Perez tänkte att alla blev en smula galna vid den här tiden på året. Det var ljuset, som var intensivt under dagen och dröjde sig kvar på natten. Solen försvann aldrig riktigt under horisonten, så man kunde läsa utomhus vid midnatt. Vintrarna var så kulna och mörka att folk drabbades av ett slags vanvett på sommaren, en rastlös aktivitet. Man hade en känsla av att man måste göra det bästa av situationen, vara utomhus, njuta av den innan de mörka dagarna kom tillbaka. Här på Shetlandsöarna kallades det »simmer dim«. Och det här året var det ännu värre. Vanligen var vädret oberäkneligt, det växlade från timme till timme, regn och blåst och korta stunder med klart solsken. I år hade det varit vackert väder i nästan två veckor. Bristen på mörker drabbade även folk söderifrån. Då och då reagerade de ännu mer extremt än ortsbefolkningen. De var inte vana vid det. Fåglarna som fortsatte att sjunga till sent på kvällen, skymningen som varade hela natten, naturen som frångick sitt vanliga mönster, allt detta störde dem.
När Perez såg mannen i svart ställa sig på knä i en fläck av solsken och brista i gråt tänkte han att det var ett fall av midsommargalenskap och hoppades att någon annan skulle ta itu med det. Det var en teatralisk gest. Mannen hade knappast kommit hit på eget initiativ. Han måste ha blivit inbjuden av Bella Sinclair eller följt med någon av de vanliga besökarna. Det var inte lätt att ta sig till Herring House från söder, inte ens om man hade kommit till Lerwick. Därför måste det röra sig om en kvinna, tänkte Perez. Eller också kunde han vara en annan konstnär som ville väcka uppmärksamhet. Folk som verkligen var deprimerade, som bara ville gråta hela tiden, brukade enligt hans erfarenhet inte söka sig till rampljuset. De smög undan i hörn och gjorde sig osynliga.
Men ingen kom mannen till undsättning. Folk slutade prata och såg på honom på ett fascinerat, besvärat sätt medan han fortsatte att snyfta, nu med ansiktet uppåtvänt, mot ljuset, och med händerna efter sidorna.
Fran stod bredvid Perez och han uppfattade hennes ogillande. Hon förväntade sig att han skulle göra något. Att han inte var i tjänst spelade ingen roll. Han borde veta vad man skulle göra. Och det var inte bara det. Hon utnyttjade detta att han var fäst vid henne. Allting måste ske i hennes takt. Hur länge hade han väntat på den här träffen? Han var så angelägen om att vara henne till lags att han anpassade sig efter hennes planer. Alltid. Tidigare hade han inte insett hur beroende han var av hennes vilja, och nu gick det plötsligt upp för honom. Sedan, omedelbart efter vågen av frustration, tänkte han på hur ogin han var. Hon hade varit nära att förlora sin dotter. Behövde hon inte tid att hämta sig efter det? Och hon var verkligen värd att vänta på. Han gick fram till den gråtande mannen och satte sig på huk bredvid honom, hjälpte honom att resa sig upp och ledde bort honom undan folks blickar.
De satte sig i köket, där den unge köksmästaren, Martin Williamson, var i färd med att fylla brickor med kanapéer. Perez kände honom och kunde ha berättat hans livs historia och, efter några sekunders funderande, sagt vad hans far- och morföräldrar hette i förnamn. Herring House hade en egen restaurang, och han drev den. I kväll var naturligtvis sill ett huvudnummer. Små skivor låg i ringlar på sodabröd. Sillen hade marinerats och man kände en frisk doft av vinäger och citron. Där fanns lokala ostron och shetländsk rökt lax. Perez hade inte ätit sedan lunchen och det vattnades i munnen på honom. Martin tittade upp när de kom in.
»Du har väl inget emot att vi sitter här en stund?«
»Ni får inte komma i närheten av maten. Hälsovårdsnämnden.« Men han log. Han hade varit glad som barn, mindes Perez. De hade träffats på bröllop och bjudningar och Perez hade en bild av honom som den som alltid skrattade och hade något rackartyg för sig.
Nu återgick han till arbetet och brydde sig inte om dem. Ljudet av fiolmusik kom från galleriet. Roddy hade hämtats tillbaka för att fylla den besvärade tystnaden och få folk på humör att köpa konst igen. Främlingen snyftade fortfarande. Perez kände medlidande för ett ögonblick och tänkte på hur hjärtlös han hade varit som hade låtit sig distraheras av maten. Han kunde inte föreställa sig att han själv skulle kunna visa upp sin sorg på det sättet och tänkte att mannen måste ha råkat ut för något förfärligt för att gråta inför allas ögon. Eller att han var sjuk. Det måste vara förklaringen.
»Hör du«, sa han. »Så illa kan det väl inte vara?« Han drog ut en stol åt honom och fick honom att sätta sig.
Mannen stirrade på honom som om han först nu insåg att Perez var i rummet.
