Tidningsurklipp upphäftat på väggen i sällskapsrummet i Samarkand House, New-Paths boendeanläggning i Santa Ana, Kalifornien:
När den senildementa patienten vaknar på morgonen och frågar efter sin mor, påminn honom om att hon har varit död länge, att han är över åttio år gammal och bor på ett sjukhem, att det är 1992 och inte 1913 och att han måste acceptera verkligheten och det faktum att
Någon av de boende hade rivit bort resten, det slutade där. Det verkade vara utklippt ur någon av sjukvårdens branschtidningar, pappret var glättat.
”Det första du kommer att göra här”, sa George, en av de anställda, medan han ledde honom genom korridoren, ”är att städa badrummen. Golven, handfaten, särskilt toalettstolarna. Det finns tre badrum i den här byggnaden, ett på varje våning.”
”Okej”, sa han.
”Här har du en mopp. Och en hink. Känns det som om du vet hur man gör? Hur man städar ett badrum? Börja du, så kan jag titta på och ge dig tips om det behövs.”
Han bar ut hinken på baksidan, till vasken på verandan där han hällde i såpa och spolade i varmvatten. Allt han kunde se var det skummande vattnet alldeles framför sig, skummet och brusandet.
Men han kunde höra Georges röst, utom synhåll. ”Inte för mycket, för då kan du inte lyfta den.”
”Okej.”
”Du verkar inte helt klar över var du är nånstans”, sa George efter en stund.
”Jag är på New-Path.” Han ställde ner hinken på golvet så att vattnet skvätte, han stod där och stirrade på den.
”New-Path var då?”
”I Santa Ana.”
George lyfte upp hinken åt honom, visade hur han skulle hålla ståltrådshandtaget och bära den utan att spilla. ”Lite längre fram tror jag vi kommer att förflytta dig till ön eller nån av lantgårdarna. Först måste du gå igenom disken.”
”Det kan jag”, sa han. ”Diska.”
”Gillar du djur?”
”Visst.”
”Eller jordbruk?”
”Djur.”
”Vi får se. Vi väntar tills vi har lärt känna dig lite bättre. Hur som helst, det dröjer ett tag, alla stannar en månad i disken. Alla som kommer hit.”
”Jag skulle gilla att vara på landet, liksom”, sa han.
”Vi driver ett antal olika anläggningar. Vi kommer att bedöma vilken som passar bäst. Du får röka här om du vill, vet du, fast vi uppmuntrar det inte. Det här är inte Synanon, där får man inte röka.”
Han sa: ”Jag har slut på cigaretter.”
”Vi ger ett paket om dan till alla som bor här.”
”Pengar?” Han hade inga.
”Det kostar inget. Ingenting kostar nåt. Du har redan betalat tillräckligt.” George tog moppen, doppade den i hinken, visade hur han skulle moppa golvet.
”Hur kommer det sig att jag inte har några pengar?”
”Samma anledning som att du varken har nån plånbok eller nåt efternamn. Du får tillbaka det sen, alltihop. Det är det vi vill göra här: ge tillbaka allt som har tagits ifrån dig.”
Han sa: ”De här skorna passar inte.”
”Allt vi har kommer från donationer, men bara nya saker, från butiker. Vi kan kanske ta mått på dig lite senare. Provade du alla skorna i lådan?”
”Ja”, sa han.
”Okej, här är badrummet på källarvåningen, ta det först. Sen när det är klart, riktigt välstädat, helt perfekt, kan du gå upp – ta med moppen och hinken – så ska jag visa badrummet där uppe, och sen tar vi det på övervåningen. Men du måste ha tillstånd att gå upp dit, för det är där brudarna bor, så fråga nån i personalen först, gå aldrig upp utan tillstånd.” Han gav honom en klapp på ryggen. ”Okej, Bruce? Förstått?”
”Okej”, sa Bruce och började moppa.
George sa: ”Du kommer att hålla på med det här, städa toaletterna, tills du blir riktigt bra på det. Det spelar ingen roll vad man gör, det viktiga är att man blir bra på det och kan känna sig stolt.”
”Kommer jag nånsin att bli som jag var förut?” frågade Bruce.
”Det var det du var som fick dig att hamna här. Om du blir likadan igen kommer du att komma tillbaka, förr eller senare. Nästa gång lyckas du kanske inte ens ta dig hit. Visst är det så? Du hade tur som kom hit, det var nära att du inte kom fram.”
”Det var nån som skjutsade mig.”
”Du hade tur. Nästa gång är det kanske ingen som gör det. De kanske slänger ut dig nånstans vid motorvägen bara och säger åt helvete med dig.”
Han moppade vidare.
”Bästa sättet är att ta handfatet först, sen badkaret, sen toalettstolen, och golvet sist.”
”Okej”, sa han och ställde ifrån sig moppen.
”Det krävs en viss teknik. Du lär dig snart.”
Han koncentrerade sig, och såg sprickorna i emaljen på handfatet framför sig, han skvätte rengöringsmedel i sprickorna och vred på varmvattenkranen. Vattnet var ångande hett, och han stod där orörlig medan ångan steg omkring honom. Han gillade lukten.
Efter lunch satt han i sällskapsrummet och drack kaffe. Ingen pratade med honom, eftersom de förstod att han var mitt i avvänjningen. Han kunde höra deras samtal där han satt och drack ur sin mugg. Allihop kände varandra.
”Om du kunde titta ut inifrån en död människa skulle du fortfarande kunna se, men du skulle inte kunna använda ögonmusklerna, så det vore omöjligt att fokusera. Du skulle varken kunna vrida huvudet eller ögongloberna. Allt du kunde göra vore att vänta tills nånting kom förbi. Du skulle vara som förstenad. Vänta och vänta bara. Det vore fruktansvärt.”
Han tittade ner på ångan från kaffet, det var allt. Ångan steg, han gillade lukten.
”Hallå.”
En hand rörde vid honom. Det var en kvinna.
”Hallå.”
Han vred på huvudet en aning.
