”Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.”
UPPENBARELSEBOKEN
”Skräcken! Skräcken!” väser Joseph Conrads döende romanfigur Kurtz i Mörkrets hjärta. En kommentar till kolonialismens Kongo som är lika drabbande på 2000-talet.
Medan världen stått mer eller mindre handfallen har hundratusentals kvinnor i det centralafrikanska landet drabbats av ett sexuellt våld som trotsar all beskrivning. Världens största FN-insats har misslyckats med att skydda Kongos civila. Tvärtom har FN stött en regim vars armé deltar i tortyr, våldtäkter och mord på värnlösa.
Den typiska berättelsen handlar om en familj på vars dörr gerillan knackar mitt i natten. Männen mördas om de är hemma, ofta genom tortyr, men först efter att de tvingats bevittna gruppvåldtäkter på kvinnorna. Dessa utsätts dessutom för grövsta tänkbara övergrepp, med knivar, skjutvapen, glödande pinnar, eller förs bort för att användas som sexslavar i djungelns kaotiska gerillaläger.
Hittills har de skändade kongolesiska kvinnorna i stor utsträckning blivit förskjutna av sina familjer och samhällen. Mannen till en våldtagen hustru får dels bära på skammen att inte ha kunnat skydda henne, dels höra glåporden om att han ”delar säng med Interahamwe”, alltså gerillan. I kombination med rädslan för aids leder det vanligen till att kvinnorna blir utstötta ur gemenskapen.
”Det första jag insåg när jag konfronterades med fenomenet var att våldtäkterna inte har något med sex att göra”, säger doktor Denis Mukwege, som behandlat över femtio tusen kvinnor på Panzisjukhuset i Bukawo.
”Det handlar helt enkelt om att förstöra samhället. Ändå talar världen om övergreppen som vanliga våldtäkter, som något man får räkna med i krig. Först och främst handlar det alltså om att se klart på problemet.”
”Med tiden har jag upptäckt ett mönster”, berättar Mukwege. ”Om en hel grupp av män till exempel skjuter kvinnor i vaginan på ett sådant sätt att de inte dör, då är det ingen slump. Varje gäng har utvecklat sina egna metoder. Detta är organiserat och genomtänkt, en militär strategi. Rötterna till fenomenet finns utanför Kongo, och om vi misslyckas här kommer det att bli hela världens problem. Strategin är nämligen både billig och effektiv, precis som massvåldtäkterna var under den etniska rensningen i Bosnien.”
”Detta är ett slags folkmord, och måste erkännas som sådant. En halv miljon kvinnor utan armar hade blivit en stor sak i världens massmedier, för att inte tala om en halv miljon pojkar. Men här handlar det om kvinnors underliv och själar, och det går inte att fläka ut på samma sätt. Därför måste vi bryta tystnaden, förstå att det sexuella våldet är ett massförstörelsevapen och sedan stoppa det.”
Sommaren 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution nummer 1820, om att definiera sexuellt våld och våldtäkt som krigsbrott. Resolutionen var en fortsättning på nummer 1325 från år 2000. Trots att frågan om kvinnors utsatthet, inte minst i samband med konflikter, har stått högt på dagordningen sedan kvinnokonferensen i Peking 1995 och massvåldtäkterna under krigen på Balkan, har situationen i många länder blivit värre.
FN har under Ban Ki-moons ledning inte bara misslyckats med att hörsamma denna uppmaning, utan genom sin passivitet till och med bidragit till våldsvågen.
Enligt de ansvariga på Panzisjukhuset ligger FDLR-gerillan bakom 80 procent av våldtäkterna och tortyren av kvinnor, medan regeringssoldater står för resterande 20 procent. FDLR utgörs delvis av hutuextremister som flydde till Kongo efter att ha deltagit i folkmordet i Rwanda 1994 – ett annat av FN:s historiska misslyckanden. Världssamfundet bär alltså på en arvssynd som lever vidare i mörkrets hjärta.
Enligt rapporter från Human Rights Watch kan det styrkas att regeringssoldater i Kongo ligger bakom ett antal utstuderat grymma massakrer på civila, och våldtar kvinnor som anklagas för samröre med gerillan. Offrens berättelser är svåra att ta till sig. I Birger Thuresons bok De glömda kvinnornas röst möter man till exempel Charline Bukenowa, 13 år, som berättar:
”Jag var och hälsade på hos min moster som bor ganska långt hemifrån. Jag skulle arbeta lite på hennes åker och rensa maniok. Jag var ensam. Då kom det fem unga män ut ur skogen. Jag vet inte vilka de var. En av dem hade militärkläder, men inte de andra. De tog fast mig och stoppade gräs i munnen på mig, så att jag inte skulle kunna skrika, och så slet de kläderna av mig. Sedan våldtog de mig, en efter en. Jag blödde väldigt mycket. När de var färdiga och försvann ut i skogen igen låg jag bara där och blödde, jag kunde inte ta mig därifrån.”
