Skannad i dunklet skiljer sig från alla Philip K Dicks övriga 43 vuxenromaner. Manuskriptets tillkomst sträckte sig från våren 1973 fram till hösten 1975. När boken väl hittat ett förlag och utkom 1977 blev den Dicks trettioandra publicerade roman. Tre till skulle följa före hans död. (Postumt har ytterligare sju kommit, en roman är fortfarande opublicerad.)
Skannad i dunklet publicerades som science fiction, men de spekulativa inslagen i den är mycket få och spelar knappast någon betydelsefull roll, vare sig för bokens handling eller tema. Nominellt utspelas boken i framtiden, närmare bestämt i juni 1994. Den drog handlingen kretsar kring är nominellt fiktiv och kallas ”substans D”, eller ”långsam död”, ibland bara ”död” eller ”D”. Och i romanen använder huvudpersonen en ”scramble suit”, en distorsionsdräkt som förändrar hans utseende till oigenkännlighet. Men dessa inslag fördes i huvudsak in sent i manuskriptet, sedan förlaget Ballantine fått option på boken och liksom Dick själv kommit fram till att den måste revideras för att gå att sälja till hans normala science fiction-läsande publik. I originalversionen utspelades romanen åren innan den skrevs; tydligen var det förläggaren Judy-Lynn del Rey som föreslog att den kunde förläggas till en nära framtid och som övertygade Dick om att utveckla den utseendeförändrande dräkten.
Men i själva verket är romanen nästan helt självbiografisk. Som framgår redan av författarens eget efterord är personerna i den inspirerade av eller synteser sammansatta av människor Dick kände under början av 1970-talet, och skildringen av drogberoende och drogers inverkan på människan återgår odiskutabelt på Dicks egna erfarenheter under samma tid.
I en intervju frågar Paul Williams: ”Så fram till då skrev du i någon utsträckning allt medan du gick på speed? Eller är det en överdrift?” Dick svarar: ”Nej, det är ingen överdrift. Det stämmer. Skannad var den första hela roman jag skrev [efter att ha slutat med drogerna], jag började på den och upptäckte att jag jobbade precis som jag gjort när jag tog amfetamin –jag skrev i otroligt långa pass, åt väldigt lite, sov nästan inte alls –”
Enligt hans egen utsago skrev Dick Skannad i dunklet på cirka två månader. Det första utkastet var enligt hans anteckningar klart den 14 april 1973. Men hans dåvarande fru Tessa säger att hon därefter tillsammans med Dick ägnade nästan tre år åt att mellan andra projekt gå igenom och skriva om boken. Att arbetet pågick under lång tid bekräftas av att slutmanuskriptet anlände till Dicks litterära agent först den 29 augusti 1975.
I tidernas fullbordan, 2006, blev boken dessutom en av de bästa av de vid det här laget femton långfilmer som baserats på Dicks verk. Filmen A Scanner Darkly är skriven och regisserad av Richard Linklater och har Keanu Reeves, Winona Ryder, Robert Downey jr och Woody Harrelson i huvudrollerna, men bara nätt och jämnt igenkännbara; Linklater spelade först in filmen och omvandlade den därefter med animeringsrotoskopi till en flytande overklig dystopisk mardröm som mycket nära följer romanens hallucinatoriska berättelse.
Dags för en kort återblick.
Philip Kindred Dick föddes den 16 december 1928 i Chicago, Illinois, tjugo minuter före tvillingsystern Jane. Barnen föddes sex veckor för tidigt. Den dag som beräknats för förlossningen dog Jane av undernäring. Efter Janes död låg Philip flera veckor i kuvös.
1929 lämnade familjen Chicago och bodde först i Colorado, sedan i norra Kalifornien. Joseph Edgar Dick var jordbrukskonsult, senare lobbyist åt köttindustrin och flyttade med arbetsuppgifterna. 1936 hamnade han i Reno i Nevada. Den gången vägrade hans fru att följa med. Dorothy vann vårdnadstvisten och flyttade med Philip till Washington D C, där han gick andra och tredje året i skolan. 1938 återvände de till Kalifornien och bosatte sig i Berkeley. Där började Dick läsa science fiction och gick 1947 ut high school. 1948 blev han vid 19 av med oskulden och gifte sig omgående med flickan, Jeanette Marlin, men äktenskapet bestod bara från maj till november. 1949 skrev han in sig vid universitetet, men stannade bara i ett par månader. I allt väsentligt blev Dick autodidakt. Han läste historia, psykologi, filosofi och zoologi och blev övertygad om att existens grundas i människors subjektiva perceptioner, som inte behöver motsvara någon yttre verklighet. Det fick honom att uppfatta tillvaron som en förlängning av Gud, och ledde i kombination med hans senare läsning av Platon till slutsatsen att världen inte är i konkret innebörd verklig och att det är omöjligt att avgöra om den faktiskt existerar.
