Kapitel 19

Perez kom till skolan i Middleton en kvart över åtta. Han trodde att Dawn borde vara där vid det laget men att barnen inte skulle ha kommit. Han ville inte tala med henne i Biddista med Martin närvarande, även om han inte visste riktigt varför. Kanske därför att Martin skulle försöka lätta upp samtalet, skulle rygga tillbaka för varje allvarlig diskussion. Perez kände läraren till utseendet, men han hade aldrig talat med henne. Hon hade inte hört till familjen när Martins far drunknade.

Skolan var en låg, modern byggnad med en fotbollsplan på ena sidan och en lekplats på den andra. Den hade utsikt över en smal insjö. Det hade börjat blåsa lite och vattnet piskades till små vågor. Barnen kom från husen som låg utspridda över de omgivande höjderna och från samhällen ända ute vid kusten. Som alla skolor på Shetlandsöarna var den i Middleton väl underhållen och utrustad. Oljan hade medfört problem för en del samhällen, men den hade sina fördelar också. Shetland Islands Council hade förhandlat fram ett bra avtal med bolagen som ville pumpa i land oljan, och inkomsterna hade slussats över till olika samhällsprojekt.

En rad bilar stod redan parkerade på gården och huvudingången var olåst. Det fanns ingen på expeditionen och han gick vidare till ett av klassrummen. En ung man med skägg stod och skrev på tavlan.

»Jag söker mrs Williamson«, sa Perez från dörröppningen. Även den här skolan var mycket större än det rum på Fair Isle där han hade haft sina lektioner, men lukten var välbekant.

»Är du en av papporna?« Mannen var tämligen artig men knappast vänlig. Perez undrade vad det var med skolor som gjorde honom illa till mods. Kanske kände alla vuxna exakt likadant. De var för stora och klumpiga för ett ställe som var byggt för barn. Han förmodade att en främling som steg in i hans arbetsmiljö också skulle bli skrämd. Sedan tänkte han att han verkligen skulle tycka om att vara pappa. Det var något som han alltid hade velat. Då skulle han inte ha något emot besväret att komma till skolan, delta i föräldramöten och titta på julspel.

Mannen hade vänt sig från tavlan och väntade på att han skulle svara.

»Nej«, sa Perez. »Nej, det är jag inte.« Han funderade på hur han skulle förklara sin närvaro utan att vålla Dawn problem när han hörde fotsteg i korridoren bakom sig. Han såg henne närma sig med en mugg med något som luktade örtte i ena handen. Hon var lite äldre än Martin, tänkte han. Strax över trettio, lockigt rött hår, bred mun.

»Dawn Williamson«, sa Perez. »Kan jag få tala med dig? Det tar inte lång stund.« Han kunde inte avgöra om hon kände igen honom. Kanske trodde hon också att han var en förälder.

Hon visade in honom i ett klassrum och han satte sig på en av skolbänkarna och kände sig för ett ögonblick olydig, för när han var pojke var det inte tillåtet att sitta på bänkarna.

»Jag heter Jimmy Perez«, sa han. »Jag håller på och utreder ett dödsfall, den där mannen som hittades i boden i Biddista.«

Hon nickade som för att säga att hon visste vem han var. »Gäller det ansiktsmasken som Alice hade på sig? Aggie sa att du var intresserad av den. Jag borde kanske ha tagit kontakt med dig tidigare, så hade du sluppit ta dig ända hit ut, men jag tror inte att jag kan vara till så stor hjälp. Är det viktigt?«

Han såg ingen anledning att inte förklara hur det låg till. »Vi behandlar dödsfallet som misstänkt. Han bar en precis likadan mask som den Alice hade på sig. Den skulle kunna hjälpa oss att spåra honom.«

Han såg att han hade chockat henne. Hon blev plötsligt mycket blek.

