Martha bodde i en lägenhet ovanpå en tvättomat i en lummig förort till Huddersfield, inte långt från Royal Infirmary. Hon hade bott ensam sedan hon lämnade universitetet och tyckte om det, men nu önskade hon att hon hade haft någon hemma som hon kunnat dela sin oro med. Någon som kunde säga åt henne att inte vara fånig, eller sitta bredvid henne medan hon ringde till polisstationer och sjukhus. Det var fredag och fortfarande hade det inte hörts ett ord från Jeremy. Det här var den sista repetitionsdagen. I kväll – eller i eftermiddag om de fick sin vilja fram – skulle skådespelarna åka hem över helgen, och på måndag skulle turnén börja.
Det hade aldrig förekommit en uppsättning som inte Jeremy hade bidragit till på något sätt. Han övervakade alltid den sista snabbgenomgången och kom med synpunkter. Till och med skådespelarna hade börjat prata om att han inte syntes till. Det fanns en medelålders kvinna, Liz, som alltid brukade vara med. Hon tog jobben med Interact för nöjes skull och för att få lite extra pengar. Hennes barn hade flyttat hemifrån för att gå på universitetet och det verkade som om hennes man tråkade livet ur henne. Martha trodde att arbetet fick henne att känna sig ung och oansvarig igen. Liz hade redan börjat ställa frågor.
»Vart i all världen kan han ha tagit vägen? Vi kommer väl att få betalt allihop?«
Pengarna var ett annat problem. Jeremy hade lämnat ett par hundra pund i kontanter på kontoret som handkassa, men diesel till minibussen måste betalas, liksom mat och husrum medan truppen var på turné, så de skulle inte räcka långt.
Martha tog Penistonetåget från Huddersfield till Denby Dale. Hon hade bil, men hon försökte undvika att använda den när hon skulle till kontoret. Det var alltid risk för att den skulle gå sönder på hemvägen. Tåget gick genom en skogbevuxen dal. De små stationshusen var översållade med amplar fulla av färggranna blommor. Liz var redan i textilfabriken och stod och väntade utanför Interacts dörr. Hon följde med Martha in på kontoret.
»Är det något som du inte berättar för oss? Jeremy har väl inte sjappat? Jag tror inte att det skulle vara första gången.«
»Vad menar du?«
»Jag har hört att han levde ett fullkomligt respektabelt liv tills han var omkring tjugofem. Gift. Ett barn. Så lämnade han dem en morgon för att slå sig på teater. Försvann utan ett ord. Han hade anslutit sig till ett amatörteatersällskap och tydligen blivit smittad av bacillen. Jag har alltid sagt att de där amatörgrupperna borde förses med varningstext.«
»När hände det?« Martha tänkte att det inte fanns något som tydde på en familj i Jeremys hus. Inga foton som kunde ha med familjemedlemmar att göra. Om han inte hade gift sig med kvinnan på stranden. Nog skulle han ha haft en bild av sitt eget barn? Jävla skådespelare, tänkte hon. Det här måste vara en av Liz historier. De är alla lögnare med en fallenhet för självdramatisering.
»För evigheter sedan«, sa Liz nonchalant. Det var tydligt att hon inte visste så mycket. »Och man kan inte tro det nu. Han träffar dem aldrig. Inte ens barnet – som måste vara ganska vuxet. Jeremy skulle till och med kunna vara far- eller morfar. Det är verkligen en skrämmande tanke.«
»Han har aldrig nämnt något om det här för mig.«
»Han nämner det aldrig för någon om han inte är full och gråtmild, och då kommer alltihop. Eller det mesta. Jag tror att det även då finns saker som han inte berättar.« Liz hade stått och lutat sig mot dörren. »Nå, vad tror du? Har stressen blivit för mycket för honom igen? Har han stuckit för att börja ett nytt liv någon annanstans?«
»Naturligtvis inte. Han äger det där huset. Det är en stor tillgång. Och han skulle inte ge sig i väg och lämna kvar alla sina saker.«
»Jag skulle inte bli förvånad om huset är intecknat upp över skorstenen«, sa Liz.
»Dumheter.« Men Martha var inte så säker som hon lät. Hon hade sett böckerna, sett vad skolorna var villiga att betala för att kunna kryssa i några rutor åt skolinspektörerna, men skådespelare och lokaler och minibussen var inte billiga. »Det här är en lönsam bransch. Och Jeremy gillar pengar. Jag är säker på att han kommer tillbaka.«
Sent på eftermiddagen när alla hade gått satt Martha ensam på kontoret. Hon hade avvärjt skådespelarnas frågor hela dagen och till och med antytt att hon hade hört något från Jeremy, att han var ute och försökte ragga jobb och att han skulle vara tillbaka i början av nästa vecka med planer för ett nytt projekt. Hon kunde se att Liz inte hade trott ett ord, men hon hade inte sagt någonting och de andra hade gått på det.
Nu blev ansträngningen att visa upp ett tappert ansikte för mycket för henne. Hon lyfte på telefonluren – avsedd uteslutande för jobbsamtal, enligt Jeremys instruktioner, men var var den jävla Jeremy nu? – och pratade med sin bästa vän Kate.
»Har du lust att ta en drink på stan? Innan det blir för mycket folk. Direkt efter jobbet?«
Kate hade en praktikplats som reporter på Huddersfield Examiner. Hon gillade skvaller. Ingen annan kunde vara intresserad av en medelålders skådespelare som hade försvunnit, men Kate skulle säkert lyssna på hennes oro. Det skulle vara en lättnad bara att få prata igenom saken. Dessutom var det fredagskväll.
»Har du sett tidningarna i dag?« Kates ambitioner sträckte sig längre än till en lokal dagstidning i West Yorkshire. Hon prenumererade på de ledande tidningarna och läste dem varje dag.
»Nej.« Jag har haft för mycket att stå i, tänkte Martha och tyckte plötsligt synd om sig själv. För att fixa den här turnén.
»Det är en kille som de försöker identifiera. De hittade kroppen uppe i norr någonstans. ’Oklara omständigheter.’ Det betyder mord. Det finns en teckning av honom. Han ser ut precis som din boss.«
Man anade ett fnitter i hennes röst. Som om hon sa: Konstigt sammanträffande, va? Utan att tro att det verkligen kunde vara Jeremy. Martha fick inte fram ett ord och fann att hon knappt kunde andras.
Kate måste ha märkt att det var något som inte var som det skulle. »Martha, vad är det?«
»Min boss, Jeremy. Han tycks ha försvunnit.«
»Herregud! Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer och hämtar dig nu.« Martha visste att det inte bara handlade om att Kate kom för att ge en vän sitt stöd. Det var Kate som vädrade en nyhet på långt håll och ville hugga den innan någon annan fick nys om den.