”Hur är det med dig?”
”Okej”, sa han.
”Känns det bättre?”
”Det känns okej”, sa han.
Han tittade på kaffet och ångan och tittade inte på henne eller någon annan, han tittade ner, ner på kaffet. Han gillade värmen i lukten.
”Du skulle kunna se nån, om han passerade alldeles framför, men bara då. Eller vilket håll du nu tittade åt, inget annat. Om ett löv eller nåt sånt föll ner över ögat skulle det vara allt, för alltid. Det där lövet bara. Inget mer, du skulle inte kunna röra dig.”
”Okej”, sa han och höll i kaffet, höll om koppen med båda händerna.
”Tänk dig att du är medveten men ändå inte levande. Kan se och veta vad som händer till och med, fast du inte lever. Känner igen saker men inte lever. En människa kan dö och ändå finnas kvar. Ibland händer det kanske att det som tittar ut på dig ur nån människas ögon dog redan under barndomen. Det som är dött där inne tittar fortfarande ut. Det är inte bara kroppen som tittar på dig, utan nånting där inne också, det finns fortfarande nåt där men det har dött och bara fortsätter att titta och titta, det kan inte sluta titta.”
En annan person sa: ”Det är det döden innebär, att man inte kan sluta titta på det man har framför sig. Nån jäkla pryl som råkar vara precis där, utan att man kan göra nåt åt det eller välja eller ändra på nåt. Man kan bara acceptera det som finns där, som det är.”
”Vad skulle du tycka om att stirra på en ölburk i all evighet? Det vore kanske inte så illa. Det skulle inte finnas nåt att vara rädd för.”
Före middagen, som serverades i matsalen, hade de en konceptstund. Ett flertal koncept skrevs upp på svarta tavlan av olika personer ur personalen, för diskussion.
Han satt med händerna knäppta i knäet, tittade ner i golvet och lyssnade medan vattnet i den stora kaffebryggaren hettades upp, woop-woop lät den, och ljudet skrämde honom.
”Levande och icke-levande saker utbyter egenskaper med varandra.”
Alla diskuterade detta, där de satt utspridda i rummet på sina fällstolar. De verkade alla bekanta med konceptet. De här koncepten var tydligen en del av New-Paths filosofi, man kanske till och med memorerade dem så man kunde fundera på dem om och om igen. Woop-woop.
”Energin i icke-levande saker är starkare än energin i levande saker.”
De pratade om det. Woop-woop. Ljudet av kaffebryggaren blev starkare och starkare och skrämde honom ännu mer, men han varken rörde sig eller tittade upp, han satt på sin plats, lyssnade. Det var svårt att höra vad de sa på grund av bryggaren.
”Vi samlar på oss för mycket icke-levande energi i våra kroppar. Och utbyter – Kan nån ta en titt på den där jäkla kaffemaskinen och ta reda på varför den låter så där?”
En paus uppstod medan någon undersökte kaffebryggaren. Han satt och tittade ner, väntade.
”Jag skriver det här igen. Vi utbyter för mycket passivt liv för den verklighet som omger oss.”
De diskuterade det. Kaffebryggaren tystnade, och alla tågade bort för att hämta kaffe.
”Ska inte du ha lite kaffe?” En röst bakom honom, som rörde vid honom. ”Ned? Bruce? Vad heter han – Bruce?”
”Okej.” Han reste sig och följde efter till kaffebryggaren. Han väntade på sin tur. De såg på medan han hällde grädde och socker i muggen. De såg på medan han återvände till stolen, samma som förut, han såg till att hitta samma stol, sätta sig igen och fortsätta att lyssna. Det varma kaffet, ångan, fick honom att må bra.
”Aktivitet är inte alltid liktydigt med liv. Kvasarer är aktiva. Och en mediterande munk är inte livlös.”
Han satt och tittade på den tomma muggen, det var en porslinsmugg. När han vände på den såg han text i botten, och sprucken glasyr. Muggen såg gammal ut, men den var tillverkad i Detroit.
”En rörelse som går i cirkel är den dödaste formen i universum.”
En annan röst sa: ”Tiden”.
Han visste svaret på det. Tiden är en cirkel.
”Ja, vi måste avbryta nu, men är det nån som har en sista kort kommentar?”
”Jo, att följa minsta motståndets lag, det är så man överlever. Att följa, inte leda.”
En annan, äldre röst sa: ”Ja, anhängarna överlever ledaren. Som med Jesus. Inte tvärtom.”
”Det är bäst vi äter, för Rick slutar att servera exakt klockan tio i sex numera.”
”Prata om det i Spelet, inte nu.”
Stolarna skrapade, gnisslade. Han reste sig också, bar bort sin gamla mugg till de andra på brickan, och anslöt sig till raden på väg ut. Han kände lukten av kalla kläder omkring sig, bra lukter men kalla.
Det låter som om de menar att det är bra med ett passivt liv, tänkte han. Men det finns inget passivt liv. Det är en självmotsägelse.
Han undrade vad livet var, vad det betydde, kanske begrep han det inte.
En enorm hög med donerade, snygga och moderna kläder hade anlänt. Ett flertal personer stod med famnen full, och några hade satt på sig skjortor, provade dem och fick uppskattande kommentarer.
”Hallå där, Mike. Du ser snygg ut.”
Mitt i sällskapsrummet stod en kort, kraftig man med krulligt hår och mopsansikte, han drog i sitt bälte, med rynkade ögonbryn. ”Hur funkar det här? Jag fattar inte hur man drar åt det. Varför rör det sig inte?” Han hade ett decimeterbrett bälte med metallringar i stället för spänne och visste inte hur han skulle dra åt ringarna. Han såg sig omkring med glimten i ögat. ”Jag tror de gav mig ett som ingen annan kunde få ordning på.”
Bruce gick fram bakom honom, sträckte armarna runt midjan och drog åt bältet genom ringarna.
”Tack”, sa Mike. Han sorterade igenom ett flertal skjortor med en värderande min. Till Bruce sa han: ”Jag ska ha på mig en av de här när jag gifter mig.”
