Barnet sprang in i sin farmors hus och lämnade dörren på glänt efter sig. Hennes mor var inte hemma. Perez visste det, liksom han visste allt annat om familjen; det var information som han hade samlat på sig under årens lopp, utan att anstränga sig. Dawn Williamson var lärare i Middleton, den närmaste lågstadieskolan. Martin och Aggie hjälptes åt att passa flickan medan hon var på arbetet. Dawn kom utifrån, så vad han visste om hennes bakgrund var lite knapphändigt. Hon hade redan flyttat till Shetlandsöarna och var lärare på samma skola när hon slog sig samman med Martin.
Perez gick tillbaka till Sandy med matkassen, lämnade den på vågbrytaren bredvid honom och gick över vägen igen innan mannen upptäckte att han inte hade fått exakt vad han hade beställt. Han stod på trottoaren utanför Aggies hus och knackade på dörren. Han gillade Aggie. Han hade återvänt till Shetlandsöarna just som polisen utredde hennes mans olycka. Han hade hört henne och hade respekterat hennes lugn och hennes vägran att tala illa om den döde.
Aggie släppte in honom. Hon kände genast igen honom.
»Jimmy Perez, vad gör du i Biddista?« Det fanns ett spår av nervositet i hennes röst. En polis på tröskeln betydde obehag var man än befann sig i världen. När han inte svarade fortsatte hon: »Ja, kom in. Du kan säga det när det passar dig.«
Han kunde inte minnas att han hade sett Aggie sedan hennes mans begravning, men hon hade inte förändrats. Hon var en välbehållen, smärt kvinna som nu var strax över sextio. Hon stod vid det kvadratiska bordet, som var täckt av en mönstrad vaxduk, och plockade fram vad hon behövde för att baka. Framför henne stod en våg, en påse mjöl och en påse socker, tre ägg på ett tefat och en träslev. Han kunde ha befunnit sig i sin mors kök på Fair Isle. Hon hade en plastbunke i exakt samma ljusgula färg. Aggie hade smort en bakplåt med en bit av omslaget till ett margarinpaket. Alice hade sprungit före honom och satt på en hög stol och drack juice ur en plastmugg. Clownmasken hade hon skjutit bort från ansiktet, men den satt kvar på hjässan.
Aggie torkade av händerna på en disktrasa. »Nå«, sa hon. »Du dricker väl en kopp te när du är här?« Hon sköt över tekitteln på den varma plattan på spisen. Det första spåret av förvåning över att få syn på honom på tröskeln hade försvunnit. Men så tycktes ingenting kunna chocka henne. Hon hade inte blivit chockad när hennes man klev över kajkanten och hamnade i vattnet.
Han kastade en blick på barnbarnet och hon förstod att han inte ville tala inför flickan.
»Ut med dig, Alice«, sa hon. »En så här vacker dag ska du inte sitta inne. Det kommer du att få nog av när du börjar skolan. Kila i väg nu.« Hon öppnade köksdörren och motade ut henne i en lång, smal trädgård. De såg henne klättra upp på en gunga av trä, fortfarande med ylleleksaken i ena handen så att hon måste hålla om ett av djurets ben och repet på samma gång. Repet såg ut som något som man skulle kunna se på ett fartyg. Som repet som bildade en snara om engelsmannens hals.
»Det finns en död man i Kennys bod«, sa Perez. Återigen tänkte han att det inte kunde vara någon nyhet för henne. Hon måste ha sett Sandy sitta på vågbrytaren hela förmiddagen. Nog måste hon ha gått ut och frågat vad han gjorde där. Men om det här var gammal information så låtsades hon inte om det.
Hon hade redan börjat vispa upp sockret och margarinet och tittade hastigt upp.
»Inte Kenny? Nej, det kan naturligtvis inte vara Kenny. Han gick förbi huset för en liten stund sedan. Fort som om han inte ville prata. Vem då?«
»En engelsman«, sa Perez. »En främling. Han var på Bella Sinclairs fest i går kväll, men ingen tycktes känna honom.«
»Hur dog han?« frågade hon.
»Vi har inte alla detaljer än. Han hänger i en av takbjälkarna.« Han gjorde en paus. »Du var inte där, på Bellas fest.«
Det var ingen fråga, och hon uppfattade det. »Men det var du? Jag har hört att du han blivit god vän med Duncan Hunters fru.«
»Hon är inte hans fru längre, Aggie.« Varför tyckte han att han behövde säga det? Det irriterade honom att han hade reagerat på anmärkningen. Kanske berodde det på att hon fick honom att tänka på sin mor, och han tyckte alltid att han måste försvara sig inför henne.