Charline, som fram till den dagen hade varit duktig i skolan, blev utslängd av sina föräldrar efter attacken, för att hon vanärat familjen. Av en slump hamnade hon på Panzisjukhuset där hon fick hjälp.
Många berättelser är ännu värre, som den 48-åriga Nakangu Lorhagwas, vars son fick fingrarna avhuggna när han försökte skydda föräldrarna:
”När de var klara lyfte han sina händer mot himlen och ropade: ’jag dör, jag dör’. Han hade så fruktansvärt ont. När vår son höll händerna över huvudet skar de upp hans buk, och han föll ihop och blödde tills han dog mitt framför våra ögon … De slog oss hela tiden och förnedrade oss på det mest fruktansvärda sätt. Efter ett tag tvingade de min man att bryta isär mina ben medan de våldtog mig, alla sex, den ene efter den andre.”
Ett annat återkommande inslag är den sexuella tortyren, som exempelvis den 19-åriga Maua Songola utsattes för:
”Vi var fyra kvinnor från min by som greps samtidigt av soldaterna. Jag blev våldtagen av sex stycken. Mitt i byn. De turades om. Sedan lastade de tunga bördor på oss och tvingade oss att följa med till deras läger inne i skogen … Innan de övergav oss och försvann högg de grenar från träden och tände på, och så förde de in brinnande grenar i våra vaginor. Som en sista grym handling. Och för att vi aldrig mer skulle kunna föda barn. Det gjorde fruktansvärt ont.”
Inga-Britt Ahlenius besöker Kongos huvudstad i januari 2010 för att träffa OIOS-personalen på plats, hårt sysselsatta med att granska MONUC, FN:s största och mest riskutsatta mission. Precis som på Haiti möts hon av eskort och ett stort säkerhetspådrag. Kinshasa är en laglös stad där man, till skillnad från i exempelvis det auktoritärt och religiöst styrda Khartoum, inte kan röra sig fritt.
”Kinshasa är som ett fängelse”, säger en av Inga-Britt Ahlenius medarbetare. Man kan inte promenera fritt. Det är bara arbete som gäller. Inte ens den lokalt anställda personalen vågar resa utan eskort mellan arbete och bostad.
Ahlenius deltar i minneshögtiden i Kinshasa för FN:s offer för jordbävningen i Haiti. Hon möter och talar med sin revisorsassistent Watanga Lwangos familj – en åldrig pappa, fem bröder. Mamman, hustrun och de kvinnliga släktingarna lämnar inte sorgehuset förrän begravningen har ägt rum.
Den stora familjen med hustrun och två små barn har förlorat släktens försörjare. Det är hjärtskärande, och då handlar det bara om en av 101 omkomna FN-anställda, i sin tur färre än en tusendel av dödsoffren i Port-au-Prince.
Olyckor kommer sällan ensamma och drabbar främst de redan otursförföljda. Den gamla världens tragedier har länge spillt över på den nya världen, och nu spiller det tillbaka på mänsklighetens vagga, Afrika.
Ban Ki-moons första utlandsresa som generalsekreterare gick också till Kongo, där han landade den 27 januari 2007. Vid den tidpunkten fanns arton tusen FN-soldater i landet, och åttio hade fått sätta livet till. Vittnesmål talade om ofattbara grymheter i inbördeskriget. Förutom det sexuella våldet hade gerillan kokat och grillat människor levande. Även kannibalism förekom.
Ban Ki-moon hälsades med röd matta och av leende dignitärer. Han skakade hand med den kongolesiska nationalförsamlingens ordförande Vital Kamerhe, och berömde parlamentet för dess ansträngningar att upprätthålla demokrati, trots pressande omständigheter och en brutal historia.
Det angenäma intrycket varade dock inte länge. Inte ens generalsekreteraren kunde skärmas av från landets skriande fattigdom, med en genomsnittsinkomst på motsvarande fem tusen kronor om året och en medellivslängd på femtioett år.