”Fint”, sa Bruce.
Mike släntrade bort mot två kvinnor som stod längst in i sällskapsrummet, de log. Mike höll upp en vinröd blomstermönstrad skjorta mot kroppen och sa: ”Dags att gå ner på stan”.
”Okej, in med er och ät middag nu!” ropade husföreståndaren hurtigt, med sin kraftfulla röst. Han blinkade åt Bruce. ”Hur är det med dig, grabben?”
”Bra”, sa Bruce.
”Låter som om du är förkyld.”
”Ja”, medgav han, ”det är avtändningen. Kan jag få lite Dristan, eller –”
”Inga kemikalier”, sa husföreståndaren. ”Inget sånt. Skynda dig in och ät nu. Hur är det med aptiten?”
”Bättre”, sa han och följde efter. De log mot honom, runt borden.
Efter middagen satt han halvvägs uppför den breda trappan till andra våningen. Ingen pratade med honom, ett möte pågick. Han satt där tills det var över. Alla strömmade ut, fyllde korridoren.
Han kunde känna att de såg honom, och kanske var det någon som tilltalade honom. Han satt där hopkrupen i trappan med armarna om kroppen, såg och såg. Den mörka mattan framför ögonen.
Efter ett tag hördes inga röster mer.
”Bruce?”
Han rörde sig inte.
”Bruce?” En hand rörde vid honom.
Han sa inget.
”Bruce, kom med in i sällskapsrummet. Du borde ha gått och lagt dig egentligen, på ditt rum, men alltså, jag vill prata lite med dig.” Mike gick före och vinkade åt honom att följa efter. Han följde med nerför trappan in i sällskapsrummet, som var tomt. När de kommit in stängde Mike dörren.
Mike slog sig ner i en stor fåtölj och gjorde en gest åt honom att sätta sig mittemot. Mike såg trött ut, han hade ringar under sina små ögon, gned sig över pannan.
”Jag har varit uppe sen halv sex i morse”, sa han.
En knackning, någon gläntade på dörren.
Med mycket hög röst skrek Mike: ”Jag vill inte att nån kommer in, vi pratar här. Okej?”
Mumlande. Dörren stängdes.
”Hörru, du borde nog byta tröja ett par gånger om dan eller så”, sa Mike. ”Du svettas nåt rent fruktansvärt.”
Han nickade.
”Vilken del av Kalifornien kommer du från?”
Han sa inget.
”Från och med nu kommer du till mig när du mår så här dåligt. Jag gick igenom samma sak själv, för ett och ett halvt år sen ungefär. De brukade köra runt mig i bilen. Olika personer ur personalen. Har du träffat Eddie? Den långa smala snygga killen som snackar skit om alla? Han körde omkring med mig i åtta dar. Lämnade mig aldrig ensam.” Mike vrålade plötsligt: ”Men kan ni sticka bara? Vi pratar här inne. Gå och kolla på TV.” Han sänkte rösten och granskade Bruce. ”Ibland måste man göra det. Se till att nån aldrig behöver vara ensam.”
”Jag fattar”, sa Bruce.
”Bruce, var försiktigt så du inte tar livet av dig.”
”Ja, sir”, sa Bruce och stirrade ner i golvet.
”Kalla mig inte sir!”
Han nickade.
”Var du inkallad, Bruce? Var det så det var? Var det i militärtjänsten du åkte dit på skiten?”
”Nej.”
”Silade du eller var det tabletter?”
Han gav inte ett ljud ifrån sig.
”’Sir’”, sa Mike. ”Jag har också suttit av min tid, tio år i fängelse. En gång såg jag åtta killar på vår avdelning skära halsen av sig på en enda dag. Vi var tvungna att sova med fötterna i toaletten, så små var cellerna. Det är så det är i fängelset, man sover med fötterna i toaletten. Du har aldrig suttit i fängelse, eller hur?”
”Nej”, sa han.
”Men å andra sidan såg jag åttioåriga fångar som fortfarande var glada att vara vid liv, och ville fortsätta med det också. Jag minns när jag knarkade, och jag injicerade, alltså, jag började i tonåren. Gjorde aldrig nåt annat. Jag silade, och sen åkte jag in på tio år. Jag silade så mycket – heroin och D blandat – att jag aldrig gjorde nåt annat, jag såg aldrig nåt annat. Nu har jag slutat och kommit ut ur fängelset, och nu är jag här. Vet du vad jag lägger märke till allra mest? Vet du vad som är den största skillnaden? Nu kan jag gå ute på gatorna och faktiskt se nånting. Jag kan höra vattnet när vi åker ut i skogen – du kommer att få se våra andra anläggningar längre fram, bondgårdar och så. Jag kan gå där på gatan, en helt vanlig gata bara, och se små hundar och katter. Dem såg jag aldrig förr. Allt jag såg var knark.” Han tittade på klockan. ”Så”, tillade han, ”jag fattar hur det känns.”
”Det är jobbigt”, sa Bruce, ”att lägga av.”
”Alla här har lyckats lägga av. Vissa börjar igen, förstås. Om du gav dig av härifrån skulle du börja igen. Det vet du.”
Han nickade.
”Inte en enda människa på det här stället har haft ett lätt liv. Jag säger inte att ditt liv har varit lätt. Det skulle Eddie säga. Han skulle säga att dina problem bara är skitsnack. Ingens problem är skitsnack. Jag kan se hur dåligt du mår, men jag mådde likadant själv en gång. Nu mår jag mycket bättre. Vem delar du rum med?”
”John.”
”Ah, okej. John. Då bor du i källaren.”
”Jag gillar det”, sa han.
”Jo, det är varmt där. Du fryser förmodligen en hel del. De flesta här gör det, och jag minns att jag gjorde det också, jag skakade hela tiden, och sket på mig med. Ja, en sak kan jag säga, och det är att du inte kommer att behöva gå igenom det här igen, om du stannar på New-Path.”
