Att gallra kålrötter tyckte Kenny var ett sådant arbete som man bara kunde utföra om ens tankar var någon annanstans. Man fick ont i ryggen, och att hacka bort de små kålrotsplantorna krävde ingen koncentration eller tankeverksamhet. Det var själlöst. Det värsta var när man tittade upp och tänkte att man vid det här laget måste vara nästan klar, måste ha avverkat minst halva landet, och så märkte man att man knappt hade börjat och att rad efter rad återstod att gallra.
När de var pojkar hade han och Lawrence lekt för att göra det mindre långtråkigt. De hade tävlat och gallrat raderna bredvid varandra. Lawrence vann alltid. Han var snabbare än Kenny i fråga om det mesta. Men inte lika grundlig. Kennys rader var alltid prydligare, plantorna stod på jämna avstånd, så han hade inte haft något emot att Lawrence vann. Inte egentligen, även om det skulle ha varit trevligt att vara först någon gång ibland.
När Kenny arbetade på åkern i dag kom han på sig med att tänka en hel del på hur det hade varit när de var barn. De lekar de hade lekt tillsammans allihop. Kanske gjorde han det för att slippa tänka på liket som hängde och dinglade i taket i hans bod, den bod som han hade byggt tillsammans med Lawrence. Han undrade om han skulle tänka på den döde varenda gång han gick in där för att göra i ordning sin båt.
Han hade börjat med kålrötterna så fort Perez hade gått, och nu var det dags att göra en lunchpaus, men han tyckte att han måste fortsätta åtminstone tills han hade kommit till slutet av raden. Så han arbetade vidare med hackan längs raden och mindes hur det hade varit här för nästan femtio år sedan. När han var en liten pojke med skrubbsår på knäna och snorig näsa och rodnade som en flicka när någon sa något till honom.
I dag fanns det bara ett barn i Biddista. Den lilla flickan som bodde i kommunens gamla hus. Aggie Williamsons sondotter Alice. När han växte upp hade det funnits fem: han och Lawrence, Bella och Alec Sinclair och Aggie som inte hade hetat Williamson då. Han ansträngde sig ett ögonblick för att komma ihåg hennes flicknamn. Watt. Hon hade hetat Aggie Watt. En blyg liten flicka. När han tittade på henne nu när han gick till postkontoret och såg henne med näsan i en bok, tyckte han att hon knappast hade förändrats på femtio år. Hon hade sett ut som en gammal kvinna när hon var barn. Liten och späd och mager.
Lawrence och Bella hade varit precis lika varandra redan då. Egensinniga och fast beslutna att gå sin egen väg. Och begåvade. De tävlade om att vara bäst i klassen i skolan i Middleton, skrattade åt skämt som ingen annan förstod, irriterade lärarna med sin uppkäftighet och sina snabba, fyndiga svar. De var konkurrenter men kände sig samtidigt dragna till varandra. Kenny hade bara önskat att ingen skulle lägga märke till honom.
Nu var tre av dem kvar i Biddista. Bella hade förvandlats till en stor konstnär. Hon hade läst vidare och studerat i Barcelona och New York, men hon hade bott i prästgården i över tjugo år. Aggie hade kommit tillbaka och bodde alldeles bredvid det hus där hon hade växt upp. Och han bodde på exakt samma ställe och gjorde ungefär samma saker som när han var barn. Han kom att tänka på att för femtio år sedan på dagen kunde han ha stått på den här åkern och hjälpt sin far att gallra kålrötter. Bara två av oss kom undan, tänkte han. Alec dog medan han fortfarande var ung och stilig. Och Lawrence stack när Bella krossade hans hjärta.
Han kom fram till slutet av raden och rätade på ryggen och kände att musklerna i axlarna var spända. Om Edith var här skulle hon massera dem åt mig, tänkte han, och få dem att slappna av. Och han tänkte på hur mycket bättre Edith var på att röra vid honom nu, jämfört med när de började vara tillsammans. Det fanns mycket som var positivt med att bli äldre.
Ediths familj kom inte från Biddista. Han hade inte träffat henne förrän han började i storskolan. Hon var några år yngre än han. De hade åkt med bussen tillsammans, men han hade knappt lagt märke till henne förrän hon var femton. Hon hade haft fräknar och lockigt hår. Råttfärgat med ett inslag av rött. Senare hade han tagit med henne till Biddista, och hon hade träffat de andra: Lawrence och Bella, Alec och Aggie. Hon hade aldrig riktigt passat in. De hade varit hyggliga mot henne, till och med Bella, men Edith hade alltid hållit sig en smula för sig själv.