Skrev gjorde Dick sedan tolv års ålder, och science fictionintresset styrde inriktningen. Men han blev också fängslad av klassisk musik och arbetade från 1944 till 1952, först sporadiskt men från 1948 regelbundet, åt Herb Hollis, som drev både radiostationen University Radio och skivbutiken Art Music i San Francisco. I juni 1950 gifte sig Dick för andra gången, nu med Kleo Apostolides; det äktenskapet höll i drygt åtta år. 1951 sålde han en första novell och året därpå publicerades den och tre andra. Han slutade hos Hollis och blev heltidsförfattare. 1953 publicerades femton noveller, 1954 fjorton. Samma år sålde han också en roman, den sjätte han skrivit. Återstoden av hans liv bestod av ändlöst skrivande – skönlitteratur, brev, dagböcker, vidlyftiga filosofiska och religiösa traktat.
Äktenskapen blev flera. Han fick en dotter med sin tredje fru, Ann Williams Rubinstein. De var gifta från 1959 till 1965. Nästa dotter föddes i äktenskapet med Nancy Hackett, från 1966 till 1972, en son i det med Leslie ”Tessa” Busby, 1973 till 1977. Men de fem äktenskapen var bara några av Dicks många passionerade relationer, präglade av uppslitande brytningar, manisk arbetslust och nattsvarta depressioner. Hans amfetaminberoende har ofta diskuterats; hans fascination för psykedeliska droger är inte heller någon hemlighet.
Amfetamin använde Dick för att orka skriva ibland dygnet runt; andra droger för att motverka sina depressioner och undkomma sin ångest. Han led av både agorafobi och klaustrofobi, hade svårt för främmande personer, pendlade dramatiskt i humöret och tyckte illa om att resa. Bara fyra gånger i sitt vuxna liv lämnade han Kalifornien. Två av gångerna var han gäst vid science fiction-kongresser: i Vancouver i Canada 1972, då han omedelbart efter kongressen försökte begå självmord och därefter skrev in sig på en drogrehabiliteringsklinik, sedan i Metz i Frankrike 1977.
Från 1938 bodde Dick i San Francisco-regionen: i San Francisco, Berkeley, Point Reyes Station, Oakland, San Rafael. Hans paranoida drag underblåstes av hans politiska engagemang. Dick anslöt sig 1967 till Writers and Editors War Tax Protest, vars undertecknare lovade att vägra betala den del av inkomstskatten som gick till kriget. De som deltog i protesten utsattes av skattemyndigheterna för särbehandling och återkommande granskningar. I Dicks fall konfiskerades också hans bil, och han betraktade sig som förföljd av staten.
I november 1971 drabbades Dick av inbrott. Stereon var borta och det arkivskåp där han förvarade sina manuskript hade sprängts. För en författare med paranoida drag var det ingen förvånande upptäckt. Vem som låg bakom inbrottet har aldrig klarlagts. Polisen misstänkte de svarta pantrarna; Dick misstänkte staten, högerextremisterna John Birch Society eller möjligen utomjordiska agenter. Hur som helst hade han blivit förvissad om att han verkligen var utsatt för en konspiration. Efter resan till Vancouver 1972 vågade han inte bo kvar i norra Kalifornien utan hyrde en lägenhet i Fullerton, söder om Los Angeles. Där och i närbelägna Santa Ana bodde han under resten av livet. Efter några månader träffade han 18-åriga ”Tessa” Busby, som omedelbart flyttade in och blev hans sista fru. När de separerade 1976 försökte Dick återigen begå självmord. Men nya flickvänner dök upp i en aldrig sinande ström; den allra sista, platoniska, blev 15-åriga Kris Hummel i Oregon, som Dick korresponderade och talade i telefon med under de sista veckorna av sitt liv. Han dog den 2 mars 1982 av en hjärtattack på sjukhuset där han vårdades efter en stroke.
