till. Oavsett hur svagt ljudet är. Det undermedvetna är selektivt, när det väl har lärt sig vad det ska lyssna efter.”
”Jag vet”, sa Fred. ”Jag har två barn.”
”Pojkar?”
”Flickor”, sa han. ”Två små flickor.”
”Det är heeelt okej”, sa en av distorsionsdräkterna. ”Jag har också en flicka, hon är ett år.”
”Inga namn bara”, sa den andra distorsionsdräkten, och de skrattade allihop. Småskrattade åtminstone.
Hur som helst, det där är nåt att plocka ut från inspelningen och skicka vidare, sa Fred till sig själv. Det där kryptiska uttalandet om att ”låtsas vara tjallare”. De andra killarna där i huset med Arctor – det överraskade dem också. När jag åker in klockan tre i morgon, tänkte han, kan jag ta med en kopia på det – ljudet räcker – och diskutera det med Hank, tillsammans med resten jag hittar innan dess.
Men även om det skulle vara allt jag har att visa Hank, tänkte han, så är det åtminstone en början. Det visar att vår konstanta övervakning av Arctor inte är bortkastad.
Det visar, tänkte han, att jag hade rätt.
Arctor gjorde bort sig där. Han försa sig.
Fast vad det betydde visste han inte än.
Men det kommer vi att ta reda på, sa han till sig själv. Vi kommer att hålla koll på Bob Arctor tills han klappar ihop. Hur obehagligt det än är att behöva titta och lyssna på honom och hans polare hela tiden. Det är lika illa ställt med polarna, tänkte han, som med honom. Hur kunde jag nånsin sitta där med dem i det där huset så jävla länge? Vilket sätt att leva, ett ändlöst ingenting, som den andra polisen sa nyss.
Där nere i dunklet, tänkte han, hjärnans dunkel och dunklet omkring dem också, dunkel överallt. På grund av vad de är, den sortens människor.
Med cigaretten i handen gick han in på toaletten, stängde och låste dörren, och plockade sedan upp tio tabletter död ur cigarettpaketet. Han fyllde en pappmugg med vatten och svalde alla tio. Han önskade att han hade haft med sig fler. Nåja, tänkte han, jag kan ta några till efter jobbet, när jag kommer hem. Han tittade på klockan och försökte räkna ut hur långt det var kvar. Det kändes suddigt i huvudet, fan, hur lång tid är det kvar egentligen? frågade han sig, och undrade vad som hade hänt med hans tidsuppfattning. Det är alla holoinspelningarna som har sabbat den, insåg han. Jag vet inte alls vad klockan är längre.
Det känns som om jag har tagit syra och åkt genom en biltvätt, tänkte han. En massa enorma snurrande löddriga borstar som kommer farande, en kedja som släpar in mig i en svartskummande tunnel. Vilket jävla sätt att försörja sig, tänkte han, och låste upp toalettdörren för att – motvilligt – återvända till arbetet.
När han startade bandet igen sa Arctor precis: ” – såvitt jag begriper, så är Gud död”.
Luckman svarade, ”Jag visste inte att han var sjuk ens.”
”Nu när min Oldsmobile är ur funktion på obestämd tid”, sa Arctor, ”så har jag bestämt mig för att sälja den och köpa en Lada.”
”Vad är en Lada?” sa Barris.
Ett hus för hö och sånt, sa Fred för sig själv.
”Ett hus för hö och sånt”, sa Arctor.
Klockan tre följande eftermiddag utförde två sjukvårdsinspektörer – inte samma två som förra gången – en serie test med Fred, som mådde ännu värre än dagen innan.
”I snabb följd kommer du att få se ett antal föremål, som du bör känna igen, passera framför – först – ditt vänstra öga och sedan det högra. Samtidigt, på panelen alldeles framför dig, kommer konturerna av ett flertal välbekanta föremål att visa sig, och med hjälp av hålpennan ska du markera vilken konturavbildning som hör ihop med det faktiska föremål som syns på samma gång. Tänk på att de kommer att röra sig ganska snabbt, så du kan inte tveka för länge. Både tiden och antalet rätta svar räknas in i bedömningen. Okej?”
