Kenny Thomson såg ner på Herring House. Han hade en båt längre bort på stranden. Den hade dragits upp ovanför tidvattenslinjen och vädret var så lugnt att den låg bra där den låg. Senare på året skulle han baxa upp den på en kärra och dra upp den på gräset och lägga en presenning över den, så att högvattnet och stormarna inte skulle dra den tillbaka ut i havet. Men tills vidare var det lättare att lämna den på stranden. Han tänkte att det kunde vara en bra kväll för att gå ut och försöka få lite gråsej, men han visste att han förmodligen inte skulle bry sig om det. Han tyckte om att fiska, men inte så mycket som när han var pojke och yngling. Willy, en av de gamla Biddistaborna, hade låtit honom och hans bror följa med ut i båten när de var barn. Och när de hade blivit vuxna hade bröderna fortfarande tyckt om att fiska tillsammans. En fin kväll kunde han ringa till Lawrence. »Vad säger du om ett par timmar på vattnet?« Men nu hade Lawrence lämnat Shetlandsöarna för gott och det var inte riktigt detsamma. Det fanns andra karlar som kunde göra honom sällskap och skulle ha blivit glada över att bli tillfrågade. Men Kenny visste att han skulle vara tvungen att anstränga sig att vara trevlig mot dem. Han skulle bli tvungen att låtsas vara intresserad av deras liv – deras arbete, deras fruar. När han var tillsammans med Lawrence behövde ingen låtsas någonting.
Han visste att det pågick ett party i Herring House. Han hade inte blivit inbjuden, men han visste om det i alla fall. En gång i tiden hade Bella alltid bjudit honom. Hon brukade köra uppför stigen i den där tjusiga fyrhjulsdrivna bilen – men varför skulle hon behöva en sådan bil när hon numera bara åkte till Lerwick eller till Sumburgh för att ta flygplanet söderut – och komma in i hans hus utan att vänta på att bli ombedd att stiga in.
»Du kommer väl, Kenny? Du och Edith. Jag skulle vilja att ni var med. Vi skulle inte ha Herring House utan allt hårt arbete som du och Lawrence har lagt ner.«
Och det var sant också. När hon väl hade fått för sig att hon skulle köpa stället och rusta upp det hade de varit där och arbetat med byggnaden de flesta kvällar när han var klar med fåren eller på åkrarna. De hade utfört det mesta av det tunga arbetet. Ett kärleksverk, hade Lawrence kallat det. Och det var sant att de hade fått väldigt lite betalt. Men då hade det varit svårt att få sin försörjning genom arbetet på torpet, och när barnen växte upp hade de extra pengarna kommit väl till pass. Bella hade förmodligen trott att hon gjorde dem en tjänst. På den tiden kunde alla karlar klara av vilka uppgifter som helst.
När de hade jobbat färdigt brukade Kenny gå hem till Edith medan Lawrence stannade kvar och pratade med Bella. Ibland var det så sent när Kenny gick uppför stigen till huset att han var säker på att Edith redan skulle ha somnat. Men hon var alltid vaken och väntade på honom. Hon hade aldrig varit den som gick och lade sig tidigt. På vintern brukade hon sitta vid den öppna spisen och sticka. Han hade vetat att det var sent därför att huset var välstädat – den enda tiden på dygnet då det någonsin var välstädat eftersom de båda barnen var där på dagarna. Vid den här tiden på året brukade hon vara utomhus och arbeta i trädgården, ända in på småtimmarna. Hon hade fällt en av sina skarpa kommentarer om att Bella utnyttjade honom innan hon följde med honom in i huset. Det kan till och med ha varit innan Erik hade börjat skolan, och det var svårt att föreställa sig. Nu var båda vuxna. Ingirid skulle snart få ett barn själv. Hon var barnmorska i närheten av Aberdeen och Erik var jordbrukare på Orkney.
Nu frågade Bella inte längre. Hon visste att Kenny inte skulle komma. En gång i tiden hade Edith kanske varit glad över ett tillfälle att klä sig fint. Att gå på den fina festen och dricka vinet och lyssna på pratet om konst och böcker. Ett sätt att få tillbaka något av det som Bella var skyldig dem åtminstone. Men Kenny hade alltid satt sig på tvären. Vanligen var det hans hustru som bestämde var skåpet skulle stå, men i fråga om Bella Sinclair var han bestämd. »Lawrence skulle kanske vara kvar här om inte hon hade varit.« En gång hade han varit nära att tillägga: Den kvinnan krossade hans hjärta. Men Edith skulle ha gjort narr av honom för att han var så sentimental. Hon hade alltid haft en skarp tunga, redan som barn. Det hade hon fortfarande. Han log. De hade varit gifta i över trettio år och han var fortfarande rädd för henne.