FN-missionen i Kongo har varit den största pågående i världen, till en kostnad av tio miljarder kronor om året, liksom inbördeskriget har varit vår tids blodigaste konflikt. Trots att regeringen i Kinshasa står inför en ny våg av våld, trots att tjugo tusen blå baskrar inte förslog för att stabilisera landet, varslades FN-styrkan 2010 om att lämna Kongo.
President Joseph Kabila slog fast att man tröttnat på utländsk dominans. När femtioårsminnet av självständigheten från Belgien skulle firas, krävde Kongo därför att FN-styrkorna skulle åka hem.
Det är ett högt spel, i ett land där uppskattningsvis fem miljoner människor förlorat livet bara sedan 1998. FN har bidragit till den lilla stabiliseringen sedan 2003, men utan att få bukt med det epidemiska sexuella våldet mot kvinnor.
Redan Genèvekonventionen antydde vagt att våldtäkter kan vara ett brott mot mänskligheten. I och med resolution 1820 finns nu möjligheten för säkerhetsrådet att sätta in riktade sanktioner när systematiska våldtäkter begås. Resolutionen krävde också att FN:s generalsekreterare inom ett år skulle presentera en rapport om det sexuella våldet i konflikthärdar runtom i världen.
Resolution 1820 var ett folkrättsligt steg framåt, men fick samtidigt välförtjänt kritik. Inga kvinnoorganisationer konsulterades inför författandet av texten, trots FN:s ambition att belysa kvinnors betydelse som politiska subjekt i freds- och utvecklingsprocesser, och inte bara som passiva offer.
Generalsekreterarens rapport i ämnet, ”Women and Peace and
Security” från september 2009, hade också en blind fläck för kvinnornas personliga lidande. Problemet med våldtäkter i krig beskrivs mest i medicinska och politiska termer:
Den individuella och sociala kostnaden för sexuellt och köns-baserat våld kan vara hög och inkluderar oönskade graviditeter, infertilitet, infektioner med hiv/aids, stigmatisering, ostracism och motsättningar inom familjer och samhällen.
Inte mycket om det trauma som följer av våldsamma sexuella övergrepp. Både världssamfundet och generalsekreteraren har en bit kvar att gå när det gäller förståelsen för vad hundratusentals våldtäkter innebär för de drabbade individerna. Först när vidden av detta lidande står klart kan motåtgärderna komma att stå i proportion till illdåden.
Generalsekreterarens rapport avslutas med en uppmaning:
Säkerhetsrådet borde använda tioårsdagen av resolution 1325 (år 2000) för att organisera ett toppnivåmöte som riktar världssamfundets uppmärksamhet på den fulla implementeringen av resolutionen och genererar förnyad och vitaliserad drivkraft för gemensamt handlande.
Mer prat och konferenser. Samtidigt som generalsekreteraren riktar denna maning till världen att tänka över vad man kom överens om för tio år sedan, fortsätter flickor att få sina kroppar och själar ödelagda. De byråkratiska slutsatserna i generalsekreterarens rapport harmonierar dåligt med hans egen probleminventering:
Över 1 100 rapporterade våldtäkter i månaden i Kongo, toppen på ett isberg eftersom huvuddelen av det sexuella våldet inte kommer till omvärldens kännedom. Tusentals våldtäkter utan myndighetsingripanden i Somalia, Burundi, Tchad, Elfenbenskusten, Myanmar, Pakistan.
Det största problemet i många länder är att polis och domstolar förnekar problemet. I exempelvis Colombia har bara en handfull kvinnor vittnat om det våld som de utsatts för av gerillan, paramilitära grupper och den statliga militären, trots att de våldtagna kan räknas i tusental.
Vittnesskyddet i sådana länder är uselt, polisen går inte att lita på och regeringen beskriver kvinnovåldet som slumpartad brottslighet snarare än systematiska krigshandlingar. I delar av Colombia finns en hel generation av ”paraquitos”, barn som är resultatet av våldtäkter, utan att världssamfundet har reagerat nämnvärt.
I ett försök att markera vikten av problemet tillsatte Ban Ki-moon 2010 den före detta EU-kommissionären och statsrådet Margot Wallström som särskilt ansvarig för bekämpning av våld mot kvinnor i konflikter.
Om världens engagemang stod i proportion till antalet FN-organ med fokus på kvinnor hade problemen redan varit lösta. Margot Wallström har fäst uppmärksamhet på lidandet, men kommer knappast att kunna stoppa övergreppen i Darfur eller Kongo genom prat och debattartiklar.
Frågorna ligger slutligen under medlemsstaternas jurisdiktion. Margot Wallströms enda bas är generalsekreterarens moraliska auktoritet.