”Okej”, sa Fred, med pennan redo.
Så började en hel flock välbekanta föremål strömma förbi, och han markerade bilderna nedanför med hålpennan. Detta skedde först framför vänsterögat, och sedan igen framför det högra.
”Härnäst, med vänstra ögat övertäckt, kommer en bild av ett bekant föremål att skymta framför ditt högra öga. Du ska använda din vänstra hand, jag upprepar, vänstra handen, för att känna efter bland en samling föremål och välja ut det du såg på bilden.”
”Okej”, sa Fred. En bild av en ensam tärning dök upp. Med vänsterhanden trevade han runt bland de små prylarna de hade lagt ut framför honom tills han hittade en tärning.
”I nästa test kommer ett antal bokstäver som formar ett ord att placeras vid din vänstra hand, utan att du kan se dem. Du ska känna på dem, och med högerhanden skriva det ord de formar.”
Han gjorde det. Ordet var HET.
”Säg nu ordet du skrev.”
Så han sa: ”Het”.
”Härnäst ska du sträcka in vänsterhanden i den här mörklagda lådan, med bägge ögonen övertäckta, och identifiera ett föremål genom att känna på det. Sedan ska du berätta vad det är för föremål, utan att ha sett det. Därefter kommer du att få se tre föremål som uppvisar vissa likheter, och du ska berätta vilket av dem som är mest likt det du kände på.”
”Okej”, sa Fred, och gjorde det, och ett flertal andra test, i nästan en timme. Känn efter, berätta, titta med ett öga, välj. Känn efter, berätta, titta med andra ögat, välj. Skriv ner, rita.
”I följande test ska du, med ögonen övertäckta igen, sträcka ut båda armarna och känna på ett föremål med vardera handen. Du ska tala om ifall det föremål du känner med vänsterhanden är identiskt med det du känner med den högra.”
Han gjorde det.
”Här kommer en serie bilder i snabb följd, trianglar i olika lägen. Du ska tala om ifall det är samma triangel eller –”
Efter två timmar instruerade de honom att passa in komplicerade klossar i komplicerade hål och tog tid medan han gjorde det. Det kändes som om han var tillbaka i första klass, och blev underkänd. Skötte sig sämre än han hade gjort då. Fröken Frinkel, tänkte han, gamla fröken Frinkel. Hon brukade stå och titta på medan jag gjorde såna här grejer, och skicka ”Dö!”-signaler mot mig, som de säger i transaktionsanalysen. Dö. Upphör att existera. Häxsignaler. En hel massa, tills jag klantade mig. Fröken Frinkel är säkert död vid det här laget. Förmodligen var det nån som hade lyckats skicka henne en ”Dö!”-signal tillbaka, och den hade funkat. Han hoppades det. Kanske hade det varit en av hans egna. Som med psyktestarna nu, han skickade precis sådana signaler mot dem.
Fast det verkade inte ha någon större effekt. Testet fortsatte.
”Vad är det som inte stämmer med den här bilden? Ett av föremålen hör inte ihop med de andra. Du ska markera –”
Han gjorde det. Och sedan var det verkliga föremål, där ett inte hörde dit. Han skulle sträcka ut handen och plocka bort det felaktiga föremålet, och sedan, när det testet var över, plocka ut de felaktiga föremålen ur ett antal ”set”, som det kallades, och tala om vilken egenskap, om det fanns någon, som alla de felaktiga föremålen hade gemensamt: om de i sin tur utgjorde ett ”set”.
Han var fortfarande upptagen med det när de förklarade att tiden var ute, avslutade testserien och sa åt honom att gå och ta en kopp kaffe och vänta utanför tills han blev inkallad igen.
Efter en stund – som kändes alldeles för jävla lång – kom en av handledarna ut och sa: ”En sak till, Fred – vi behöver ett blodprov.” Han gav honom en papperslapp: en labbrekvisition. ”Gå iväg i korridoren här tills du kommer till ett rum med skylten ’Patologilabb’ och ge dem det här, och kom tillbaka och vänta igen när de har tagit blodprovet.”
”Visst”, sa han dystert, och traskade iväg med rekvisitionen.
