Kenny Thomson kom till begravningsentreprenören innan de var redo att låta honom se kroppen. Det var två män som mötte honom. Jimmy Perez, som alltid påminde honom om den sommar han hade tillbringat på Fair Isle, och den store engelsmannen som han hade sett stiga ur bilen på piren.
De satt i ett mörkt litet väntrum. I hörnet stod en skål med sidenblommor. Det låg en tung, blomaktig doft i luften. Den kom inte från sidenet, förstås, och han undrade vad det var som åstadkom den.
Han tänkte på det när Perez presenterade honom för den engelske kriminalaren, så han var fortfarande inte säker på vad han hette och vad han hade för titel.
»Vad är det frågan om, Kenny?« sa Perez. Han hade ett lugnt, eftertänksamt sätt att tala som om han vägde varje ord innan han sa något.
»Det är förmodligen ingenting«, sa Kenny. »Men jag tyckte att det var bäst att jag kollade. Bättre det än att ligga vaken på nätterna och undra.«
»Berätta lite om Lawrence«, sa Perez. »Bara medan vi väntar.«
Och Kenny berättade om Lawrence, den äldre brodern som var större och starkare än Kenny, som lät honom stå i skuggan. »Han var den sortens människa som kunde gå in i ett rum och genast började alla människor le«, sa han. »När han gav sig i väg saknade jag honom. Alla i Biddista saknade honom.«
»Varför gav han sig i väg? Var det för att arbeta?«
Då förstod Kenny att de inte ville veta att Lawrence lyste upp ett rum när han gick in i det. Vad de ville ha var fakta och datum. Men han hade mer att berätta för dem.
»Han hade arbete här«, sa han. »Gott om arbete. Han var inte så intresserad av torpet. Han hade inte riktigt det tålamod som krävdes. Han var mer för snabba resultat. Han var duktig på att bygga. Han började med att jobba åt Jerry Stout och lärde sig yrket av honom, och sedan när Jerry dog övertog han rörelsen. Han och Jerry lade nytt tak på prästgården när Bella flyttade in. Sedan byggde Lawrence om Herring House. Eve Eunson gjorde ritningarna, men han utförde allt arbete. Snarast ett kärleksverk. Det vad han kallade det. Han var där nere mer än tolv timmar om dagen för att få det klart till invigningen. Jag hjälpte honom med lite arbete när jag kunde. Bella betalade inte ordentligt. När galleriet var färdigt fick han erbjudanden om jobb från hela Skottland. Han behövde inte flytta. Han kunde ha stannat här och bara rest till de olika arbetsplatserna.«
»Varför gav han sig i väg?«
Kenny var inte säker på hur mycket han skulle säga. »Jag vet inte. Jag var inte här när det hände. Han var förtjust i Bella. Vad hon än bad om gjorde han. Han hade alltid planerat att gifta sig med henne. Det är vad jag tror. Det var alltid en dröm som han hade i bakhuvudet. Ingen annan var i klass med henne. Emellanåt träffade han andra kvinnor, men man märkte att han inte menade allvar med dem. Bella höll honom på halster hela tiden som ombyggnaden av Herring House pågick, och när den var färdig tror jag att hon gjorde klart för honom att han inte hade en chans på henne. Hon var för självisk för att stadga sig. Hon hade fått vad hon ville ha av honom.« Kenny visste att han lät bitter, men det brydde han sig inte om. Så fort han tänkte på det blev han arg.
»När var det här, Kenny?«
»Det var den sommar då jag var på Fair Isle och arbetade i hamnen. De hade bett Lawrence göra det, men han var upptagen av de avslutande arbetena på Herring House och föreslog mig. Han visste att jag ville utvidga torpet och att pengarna skulle komma väl till pass. Jag fick aldrig tillfälle att säga adjö till honom.«
»Han frågade inte vad du tyckte om att han skulle ge sig i väg?«
Kenny log för sig själv. När hade Lawrence frågat någon annan till råds? »Det var inte hans stil«, sa han. »Han var ganska impulsiv. Det var inte första gången han stack utan att säga något. När han var bara nitton försvann han; han lämnade bara en lapp till mina föräldrar. Den gången reste han runt som backpacker i Australien.«
»Vad tänkte han göra den här gången?«
»Jag tror att han kanske ville till handelsflottan. Han talade alltid om det. Att resa och få betalt för det. Han var alltid obesvärad i en båt. Du vet hur det är med ungarna i Biddista, de är ute i en jolle nästan så fort de kan gå. Det var naturligt för honom.« Kenny tystnade för ett ögonblick. Han tänkte på en av de där stilla sommarkvällarna. Han och Lawrence var ute och fiskade makrill. Båten låg för ankar och rörde sig med dyningen. Lawrence stod upp, i perfekt balans, och skrattade åt något roligt som Kenny hade sagt.