Han tittade på klockan. Den var halv tio, det var senare än han hade trott. Vid den här tiden på året var det lätt att glömma bort tiden. Han gick upp på berget varje kväll om vädret inte var så dåligt att det inte var någon idé. För att se till fåren, sa han, men det var ett svepskäl. Det var ett sätt att slippa ifrån Ediths klapprande på datorn, att få en stund för sig själv. När Edith arbetade tyckte han att huset bara var en förlängning av hennes kontor, och han kände sig alltid besvärad där. På vintern brukade han ibland åka över berget med hagelbössa och ficklampa för att jaga kaniner. Kaninerna fångades av ljusstrålen från ficklampan, och då var det ganska lätt att skjuta dem. Han hade ljuddämpare på bössan för att inte åstadkomma för mycket oväsen när han sköt den första; han ville inte skrämma bort de andra. Han var inte så förtjust i kaninsmaken, köttet var för sött och slemmigt, men gömt i en paj med mycket lök och bitar av bacon åt han det ibland. Vanligen slutade det med att han slängde de flesta av kaninkropparna.
Slöseri, sa Edith. De hade inte haft några pengar i reserv när hon var barn och hon föreställde sig fortfarande att de dåliga tiderna skulle komma tillbaka, trots att hon hade ett bra arbete och han åtog sig en del byggnadsarbete utanför torpet. Hon ogillade slöseri med pengar. Men de hade en sparad slant nu. De skulle inte behöva svälta på ålderns höst eller vara beroende av barnen.
Han ropade på Vaila, sin hund, och vände tillbaka till huset. Han kunde se det uppe på den lilla höjden strax innanför vattnet, och där bakom det mycket högre Herring House. Längre bort vid stranden låg begravningsplatsen. Förr i tiden innan vägarna hade byggts hade liken som skulle begravas transporterats med båt. Det var därför som begravningsplatserna på Shetlandsöarna alltid låg nära vattnet. Han hade tänkt att han nog skulle vilja att hans kropp transporterades till graven med båt, men han förmodade att det fanns någon anledning till att det inte kunde gå till så numera.
Hans uppmärksamhet fångades av något som rörde sig på vägen. Hans syn var inte lika god som den hade varit, men han tyckte att han såg någon lämna galleriet. Han tittade. Han låtsades att han inte var intresserad av vad Bella hade för sig, men han kunde inte låta bli att vara nyfiken. Vanligtvis slutade hennes fester inte så här tidigt, och den här gästen satte sig inte i en bil och körde ner längs viken till den stora vägen mot Lerwick. I stället vände personen uppåt vägen som gick åt andra hållet, förbi postkontoret och de tre husen på stranden mot piren. Därefter ledde den bara till den gamla prästgården där Bella bodde, och till Kennys och Ediths hus. Efter Skoles övergick körvägen i en gångstig som ledde över berget till nästa dal. De enda som använde den var Kenny när han tittade till sina får och turister som var ute och fotvandrade.
Kenny stod och iakttog gestalten tills den försvann utom synhåll där vägen gick ner i en svacka. Han sprang, med egendomligt långa kliv och framåtlutad så att det såg ut som om han skulle falla omkull. Kenny tänkte att det var typiskt för de människor som Bella umgicks med. Konstnärer. De kunde inte ens springa som vanligt folk. Hon hade alltid dragit till sig konstigt folk. På somrarna när de allihop var yngre hade prästgården varit full av folk utifrån som kom och gick i sina underliga kläder, och man hörde konstig musik genom de öppna fönstren och alltid ljudet av deras röster. Men nu var hon alldeles ensam, bortsett från den där brorsonen. Hon borde ha hållit fast vid Lawrence.
Han fortsatte upp på berget och gjorde en grov uppskattning av antalet får. Senare i veckan måste han driva ihop dem och ta ner dem för att klippas. Det var ett par karlar från Unst som skulle komma och hjälpa honom, och Martin Williamson från postkontoret hade sagt att han också skulle ge honom ett handtag.
När han kom till huset var klockan över elva, men Edith var kvar i trädgården. Hon arbetade med en hacka i en rad med bönor och rev bort ogräset med korta, aggressiva tag. Men hon måste ha blivit fast vid datorn större delen av kvällen, för hon hade inte gjort så mycket. När hon hörde honom komma tittade hon upp. Han tyckte att hon verkade väldigt trött. Hon hade haft ett möte i Lerwick hela dagen, och efter sådana var hon alltid slutkörd.
»Myggen kommer att ta livet av oss.«
»Låt mig bara avsluta den här raden.« Han stod och betraktade henne när hon böjde sig ner med hackan och tänkte på hur envis hon var, och hur stark.
»Såg du den där mannen?« frågade han när hon till slut rätade på ryggen och lutade hackan mot husväggen.