När han rätade på sig såg han att solen var borta. Den doldes av en dimbank som hade drivit in från havet. Längre inåt land var det fortfarande klart. När han stod stilla efter arbetet kände han hur den kalla luften fick svetten i pannan och på halsen att torka.
I köket satte han på kitteln och tittade i kylen efter mat. En gång i tiden gjorde Edith alltid i ordning lunch åt honom. När han höll på med byggnadsarbete och det var för långt hemifrån brukade hon skicka med honom smörgåsar, en tjock bit dadelkaka eller den där kakan med choklad som de kallade torv. Om han var ute på ägorna brukade det finnas något varmt på bordet när han kom in. Vanligen soppa. Sedan fick hon arbetet på dagcentralen, och redan innan hon blev föreståndare och började på universitetet hade saker och ting förändrats.
»Vi arbetar båda två nu. Du blir tvungen att klara dig själv. Det är bara rättvist«, hade hon sagt till honom.
Kenny kunde se det rättvisa i det. Det var en sådan sak som Bella skulle kunna säga. Bella hade aldrig gift sig därför att hon ville behålla sitt oberoende. »Jag tycker om att vara en ensamstående kvinna. Jag älskar att vara ensam.« Kenny hade läst det i en av söndagstidningarna. En intervju med Bella efter en utställning i Edinburgh. Edith hade haft med sig tidningen en av de dagar då hon var på universitetet och visat honom artikeln.
Det fanns lite kallt lammkött i kylen som var över efter den stek de hade ätit på söndagen. Han skar upp det i skivor och lade det som pålägg på en smörgås. När han var klar med den hade kitteln kokat upp och han gjorde i ordning te. Nu var dimman så tät att han inte kunde se någonting genom köksfönstret. Inte ens muren som markerade slutet på trädgården eller pickupen som stod utanför dörren. Nu var han glad över att han inte hade gått ut med båten. Han hade ingen tjusig GPS-utrustning. Han skulle ha blivit tvungen att leta sig tillbaka till piren med hjälp av kompass och sjökort, och han var lite rostig nuförtiden. Han hoppades att Edith skulle ta det försiktigt när hon körde hem från dagcentralen. Det skulle vara lätt att köra av vägen i det här vädret, eller kollidera med något som kom från andra hållet. Sedan han hade sett mannen i svart hänga i boden hade döden funnits där i tankarna.
Han satte sig i fåtöljen med tallriken i knäet och temuggen inom räckhåll på spisen och lyssnade på nyheterna på Radio Shetland. Det var ingenting om den döde mannen. Han tänkte att Jimmy Perez inte skulle kunna tysta ner det mycket längre. Sedan slog han över till långvåg för att höra sjörapporten. Det var en vana. När han hade ätit färdigt kände han att han slumrade till. Halvsovande fann han att han mindes sommaren då han hade träffat Jimmy på Fair Isle, medan han arbetade på South Lighthouse. Det verkade vara ännu längre sedan än när han var pojke och gallrade kålrötter.
Kenny vaknade med ett ryck och insåg att någon hade öppnat dörren. Det hade varit en av de där eftermiddagslurarna som liknar dagdrömmar mer än sömn. Hans första tanke var att det måste vara Edith som av någon anledning hade kommit hem tidigt, och han tänkte att de kanske kunde gå och lägga sig tillsammans. Han tyckte om sex på dagen mer än något annat. Det kändes som stulen tid, tyckte han, något olovligt. Men sedan vände han sig om, med armarna halvt lyfta för att hålla om henne, och såg att det inte alls var Edith. Det var Aggie Williamson. Dimman hade fastnat i hennes hår. Miljoner små vattendroppar hade fångats av det tunna, stripiga trasslet. Silver mot grått.
»Aggie«, sa han. »Har det hänt något?« De hade känt varandra i alla dessa år, men ändå hade hon aldrig kommit in i hans hus oinbjuden. Till och med när hon ville leka med dem som barn hade hon stått kvar utanför och väntat på att de skulle komma ut till henne. Hon hade aldrig knackat på dörren. Bella och Alec brukade bara störta in, sätta sig vid bordet och utgå från att mjölken och kexen var avsedda för dem också.
