Roy Taylor var inte säker på vad han tyckte om att bli skickad till Shetlandsöarna igen. Förvisso var han glad över att ha kommit fram till slut. All denna väntan i Aberdeen hade fått honom att känna sig som om han var på väg att explodera. Och de hade i alla fall kommit med flygplanet. Han hade inte velat säga det till resten av teamet – han trodde inte på det där att ledare skulle tillstå sin svaghet, att bekänna och bry sig var inte hans grej – men han blev illamående på färjan över Mersey. Han visste att en hel natt på båten skulle ha fått honom att spy.
Nu när han stod längst fram i kön och väntade på att komma av planet gjorde det där minnet av Merseyfärjan att han plötsligt kände hemlängtan. En rad sentimentala bilder dök upp i hans huvud. Utsikten över Liverpools silhuett från floden, röster som talade Liverpooldialekt i fullsatta pubar, lördagseftermiddagar med allsång på ståplatsläktaren på Anfield. Det fick honom att undra om det inte till slut var dags att resa tillbaka. Hans far var död och kunde inte göra honom illa nu. Han övervägde kortvarigt möjligheten att återvända och slog sedan bort dessa funderingar. Han hade annat att tänka på.
Han hade rest till Inverness därför att han inte kunde hitta någon plats som låg längre hemifrån. Han hade funnit en masochistisk njutning i att hamna i en stad som var så främmande, så olik varje annan plats som han annars skulle ha valt att bo på. Som om han ville bestraffa såväl sig själv som familjen han lämnade. Och nu var han tillbaka på Shetlandsöarna, som var ännu mer avsides och främmande.
Flygplansdörren öppnades. Han småsprang nedför trappan och gick med långa steg över plattan till den lilla dörren i terminalbyggnaden. Han hade instruerat teamet att bara ta med sig handbagage. De hade ödslat tillräckligt med tid och han ville inte att de skulle stå och vänta igen på att väskorna från lastrummet skulle dyka upp.
Jimmy Perez väntade på dem. De hade samarbetat bra under en tidigare utredning och hade kommit bra överens, kanske beroende på att de hade så olika stilar. Om Perez hade varit medlem av hans team på heltid skulle Taylor ha tyckt att den okonventionella taktiken, det långa håret och bristen på iver var irriterande. Här på Shetlandsöarna tycktes den lugna taktiken fungera. Kanske fungerade den för bra. Taylor hade alltid varit tävlingsmänniska, och tillgivenheten var blandad med en kvardröjande förbittring över att Perez hade fått äran av att ha löst Catherine Ross-fallet.
Inte desto mindre hälsade han på Perez med värme, tog honom i hand och klappade honom på ryggen.
»Hur är läget, Jimmy?«
Resten av gruppen skulle veta att det inte fanns någon territoriell rivalitet under arbetet med det här fallet. Dessutom kunde det inte vara lätt för Perez att se hur en överordnad polis kom med flyget och tog över de intressantaste fallen. Taylor visste att han själv inte skulle ha stått ut med det.
De körde mot norr och väster och for förbi Lerwick, den enda plats på öarna där Taylor hade känt sig på minsta sätt hemma. I Lerwick fanns det åtminstone butiker och barer, gatukök och curryserveringar. När han tänkte på den vidsträckta landsbygd han hade omkring sig kände han sig yr i huvudet och illamående. Det berodde på den sömnlösa natten på Holiday Inn i Aberdeen, tänkte han. När han väl hade kommit in i utredningen skulle han känna sig i högform igen.
För att rycka upp sig började han avfyra frågor till Perez, som körde.
»Menar du att på ett ställe som är så litet som det här finns det ingen som kan sätta ett namn på honom?« Han visste att Perez skulle ogilla tonen, men han kunde inte behärska sig.
Perez satt tyst ett ögonblick innan han svarade. »Vi har femtio tusen besökare per år. Många av dem har nästan ingen kontakt med lokalbefolkningen. Det är inte så förvånande att det tar en stund att spåra honom.«
»Någon måste i alla fall ha saknat honom vid det här laget. Ett pensionat. Hotell.«
Perez svarade inte. Han hade en viss förmåga att hålla tyst om han inte hade något att säga. Taylor hade aldrig kunnat det.
Bilarna saktade in och de stannade vid en liten pir. Det föreföll Taylor som om de hade hamnat i rena obygden. Man kunde inte kalla det en by. Ett par hus som låg efter vägen, det var allt. På vägen dit hade de kört förbi galleriet, som var uppfört nästan på stranden. Det verkade vara ett konstigt ställe, tyckte Taylor. Vem kunde vilja åka ända hit för att titta på några tavlor? Perez hade ryckt upp sig ur sin tystnad för att förklara att galleriet var det sista ställe där offret hade setts i livet.