»Minns du var Alice fick masken?«

»Det var på söndagsteet i Middleton«, sa hon. »Jag köpte den åt henne där.«

Söndagsteet hade blivit en institution på Shetlandsöarna, nästan en tradition, även om Perez inte kunde minnas att något liknande hade ägt rum när han var pojke. Då hade söndagarna bara vara en dag som ägnades åt kyrkan och familjen. Nu brukade ortens damer servera te och hembakt i närmaste samlingssal på söndagseftermiddagarna under sommaren. Där fanns alltid växter till salu och ett köp- och säljstånd. Det var ett ställe där man träffade vänner och fick höra det senaste skvallret och där pengar samlades in för välgörande ändamål.

»Kommer du ihåg vem det var som sålde den?«

»En flicka som jag inte kände igen. Hon måste ha fått dem billigt för hon hade en hel massa. Mest djur, och så var det clownerna. Jag försökte övertala Alice att välja en katt men det ville hon inte höra talas om.«

»Var det någon annan från Biddista där den eftermiddagen?«

»Nej, det var bara vi. Aggie brukar följa med oss, men hon mådde inte bra. Martin arbetade i Herring House. Det var riktigt trevligt att vara tillsammans med Alice ett tag, bara hon och jag.«

»Det kan inte vara lätt att bo så nära sin svärmor.« Perez tänkte på sin exfru Sarahs mor, en överväldigande duglig kvinna som ledde kvinnoföreningen och vann priser för de hundar hon födde upp. Och återigen blev han distraherad av tankar på hur Fran skulle komma överens med hans egen mor. Sarah hade tyckt att hon var okonventionell och ganska skrämmande. Han trodde att Fran skulle kunna gilla henne.

Dawn smålog. »Jag borde vara tacksam. Jag skulle inte ha kunnat återgå till att arbeta heltid om hon inte hade erbjudit sig att se efter Alice. Men familjer är aldrig lätta, eller hur? Aggie tycker att jag är dominerande och att jag borde vara en bättre hustru åt hennes son. Hon säger det aldrig rent ut, men jag vet att det är vad hon tycker. Martin skrattar bort det. Han ser det inte som ett problem. Det gör inte jag heller i vanliga fall, men det var bra att Alice och jag kunde smita i väg till Middleton tillsammans.«

»Var det någon annan där som du kände igen?«

»En del av familjerna från skolan. Som jag sa, ingen annan från Biddista. Men det betyder inte att det inte kan ha kommit någon senare. Vi åkte dit tidigt, just som det började, och vi stannade inte så länge.«

En del av barnen hade kommit till skolgården. Genom fönstret såg Perez hur två pojkar jagade varandra, tog tag i varandras tröjor och rullade runt på marken. Slutade det alltid med slagsmål när pojkar lekte?

»Hur kom det sig att du hamnade här uppe på Shetlandsöarna?« Det hade förmodligen inget med fallet att göra, men han var alltid nyfiken på de olika vägar som inflyttare tog till öarna.

»Jag fick min lärarutbildning på ett college i West Yorkshire. Det var så nära hem att jag kunde ta med mig smutstvätten på veckosluten. Jag ville se lite mer av landet. När jag såg annonsen om det här jobbet tänkte jag: Varför inte chansa? Jag trodde att jag bara skulle stanna ett par år, men nu vet jag att jag aldrig kommer att bo någon annanstans.«

»Det torde bero på Martin.«

»Å«, skrattade hon, »jag föll för öarna innan jag föll för honom. Jag hade hyrt ett ställe i Scalloway när jag flyttade hit. Aggie och Andrew drev hotellet där och Martin arbetade i baren. Han fick mig att skratta. Vi började sällskapa … Innan jag visste ordet av var jag gift och väntade barn.«

»Du ser ut att trivas.«

»Jag älskar alltihop. Att vara lärare på ett sådant här ställe innebär fortfarande vissa utmaningar, men om jag tänker på en del av de skolor där jag gjorde min lärarpraktik så går det inte att jämföra. Och Martin är den som i realiteten har ansvaret för kaféet och restaurangen i Herring House. Bella lägger sig inte i arbetet alltför mycket.«

»Hur kommer du överens med henne?« frågade han.