Han torkade tårarna med baksidan av handen. Det var en barnslig, osofistikerad gest som fick Perez att för första gången bli vänligare stämd mot mannen. Han tog upp en näsduk ur fickan och räckte den till honom.
»Jag vet inte vad jag gör här«, sa mannen. Han var engelsman, men inte från södra England, tänkte Perez. Han tänkte på Roy Taylor, en kollega som var baserad i Inverness. Han kom ursprungligen från Liverpool. Liknade den här mannens röst Roys? Inte riktigt, avgjorde han.
»Hör du, vi känner alla på det viset ibland.«
»Vem är du?«
»Jimmy Perez. Jag är kriminalare. Men det är inte därför jag är i Herring House. Jag är god vän till en av konstnärerna.«
»Herring House?«
»Det här stället. Galleriet. Det är vad det heter.«
Mannen svarade inte. Det var som om han hade slutit sig inom sitt skal och på nytt försjunkit i sin sorg, som om han hade slutat lyssna.
»Vad heter du?« frågade Perez.
Inte heller nu fick han något svar. En tom blick.
»Det kan väl inte skada att du talar om vad du heter?« Han började förlora tålamodet. Han hade tänkt att det här var den kväll då han skulle kunna reda ut saker och ting med Fran. Han hade föreställt sig att han skulle tillbringa natten i hennes hus. Han hade haft fantasier som skulle ha chockat de människor som kände honom, som hade chockat honom. Cassie skulle sova över hos sin far. Fran hade berättat det, och det var väl ett gott tecken? I vanliga fall hade han alltför lätt för att svepas med av andra människors känslor. I dag hade han anledning att inte låta sig påverkas av den här gråtande främlingen.
Engelsmannen såg upp på honom.
»Jag vet inte vad jag heter«, sa han matt. Mindre dramatiskt nu. »Jag kan inte erinra mig det. Jag vet inte vad jag heter och jag kommer inte ihåg varför jag är här.«
»Hur kom du hit? Till Herring House? Till Shetlandsöarna?«
»Det vet jag inte.« Det fanns en antydan till panik i mannens röst. »Jag kan inte minnas någonting före målningen. Målningen av kvinnan i rött som hänger på väggen där ute. Det var som om jag föddes när jag stirrade på den där tavlan. Som om det var allt jag vet.«
Perez började undra om det här var något slags practical joke. Det var det slags hyss som Sandy skulle tycka var roligt. Sandy, som var från Whalsay och arbetade ihop med Perez, hade ett barnsligt sinne för humor. Hela teamet måste veta att chefen skulle vara här i kväll med den kvinnliga engelska konstnären, och det vore just likt dem att försöka förstöra kvällen för honom. De skulle tycka att det var ett lyckat skämt.
Mannen hade inga tecken på någon huvudskada. Han verkade så prydlig och välvårdad att det var svårt att tro att han hade råkat ut för en olycka. Men om han spelade teater så gjorde han det övertygande. Tårarna, darrningarna. Det måste vara svårt att fejka. Och hur skulle Sandy kunna känna honom? Hur skulle han kunna övertala den här mannen att iscensätta skämtet?
»Om du skulle tömma fickorna«, sa Perez. »Där borde du ha körkort, kreditkort. Vi kan åtminstone ge dig ett namn, spåra upp några släktingar och få en förklaring till vad som kan ha hänt.«
Engelsmannen ställde sig upp och kände efter i innerfickan på kavajen. »Den finns inte där«, sa han. »Det är här jag alltid har plånboken.«
»Det kommer du alltså ihåg?«
Mannen tvekade. »Jag trodde att jag gjorde det. Hur skulle jag kunna vara säker på någonting?« Han började söka igenom de andra fickorna, långsamt och minutiöst. Där fanns ingenting. Han tog av sig kavajen och räckte den till Perez. »Kolla du.«
Perez kände efter i fickorna och visste medan han gjorde det att det inte skulle finnas något där. »Hur är det med dina byxor?«
Mannen vände ut och in på byxfickorna och stod där och såg förskräckt och en smula löjlig ut med det vita tyget hängande utanpå de svarta byxorna.
»Du hade ingenting med dig?« frågade Perez. »En väska? En portfölj?« Han insåg att han lät desperat. Hans fantasier om en natt tillsammans med Fran försvann hastigt.
»Hur skulle jag kunna veta det?« Han nästan skrek orden.