»Jag var där«, sa han. »På den där festen för att fira vernissagen.« Taylor trodde att han hade mer att säga men väntade till ett annat tillfälle då ingen annan hörde på. Han påminde sig om att han skulle fråga Perez om det när de blev ensamma.
Han steg ur bilen och möttes av sjöfåglarnas skrin och lukten av tång och fågelspillning. Bakom raden av låga hus steg höjden brant. Han undrade varför någon skulle vilja bo här. Han kände igen platsen från en dokumentär han hade sett om folkmusikern Roddy Sinclair. En ganska lång sekvens hade spelats in i Biddista. Kameran följde efter honom överallt och visade honom när han pratade med torparna, besökte affären, drack med sina kompisar. Sedan hade han återvänt till London och Glasgow, musiken och sina groupies.
Taylor gick inte in i boden. Att döma av vad Perez hade sagt var platsen redan tillräckligt kontaminerad. Nu kunde de låta kriminalteknikern sätta i gång med sitt arbete. Han hade bara velat känna av platsen innan de började. Och han var glad över att han hade kommit hit. Han hade ett intryck av att alla i Biddista stirrade på honom. Han kunde känna blickarna. Han tittade inte på husen för att kolla om det var folk som stirrade genom fönstren. Det behövde han inte göra. Han skulle inte ha förstått hur det var bara genom att prata med Perez. Det här var en plats där det var omöjligt att bevara hemligheter. Han kunde inte tro att ingen visste vem som hade mördat mannen. Kanske visste de det allihop. Kanske var alltihop en väldig sammansvärjning.
Han vände sig mot Perez igen. »Ska vi inte låta dem hållas? Vi åker till Lerwick, du och jag, så kan du sätta mig in i detaljerna.« Han formulerade det som ett förslag, men han visste att Perez inte skulle ha något annat val än att samtycka.
I bilen var han medveten om havet på högersidan, men han var helt koncentrerad på Perez. »Du säger att du var en av de sista som såg offret vid liv. Vad gjorde han?«
Återigen uppstod en av dessa pauser. Perez svängde in på en mötesplats för att släppa förbi en kvinna i en skrotfärdig skåpbil.
»Han grät.«
Taylor var inte säker på vad han hade väntat sig. Inte det.
»Vad menar du, grät? Vad var det som hade gjort honom upprörd?«
Det blev tyst på nytt. »Det visste han inte. Det var i alla fall vad han påstod.« Och sedan berättade han historien. Om främlingen som hade ställt till med en scen på ett snobbigt konstjippo genom att brista i gråt och sedan påstå att han inte visste vem han var eller hur han hade kommit dit. Taylor visste bättre än att avbryta. Han var full av frågor, men han måste låta Perez berätta det på sitt eget sätt.
»Du förstår varför jag trodde att det var självmord«, sa Perez. »Ändå var jag aldrig riktigt övertygad.«
»Var du övertygad om att killen verkligen hade tappat minnet?«
Perez funderade. Taylor väntade. Han ville skrika: Det är en enkel fråga. Hur lång tid ska det ta att få fram ett svar? Han väntade spänt och kände att han fick svårt att andas.
»Nej«, sa Perez till slut. »Jag var aldrig riktigt övertygad.« Och det var gott nog för Taylor. Perez kunde reta gallfeber på honom, men han var den bäste människokännare Taylor kände. Han iakttog människor som David Attenborough iakttog djur.
»Varför låtsas?«
Den här gången kom svaret snabbare. »Det vet jag inte. Jag har funderat på det sedan jag hittade liket. Kanske ville han fördärva vernissagen. Men varför skulle en främling från England vilja göra det? Vad kunde han ha emot Bella Sinclair eller Fran Hunter?«
Taylor kände igen namnet. »Är det inte samma kvinna som hittade Catherine Ross?«
»Jo.« Hans ögonlock fladdrade lite. »Det var därför jag var där. Hon har blivit ett slags vän.«
Om det hade varit någon annan skulle Taylor ha drivit med honom. Vad för slags vän kan det vara? Den sorten som man ligger med? Men han ville inte förolämpa Perez. Han skulle aldrig kunna arbeta här utan att ha honom på sin sida.