Spårämnen i blodet, insåg han. Det är det de kollar.
När han kom tillbaka från labbet fick han tag på en av testhandledarna och sa: ”Är det okej om jag går upp och pratar med min överordnade medan jag väntar på resultatet? Han går snart för dagen.”
”Svar ja”, sa psykhandledaren. ”Eftersom vi bestämde oss för att beställa blodprovet kommer utvärderingen att ta lite längre tid, så gör det du. Vi ringer när det är dags att komma tillbaka. Hank, eller hur?”
”Ja”, sa Fred. ”Jag är en våning upp med Hank.”
Psykhandledaren sa: ”Du verkar definitivt mer deprimerad nu än när vi träffades förra gången.”
”Ursäkta?” sa Fred.
”Första gången du var här. Förra veckan. Du skämtade och skrattade. Även om du var lite spänd.”
När han betraktade honom insåg Fred att det faktiskt var en av de båda sjukvårdsinspektörer han hade träffat förra gången. Men han sa inget: han grymtade bara till och lämnade kontoret, gick bort till hissen. Fan vad deppigt, tänkte han. Hela grejen. Jag undrar vilken av sjukvårdsinspektörerna det är. Han med mustaschen eller den andre… Den andre, antar jag. Den här har ingen mustasch.
”Du ska känna på det här föremålet med vänsterhanden”, sa han till sig själv, ”och samtidigt ska du titta på det med den högra. Och sen ska du med egna ord tala om –” Han kunde inte komma på mer nonsens än så. Inte utan deras hjälp.
När han steg in på Hanks kontor fick han se en annan man, utan distorsionsdräkt, som satt inne i hörnet vänd mot Hank.
Hank sa: ”Det här är tipsaren som ringde och berättade om Bob Arctor, med röstförvrängaren – jag nämnde honom.”
”Ja”, sa Fred, och stod där utan att röra sig.
”Den här mannen ringde igen, med ytterligare information om Arctor. Vi sa åt honom att han var tvungen att identifiera sig. Vi krävde att han skulle komma in till högvarteret, och det gjorde han. Känner du igen honom?”
”Visst gör jag det”, sa Fred och stirrade på Jim Barris, som satt och flinade och fingrade på en sax. Barris verkade illa till mods och såg ful ut. Skitful, tänkte Fred äcklat. ”Ni är James Barris, eller hur?” sa han. ”Har ni blivit anhållen någon gång?”
”ID-kortet bekräftar att han är James R Barris”, sa Hank, ”och det är samma namn som han själv uppgett.” Han tillade: ”Han finns inte med i brottsregistret.”
”Vad vill han?” Till Barris sa Fred: ”Vad har ni för upplysningar?”
”Jag har bevis”, sa Barris med låg röst, ”på att mr Arctor tillhör en omfattande hemlig underjordisk organisation, välfinansierad och med tillgång till ansenliga vapenarsenaler, som använder sig av kodord, vars syfte förmodligen är att störta –”
”Den delen är rena spekulationer”, avbröt Hank. ”Vad tror ni det handlar om? Vad har ni för bevis? Och ge oss inget annat än förstahandsinformation nu.”
”Har ni någonsin varit intagen på mentalsjukhus?” sa Fred till Barris.
”Nej”, sa Barris.
”Är ni beredd att underteckna ett skriftligt vittnesmål, på åklagarens kontor”, fortsatte Fred, ”angående era bevis och upplysningar? Är ni redo att inställa er i domstolen under ed och –”
”Han har redan bekräftat att han är det”, avbröt Hank.
”Mina bevis”, sa Barris, ”som jag mestadels inte har med mig i dag, består av bandinspelningar som jag gjort av Robert Arctors telefonsamtal. Jag menar, samtal när han inte visste att jag lyssnade.”
”Vad är det för organisation ni pratar om?” sa Fred.
”Jag skulle tro –” började Barris, men Hank viftade avfärdande med handen. ”Den är politisk”, sa Barris, som svettades och darrade en aning, men såg nöjd ut, ”och riktar sig mot nationen. Utifrån. En fiende till USA.”
Fred sa: ”Vad har Arctor för koppling till källan för Substans D?”