»Ja ja, det angår i alla fall inte mig.« Hon tvekade. »Bella bad mig komma, men du vet, Jimmy, det är inte min grej. Alla möjliga människor som jag inte känner.«
»Det är faktiskt inte min grej heller.«
»Och jag tycker att Bella är skrämmande på något sätt. Ännu efter alla dessa år.«
Han log. Han förstod vad hon menade. Han tyckte också att Bella var skrämmande. »Ni måste ha växt upp tillsammans. Här i Biddista.«
»Ja«, sa hon. »Vi bodde alla i de här husen. Willy bodde i det längst bort. Han gifte sig aldrig och hans mor hade dött innan vi var gamla nog att lägga märke till det. Sinclairs höll till i huset i mitten. Och jag bodde här med mor och far.«
»Du är alltså tillbaka där du började.«
»Jag ville egentligen aldrig flytta härifrån.«
»Hade Bella bara en bror?«
»Ja, Alec, Roddys far.«
»Hurdan var han?«
»Å, det var en tystlåten man. Inte alls som sin son. Han hade cancer, förstår du. Så sorgligt för en så ung man. Han blev väldigt mager på slutet. Det måste ha varit hemskt för Roddy. Det kanske förklarar varför han blev så vild.«
Perez tyckte att han kunde se en lätt rodnad i hennes ansikte och undrade om hon kände något särskilt för Alec Sinclair, men kanske berodde den bara på värmen i köket. »Då bodde Kenny Thomson i Skoles också«, fortsatte hon, och det verkade som hon var angelägen om att byta samtalsämne. »Han och hans föräldrar och hans bror Lawrence. Så det är inte mycket som har förändrats alls. Strax därpå flyttade Lawrence till Lerwick, och sedan lämnade han Shetlandsöarna helt och hållet.«
»Du har inte hört talas om några främlingar i trakten? Kanske har någon i husen efter vägen till Middleton börjat hyra ut rum?«
Hon skakade på huvudet. »Inte vad jag har hört.« Hon knäckte ett ägg mot bunken och drog isär skalhalvorna med båda tummarna. »Det kan inte ha varit Peter Wilding? Det är han som har övertagit Willys hus. Han är engelsman.«
»Martin skulle ha känt igen honom. Han träffade min främling i går kväll.«
»Har du haft några besökare i affären de senaste dagarna?«
»Några stycken. En grupp unga australier i början av veckan som ville ha kalla drycker. Och det var en busstur i går. Den stannade vid Herring House så att folk skulle få tillfälle att dricka kaffe. De flesta av dem gick ner hit efteråt för att sträcka på benen och köpa vykort och godis. Men allihop var äldre människor. Hur gammal är din man?«
»Inte särskilt gammal. Fyrtio. Fyrtiofem.«
»Inte alls gammal, alltså.« Ännu ett ägg hamnade i bunken. Hon strödde över en sked mjöl och vände ner det försiktigt.
Perez väntade tills hon var färdig innan han frågade: »Var har Alice fått tag i clownmasken?«
»Varför vill du veta det, Jimmy? Vill du skaffa en till Fran Hunters flicka?« Hon smålog okynnigt som om hon hoppades att få honom att reagera igen.
»Nej, det är ingenting sådant.« Han gjorde en paus och tänkte sedan att det inte kunde göra något om han talade om det för henne. Det skulle komma ut ganska snart i alla fall.
»Den döde hade något liknande på sig.«
Hon stod alldeles orörlig med bunken under ena armen och sleven i den andra handen. Kanske föreställde hon sig en man som hon inte kände med barnmasken på huvudet. »Jag har inte köpt den åt Alice.«
»Det har inte Martin heller.«
»Då måste det ha varit Dawn. Om du vill ska jag prata med barnet. Höra om hon kommer ihåg det. Om du tycker att det är viktigt …»
Han ryckte på axlarna. »Det skulle kunna hjälpa oss att identifiera honom. Det finns inte mycket annat att gå efter.«
Han tänkte att han skulle kunna fråga Dawn om masken. Hon skulle veta mer om den än Alice. Sammanträffandet förbryllade honom och han var frestad att åka till Middleton och prata med henne. Men han tyckte inte att han hade tid. Han ville att ledningsrummet skulle vara klart att ta emot pojkarna från Inverness när de anlände. Han ville inte att de skulle tycka att det shetländska teamet inte kunde hantera ett allvarligt brott. Förra gången de var här hade utredningen dragit ut för långt på tiden. Dessutom ville han inte göra så stor affär av mannen och masken. Om han dök upp i skolan och hämtade Dawn från klassrummet skulle ryktena börja gå över hela ögruppen. Han mindes det senaste mordfallet de hade haft på Shetlandsöarna, rädslan som tycktes förlama samhället och förvandla det till en helt annan plats. Det här var annorlunda. Det här var en främling. Men han ville inte att den isande paniken skulle gripa omkring sig igen.