Då bytte Perez samtalsämne. »Det är möjligt att offret försökte hindra att vernissagen över huvud taget blev av. Någon gick runt i Lerwick och delade ut flygblad som meddelade att den hade blivit inställd. Han hade en clownmask på sig.«
»Men ingen av konstnärerna kände igen honom?«
Det blev tyst en stund. »Det är vad de säger.« En ny paus. »Enligt flygbladet hade vernissagen ställts in på grund av dödsfall i familjen. Det var nästan som om han förutspådde att han skulle bli mördad.«
Lerwick var inte så grått som Taylor mindes det, men förra gången han var här hade det varit mitt i vintern. I dag sken solen och folk gick inte påbyltade i tjocka rockar och kappor. Ljuset reflekterades i vattnet. I hamnen låg en båt förtöjd, utrustad som en teater. En röd banderoll som hängde över sidan gjorde reklam för den senaste uppsättningen.
Han nickade mot den. »Den där är ny.«
»Nej«, sa Perez. »Den har kommit hit så länge jag kan minnas, men den är bara här på sommaren. Den åker runt bland öarna. Turisterna gillar den.«
»Herregud«, sa Taylor. »Jag är utsvulten.« Han hade fått en äcklig bulle på planet och det kändes som om det var för en evighet sedan.
De köpte fish and chips och åt från det flottiga papperet medan de tittade ut över vattnet. Taylor tänkte att det inte var långt härifrån som Perez bodde.
»Bor du kvar på samma ställe?«
Perez nickade.
»Så du har inte flyttat ihop med den läckra ms Hunter?« Han visste att det inte angick honom, men han kunde inte hålla sig. Nyfikenhet var ett nödvändigt karaktärsdrag hos en polis. Och han visste att han dessutom var en liten smula avundsjuk.
Perez åt upp de sista av sina pommes frites. »Det är ingenting sådant.«
Taylor tänkte fråga vad det var, men problemet med den döde främlingen var viktigare.
»Vem tror du dödade offret? Någon från trakten?«
»Det finns folk i Biddista som har saker och ting att dölja«, sa Perez till slut. »Men det behöver inte vara mord.«
Taylor nickade. Han förstod det. När polisen dyker upp vid ytterdörren finns det alltid något att ha dåligt samvete för. Fortkörning. Skattefusk. Ett förhållande med fruns bästa väninna. Kriminalaren uppfattar skuldkänslan. Det är lätt att tro att den har med det aktuella fallet att göra.
Perez skakade av pommes frites-papperet och ett par gråtrutar dök skriande ner framför hans fötter. »Jag måste ringa ett samtal«, sa han. »Jag hade tänkt göra det tidigare. Kenny Thomson, killen som hittade kroppen, har lämnat ett meddelande till mig.«
Han gick en bit bort från Taylor och ställde sig med ryggen mot honom så att han inte kunde höra samtalet. Taylor var inte säker på att han skulle ha förstått det i alla fall. När Perez föll tillbaka i sin dialekt skulle han lika gärna ha kunnat tala ett helt annat språk. Taylor mindes hur det hade känts när hans mor hade lämnat dem och flyttat till norra Wales. Det hade funnits ett beslut om umgängesrätt som hans far hade protesterat mot. Arrangemanget hade inte blivit långvarigt, men under nästan ett år hade Taylor skickats i väg för att tillbringa ett veckoslut i månaden hos henne. Alla stirrade när han gick in i en affär och alla talade ett språk som han inte förstod. Han visste att de talade om honom. Och om hans mor som hade flyttat ihop med en respektabel, frikyrklig man. Och ledde honom på avvägar. Slinka. De använde ordet hussey, som de hade stulit från engelsmännen.
Perez hade avslutat samtalet och väntade på att Taylor skulle fråga om det.
»Nå?« sa Taylor.
»Han vill titta på kroppen en gång till. Fantasin skenar i väg med honom, om jag får säga min mening. Han tror att det skulle kunna vara hans bror.« Perez gjorde en paus och rättade sig. »Nej, han tror inte att det skulle kunna vara brodern. Han vill försäkra sig om att det inte är det.«
»Skulle han inte känna igen sin egen bror?«
»Han gav sig ut och reste. Har inte varit tillbaka på många år. Och Kenny såg inte den döde så bra. Bara från sidan, och så var det masken som täckte ansiktet. Som jag sa, det handlar bara om att utesluta honom. Tanken har uppenbarligen plågat honom.«
»Jag tyckte att du sa att offret var engelsman.«
Perez ryckte på axlarna. »Folks röster förändras. De spelar teater.«
»Vad sa du till honom?«
»Att han kan komma och titta i eftermiddag. I bårhuset, innan kroppen skickas söderut med färjan för att obduceras.«
Taylor kände en rysning av spänning. Det här var hans första tillfälle att ta itu med fallet. Han hade aldrig varit en skrivbordschef.
»Jag följer med«, sa han. »Det har du väl inget emot?«
Perez svarade inte. Han visste att det egentligen inte var någon fråga.