Barris blinkade till, slickade sig om läpparna och grimaserade. ”Det finns i min –” Han avbröt sig. ”När ni granskar all min information kommer ni att – alltså, mina bevis – kommer ni utan tvekan att dra slutsatsen att Substans D produceras av en främmande makt som är fast besluten att störta USAs regering och att mr Arctor är djupt involverad i det maskineri som –”
”Kan ni ge oss specifika namn på någon annan i den här organisationen?” sa Hank. ”Personer som Arctor har sammanträffat med? Ni inser säkert att det är ett brott att ge falska uppgifter till myndigheterna och att ni kan och förmodligen kommer att bli åtalad om ni gör det.”
”Det inser jag”, sa Barris.
”Vem har Arctor kommunicerat med?” sa Hank.
”En viss miss Donna Hawthorne”, sa Barris. ”Under diverse förevändningar beger han sig till hennes hus, och har regelbundet samröre med henne.”
Fred skrattade till. ”Samröre. Vad menar ni?”
”Jag har följt efter honom”, sa Barris, långsamt och precist, ”i min egen bil. Utan hans vetskap.”
”Åker han ofta dit?” sa Hank.
”Ja, sir”, sa Barris. ”Mycket ofta. Så ofta som –”
”Det är hans tjej”, sa Fred.
Barris sa: ”Mr Arctor har även –”
Hank vände sig till Fred. ”Tror du det ligger nåt i det här?”
”Vi borde definitivt ta en titt på hans bevismaterial”, sa Fred.
”Ta med ert material hit”, instruerade Hank Barris. ”Alltihop. Vi är framför allt intresserade av namn – namn, registreringsnummer, telefonnummer. Har ni sett Arctor hantera större mängder droger någon gång? Mer än för personligt bruk?”
”Absolut”, sa Barris.
”Vilken typ?”
”Ett flertal. Jag har prover. Jag har tagit noggranna prover… för att ni ska kunna analysera dem. Jag kan ta med dem också. En hel del, av diverse sorter.”
Hank och Fred sneglade på varandra.
Barris stirrade tomt rakt fram, leende.
”Är det något mer ni vill säga så här långt?” sa Hank till Barris. Till Fred sa han: ”Vi borde kanske skicka med en polisassistent för att hämta bevismaterialet.” Vilket betydde: För att se till att han inte får panik och sticker, inte kommer på andra tankar och försöker dra sig ur.
”Det finns en sak jag skulle vilja säga”, sa Barris. ”Mr Arctor är en missbrukare, beroende av Substans D, och har börjat förlora förståndet. Han har gradvis förlorat förståndet under en längre period, och har nu blivit direkt farlig.”
”Farlig”, upprepade Fred.
”Ja”, fastslog Barris. ”Han har redan börjat uppvisa den typ av anfall som uppträder i samband med hjärnskador orsakade av Substans D. Synnervskorset måste ha skadats, eftersom ett försvagat samsidigt organ… Men dessutom –” Barris harklade sig. ”Även en nedbrytning av själva hjärnbalken.”
”Den här sortens ogrundade spekulationer”, sa Hank, ”vilket jag redan har förklarat, varnat för, är värdelösa. Hur som helst, vi skickar med en polisassistent så att ni kan hämta ert bevismaterial. Okej?”
Barris nickade flinande. ”Men givetvis –”
”Vi ser till att assistenten är civilklädd.”
”Jag riskerar att –” Barris gestikulerade med händerna. ”Bli mördad. Mr Arctor, som jag har berättat –”
Hank nickade. ”Okej, mr Barris, vi uppskattar det här, den risk det innebär, och om det visar sig stämma, om er information får avgörande betydelse för en fällande dom, så kommer vi givetvis –”
”Det är inte därför jag är här”, sa Barris. ”Mannen är sjuk. Hjärnskadad. Av Substans D. Anledningen till att jag är här –”
”Vi bryr oss inte om varför ni är här”, sa Hank. ”Vi bryr oss bara om ifall det ligger något i era bevis och ert material. Resten är ert problem.”
”Tack, sir”, sa Barris, och flinade och flinade.