Vad ska FN göra? I Kongo begås många våldtäkter av den regeringsarmé som FN stödjer. För att uppnå verklig förändring krävs militära interventioner, politiska sanktioner och en massiv internationell offensiv för kvinnors lika värde.
När det gäller mänskliga rättigheter – Kofi Annans viktigaste fokus – hamnade Ban Ki-moon snett redan från starten som generalsekreterare. I gryningen den 30 december 2006, en vecka innan Ban intog sitt FN-kontor, hängdes Iraks Saddam Hussein i Bagdad, på samma plats där diktatorn själv avrättat många oppositionella.
Utanför säkerhetsrådets dörrar väntade reportrar för att höra den tillträdande generalsekreterarens syn på saken, och studsade inför uttalandet:
”Saddam Hussein var ansvarig för fruktansvärda brott och ofattbara grymheter mot det irakiska folket. Vi får aldrig glömma offren för hans brott. Frågan om dödsstraff är upp till varje medlemsstat.”
Saddams förbrytelser var odiskutabla, men FN:s officiella linje hade dittills varit att fördöma dödsstraff. Bans resonemang förde tankarna till filosofin i Huntsville, Texas – den självutnämnda ”victims capital of the world” där George W. Bush under sin tid som guvernör slog rekord i antalet avrättningar – snarare än till inställningen i det liberala New York.
Ban Ki-moons uttalande var dubbelt olyckligt. Dels färgades det av den sittande amerikanske presidentens attityd till hämnd, tortyr och dödsstraff, dels speglade det att Sydkorea också hade kvar dödsstraffet, höll dödsdömda i fängelse och avrättade folk så sent som 1998.
Processen mot Saddam Hussein var minst sagt diskutabel. USA:s folkrättsligt illegala invasion av Irak genomfördes på den vilseledande premissen att landet förfogade över massförstörelsevapen – som FN under ledning av vapeninspektören Rolf Ekéus hade avlägsnat redan på 1990-talet.
Avrättningen av Saddam Hussein utvecklades till ett primitivt spektakel. I stället för universell rättvisa och respekt för diktatorns offer symboliserade det en hämndakt i ett samhälle sönderslitet av etniska konflikter. De shiamuslimer som tidigare varit under den sunnitiske Saddams stövel fick nu tillfälle att skrika okvädningsord innan de hängde upp sin plågoande – som naturligt nog tolkade proceduren i samma termer.
Bushadministrationen insåg aldrig vad man gav sig in på i Irak och vilka krafter man släppte loss. I stället för att främja det öppna samhället blev ockupationen en gåva till al-Qaida och prästerskapet i Teheran. När Ban Ki-moon svek FN:s position att fördöma dödsstraffet och indirekt godkände avrättningen av den irakiske diktatorn, nickade han postumt bifall till ett feltänkt krigsäventyr.
Hans svaga kompass när det gäller mänskliga rättigheter gäller också frågan om demokrati. Ett antal av FN:s medlemsländer, generalsekreterarens uppdragsgivare, styrs av självutnämnda envåldshärskare. Ban har gått längre än vad diplomatin kräver när det gäller att berömma auktoritära regimer.
Kazakstan, Uzbekistan, Libyen, Gabon – listan är lång över länder där Ban Ki-moon strött lovord omkring sig i det styrande skiktet, trots förfärande brister när det gäller frihet, öppenhet och mänskliga rättigheter. I Gabons huvudstad Libreville lovordade han i juli 2010 den döde presidenten El Hadj Omar Bongo Ondimba för hans storartade insatser – en man känd för att ha varit bland de rikaste i världen efter att ha ägt landet i fyrtioett år, en notorisk lyxlirare som startade en diplomatisk kris med Peru (!) när han försökte tvinga sig på Miss Universum-kandidaten Ivette Santa Maria 2003.
”Er nye president Ali Bongo Ondimba följer i dessa nobla fotspår”, sade Ban Ki-moon i Libreville. Han syftade på sonen, som säkrat klanens fortsatta maktinnehav i det oljerika landet genom att muta och hota den politiska oppositionen i samma stil som fadern.
Vid den Afrikanska unionens möte i Addis Abeba 2009 uppmanade Ban Ki-moon Zimbabwes envåldshärskare Robert Mugabe att frige politiska fångar. Mugabe svarade bara att ”rättvisan måste ha sin gång”, varefter FN:s generalsekreterare blev tyst. Hans manus saknade replik på ett så fräckt svar.