”Hur länge då?” sa han.
”Resten av ditt liv.”
Bruce höjde på huvudet.
”Jag kan inte ge mig av”, sa Mike. ”Jag skulle börja knarka igen om jag gav mig härifrån. Jag har för många polare där ute. Jag skulle hamna nere på hörnet igen, langa och sila, och sen åka i fängelse i tjugo år till. Vet du – alltså – jag är trettiofem, och jag ska gifta mig för första gången. Har du träffat Laura? Min fästmö?”
Han visste inte riktigt.
”Söt tjej, mullig. Fin figur!”
Han nickade.
”Hon är rädd för att gå ut genom dörren. Nån måste följa med henne. Vi ska till djurparken… vi ska ta med verkställande direktörens lilla pojke till San Diegos djurpark nästa vecka, och Laura är helt vettskrämd. Räddare än jag.”
Tystnad.
”Hörde du vad jag sa?” sa Mike. ”Att jag är rädd för att åka till djurparken?”
”Ja.”
”Jag har aldrig varit i nån djurpark såvitt jag minns”, sa Mike. ”Vad gör man i djurparken? Du kanske vet.”
”Kollar i olika burar och stora inhägnader.”
”Vad har de för sorts djur?”
”Alla möjliga.”
”Vilda djur, antar jag. Såna som är vilda normalt sett. Och exotiska.”
”På San Diegos djurpark har de nästan alla vilda djur som finns”, sa Bruce.
”Har de en sån där… vad heter det? Koalabjörn.”
”Ja.”
”Jag såg en TV-reklam en gång”, sa Mike. ”Med en koalabjörn. De skuttar. Ser ut som kramdjur.”
Bruce sa: ”De där gamla teddybjörnarna, som barnen har, koalabjörnarna används som förebild för dem nån gång på tjugotalet.”
”Jaså minsann. Man måste väl åka till Australien för att få se en vild koalabjörn. Eller är de utrotade nu?”
”Det finns gott om dem i Australien”, sa Bruce, ”men det är förbjudet att exportera dem. Både djuren och skinnen. De blev nästan utrotade.”
”Jag har aldrig varit nånstans alls”, sa Mike, ”förutom när jag smugglade grejer från Mexiko upp till Vancouver, British Columbia. Jag tog alltid samma väg, så jag såg aldrig nånting. Körde så fort jag kunde bara, för att få det avklarat. Jag kör en av Stiftelsens bilar här. Om du får lust, om du mår riktigt dåligt, så kan jag köra omkring med dig lite. Jag kör, så kan vi prata. Det är inga problem. Eddie och några andra som inte är här längre gjorde samma sak för mig. Det är inga problem.”
”Tack.”
”Nu borde vi nog gå och knyta oss båda två. Har de satt dig på kökstjänst på mornarna än? Duka och servera?”
”Nej.”
”Då får du sova lika länge som jag. Vi ses till frukost. Du kan sitta med mig så ska jag presentera dig för Laura.”
”När ska ni gifta er?”
”Om en och en halv månad. Vi skulle bli glada om du ville komma. Det blir här i huset förstås, så alla kommer att vara där.”
”Tack”, sa han.
Han satt i Spelet och de skrek åt honom. Ansikten, överallt, som skrek åt honom, han tittade ner.
”Vet ni vad han är? En pussröv!” En extra gäll röst fick honom att titta upp. Bland de vidrigt förvridna skrikande ansiktena såg han en kinesisk tjej som ylade: ”Du är en pussröv, det är precis vad du är!”
”Kan du knulla dig själv i röven? Kan du knulla dig själv i röven?” ropade de andra i kör, medan han låg där hopkrupen på golvet.
Verkställande direktören satt där på golvet och log, i röda utsvängda byxor och rosa tofflor. Små glittrande trasiga ögon, som på en spion. Satt och gungade fram och tillbaka med de långa taniga benen i kors, utan någon kudde.
”Få se om du kan knulla dig själv i röven!”
Verkställande direktören verkade njuta när hans ögon såg något gå sönder, ögonen glittrade och fylldes av munterhet. Som en överdramatisk teaterbög från någon gammal scen, insvept i pråliga färggranna kläder, satt han där och plirade och njöt. Och då och då kraxade han till med skorrande och entonig röst, som ett metalliskt oljud. Ett mekaniskt gnisslande gångjärn.
”Pussröven!” vrålade den kinesiska tjejen. Bredvid henne flaxade en annan tjej med armarna och blåste upp kinderna, blubb-blubb. ”Här!” ylade den kinesiska tjejen, snurrade runt och stack ut baken mot honom, pekade på den och skrek: ”Kyss mig i röven då, pussröv! Han vill pussa folk, pussa den här då, din pussröv!”
”Få se om du kan knulla dig själv i röven!” ropade familjekören. ”Börja runka nu, din pussröv!”
Han knep ihop ögonen, men öronen hörde fortfarande.
”Du din hallick”, sa verkställande direktören med släpig röst. Entonigt. ”Din jävel. Din kuk. Din skit. Din –” Mer och mer.
Man hörde fortfarande ljuden, men rösterna flöt ihop. Vid ett tillfälle tittade han upp eftersom han hörde Mikes röst, när de andra avtog en aning. Mike satt och stirrade uttryckslöst på honom, lite röd i ansiktet, halsen såg svullen ut i den åtsittande skjortkragen.
”Bruce”, sa Mike, ”vad är det? Varför kom du hit? Vad vill du tala om för oss? Kan du berätta nånting alls om dig själv?”
”Hallick!” skrek George och studsade upp och ner som en gummiboll. ”Vad var du för nåt, din hallick?”
Den kinesiska tjejen hoppade fram och skrek: ”Berätta, din kuksugande jävla horböghallick, din rövkyssare, din jävel!”
Han sa: ”Jag är ett öga.”
”Din jävla skitkuk”, sa verkställande direktören. ”Vekling. Spya. Kuksugare. Fitta.”
Han hörde ingenting längre. Glömde vad orden betydde, och till sist också själva orden.
