Bruce sa: ”Skulle jag kunna jobba med djur?”
”Nej”, sa Mike, ”jag tror jag ska placera dig på en av våra odlingar. Jag vill försöka låta dig jobba med växter ett tag, i några månader. Ute i det fria, där du får röra marken. Vi har hållit på och försökt nå upp till himlen alldeles för mycket på sista tiden, med alla raketer och rymdsonder. Jag vill att du ska pröva på –”
”Jag vill vara med nåt som lever.”
Mike förklarade: ”Marken lever. Jorden lever fortfarande. Du kan få bättre hjälp där ute. Har du några erfarenheter av jordbruk? Frön och odling och skörd?”
”Jag jobbade på kontor.”
”Du kommer att vara utomhus från och med nu. Om din tankeförmåga ska komma tillbaka måste det hända helt naturligt. Du kan inte tvinga dig själv att börja tänka igen. Du kan bara fortsätta att jobba, med att plöja, så och skörda våra grönsaksodlingar – som vi kallar dem – eller bekämpa insekter. Det håller vi på mycket med, att ta död på insekter med rätt typ av sprej. Fast vi är väldigt försiktiga med besprutningen. Den kan göra mer skada än nytta. Den riskerar inte bara att förgifta växterna och marken, utan personen som använder den också. Fräta sönder hjärnan. Som på dig”, tillade han.
”Okej”, sa Bruce.
Du har också blivit besprutad, tänkte Mike medan han sneglade på honom, så du har förvandlats till en insekt. Spruta gift på en insekt så dör den, bespruta en människa, bespruta hans hjärna, så blir han en insekt som rasslar runt i cirklar för all framtid. En reflexmaskin, som en myra. Som upprepar den sista instruktion han fått.
Inget nytt kommer nånsin att tränga in i hans hjärna, tänkte Mike, för den hjärnan är borta.
Och med den, personen som blickade ut en gång i tiden. Som jag aldrig kände.
Men kanske, om man placerar honom på rätt ställe, i rätt läge, så kan han fortfarande titta ner, och se marken. Och inse att den finns där. Och sätta något levande, något som är avskilt från honom själv. Så att det kan växa.
Eftersom det är vad han, eller den, inte kan göra längre, den här varelsen bredvid mig har dött, och kan därför aldrig växa igen. Den kan bara gradvis vittra sönder, tills det som återstår också är dött. Och sen kör vi bort resterna.
Det finns inte mycket till framtid, tänkte Mike, för nån som är död. Det enda som finns, vanligtvis, är det förflutna. Och för Arctor-Fred-Bruce finns inte ens det förflutna, bara det här.
Bredvid honom, medan han körde personalbilen, satt den hopsjunkna figuren och vaggade. Som om bilen skakade liv i honom.
Jag undrar, tänkte han, om det var New-Path som gjorde det här med honom. Skickade ut ett ämne som gjorde honom sån här, för att göra honom sån här så att de i slutändan skulle få honom tillbaka?
För att bygga upp sin egen civilisation mitt i kaoset, tänkte han. Om man verkligen kan kalla det ”civilisation”.
Han visste inte. Han hade inte varit tillräckligt länge på New-Path. Deras övergripande mål, hade verkställande direktören talat om vid ett tillfälle, skulle avslöjas för honom först när han varit anställd i ytterligare två år.
Dessa mål, hade verkställande direktören sagt, hade inget med drogrehabilitering att göra.
Ingen annan än Donald, den verkställande direktören, visste var finansieringen av New-Path kom från. Pengarna fanns där alltid. Jodå, tänkte Mike, det finns förstås mycket pengar i att tillverka Substans D. Ute på diverse avlägsna odlingar på landsbygden, i små verkstäder, i ett flertal anläggningar som kallades ”skolor”. Pengar i att tillverka det, distribuera det, och till sist sälja det. Åtminstone tillräckligt för att New-Path skulle kunna finansieras, växa och grönska – och mer därtill. Tillräckligt för diverse långsiktiga mål.
Beroende på vad New-Path hade för avsikter.
Han visste något – den federala drogbekämpningsmyndigheten visste något – som i stort sett inga andra människor, inte ens polisen, kände till.
Substans D, liksom heroin, var organiskt. Inte en labbprodukt.
Så han menade både ett och annat när han tänkte, som han så ofta gjorde, att alla de där inkomsterna mycket väl skulle räcka för att New-Path skulle kunna finansieras – växa och grönska.
De levande, tänkte han, borde aldrig utnyttjas för de dödas syften. Men de döda – han sneglade på Bruce, den tomma gestalten i sätet bredvid – borde om möjligt utnyttjas för att hjälpa de levande.
Det, funderade han, är livets lag.
Och de döda, om de hade några känslor, skulle kanske må bättre av det.
De döda, tänkte Mike, som fortfarande kan se fast de inte kan förstå, de är vår kamera.