Dawn ryckte på axlarna. »Vi rör oss för det mesta inte i samma kretsar. Hon vill gärna ge intrycket att hon har djupa rötter i samhället, men hon är ofta bortrest. Hon och Aggie växte upp tillsammans; nu talar hon till Aggie som om hon var något slags tjänarinna när hon kommer in på postkontoret. Eller också är hon så nedlåtande att jag blir spyfärdig.«

»Jag har förstått att takt inte är hennes starka sida.«

Det var något i hans röst som fick henne att inse vad han syftade på. Han såg att Dawn var en mycket begåvad kvinna. Ingenting skulle behöva sägas rent ut. Barnen skulle inte kunna slingra sig på hennes lektioner.

»Då har du hört hur hon gjorde ner mig på konstkursen.«

Han hoppades att hon inte skulle fråga vem som hade berättat det.

»Allt möjligt dyker upp under en utredning.«

»Det hela fick henne bara att verka en smula fånig«, sa Dawn. Hon vände ryggen åt honom och fortsatte att prata medan hon skrev på tavlan. Han önskade att han hade kunnat se hennes ansikte och jämföra hennes reaktion med det hon sa. »Det var en amatörutställning. En kul grej. Varför tog hon det så allvarligt?«

»Vad tror du att det berodde på?«

»Gud vet. Hon är kanske inte så självsäker som hon låter påskina, och så ville hon framstå som den stora konstnären genom att förlöjliga oss. Meningslöst. Vi vet alla att vi inte spelar i hennes division.«

»Tror du att hon kände igen målningen som din?«

Hon lade ner filtpennan och vände sig mot honom igen. »Det är jag säker på. Jag gjorde en skiss till den ute på berget en kväll när Alice hade gått och lagt sig. Plötsligt märkte jag att hon hade kommit och ställt sig bakom mig och tittade över axeln.«

»Kommenterade hon den då?«

»Egentligen inte. Jag tror att hon fällde någon annan nedlåtande kommentar, som att det var trevligt för mig att ha en hobby, en paus från familjen.« Dawn gjorde en paus. »Jag vet att det låter dumt, men ibland undrar jag om hon är avundsjuk på mig. Jag har en familj. Martin och Alice. Vanligtvis kommer jag till och med bra överens med min svärmor. Aggie är jätterar, trots vad jag sa nyss. Bella måste känna sig ensam när hon för det mesta går och skrotar för sig själv i prästgården.« Hon tvekade. »Jag har inte berättat det för någon än, men för ett par veckor sedan fick jag veta att jag är med barn igen. Det är fantastiskt spännande. Vi har försökt ett tag. Så jag kan inte riktigt hetsa upp mig över att Bella uppförde sig som en elak sexåring inför min målning.«

»Grattis.« Sarah hade varit gravid en gång. Perez hade också tyckt att det var fantastiskt spännande. Sedan hade hon fått ett sent missfall och det hade känts som om deras värld hade gått under. Det hade varit början till slutet på deras äktenskap.

»Tack.« Han såg att hon inte kunde hålla tillbaka ett brett leende.

»Tror du att Roddy är ett barnsubstitut för Bella?« frågade han.

»Kanske det. Men han är inte så mycket att vara stolt över, eller hur?«

»Många skulle tycka det.«

»Han är en fantastisk musiker«, sa hon. »Och han kan fängsla en publik. När man hör honom spela är det ganska lätt att falla för honom.«

»Har han gjort något särskilt som har upprört dig?«

»Ingenting allvarligt. Bortsett från att få min man stupfull varje gång han kommer hem. Senast var det på Alices födelsedag, och Martin missade kalaset.«

Perez ville fråga om det inte var Martins ansvar. Roddy Sinclair hade knappast bundit mannen och hällt ner sprit i halsen på honom. Men han märkte att han kände en viss respekt för Dawn Williamson. Det berodde på graviditeten, tänkte han, och det faktum att hon var så oberörd av Bellas utbrott. Vad hade det förresten med den här utredningen att göra? En klocka ringde. Barnen vällde in i skolan och bildade en pladdrande kö utanför klassrumsdörren.