Fast han kände hur Mike betraktade honom, tittade och lyssnade, utan att höra, han visste inte, han kom inte ihåg, han kände nästan ingenting, han mådde illa, han ville därifrån.
Vakuumet inombords växte. Och det gladde honom faktiskt lite.
Det var sent på dagen.
”Titta här inne”, sa en kvinna, ”det är här vi har de små missfostren.”
Han kände sig rädd när hon öppnade dörren. Dörren gled upp och han hörde oväsendet, blev förvånad över hur stort rummet var, men det han fick se var många små barn som lekte.
Den kvällen tittade han på medan två äldre män gav barnen mjölk och små matportioner, där de satt i en särskild liten alkov nära köket. Rick, kocken, gav först barnens mat till de båda gamla männen, medan alla andra väntade i matsalen.
En kinesisk tjej som bar ut tallrikar i matsalen log mot honom och sa: ”Gillar du barn?”
”Ja”, sa han.
”Du kan sitta där med barnen och äta om du vill.”
”Åh”, sa han.
”Du kan få mata dem länge fram, om en månad eller två.” Hon tvekade. ”När vi är säkra på att du inte kommer att slå dem. Vi har en regel: man får aldrig slå barnen oavsett vad de tar sig till.”
”Okej”, sa han. Han kände en livgivande värme när han såg barnen äta, han satte sig ner, och ett av de mindre barnen kröp upp i hans knä. Han började mata barnet med en sked. Både han och barnet, trodde han, kände samma värme. Den kinesiska tjejen log mot honom och gick vidare mot matsalen med tallrikarna.
En lång stund satt han bland barnen, höll först ett barn i knäet och sedan ett annat. De båda äldre männen tjafsade med barnen och kritiserade varandra för hur de skötte matningen. Bitar och stänk och smulor täckte bordet och golvet, förskräckt insåg han att barnen redan hade ätit färdigt och var på väg ut till det stora lekrummet för att se tecknad film på TV. Tafatt böjde han sig ner för att börja städa upp den utspillda maten.
”Nej, det är inte ditt jobb!” sa en av de gamla männen med skarp röst. ”Det är jag som ska göra det.”
”Okej”, svarade han och rätade på sig, slog huvudet i bordskanten. Han höll matresterna i handen och tittade förundrat på dem.
”Gå ut och hjälp till att plocka undan i matsalen!” sa den andre gamle mannen. Han hade ett milt talfel.
En person ur kökspersonalen, någon i disken, kom förbi och sa: ”Du måste ha tillstånd för att sitta med barnen.”
Han nickade, stod där förvirrad.
”Det där är för gamlingarna”, sa diskaren. ”Barnvaktandet.” Han skrattade. ”Det är allt de duger till.” Han gick vidare.
Ett barn var kvar. Hon granskade honom storögt, och sa: ”Vad heter du?”
Han svarade inte.
”Jag sa, vad heter du?”
Han sträckte försiktigt ut handen och petade på en bit kött på bordet. Det hade kallnat nu. Men barnets närvaro gjorde att han fortfarande kände sig varm, han rörde vid hennes huvud, som hastigast bara.
”Jag heter Thelma”, sa flickan. ”Har du glömt vad du heter?” Hon klappade honom. ”OM du glömmer vad du heter kan du skriva det på handen. Ska jag visa?” Hon klappade honom igen.
”Går det inte bort när man tvättar sig?” frågade han. ”Om man skriver det på handen så går det bort så fort man gör nåt, eller tvättar sig.”
”Åh, just det.” Hon nickade. ”Jo, men du kan skriva det på väggen, ovanför huvudet. I rummet där du sover. Högt upp där det inte går bort. Och sen när du vill veta vad du heter kan du –”
”Thelma”, mumlade han.
”Nej, det är mitt namn. Du måste ha ett annat. Och Thelma är ett flicknamn.”
”Få se nu”, sa han och tänkte efter.
”Om jag träffar dig igen så kan jag ge dig ett namn”, sa Thelma. ”Jag hittar på ett åt dig. Åkej?”
”Bor inte du här?” sa han.
”Jo, men mamma kanske flyttar. Hon ska kanske ta med oss och flytta, min bror och mig.”
Han nickade. Lite av värmen lämnade honom.
Plötsligt, till synes helt utan anledning, sprang flickan iväg.
Jag borde fundera ut vad jag heter, hur som helst, tänkte han, det är min plikt. Han granskade ena handen och undrade varför han gjorde det, där fanns inget att se. Bruce, tänkte han, det är så jag heter. Men det borde finnas bättre namn, tänkte han. Den återstående värmen försvann gradvis, som barnet.
Han kände sig ensam och konstig och vilsen igen. Och inte särskilt glad.
En dag lyckades Mike Westaway bli utskickad för att hämta en last halvruttna grönsaker som donerats till New-Path av ett snabbköp i närheten. Men efter att ha sett till att ingen ur personalen följde efter ringde han ett telefonsamtal, och mötte sedan Donna Hawthorne på ett McDonalds.
De satt tillsammans utanför, med Colamuggar och hamburgare mellan sig på träbordet.
”Har vi verkligen lyckats få in honom?” frågade Donna.
”Ja”, sa Westaway. Men han tänkte: Snubben är så utbränd. Jag undrar om det spelar nån roll. Jag undrar om vi har uppnått nånting alls. Och ändå var det enda sättet.
”De är inte nojiga eller så, över honom.”
”Nej”, sa Mike Westaway.
Donna sa: ”Är du själv övertygad om att det är de som odlar grejerna?”
”Inte direkt. Men det är inte jag som avgör det. Det är de.” De som betalar oss, tänkte han.
”Vad är det namnet betyder?”
”Mors ontologica. Andens död. Identitetens. Den innersta essensen.”
”Kommer han att kunna göra nåt?”
Westaway betraktade bilarna och människorna som passerade. Han stirrade dystert medan han petade i maten.
”Det är omöjligt att veta.”
