Under diskhon i köket hittade han en liten benflisa, nere bland lådorna med diskmedel och borstar och hinkar. Den såg ut att komma från en människa, och han undrade om det var Jerry Fabin.
Det fick honom att minnas en händelse för länge sedan, tidigare i hans liv. En gång i tiden hade han bott med två andra och ibland hade de skämtat om att de hade en råtta [rat=slang för tjallare. Övers anm.] som hette Fred som bodde under diskhon. Och om de blev riktigt panka nån gång, sa de till folk, skulle de bli tvungna att äta upp stackars Fred.
Det här kanske var en av hans benflisor, råttan som hade bott under deras diskho, som de hade hittat på för att få lite sällskap.
Han hörde dem prata i sällskapsrummet.
”Den här snubben var mer utbränd än han verkade. Jag märkte det. Han körde upp till Ventura en dag, åkte runt överallt där uppe för att leta efter en gammal polare inåt landet nånstans åt Ojai till. Kände igen huset fast han inte visste numret, stannade och frågade dem som bodde där om han kunde träffa Leo. ’Leo är död. Ledsen att du inte visste det.’ Så då sa snubben: ’Okej, då kommer jag tillbaka på torsdag’. Och så körde han iväg, körde tillbaka nerför kusten, och jag antar att han åkte tillbaka igen nästa torsdag för att träffa Leo. Vad säger ni om det?”
Han lyssnade medan de pratade, drack sitt kaffe.
” – funkar, det finns bara ett enda nummer i telefonkatalogen, man ringer det numret oavsett vem man vill ha tag på. Sida efter sida med samma nummer… Jag snackar om ett fullständigt utbränt samhälle nu. Och i plånboken har man det numret, numret, nedkrafsat på olika lappar och kort, för olika människor. Och om man glömmer det numret kan man inte ringa nån alls.”
”Man skulle kunna ringa nummerupplysningen.”
”Det är samma nummer.”
Han lyssnade vidare, det var intressant, det här stället de pratade om. När man ringde var numret ur funktion, och om det inte var det så sa de: ”Ursäkta, du har fel nummer”. Så man ringde igen, samma nummer, och då kom man fram till personen man ville prata med.
När man gick till doktorn – det fanns bara en, och han var specialiserad på allting – så fanns det bara en medicin. När han hade ställt diagnosen skrev han ut medicinen. Man tog med receptet till apoteket för att hämta ut det, men apotekaren kunde aldrig läsa vad doktorn hade skrivit, så han gav en det enda piller han hade, vilket var aspirin. Och det botade vad det än var man hade.
Om man bröt mot lagen fanns det bara en enda lag, som alla bröt mot om och om igen. Snuten skrev noggrant ner alltihop, vilken lag, vilken överträdelse varje gång, alltid samma. Och man fick alltid samma straff om man bröt mot lagen, oavsett om det handlade om att gå mot rött eller landsförräderi, straffet var döden, och det fanns de som propagerade för att man skulle avskaffa dödsstraffet, men det var omöjligt, för då skulle det inte finnas något straff alls, för att gå mot rött eller någonting. Så det fanns kvar och till sist blev samhället fullständigt utbränt och dog ut. Nej, inte utbränt – det hade redan hänt dem allihop. De tynade bort en efter en, när de bröt mot lagen, och liksom bara dog.
Han tänkte: Jag antar att när folk fick höra att den sista av dem hade dött så sa de: Jag undrar hur de där människorna var egentligen. Få se nu – ja, alltså, vi får komma tillbaka på torsdag. Fastän han inte var helt säker skrattade han, och när han sa det högt skrattade alla andra i sällskapsrummet också.
”Riktigt bra, Bruce”, sa de.
Det där blev ett sorts återkommande skämt sedan. När någon där på Samarkand House inte begrep något eller inte kunde hitta det han hade blivit skickad att hämta, en rulle toalettpapper kanske, så sa han: ”Ja, alltså, jag får väl komma tillbaka på torsdag då.” Oftast fick Bruce äran för det. Hans ord. Som en komiker på TV som sa samma replik om och om igen varje vecka. Det blev populärt på Samarkand House och betydde något för dem allihop.
Senare, under Spelet en kväll, när de i tur och ordning uppmärksammade var och en för vad de hade fört med sig till New-Path, som koncept till exempel, så sa de att han hade fört med sig humorn. Han hade haft med sig en förmåga att se det lustiga i saker och ting oavsett hur dåligt han mådde. Alla i ringen applåderade, och när han förskräckt tittade upp såg han hela cirkeln av leenden, allas ögon som var varma av uppskattning, och ljudet av deras applåder stannade kvar hos honom ett bra tag, i hjärtat.