Perez såg på honom och väntade på att han skulle fortsätta.
»För övrigt«, fortsatte Kenny, »var det en romantisk gest att rymma till sjöss, eller hur? Lawrence var en sådan som gillade stora, romantiska gester.«
»När hörde du något från honom senast?«
»Det har jag aldrig gjort. Han lämnade ett meddelande genom Bella där han sa att han skulle ge sig av, och sedan dess har han aldrig varit i kontakt med oss.« Han vände sig mot Perez. »Han kunde ha ringt till mig på pensionatet, eller hur? Och sagt adjö. Vi hade inte mobiler då, men han kunde ha spårat upp mig. Han var kanske rädd för att jag skulle övertala honom att stanna.«
»Skulle du känna igen honom, tror du?« frågade Perez.
»Jag har funderat på det. Jag tog fram några foton.« Det hade funnits ett där han, Lawrence, Edith och Bella stod på piren och log mot kameran. Han kunde inte komma ihåg vem som hade tagit bilden. Kanske Aggie. Men hon måste ha gift sig vid det laget. Hon kan inte ha bott kvar hemma. Men hon brukade komma tillbaka till Biddista så fort hon kunde. Hon hade aldrig kunnat hålla sig borta.
»I alla fall är det länge sedan. Och folk ser annorlunda ut när de är döda.«
»Han hade ett födelsemärke på högra axeln«, sa Kenny. »Hur mycket han än har förändrats kommer jag att känna igen honom på det.«
»Vi skulle kunna kolla det åt dig. Om du inte vill titta på kroppen igen.«
Men Kenny skakade på huvudet. Om detta faktiskt hade hänt Lawrence ville han identifiera honom själv. Det var hans bror.
Sedan verkade det som om det var dags att titta på kroppen. Kenny kunde inte avgöra varför de plötsligt ansåg att tiden var inne. Ingen kom och sa det till dem. Han tänkte att dröjsmålet bara hade varit en förevändning för att få honom att prata.
Kroppen låg på ett bord av rostfritt stål. Det fanns ingen annan i rummet. Perez ställde sig vid bordet och var redo att vika undan lakanet så att Kenny kunde se ansiktet. Den engelske polisen hade fortfarande inte sagt något, bortsett från några ord när Perez presenterade honom, men han hade följt med in och stod nu bredvid Kenny. Kenny önskade att han skulle backa ett steg och ge honom lite utrymme. Perez vände sig om och Kenny nickade för att visa att han var redo.
Så fort han såg ansiktet visste han att det inte var Lawrence. Det fanns ingen likhet. Han undrade hur han någonsin hade kunnat tvivla på sitt första intryck. Han skulle aldrig ha lyssnat på Aggie Watt. Han skulle aldrig ha låtit sig ryckas med av hennes panik. Lawrence hade en bred, hög panna och en mun som var bred även när han inte skrattade. Den här mannen hade fina drag, tunna läppar. Det kunde ha varit en kvinnas ansikte om det inte hade varit för den obetydliga skäggstubben på hakan och de buskiga ögonbrynen. Kenny kände en förfärlig lust att fnittra. Plötsligt föreställde han sig liket som en av dessa drag queens som förekom på tv ibland, med lösbröst och blond peruk. Han antog att det berodde på att spänningen släppte, på lättnaden.
Han insåg att han borde säga något.
»Nej«, sa han. »Det där är inte Lawrence. Definitivt inte.«
»Ska vi inte bara titta efter födelsemärket? För säkerhets skull. Du vet att minnet kan spela en spratt.« Och Perez vek ner lakanet igen, mycket prydligt, som en sjuksköterska eller en soldat som gör sig redo för inspektion av bäddningen. Nu var axlarna och den övre delen av kroppen blottade. De måste ha tagit av honom kläderna. Mannens bröst var täckt av fint, grått hår. Kenny tänkte att mannen hade haft dåligt självförtroende. Han hade rakat huvudet när håret blev grått. Lawrence kunde minsann vara fåfäng, men det fanns inget födelsemärke på axeln. Det här var inte han.
»Nej«, sa han. »Jag har inte sett den här mannen förut i hela mitt liv.«
»Är du säker?« Perez stod där med lakanet i båda händerna. Han lutade sig över kroppen. »Kan det här möjligen ha varit den man som du såg springa från festen i Herring House?«
Kenny funderade. »Ja«, sa han. »Det kan det ha varit. Om han var klädd i svart. Han tycks ha rätt längd och kroppsbyggnad. Men jag skulle inte kunna svära på det. Han var långt borta.«
Då lade Perez tillbaka lakanet och de återvände till det lilla rummet med de dammiga sidenblommorna. Kenny hade trott att mötet skulle vara över nu. Att det skulle vara okej att gå. Han förställde sig att Edith väntade på honom hemma. Han hade slösat bort det mesta av eftermiddagen genom att åka hit och sedan sitta i det här rummet och vänta.