”Man kan aldrig veta förrän det händer. Ett minne. Några sönderbrända hjärnceller som gnistrar till. Som en reflex. Att reagera, inte agera. Vi kan bara hoppas. Kom ihåg vad Paulus säger i Bibeln: tro, hopp, och att ge bort sina pengar.” Han granskade den vackra, mörkhåriga unga kvinnan mittemot och kunde se, i hennes kloka ansikte, varför Bob Arctor – Nej, tänkte han, jag är tvungen att alltid tänka på honom som Bruce. Annars riskerar jag att visa att jag vet för mycket, saker jag inte borde veta. Varför Bruce hade så höga tankar om henne. När han fortfarande hade några tankar alls.
”Han blev ordentligt drillad”, sa Donna, med en röst som lät otroligt uppgiven. Och samtidigt drog ett sorgset uttryck över ansiktet, fick det att se spänt och fårat ut. ”Vilket pris att betala”, sa hon sedan, halvt om halvt för sig själv, och drack av sin Cola.
Han tänkte: Men det finns inget annat sätt. Att komma in. Jag kan inte ta mig in. Det står klart vid det här laget, tänk på hur länge jag har försökt bara. De skulle bara släppa igenom ett utbränt skal som Bruce. Harmlös. Han var tvungen att vara… som han var. Annars skulle de aldrig ta risken. Det är så deras policy ser ut.
”Myndigheterna kräver en hel del av en”, sa Donna.
”Livet kräver en hel del.”
Hon tittade upp och mötte ilsket hans blick, med trotsigt mörka ögon. ”De federala myndigheterna, i det här fallet. Som ställer krav på just dig, på mig. På –” Hon avbröt sig. ”På det som var min vän.”
”Han är fortfarande din vän.”
”Det som finns kvar av honom”, sa Donna hetsigt.
Det som finns kvar av honom, tänkte Mike Westaway, letar fortfarande efter dig. På sitt eget vis. Han kände sig också sorgsen. Men det var en fin dag, folket och bilarna muntrade upp honom, det luktade gott i luften. Och så var det möjligheten att de faktiskt skulle lyckas, det var det mest uppmuntrande av allt. De hade kommit så här långt. De kunde klara resten också.
Donna sa: ”Jag tror faktiskt inte det finns nåt värre än att offra någon eller något, nån levande varelse, utan att den ens vet om det. Om den bara visste. Om den begrep, och gjorde det frivilligt. Men –” Hon gestikulerade. ”Han vet inte, han visste aldrig. Han gjorde det inte frivilligt –”
”Så klart han gjorde. Det var hans jobb.”
”Han hade ingen aning, och han har fortfarande ingen aning, för nu har han inga tankar alls längre. Det vet du lika väl som jag. Och det kommer han aldrig mer att ha heller, så länge han lever, några tankar alls. Bara reflexer. Och det hände inte av en slump bara, det var meningen att det skulle hända. Så nu har vi dragit på oss en massa… dålig karma. Jag kan känna tyngden av den. Som ett lik. Jag bär på ett lik – Bob Arctors lik. Fast han tekniskt sett fortfarande lever.” Hon hade höjt rösten, Mike Westaway viftade avvärjande, och hon behärskade sig med tydlig ansträngning. Folk vid andra träbord, som satt och åt sina burgare och drack sina milkshakes, hade börjat snegla nyfiket på dem.
Efter en kort tystnad sa Westaway: ”Ja alltså, se det på det här sättet. De kan inte förhöra nånting, någon, som inte kan tänka.”
”Jag måste tillbaka till jobbet”, sa Donna. Hon tittade på klockan. ”Jag säger åt dem att allt verkar okej, efter vad du har berättat. Såvitt du kan avgöra.”
”Vänta till i vinter”, sa Westaway.
”I vinter?”
”Det kommer att dröja till dess. Varför spelar ingen roll, men så är det, antingen funkar det i vinter eller så funkar det inte alls. Vi lyckas då eller inte alls.” Precis vid vintersolståndet, tänkte han.
”En passande tid. När allt är dött och täckt av snö.”
Han skrattade. ”I Kalifornien?”
”Andens vinter. Mors ontologica. När anden är död.”
”Den sover bara”, sa Westaway. Han reste sig. ”Jag måste också dra. Jag måste åka och hämta ett gäng grönsaker.”
Donna stirrade på honom med sorgsen, förstummad, plågad förfäran.
”Till köket”, förklarade Westaway med mild röst. ”Morötter och sallad. Den sorten. Skänkta av McCoys Marknad, till oss fattiga på New-Path. Förlåt att jag sa så. Jag menade det inte som ett skämt. Jag menade ingenting alls.” Han klappade henne på axeln, på skinnjackan. Och när han gjorde det slog det honom att Bob Arctor, under bättre, lyckligare tider, förmodligen hade gett henne den här jackan i present.
”Vi har jobbat länge tillsammans på det här”, sa Donna med behärskad, stadig röst. ”Jag vill inte hålla på länge till. Jag vill att det ska ta slut. Ibland på natten när jag inte kan sova tänker jag, fan, vi är mer kalla och känslolösa än de andra. Våra motståndare.”
”När jag tittar på dig ser jag inte en känslolös person”, sa Westaway. ”Fast jag känner dig förstås inte särskilt väl egentligen. Det jag ser, väldigt tydligt, är en av de varmaste människor jag nånsin träffat.”
”Jag är varm på utsidan, det som folk kan se. Varma ögon, varmt ansikte, varmt jävla fejkat leende, men på insidan är jag kall hela tiden, och full med lögner. Jag är inte som jag ser ut, jag är vidrig.” Tjejens röst förblev stadig, och hon log medan hon pratade. Pupillerna var stora och lugna och helt uppriktiga. ”Men så finns det inget annat sätt heller. Eller hur? Jag insåg det för länge sen och såg till att bli som jag är. Fast det är faktiskt inte så farligt. Man får vad man vill ha på det här sättet. Och alla är så här egentligen, mer eller mindre. Men det som verkligen är det allra värsta – jag är en lögnare. Jag ljög för min vän, jag ljög för Bob Arctor hela tiden. En gång sa jag till och med åt honom att inte tro ett ord av vad jag sa, och han trodde förstås att jag bara skämtade, han lyssnade inte. Men eftersom jag sa det, så var det hans ansvar att inte lyssna, att inte tro mig längre när jag väl hade sagt det. Jag varnade honom. Fast han glömde det så fort jag hade sagt det och bara fortsatte. Körde på som vanligt bara.”