Vi återvänder till början av 1970-talet. Även om äktenskapet inte upplöstes förrän 1972 hade Nancy lämnat Dick redan i mitten av 1970. Dick bodde ensam kvar i huset vid Hacienda Way i Santa Venetia, började umgås med hemlösa i trakten och erbjöd några att bo hos honom. I två år levde han i kollektiv med oftast betydligt yngre och nästan alla drogberoende personer; under denna tid sinade hans produktivitet och mellan Flow My Tears, the Policeman Said, avslutad 1970, och Skannad i dunklet skrev han såvitt känt ingenting. I stället blev hans amfetaminbruk okontrollerat och hans umgänge bestod så gott som fullständigt av de hemlösa drogmissbrukare han givit en fristad. Det är dem och Dick själv vi möter i Skannad i dunklet, romanen han skrev i frenesi för att frigöra sig från vad som sannolikt var den svåraste period han genomlevt. Läs hans efterord.
Genom hela Dicks författarskap löper återkommande teman – som man i hans fall kanske lika gärna kan kalla besattheter, eftersom de i hög utsträckning är direkt förknippade med hans egna upplevelser och försök att komma tillrätta med både upplevelserna och hans fobier – där det mest centrala är ovissheten om världens egentliga beskaffenhet. Är det vi ser omkring oss verkligt, eller ett sken som döljer något väsensskilt annorlunda? Nära förknippat med den frågan är identitetstemat, som kan ses som en variant av samma fundamentala ovisshet. Vilka är vi själva? Känner vi ens igen oss om vi skulle ställas öga mot öga med oss själva? Är våra närmaste de vi tror att de är, eller något annat, okänt, kanske hotfullt eller ofattbart? Den ovissheten gränsar till både den paranoia som utmärkte Dick själv, och till den schizofreni han gradvis utvecklade genom sitt amfetaminberoende. Men redan i tidiga noveller uttryckte han ibland oförglömligt skräcken för främlingen inom oss, kanske mest känt i verk som ”Impostor” (1953) och ”The Father-thing” (1954).
I Skannad i dunklet kastas läsaren rakt in i en värld där ingenting är vad det tycks vara, ingen av personerna upplever samma verklighet som de andra, och där romanens centralgestalt har minst två identiteter, så skilda från varandra att de blir skoningslösa antagonister. Världen är hallucinationer och dolda konspirationer; behandlingshemmen för drogoffer ingår i ett nätverk av drogproducenter; langaren är samtidigt agent för narkotikapolisen och drogoffren bekostar sitt missbruk genom att spionera på sig själva. Här är vi framme vid ett tredje tema, så intimt förknippat med de båda andra att de ofta flyter samman: frågan om gränsen mellan förnuft och vanvett, mellan övertygelsen om att vara förföljd och sjuklig förföljelsemani. Att den frågan upptog Dick är knappast förvånande. Hans egna fobier, tvångsföreställningar, manodepressiva personlighet, drogmissbruk, självmordsförsök, relationsproblem och så småningom allt fastare övertygelse om att han i själva verket levde i en parallell värld som fortfarande dominerades av det romerska imperiet fick många i hans närhet att uppfatta honom som i någon bemärkelse sinnessjuk. Samtidigt ägde Dick en analytisk intelligens som lät honom diskutera också sina egna vanföreställningar i abstrakta, kliniska eller filosofiska termer. Ungefär som han låter romangestalterna i Skannad i dunklet lugnt diskutera hur deras egna personligheter och mentala processer bryts ner av drogen de använder, och hur de försöker bedöma hur långt de själva har kvar innan de ohjälpligt har förstört sina egna förnuft.