»Vilken man?« Hon tittade upp och strök en hårlock ur ansiktet. Han tyckte att hon var sötare nu än hon hade varit när hon var ung. När hon var yngre hade hennes ansikte verkat en smula tärt, och hon hade inte haft något hull alls. Det han hade känt för henne då, det var inte kärlek. Inte det slags kärlek som de visade på bio åtminstone. Det slags kärlek som Lawrence hade känt för Bella. Det hade inte varit så för honom och Edith. Men de hade kommit bra överens och han hade vetat att det skulle fungera. Det skulle inte reta sig på varandra i onödan. Nu när hon hade fyllt femtio såg han ibland förundrat på henne. Hennes ansikte var knappast rynkigt, hennes ögon var så blå. Det fanns en passion mellan dem som de aldrig hade haft energi för när barnen var små.
»Vilken man«, upprepade hon. Inte irriterad över att hon måste upprepa frågan utan med ett småleende som om hon förstod vad han tänkte.
»En man som sprang bort från Herring House. Han måste ha kommit förbi här.«
Hon rätade på ryggen och stack sin arm under hans och ledde in honom i huset.
Edith steg upp tidigt varje morgon. Även när de var på semester eller på besök hos barnen brukade hon vara uppe före honom. Han hörde henne i köket: hon satte tekitteln på plattan, och sedan öppnades dörren. Han visste vad hon gjorde – drog på sig kängorna över pyjamasbenen och gick ut för att släppa ut hönsen. Hon började inte arbeta förrän nio i dag och de skulle äta frukost tillsammans innan hon gav sig i väg. Han hade svårt att lämna sängen, men vid den här tiden på året hade Edith svårt att sova över huvud taget. Ofta när han vaknade på natten för att gå på toaletten märkte han att hon var vaken och låg alldeles stilla bredvid honom. Hon hade satt upp tjocka draperier för fönstret, men det var något med de ljusa nätterna som rubbade hennes biologiska klocka. Det var så för en del människor. När han inte sov ordentligt blev han spänd och sliten och tankarna snurrade runt i huvudet på honom. Edith blev blek, även om hon aldrig klagade över att hon var trött, och hon var aldrig borta från arbetet. En gång hade han övertalat henne att gå till doktorn och få några sömntabletter, men hon hade sagt att de fick henne att känna sig trög och tung hela nästa dag så att hon inte tyckte att hon klarade av arbetet på dagcentralen. Han var glad när dagarna blev kortare och hon blev sitt gamla jag igen.
Kenny tyckte om den halvtimme de fick tillsammans vid frukostbordet innan hon åkte. När han hade tvättat sig och klätt på sig hade hon teet klart och det doftade rostat bröd i köket. Edith var i duschen; han kunde höra hur varmvattenberedaren fylldes på nytt.
Hon arbetade på dagcentralen för äldre och handikappade. Hon var föreståndare. Det hade han fortfarande svårt att tro – att hans Edith hade ansvaret för personal och budget och åkte på möten i Lerwick, finklädd och med håret uppsatt. Hon utbildade all vårdpersonal på Shetlandsöarna i det praktiska arbetet och visade dem hur de skulle flytta vårdtagarna på ett säkert sätt. Han förundrades över hennes styrka och beslutsamhet. Gamla människor skjutsades till centret i taxibilar och bussar från alla hörn av den här delen av Shetlandsöarna. Ibland när hon pratade om sina klienter sa hon deras namn, och han blev chockerad när han insåg att de män och kvinnor som han hade känt när han var barn som starka, ganska skrämmande personer nu var bräckliga, förvirrade, inkontinenta. Han tänkte: Kommer det att gå så för mig? Kommer jag att sluta mina dagar med att spela bingo på dagcentralen? En gång hade han sagt något om detta till Edith, och hon hade syrligt svarat: »Det kommer du att göra, om du har tur! När oljeinkomsterna har krympt ihop till ingenting och med alla nedskärningar kommer centret kanske inte att finnas kvar när vi behöver det.« Han hade aldrig nämnt sina farhågor mer. Hans enda tröst var att han räknade med att han skulle dö före henne. Kvinnor levde alltid längre än män. Han kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att leva ensam.
Han hällde upp te och bredde smör på det rostade brödet och hon kom ut i köket. Hon var klädd, och håret var fortfarande vått men uppsatt i en knut.
»Vad har du för planer för i dag?« frågade hon.
»Gallra kålrötter«, sa han.
Hon gjorde en medlidsam grimas; hon förstod vilket långtråkigt, slitsamt arbete det var att hacka bort de oönskade plantorna så att kålrötterna fick plats att växa.
»Jaja«, sa hon, »Det är fint väder för det.«
Men sedan gårdagskvällen hade han tänkt att han kanske trots allt skulle gå ut med båten i dag. Han sa inget till Edith. Hon arbetade så hårt och han kände sig som en pojke som funderade på att skolka från skolan.