»Den där polisen tittade in«, sa Aggie. »Perez. Han berättade att det fanns ett lik i boden.«
»Jag vet. Det var jag som hittade mannen.« Han föredrog att tänka på honom som en man och inte som ett lik. Hade hon kommit bara för att skvallra? Det verkade olikt henne. På platser som Biddista brukade affären vara det ställe där det skvallrades, men Aggie hade aldrig uppmuntrat det. Hon satt bakom disken. Boken uppslagen med texten nedåt, men man märkte att hon väntade på att få återgå till den. Hon verkade fortfarande försjunken i historien och likgiltig för de rykten som spreds.
»Har du ingen aning om vem har är?« frågade hon.
»Jag kunde inte se hans ansikte«, sa Kenny. »Det var täckt av en mask. En clownmask.«
»Det sa Jimmy Perez också.« Hon gjorde en paus och fixerade honom med blicken. »Det kan inte ha varit Lawrence?«
Hon väntade på att Kenny skulle överväga möjligheten och letade efter en reaktion, och när det inte blev någon sådan fortsatte hon. »Martin beskrev honom för mig. Han såg honom i livet. Han kan ha varit den siste som såg mannen i livet. Jag kunde bara inte låta bli att tänka …»
»Den döde är engelsman«, sa Kenny. »Han talade med engelsk accent. Perez berättade det.«
»Lawrence har varit borta länge. Han kunde tala annorlunda nu.«
»Du pratar som om du vill att det ska vara Lawrence«, sa han.
»Nej!«
»Jag skulle ha känt igen honom«, sa Kenny envist. »Även utan att se hans ansikte.«
»Skulle du? Verkligen? Hur länge sedan är det han var här? Många år. Han gav sig i varje fall i väg innan Alice föddes, och jag kan inte minnas några besök.«
Kenny försökte fixera en bild av brodern i tankarna. Försökte se hur lång han var, kroppens proportioner. Han tänkte på mannen som han hade sett springa med långa kliv nedför stigen kvällen innan. Kunde det ha varit Lawrence?
»När hörde du något från honom senast?« frågade Aggie.
Det visste Kenny precis, men han tänkte inte säga det till Aggie. Han tänkte inte medge att Lawrence brydde sig så lite om honom att han inte hade hört av sig en enda gång, bortsett från en hälsning i andra hand via Bella. »Lawrence säger att han tänker resa bort igen. Han bad mig tala om det för dig.« Kenny hade inte ens varit där så att han kunde säga adjö när brodern reste. Kanske hade Lawrence valt tillfället just därför. Han hade vetat att Kenny skulle övertala honom att stanna.
»Mannen i boden är inte Lawrence«, sa han.
Han trodde att hon skulle säga mer för att övertyga honom om att det kunde vara han, men plötsligt gav hon upp.
»Naturligtvis«, sa hon. »Du har rätt. Jag är fånig. Jag vet inte vad det är för fel på mig i dag. Huvudet är fullt av alla möjliga fantasier. Du skulle känna igen din egen bror.« Hon gjorde en paus. »När polisen hade gått undrade jag till och med för ett ögonblick om det skulle kunna vara Andrew. De hittade inte hans kropp förrän flera veckor efter det att han hade ramlat i vattnet. Tidvattnet var så starkt att mannen från sjöräddningen sa att han måste ha förts ut på öppet vatten. Jag tänkte att han kanske hade överlevt trots allt. Under alla de där veckorna gav jag inte upp hoppet. Det fanns en möjlighet att han hade överlevt, simmat i land någonstans och rest någonstans för att nyktra till. När kroppen spolades i land kunde det ha varit vem som helst.«
»Andrew är död«, sa Kenny.
»Jag vet. Det är min fantasi. Jag säger till mig själv: Tänk om … Och sedan börjar jag tro att det är möjligt. Tro på historien.« Hon smålog. »Förlåt, jag borde inte ha kommit.«
»Drick en kopp te medan du är här.« Nu tyckte han synd om henne som levde alldeles ensam. Hon hade ingen som hon kunde gå och lägga sig med under stulna eftermiddagar.
»Nej«, sa hon. »Jag stängde bara postkontoret och sprang hit. Jag måste gå tillbaka. Jag kanske har kunder som väntar.«
»Det är den tiden på året«, sa han. »De ljusa nätterna. Det gör oss alla lite galna.«