Inte fullt lika påtagligt i just den här romanen som i många andra av Dicks verk, från tidiga korta texter som ”Second Variety” (1953) och ”Minority Report” (1956) till flera av hans bästa romaner som Mannen i det höga slottet (1962) och Dr. Bloodmoney (1965), är ett ytterligare återkommande tema: den paniska rädslan för utplåning, mental eller fysisk, i händerna på en ondskefull eller oduglig överhet. Skräcken för och hatet mot den självrättfärdiga och likgiltiga makten löper som en röd tråd genom Dicks verk. Inte sällan förenas detta med något av hans andra teman. Kanske är det genom maktens ingripande vi hålls omedvetna om vår egen identitet, som i ”We Can Remember It for You Wholesale” (1966). Kanske är det i syfte att utplåna yttre fiender som makten skapar vapen som utan att vi anar det vänds mot oss själva, som i ”Second Variety”. Kanske är det bara dagshumöret eller ett tärningskast som avgör om något av maktens redskap beslutar sig för att med ett pennstreck utplåna oss eller låta oss leva, som i Mannen i det höga slottet. I Skannad i dunklet är de självförgörande hedonisterna i några fall samtidigt själva maktens redskap, vända mot sig själva; identiteternas spegelspel blir samtidigt ett maskspel där janusansiktet uttrycker både överhetens brutala likgiltighet och undersåtens maktlöshet.
I Skannad i dunklet möter vi Philip Dick själv primärt i romanens centralgestalt Bob Arctor, mannen som inser att han avskyr sin medelklasstillvaro i förortens sovstad och byter den mot friheten på gatorna, bland hippies, hemlösa och knarkare. Men Arctor är i hemlighet samtidigt Fred, agent vid narkotikapolisen, som genom ett byråkratiskt misstag fått uppdraget att övervaka Bob Arctor. Bob är en tung missbrukare av romanens fiktiva drog, substans D, men hans missbruk påverkar självfallet också agent Fred; skildringen av hans gradvisa mentala sammanbrott i schizofreni är suverän, och förebådar i själva verket Philip K Dicks senare liv och verk.
1974 ansåg sig Dick uppleva en rad visioner som han uppfattade som ett möte med ett gudomligt väsen – denna Dicks upplevelse finns för övrigt mästerligt framställd i tecknad form av Robert Crumb, vars ”The Religious Experience of Philip K. Dick” publicerades i undergroundserietidningen Weirdo nr 17, 1986 – och som han försökte uttolka i sina tre sista romaner och i de bara delvis publicerade filosofiska och uppenbarelsebetonade verk han skrev. Upphovet till visionerna kallade han för VALIS (”Vast Active Living Intelligence System”), och hans krampaktiga försök att förstå och tolka dem i sina texter har fått många läsare att hylla Dick som en modern mystiker, en författare på jakt efter en syntes mellan en teknologisk värld och en högre andlig verklighet.
Sanningen är förmodligen en annan. Skannad i dunklet skildrar Dicks amfetaminpsykos och mentala sammanbrott, som fortsatte åren efter att boken skrevs och slutade med självmordsförsök och frivillig inläggning på ett vårdhem i Kanada. Kort därefter genomgick Dick en operation och sövdes med tiopental. Det var omedelbart därefter han upplevde VALIS-visionerna. Tillsammans ger oss Skannad i dunklet och de två följande romanerna VALIS och The Divine Invasion en klar och djupt skakande bild av ett utdraget mentalt sammanbrott som sätts igång av svårt drogmissbruk och förvärras av Dicks personliga fobier och sjukliga misstänksamhet. Philip Dicks romaner kan ge oss insikter, och hans tidigare verk har mycket att säga om vår relation till varandra, vår tid och vår värld. Men insikterna i hans sista böcker handlar kanske inte om någon högre verklighet eller några mystiska uppenbarelser, utan om hur bräckligt vårt liv och vårt förnuft är, och om hur lätt våra egna ogenomtänkta val kan få oss att falla ner i psykosens och vansinnets mörker.
På så sätt är Skannad i dunklet den roman Dick skrev på tröskeln mellan sitt tidigare mer än tjugoåriga produktiva, maniska men medvetna och kontrollerade författarskap, och de följande få årens lika maniska men inte längre rationella sökande efter förklaringar till de visioner hans misshandlade psyke inte längre förmådde avfärda som illusoriska. Men här lyckas han, kanske för sista gången, gestalta sin besatthet, sina återkommande teman och sina upplevelser kontrollerat och med stor kraft. Det är en roman om uppror som övergår i underkastelse, men Dick lyckas få oss att liksom hans romangestalter omfamna upproret och samtidigt inse underkastelsens ofrånkomlighet. Ingen av romanens centralgestalter är fri från den paranoia som också var Dicks, men gradvis tvingar han också läsaren att inse att den i själva verket är rimlig och till och med nödvändig. I romanens värld är verkligen alla ständigt bevakade, registrerade, misstänkta. Att de svarar med att bete sig som om de vore bevakade, registrerade och misstänkta är inte bara begripligt utan till och med nödvändigt. Och vad säger att inte också vi som läser romanen på samma sätt hela tiden är övervakade.