Hon åt upp den rostade brödskivan på tallriken, och sedan gick hon in i det lilla sovrummet, som en gång i tiden hade varit Ingirids rum och som Edith numera använde som arbetsrum, för att samla ihop sina papper och lägga dem i väskan. Han följde med henne ut och gav henne en kyss innan han såg henne köra i väg.
Han hade tänkt ägna ett par timmar åt kålrötterna innan han drog ut båten, men han kom på sig med att ta den korta promenaden ner till stranden, till boden där han förvarade utombordsmotorn och sina långrevar och tinor. Det blåste en lätt bris. Ostlig. Han undrade för ett ögonblick om han alls ville ha sällskap och började tänka på vilka som skulle kunna vara lediga så att de kunde gå ut med honom. Martin Williamson var en trevlig ung man, men de flesta dagar avverkade han en timme i affären innan han började arbeta på kaféet i Herring House. Han stannade upp ett ögonblick, och i tystnaden hörde han lunnefåglarna på udden bortom piren. De var färre än de hade varit när han var pojke, men fortfarande tillräckligt många för att han skulle höra dem skrika när han närmade sig.
Han gick över klapperstenen som skilde sanden från vägen. Det var en genväg, men han var noga med att se var han satte fötterna. En gång hade han vrickat foten här, och han hade haft ont av det i flera dagar. Han stannade när Herring House kastade sin skugga över hans väg, bara för att se om det var någon där, men stället verkade tomt. Galleriets kafé serverade kaffe, men det öppnade inte förrän senare, och det var inga bilar parkerade utanför.
Boden stod vid sidan av vägen, just där den förenade sig med piren ett par hundra meter längre fram. Han och Lawrence hade byggt den och den var ganska stabil, även om några av skivorna av korrugerad plåt på taket skulle behöva bytas ut nästa år eller så. De brydde sig aldrig om att låsa boden – den användes av alla i Biddista som hade en båt – och det var inte många andra som förirrade sig till piren. En gång i tiden hade allt som folk behövde levererats med båt, kol och spannmål och djurfoder. Nu var det några turister i fritidsbåtar som lade till för natten, men än hade han inte sett många av dem i år. Det satt en kraftig regel på dörren, så att de kunde stänga den ordentligt utifrån och hindra att den stod och slog i vinden. I dag var regeln fråndragen och dörren stod lite på glänt. Kenny försökte komma på vem som kunde ha varit i boden, vem som kunde ha varit så vårdslös. Det skulle bara behövas en hård kastby för att lyfta dörren av gångjärnen. Roddy Sinclair, tänkte han. Det skulle just vara likt honom. Den pojken visade ingen hänsyn. En gång hade han ett slags party här inne, och Kenny hade kommit nästa dag och hittat en hög av röda burkar, en tom whiskyflaska och en främmande pojke i en sovsäck. Kenny drog upp dörren och kände den välbekanta lukten av motorolja och fisk.
Eftersom han hade tänkt på Roddy Sinclair antog han till att börja med att gestalten som hängde och dinglade i taket var ett av pojkens busstreck. Roddy hade blivit full på Bellas fest och tyckt att han skulle göra något rackartyg. Kenny visste att när han kom närmare skulle det visa sig vara en konstgödselsäck fylld med halm och utklädd i svart kavaj och svarta byxor. Huvudet var kalt och glänste lite. Realistiskt, tänkte Kenny. Han gav figuren en knuff. Den var förvånansvärt tung, inte alls gjord av halm. Skuggan av den svängde fram och tillbaka över den bakre väggen i boden, och den vred sig i repet så att Kenny för första gången såg ansiktet. Det var gjort av en clownmask, och den blanka vita plasten reflekterade morgonsolen som kom in genom dörrspringan. Masken hade en flinande röd mun och svarta, stirrande ögon. Sedan såg han att figuren hade riktiga händer. Hud. Beniga knogar. Naglar, jämna och runda som en kvinnas. Men det här var inte en kvinna. Det här var en man med skalligt huvud och långa fötter. En död man som hängde i en av takbjälkarna med tårna bara några centimeter från marken. Bredvid honom låg en stor plasthink på sidan. Kenny tänkte att han måste ha vänt den upp och ner för att använda den som stege och sedan sparkat undan den. Han kände paniken stiga i magen. Han ville ta bort masken. Den verkade oanständig på en död människa. Men han kunde inte förmå sig att göra det. I stället lade han händerna på mannens armar för att hålla honom stilla. Han stod inte ut med tanken att han skulle hänga och dingla här som en fågelskrämma i en galge.
Hans första tanke var att ringa till Edith på mobilen. Men vad skulle hon kunna göra? Så han gick ut igen, kände sig lite dum och knäsvag, satte sig på klapperstenen och slog larmnumret.