”Du gjorde vad du var tvungen till. Du gjorde mer än du behövde.”
Tjejen reste sig från bordet. ”Okej, då har jag egentligen inte så mycket att rapportera, än så länge. Förutom att du är hoppfull. Bara att han är på plats och att de har accepterat honom. De fick inte ur honom nånting under de där –” Hon ryste. ”De där otäcka spelen.”
”Nej.”
”Vi ses om ett tag.” Hon tystnade. ”Federalsnubbarna kommer inte att vilja vänta till vintern.”
”Men det är i vinter det händer”, sa Westaway. ”Vid vintersolståndet.”
”Va?”
”Vänta bara”, sa han. ”Och be.”
”Det där är skitsnack”, sa Donna. ”Att be, menar jag. Jag bad för länge sen, en massa, men inte nu längre. Vi skulle inte behöva göra det här, det vi gör, om böner verkligen hjälpte. Det är också en jävla blåsning bara.”
”Som det mesta.” Han följde efter tjejen några steg när hon gick iväg, drogs till henne, gillade henne. ”Vad jag kan se är det inte du som har förstört din väns liv. Jag tycker du verkar lika förstörd själv, också ett offer. Fast på dig syns det inte. Hur som helst fanns det inget val.”
”Jag kommer att hamna i helvetet”, sa Donna. Plötsligt log hon, ett brett, pojkaktigt flin. ”Min katolska uppfostran.”
”I helvetet säljer de femdollarspåsar och när man kommer hem är det bara M&M i dem.”
”M&M gjorda av kalkonskit”, sa Donna, och så var hon med ens borta. Försvunnen i folkvimlet, han blinkade. Var det så här Bob Arctor kände? frågade han sig. Måste ha varit det. Där var hon, påtaglig och liksom evig, och så plötsligt – ingenting. Försvunnen som eld eller luft, ett av jordens element som återgått till själva jorden. För att blanda sig med alla-andra-folket som aldrig tar slut. Uthälld bland dem. Den avdunstade tjejen, tänkte han. Den förvandlade. Som kommer och går som hon vill. Och ingen, ingenting kan hålla henne kvar.
Jag försöker fånga vinden, tänkte han. Och det hade Arctor också gjort. Lönlöst, tänkte han, att försöka få nåt riktigt grepp om en av de federala drogagenterna. De glider bara undan. Skuggor som går upp i rök när jobbet kräver det. Som om de aldrig ens var där egentligen. Arctor, tänkte han, var kär i ett spöke skapat av myndigheterna, en sorts hologram som en vanlig man kunde gå in i, och komma ut på andra sidan, helt ensam. Utan att nånsin ha fått nåt riktigt grepp om det – om själva tjejen.
Guds arbetsmetod, funderade han, är att omvandla ondska till godhet. Om han har nån inblandning här så är det precis vad han gör nu, fast våra ögon inte kan uppfatta det, processen ligger dold under ytan av själva verkligheten, för att framträda först senare. För våra framtida arvingar, kanske. Ömkliga människor som inte kommer att veta vilket fruktansvärt krig vi gått igenom, vilka förluster vi lidit, om de inte råkar få se en liten fotnot i nån obetydlig historiebok. Ett kort omnämnande. Som inte räknar upp namnen på de stupade.
Det borde finnas ett monument nånstans, tänkte han, med en lista på alla som dött på grund av det här. Och ännu värre, de som inte dött. Som är tvungna att leva vidare, efter döden. Som Bob Arctor. De sorgligaste av alla.
Jag får en känsla av att Donna är en legosoldat, tänkte han. Utan nån fast tjänst. Och det är de som är allra mest spöklika. De försvinner för alltid. Nya namn, nya orter. Man frågar sig, var är hon nu? Och svaret är –
Ingenstans. För egentligen var hon aldrig här.
Mike Westaway slog sig ner vid bordet igen, åt upp sin hamburgare och drack upp sin Cola. Eftersom det var bättre än maten de fick på New-Path. Även om burgaren var gjord av nermalda koändtarmar.
Att ringa Donna igen, försöka leta upp henne och göra henne till sin… Jag längtar efter samma sak som Bob Arctor, så kanske har han det bättre nu, så här. Tragedin fanns i hans liv redan innan det hände. Att älska en flyktig andevarelse. Det var den verkliga sorgen. Hopplösheten själv. Ingenstans i svart på vitt, ingenstans i historiens skrifter skulle hennes namn finnas med, ingen vistelseort, inget namn. Det finns såna tjejer, tänkte han, och det är dem man älskar allra mest, de där det inte finns nåt hopp eftersom det glider en ur händerna så snart man försöker fånga det.
Så kanske räddade vi honom från nånting ännu värre, konstaterade Westaway. Och i samma veva lyckades vi använda det som finns kvar av honom till ett gott syfte. Ett gott och värdefullt syfte.
Om vi har tur.
”Kan du några sagor?” frågade Thelma en dag.
”Jag kan sagan om vargen”, sa Bruce.
”Vargen och mormor?”
”Nej”, sa han. ”Den svartvita vargen. Den satt uppe i ett träd, och gång på gång kastade den sig ner över bondens djur. Till sist tog bonden med sig alla sina söner och alla sönernas vänner och de ställde sig och väntade på att den svartvita vargen i trädet skulle komma ner. Till sist hoppade vargen ner på ett raggigt brunt djur, och där i sin svartvita päls blev han skjuten, av allihop.”
”Åh”, sa Thelma. ”Så synd.”