»Jag ska gå och titta.«
»Nej«, sa mannen. »Lämna mig inte.«
»Har någon gjort dig illa? Vad är du rädd för?«
Han tänkte efter ett ögonblick. Hade något minnesfragment kommit tillbaka? »Jag vet inte säkert.«
»Följ med mig om du vill.«
»Nej. Jag kan inte se de där människorna i ögonen.«
»Kommer du ihåg att du såg dem?«
»Det sa jag ju. Jag kommer ihåg allting efter målningen.«
»Var det något särskilt med tavlan som gjorde dig upprörd?«
»Kanske. Jag vet inte säkert.«
Perez reste sig. Nu såg de på varandra över bordet. Köksmästaren hade lämnat köket och Roddy Sinclair hade slutat spela. Från galleriet hördes ett svagt mummel av röster. »Jag ska ta reda på om du hade någon väska med dig«, sa Perez. »Och om någon känner dig eller såg dig komma. Du är i säkerhet här.«
»Ja«, sa han. Men han lät osäker på rösten. Han lät som en liten pojke som försöker intala sig att han inte är mörkrädd.
I galleriet var Fran inbegripen i ett samtal med en storväxt dam klädd i ett blommigt tält. Fran var lite röd om kinderna. När han gick förbi förstod han av samtalet att kvinnan hade köpt en av tavlorna och att de diskuterade hur den skulle skickas söderut. En turist, tänkte han. Det var den tiden på året. Uppenbarligen en rik turist. Hon talade om hur mycket hon beundrade Frans verk och frågade om de kanske skulle kunna diskutera ett beställningsarbete. Han kände sig plötsligt mycket stolt över Fran.
Bella kom fram till honom efter att ha gått rakt förbi en äldre man som försökte fånga hennes uppmärksamhet. Perez tyckte att hon med sitt mycket kortklippta gråa hår och en grå sidenblus såg ut som en stor, silverglänsande fisk. En konstig bild. Varför en fisk? Det var kanske något med munnen och de vidöppna, ljusa ögonen. Men hon var fortfarande attraktiv. Hon hade varit känd som en skönhet när hon var yngre, en legend, och det var något hos henne som fortfarande krävde uppmärksamhet. »Tack för att du tog hand om den där stackars mannen, Jimmy. Vad var det med honom?« Hon såg stadigt på honom med sina grå ögon.
»Jag vet inte säkert.« Perez lämnade aldrig ut information om det inte var nödvändigt. Det var en vana som han hade lagt sig till med när han var barn. Det var så lite man kunde hålla för sig själv i det lilla samhälle där han hade växt upp att han hade slagit vakt om minsta småsak. Och nu, i arbetet, var information en värdefull valuta som man inte skulle lämna ifrån sig alltför lättvindigt. På andra, mer anonyma platser spelade det ingen roll ifall en polis var lite indiskret. Ett ord till en hustru eller make vid middagen, en lustig historia på en bar. Ingen fick någonsin veta det. Här hade historier en benägenhet att komma tillbaka och hemsöka berättaren. »Känner du honom, Bella? Är han konsthandlare? Journalist? Han är engelsman.«
»Nej. Jag trodde att det kanske var Fran som hade bjudit in honom.«
»Han verkade väldigt tagen av ditt självporträtt.«
Hon ryckte på axlarna som för att antyda att det bara var naturligt att hennes konst väckte intresse.
»Såg du honom komma in?«
»Han kom in strax innan Roddy började spela. Jag har sett honom uppträda dussintals gånger, så min uppmärksamhet var inte lika koncentrerad på honom som alla andras.«
»Var killen ensam?«
»Det är jag säker på.«
»Du lade inte märke till om han hade någon väska med sig när han kom in?«
Hon slöt ögonen några sekunder och försökte visualisera scenen. Hennes minne skulle vara pålitligt. Hon var målare.
»Nej«, sa hon. »Ingen väska. Han hade händerna i fickorna. Han verkade helt avspänd då. Han stod långt bak i publiken och tittade bara på tills Roddy slutade spela. Då gick han bort till min målning, innan han fortsatte till teckningen av Cassie. Den såg ut att göra ett starkt intryck på honom, tyckte du inte det?« Hon stod och väntade på ett svar.
»Han verkar en smula förvirrad«, sa Perez till slut. »Jag vet inte. Kanske ett nervsammanbrott. Jag ska kanske försöka få i väg honom till en läkare.«
Men då tycktes Bella ha slutat lyssna. Hon såg sig omkring och försökte bedöma intresset för konst.
»Det är Peter Wilding som står där och pratar med Fran«, sa hon. »Jag hoppas att hon är snäll mot honom. Han är köpare.«
Kvinnan i den blommiga klänningen hade lämnat Fran och hennes plats hade övertagits av en intensiv medelålders man med vit skjorta och mycket mörkt hår. Fran pratade och han böjde sig mot henne, med huvudet lite på sned, som om han inte ville missa ett ord av vad hon sa.
Bella skrattade till och gick sin väg. Perez gick med flit förbi paret på väg tillbaka till köket. Det var Wilding som pratade nu. Hans röst var fyllig och låg och Perez förstod att han talade hänfört om tavlorna, även om de enskilda orden smälte samman med bakgrundsbullret. Fran märkte honom inte ens.
I köksdörren stannade han. Martin Williamson stod med ryggen mot honom; han sköljde av bunkar i vasken. Den mystiske mannen var borta.