Men det verkade som om engelsmannen hade andra idéer. »Har du något emot att jag bara följer upp ett par saker?« Kenny var inte säker på om han frågade Jimmy Perez eller honom.
»Tar det lång tid?«
»Inte alls.«
»Skulle vi kunna gå ut då?« Han ville komma bort från den egendomliga, söta doften. Han behövde lite frisk luft.
»Naturligtvis kan vi gå ut. Vi åker någonstans där du kan få ett glas. Jag antar att du kunde behöva ett. Jag kunde behöva ett själv. Man skulle tro att man blir van vid döda kroppar i det här jobbet, men det har aldrig jag blivit.«
Strax efteråt befann sig Kenny på Lerwick Hotel, inklämd i ett hörn i baren. Ett par män satt vid ett bord i restaurangen och drack kaffe efter en sen lunch. Affärsmän av något slag, tänkte Kenny. Någonting med olja eller turism. De var inte från trakten. För övrigt var stället folktomt.
Taylor kom tillbaka från bardisken med tre whiskyglas och en kanna med vatten. Kenny kunde inte minnas att han hade beställt någon drink, men det hade han kanske gjort. Han var mer uppskakad än han hade insett. Förmodligen var det bra att inte åka raka vägen tillbaka till Edith i det här tillståndet. Taylor väntade tills hans glas var nästan tomt innan han ställde frågan.
»Det var någon som dödade den där mannen«, sa han. »Mördaren ströp honom och lade sedan en snara om halsen på honom och hissade upp honom i takbjälken. Känner du någon som skulle ha varit i stånd att göra det?«
»Det skulle inte ha krävt så mycket kroppskrafter.« Kenny tänkte för första gången på praktiska saker. »Han var spenslig. Kan inte ha vägt särskilt mycket. Rep att göra snaran av fanns där i boden. Vem som helst hade kunnat göra det.«
Taylor log. Hans huvud var som ett kranium som bara var täckt av hud. När han log såg man plötsligt alla hans tänder. »Jag tänkte inte på det. Fast du har naturligtvis rätt. Men jag tänkte inte på vem som kunde vara i stånd att göra det fysiskt. Jag menade mentalt. Vem känner du som skulle kunna göra det? Följa efter mannen, eller locka in honom i boden, döda honom, arrangera liket så att det såg ut som självmord. Vem skulle vara kall nog för att göra det? Vem skulle ha modet?«
Kenny mådde illa. Det hade aldrig fallit honom in att mordet hade varit planerat. Det förekom våldsbrott på Shetlandsöarna, men de var aldrig överlagda. Det var karlar som slogs på barer när de var fulla som ägg och kom ihop sig om någon kvinna eller någon inbillad förolämpning.
»Det vet jag inte«, sa han.
»Verkligen?« Taylor lutade sig framåt så att Kenny kunde känna lukten av whisky i hans andedräkt. »Så vitt jag förstår växte du upp med de flesta som bor i det där samhället. Du känner dem bättre än någon annan. Vem skulle kunna begå ett mord och sedan ljuga om det nästa dag?«
»Det vet jag inte«, sa Kenny igen. »Om man bor så tätt intill folk snokar man inte. Man försöker undvika att irritera dem. Man måste leva sida vid sida och alla behöver ett visst svängrum. Förstår du vad jag menar?«
»Ja«, sa Taylor. »Det tror jag att jag gör.«
Det var då han sa att han inte hade några fler frågor. Han tackade Kenny för hjälpen och sa att han kunde gå.
Inte förrän Kenny körde nedför höjden mot Biddista och såg ljuset över vattnet kom han ihåg vad han hade tänkt göra. I kväll, när han hade ätit med Edith, skulle han gå ut med båten och försöka få lite fisk. Det var en perfekt kväll för det. Sedan skulle han spåra upp Lawrence.
Han hade alltför lättvindigt accepterat att hans bror hade givit sig i väg. Han hade tagit för vana att göra precis som Lawrence sa åt honom. Lawrence hade lämnat ett meddelande till Kenny genom Bella.
»Hälsa honom att jag ger mig i väg igen.«
Men saker och ting var annorlunda nu. Bella var nästan en gammal tant. Varför skulle han inte komma hem? Och nuförtiden var det lättare att hitta folk. Man hade internet. Edith visste allt om internet och hon skulle hjälpa honom. När han körde upp till huset kände han sig upprymd inför utsikten att han skulle få träffa Lawrence igen. Han föreställde sig att han mötte honom vid båten. Lawrence skulle gå nedför trappan i färjeterminalen. Han skulle få syn på Kenny, och han skulle kasta huvudet bakåt och skratta.