»Om inte Alice kan vara till någon hjälp skulle du kanske kunna nämna saken för Dawn«, sa han.
»Det ska jag.«
»Och jag vill inte att den här nyheten ska komma ut riktigt än. Jag skulle vilja meddela släktingarna först.« Om vi någonsin lyckas hitta dem.
»Oroa dig inte, jag kommer inte att säga det till någon, och jag ska be Dawn att hålla det för sig själv.« Hon talade som om hon lugnt räknade med att hennes begäran skulle respekteras. Perez kunde inte föreställa sig att Fran skulle vara lika foglig i fråga om hans mors önskningar. Hon hade haft en framgångsrik karriär innan hon flyttade till Shetlandsöarna. Hennes självförtroende hade fått en törn nyligen, men hon visste fortfarande vad hon ville. Fran och min mor, tänkte han. Hur kommer det att fungera?
Aggie ställde ner bunken och följde honom till dörren. Han insåg för första gången att hon var angelägen om att han skulle gå.
»Förlåt mig«, sa han. »Det här är kanske svårt för dig. Som Andrew dog … Det borde jag ha förstått.«
Hon gav honom en lång, stadig blick. »Min mans död var en olyckshändelse. Inte alls som det här.«
»Naturligtvis.« Han kände att han blev röd i ansiktet och vände sig snabbt om och gick ut.
När han var tillbaka på vägen hörde han en mistlur i fjärran. Här sken solen fortfarande och han trodde först att de testade den. Det gjorde de ibland och det chockade honom alltid att höra det mäktiga dånet i fullt solsken. Sedan såg han den tjocka dimbanken ute över havet. Den låg strax under horisonten, men den närmade sig. Längre söderut måste den redan ha nått land.
Sandy hade spänt upp avspärrningsbandet runt boden. Blå och vit. En polisbil var parkerad så att den blockerade bilvägen ner till piren. Nu kunde Perez skicka Sandy tillbaka till Lerwick. Det handlade bara om att skydda platsen mot all ytterligare kontaminering innan kriminalteknikern anlände. Han undrade om Sandy hade tänkt på att tala om för läkarna att kriminalteknikern skulle behöva deras skor, och kanske deras kläder, för att kunna göra jämförelser. Det var hans fel; han borde ha påmint honom.
Han hade hunnit halvvägs ner när han mobil ringde. Det var Morag, som ingick i hans grupp. Han hade givit henne i uppgift att boka platser på det sista planet åt teamet från Inverness.
»Hur har du det där borta?«
»Förlåt?« Var hon artig? Ville hon småprata? Hade hon ingen känsla för att det var bråttom?
»Jag har just haft Sumburgh på tråden. De har tät dimma.«
»Någon chans att den ska lätta under eftermiddagen?«
»Jag har just talat med Dave Wheeler.« Dave var meteorologen som bodde på Fair Isle. Han gjorde alla väderobservationer för sjörapporten. »Högst osannolikt, säger han. Och flygplatsen säger att de inte väntar sig att några fler plan ska landa eller starta i dag.«
Perez stängde av mobilen och stod stilla ett ögonblick. Solen täcktes redan av ett mjölkvitt dis. Teamet från Inverness skulle alltså inte komma hit i dag. Om dimman låg kvar och de blev tvungna att ta färjan i morgon kväll skulle de inte vara framme förrän klockan sju morgonen därpå. Han hade ansvaret. Det var hans utredning. Han tänkte att det var vad han alltid hade velat.
Mobilen ringde igen. »Jimmy. Roy Taylor här. Från Inverness.«
Det var alltså inte alls hans fall.
»Så här vill jag att du ska göra tills vi kommer.«