”Men de sparade skinnet”, fortsatte han. ”De flådde den stora svartvita vargen som hoppade ner ur trädet och sparade hans vackra päls, så att deras ättlingar, de som kom efter dem, skulle se hur han hade sett ut och häpna över honom, hans storlek och styrka. Och de framtida generationerna pratade om honom och berättade många historier om hur smidig och majestätisk han varit, och sörjde hans död.”
”Varför sköt de honom?”
”De var tvungna”, sa han. ”Det måste man, med såna vargar.”
”Kan du några andra sagor? Några bättre?”
”Nej”, sa han, ”det är den enda saga jag kan.” Han satt och mindes hur vargen hade njutit av sin stora språngförmåga, att gång på gång kasta sig ner med sin kraftfulla kropp, men nu var kroppen borta. Och det för några ynkliga djurs skull, som ändå bara skulle bli slaktade och uppätna. Djur utan styrka som aldrig gjorde några språng, som inte kände någon stolthet över sina kroppar. Men å andra sidan, om man såg det positivt, så fick de där djuren streta vidare. Och den svartvita vargen hade aldrig klagat, han hade inte sagt något ens när de sköt honom. Han hade fortfarande haft klorna djupt i sitt byte. Till ingen nytta. Förutom att det var det han gjorde och han gillade det. Det enda sättet att leva. Det enda han kunde. Och de fick honom till sist.
”Här är vargen!” utbrast Thelma, och hoppade omkring med klumpiga rörelser. ”Aoo, aoo!” Hon försökte hugga tag i saker och missade, och han såg förskräckt att det var något fel med henne. Han såg det för första gången och undrade förfärat hur det var möjligt, att hon hade någon sorts handikapp.
Han sa: ”Du är ingen varg.”
Men ändå, där hon famlade och skuttade, snubblade omkring, ändå, insåg han, fanns handikappet kvar. Han undrade hur det var möjligt att…
Ich unglücksel’ger Atlas! Eine Welt,
Die ganze Welt der Schmerzen muss ich tragen,
Ich trage Unerträgliches, und brechen
Will mir das Herz im Leibe.
…något så sorgligt kunde existera. Han gick därifrån.
Bakom honom fortsatte hon att leka. Hon snubblade och ramlade omkull. Hur skulle det kännas att vara så där? undrade han.
Han vandrade genom korridoren i jakt på dammsugaren. De hade sagt åt honom att han måste dammsuga det stora lekrummet noggrant där barnen tillbringade större delen av dagen.
”I änden av korridoren till höger.” En person pekade. Earl.
”Tack, Earl”, sa han.
När han kom fram till en stängd dörr tänkte han först knacka, men så öppnade han den i stället.
Inne i rummet stod en gammal kvinna och höll i tre gummibollar, jongleringsbollar. Hon vände sig mot honom, med det gråa stripiga håret hängande över axlarna och ett nästan helt tandlöst flin. Hon hade vita knästrumpor och tennisskor på sig. Insjunkna ögon, såg han, insjunkna ögon, flinande tom mun.
”Kan du det här?” väste hon, och kastade upp alla tre bollarna i luften. De föll ner, träffade henne, föll studsande till golvet. Hon böjde sig ner, skrattande och spottande.
”Nej, det kan jag inte”, sa han och stod där helt förskräckt.
”Det kan jag.” Den taniga gamla figuren höjde bollarna, det knäppte i lederna när hon rörde sig, hon kisade och försökte igen.
En annan person uppenbarade sig i dörröppningen och ställde sig bredvid Bruce för att titta på.
”Hur länge har hon övat?” sa Bruce.
”Ett bra tag.” Personen ropade: ”Försök igen. Du kan det nästan!”
Den gamla kvinnan kacklade till och böjde sig fumlande för att plocka upp bollarna igen.
”En ligger där borta”, sa personen bredvid Bruce. ”Under nattduksbordet.”
”Åhhhh” rosslade hon.
De såg på medan den gamla kvinnan försökte om och om igen, tappade bollarna, plockade upp dem, siktade noga, balanserade, kastade dem högt upp i luften och sedan hukade sig när de regnade ner, träffade henne i huvudet ibland.
Personen bredvid Bruce sniffade och sa: ”Donna, det är bäst du går och tvättar dig. Du är smutsig.”
Bruce utbrast förfärat: ”Det där är inte Donna. Är det Donna?” Han höjde huvudet för att stirra på den gamla kvinnan och uppfylldes av en oerhörd skräck, någon sorts tårar syntes i den gamla kvinnans ögon när hon mötte hans blick, men hon skrattade, skrattade medan hon kastade bollarna mot honom, försökte träffa. Han duckade.
”Nej, Donna, gör inte så”, sa personen bredvid Bruce. ”Kasta inte på folk. Försök göra som de gjorde på TV, du vet, fånga dem och kasta upp dem igen. Men gå och tvätta dig nu, du luktar illa.”
”Okej”, sa den gamla kvinnan lydigt och skyndade iväg, liten och krokig. Hon lämnade kvar de tre gummibollarna som fortfarande rullade runt på golvet.
Personen bredvid Bruce stängde dörren, och de gick iväg genom korridoren. ”Hur länge har Donna varit här?” sa Bruce.
”Länge. Sen innan jag började här, och det är sex månader sen. Hon började lära sig jonglera för ungefär en vecka sen.”
”Då är det inte Donna”, sa han. ”Om hon har varit här så länge. För jag kom hit för en vecka sen bara.” Och dessutom, tänkte han, så skjutsade Donna hit mig i sin MG. Det kommer jag ihåg, för vi var tvungna att stanna för att hon behövde fylla på kylarvätska. Och då såg hon bara bra ut. Med sorgsna ögon, mörk och tyst och samlad i sin lilla skinnjacka, sina stövlar, med handväskan där det hänger en hartass och dinglar. Sån som hon alltid är.
Sedan fortsatte han att leta efter dammsugaren. Allt kändes mycket bättre. Men han förstod inte varför.