”Visste jag vad en hallucination var, skulle jag veta vad verklighet är”, skrev Dick i essän ”Will the Atomic Bomb Ever Be Perfected, and if so, What Becomes of Robert Heinlein?” (i fanzinet Lighthouse nr 14, oktober 1966). I Skannad i dunklet kastas läsaren från första sidan in i en tillvaro där ingen gräns existerar mellan hallucination och verklighet. Vi upplever den först genom Jerry Fabin, som vet att hans hud och inälvor är fulla av krälande bladlöss som han försöker bli av med genom att spruta insektsmedel över sig, duscha och samla ihop lössen. Synvinkeln ändras. Vi får ta del av andra verkligheter, andra upplevelser, var och en lika oemotsäglig som Jerry Fabins, var och en i hög utsträckning unik och olik de andra personernas. När så småningom Robert Arctor/agent Fred träder fram som centralgestalt i berättelsen är hans dilemma än värre: han lever inte i en utan i två verkligheter, som drogaren Robert och som knarkspanaren Fred. Robert är själv drogberoende och lever i symbios med de andra laglösa. Fred är naturligtvis inte drogberoende utan observerar och bevakar dem som är det i syfte att upprätthålla lagen. Men smittas Fred av Roberts drogande? Påverkas Roberts beteende av Freds avståndstagande? Vilken av de två verkligheterna är den ”verkliga”? Men, skriver Dick: ”För sig själv tänkte Bob Arctor: Hur många Bob Arctor finns det egentligen? En besynnerlig, flippad tanke. Två stycken som jag kan komma på, tänkte han. Den som kallas Fred, som kommer att övervaka den andre, som kallas Bob. Samma person. Eller är det det? Är Fred verkligen samma person som Bob? Vet nån det? Om nån visste skulle det vara jag, för jag är den ende i världen som vet att Fred är Bob Arctor. Men, tänkte han, vem är jag? Vilken av dem är jag?”
Arctors, och Dicks, fråga besvaras aldrig. Ger Skannad i dunklet någon antydan till svar är det bara det som Dick själv hade kommit fram till när han skrev romanen: svaret finns inte i den själsliga natt drogerna leder in i. Men frågan kvarstår och är i själva verket relevant för oss alla, eftersom vi alla är lika kluvna som Bob/Fred. Vi är vårt yttre jag, som agerar och interagerar, talar och är synligt för omvärlden, men som på något plan alltid samtidigt är en aktör, spelar en roll. Glöm inte drogaren Robert Arctors efternamn, som knappast är slumpmässigt valt; Dick låter honom till och med kommentera det själv: ”I det manus som filmades var han själv tvungen att alltid behålla huvudrollen. Arctor, Actor, Aktör, tänkte han. Bob Aktören som alla är ute efter, själva stjärnan i filmen.”
Men samtidigt är vi också vårt inre jag, det som iakttar oss själva medan vi interagerar med yttervärlden, det som värderar och bedömer, applåderar eller förfasar sig, och inte minst det som konstruerar vår egen livshistoria, lägger till rätta, ursäktar, förklarar, förskönar och slätar över, arrangerar orsaker och verkan och ser till att vi kan fortsätta att betrakta oss som värdiga huvudpersoner i berättelsen om vårt eget liv. Vilken av de båda är vårt verkliga jag? Vilken är det som existerar i verkligheten och vilken är den illusion vi behöver för att orka leva?
Eller, för att återigen citera Philip K Dick, den här gången ur hans föredrag ”The Android and the Human” vid Vancouver Science Fiction Convention, University of British Columbia, 1972, kort innan han började skriva Skannad i dunklet: ”Jag har aldrig haft särskilt höga tankar om det som brukar kallas för ’verkligheten’. För mig är verkligheten inte i första hand något man uppfattar utan något man tillverkar. Och man tillverkar den snabbare än den tillverkar en själv.”
John-Henri Holmberg