FN har en särskild plats i svenskars hjärta. Som medborgare i ett litet och alliansfritt land gillar vi tanken på gemensam säkerhet, en världsordning byggd på robusta moraliska principer snarare än på den starkes rätt.
Men Sverige har också en särskild plats i FN:s hjärta.
Porträttet av Dag Hammarskjöld och bysten av Folke Bernadotte i entréplanet till FN-skrapan i New York är en uppfordrande maning om att verka i deras anda. Jag har gjort det som FN-officer på fältet i tre omgångar. Inga-Britt Ahlenius har gjort det som chef för revisionsmyndigheten i Kosovo under FN:s administration, och som undergeneralsekreterare med ansvar för FN:s granskningsfunktion, OIOS, Office of Internal Oversight Services, upprättad för att bistå generalsekreteraren i uppdraget att leda FN.
Hon har på nära håll sett det som andra har anat på avstånd:
Ban Ki-moon är inte rätt man att leda världsorganisationen.
”Det är chockerande att den person som kommer ut ur rekryteringsprocessen till FN:s högsta ämbete visar sig vara fullständigt luftlandsatt”, säger Inga-Britt Ahlenius.
Detta är en bok om de utmaningar som FN står inför – konflikter, miljöförstöring, fattigdom, naturkatastrofer, flyktingströmmar – och om kontrasten mellan åtaganden och resultat. Framför allt är det en bok om hur världens mest komplicerade organisation påverkas av en inkompetent ledning.
Generalsekreteraren är den som enligt FN-stadgan ska leda sekretariatet, FN:s motor, dess ”regeringskansli”. Jobbet har beskrivits som omöjligt, men ledare som Dag Hammarskjöld och Kofi Annan har visat att stora saker kan uträttas om man leder genom ett inspirerande exempel.
Ban Ki-moon styr auktoritärt med hjälp av en liten stab, genom politiska utnämningar och underminering av sina avdelningschefer. Han är upptagen med att försvara sin egen ställning, ständigt resande, närvarande överallt och ingenstans.
När generalsekreteraren återvänder till New York kretsar hans vittnesmål alltid kring honom själv. ”Som att lyssna på en sjätteklassare efter första skolresan”, skriver Inga-Britt Ahlenius i sin dagbok.
Tack vare skickliga talskrivare säger Ban Ki-moon ofta rätt saker. Men vad han säger är mest retorik, inte sprunget ur egen erfarenhet, och han har inte kraften att fullfölja.
Sanningen är att han valdes till uppdraget därför att dominerande aktörer ville ha ett tandlöst FN.
Inga-Britt Ahlenius, med mer än trettio års erfarenhet av svensk och utländsk förvaltning, vill se ett FN som utgör en relevant samarbetspartner för medlemsländerna, för att hantera gränsöverskridande utmaningar i en plågad och splittrad värld. Därför denna bok, som utgår från hennes perspektiv och är baserad på hennes erfarenhet av fem år vid FN i New York samt på samtal med ett antal andra personer som har insyn i FN-maskineriet. Flera av dem har valt att vara anonyma, eftersom priset för bristande lojalitet mot ledningen kan vara högt.
Inga-Britt Ahlenius beslut att vittna om åren 2005 till 2010 inom FN och öppet skildra Ban Ki-moons brist på ledarskap har fattats av lojalitet mot organisationen. Kolleger i FN-högkvarteret och representanter för många medlemsstater uppmuntrade en tydlig slutrapport, eftersom sanningen biter bäst när den kommer inifrån.
Projektet har tillkommit av omsorg om en organisation som vi betraktar som oumbärlig, ett FN vars medarbetare dagligen uträttar stordåd och utsätts för väldiga risker. Denna personal förtjänar en ledning som dels styr FN professionellt i enlighet med stadgan, dels kan staka ut riktningen i en tid av extrema utmaningar.
Världen verkar alltjämt uppfatta Ban Ki-moon som ett välmenande orakel, ungefär som filmens Mr Chance. Vittnesmålen från FN:s högkvarter – och från frontlinjerna i kampen mot fattigdom, övergrepp och miljöförstöring – talar snarare om en naken kejsare.
Niklas Ekdal
Stockholm och New York, december 2010