»Jag beklagar«, sa hon. »Jag tror inte att jag har varit till så stor hjälp.«

»Jag beklagar att jag har stört dig på jobbet.«

Hon måste ha givit ett tecken till barnen, för de började strömma in och trängdes i dörröppningen. Han var tvungen att vänta ett ögonblick tills alla var vid sina bänkar. Han skakade hand med läraren och gick mot dörren.

»Hälsa Fran«, sa hon. »Hon är en jättebra lärare. Jag älskade utställningen.«

Han undrade hur mycket hon visste om deras vänskap. Vad hade Fran berättat för henne?

»Var du på vernissagen?« Han kunde inte minnas att han hade sett henne.

»Jag var där och tittade innan de flesta hade kommit.«

»Såg du mannen som dog?«

»Hur ska jag kunna veta det?« Barnen började bli oroliga. De väntade på uppropet och morgonsamlingen. Kanske var det därför som Dawns svar verkade lite kort. Hon ville att han skulle gå så att hon kunde koncentrera sig på arbetet.

»Det var han som ställde till med en scen genom att gråta.«

»Jag måste ha gått innan dess.« Hon tog upp den tunna klassboken ur lådan i katedern, slog upp den och höll en penna i handen. »Det såg jag inte.«

»Om du var utanför och på väg hem kan du ha sett honom komma. Smärt, rakat huvud, klädd i svart.« Han stod i dörren för att hon skulle förstå att han på väg att gå och han talade hastigt för att visa att han skyndade sig. Det skulle bara ta henne ett ögonblick att kommentera detta sista påstående.

Hon stod där och tvekade mellan att ropa upp barnens namn och fundera på vad han hade sagt.

»Jag tror faktiskt att jag såg honom. Han steg ur en bil.«

»Körde han?«

»Nej. Någon släppte av honom.«

»Någon du kände igen?«

»Nej. Det var en ung man. Bilen var ganska gammal och skamfilad. Och nej, jag såg inte registreringsnumret och jag vet inte vilket märke det var. Det var vit, tror jag. Men lortig.«

Hon såg att han ville fråga mer men avbröt honom. »Jag är ledsen. Det finns verkligen inget mer jag kan berätta. Och jag måste komma i gång med arbetet.«

Han iakttog henne från korridoren. Hon log mot varje barn när hon ropade upp hans eller hennes namn. Längre bort i korridoren började andra klasser redan samlas till morgonbön. Mannen med skägg spelade piano. När han kom fram till bilen hade barnen börjat sjunga den första psalmen.

Perez körde tillbaka till Biddista. Kvällen innan hade Taylor ordnat så att en skiss av den mördade mannens ansikte skulle lämnas ut till rikstidningarna. Så länge de inte hade fått honom identifierad, sa han, kunde de inte gå vidare. Perez hade tagit yttrandet som ett sätt att påtala hans egen inkompetens. Han borde ha koncentrerat sig på att spåra offret, inte ägnat två dagar åt att dricka te i torpkök. Men nu var även Taylor angelägen om att lära känna människorna i samhället.

Eftersom han körde västerut hade han solen bakom sig, vilket gjorde körningen enkel. Han hade i alla fall något att erbjuda Taylor. En skamfilad vit bil som hade släppt av offret. Han skulle sätta Sandy på att hitta den. Om han inte redan visste vem den tillhörde skulle han göra det innan dagen var slut.

Marken lutade en aning och Perez hade utsikt ner mot huvudvägen från söder till Biddista och vidare. Han kunde se alla husen. De tre små vid piren, prästgården och Skoles. Han visste redan mer om de här människorna än han visste om sina egna grannar. Han insåg då att han ännu inte hade talat med Kennys fru Edith. Hon hade varit på arbetet när kroppen hittades och skulle förmodligen vara på arbetet i dag. Det var en annan sak som Taylor skulle kunna läxa upp honom för.