Roddy Sinclair var precis där Bella hade sagt att han skulle vara. Taylor tyckte att begravningsplatsen var ett dystert ställe och han skulle inte vilja sluta sina dagar här, alldeles intill havet, dränkt i saltskum under stormarna och översållad av sjöfåglar. De flesta av gravstenarna var mycket gamla och missbildade, och i Taylors ögon såg de ut som en mun full med sneda tänder. Roddy hade gått en bit från gravarna och stod vid den låga stenmuren och tittade ut över havet. Han var klädd i en klargul sweatshirt med ett motiv på ryggen som kunde vara hämtat från ett skivomslag. Taylor kände genast igen honom: det hängande ljusa håret och det breda leendet. Hur var det att bli igenkänd vart man gick?
Norrut på stranden lekte en ung man med ett barn. Han höll henne i båda händerna och snurrade runt med henne. Det var långt dit, men de kunde höra hennes skratt. Perez sa i viskande ton att mannen var Martin Williamson, köksmästaren på Herring House, och för ett ögonblick blev Taylor distraherad. Ännu en misstänkt. Ännu ett liv att utforska. Roddy tycktes inte höra något av samtalet. Han var försjunken i sina minnen. Det var först när Taylor tilltalade honom som han vände sig om och såg på dem.
»Förlåt att vi stör.« Taylor tänkte att det var bäst att vara förbindlig. Han hade sett Roddy Sinclair för första gången i en pratshow på tv. Han hade hoppat mellan kanalerna och letat efter fotboll och hade just tänkt gå vidare när det var något med samtalet som fångade hans uppmärksamhet. Pojken hade ett förtroendefullt sätt att tala som fick publiken att känna att han avslöjade hemligheter. Ett par månader senare hade han varit på tv igen. Dokumentären. Taylor skulle ha gillat att vara kändis. Han tyckte att tanken på all uppmärksamhet, på de små gåvorna och lyxartiklarna, var oerhört tilltalande. Och mot sin vilja drogs han till berömda människor och var lite imponerad av dem.
»Det här är överkommissarie Taylor«, sa Perez. »Han leder utredningen av mordet på mannen som hittades vid piren. Vi ska inte uppehålla dig alltför länge.«
»Inga problem.« Den unge mannen log. Taylor tyckte att han såg ut som en pojke, mycket yngre än sin verkliga ålder. En skolpojke, för ung för att dricka alkohol, för ung för att köra bil. Kanske var det delvis det som attraherade dem som köpte hans musik. »Jag kommer hit ibland för att tala med min pappa. Dumt, va?«
»Stod ni varandra mycket nära?«
»Det gjorde vi. Jag var enda barnet. Det har kanske med saken att göra. Och så var han sjuk ganska länge. Han kunde inte ge sig ut och arbeta så mycket, så han var hemma mer än min mor. Han läste mycket för mig. Vi spelade musik tillsammans.«
»Vad arbetade han med?«
»Han var ingenjör. Han arbetade åt ett av oljebolagen. Han hade rest omkring en del innan han kom tillbaka till Shetlandsöarna. De tror att det kan ha varit då som han fick hudcancer. Han var mycket ljushyllt. När han fick diagnosen hade sjukdomen spritt sig. Ett tag verkade han frisk, precis som vanligt, och allt var som en lång, härlig semester. Sedan blev han mycket svag och mager. Men vi kunde fortfarande spela ihop nästan till slutet.«
Taylor önskade att han kunde tänka på sin egen far på det sättet, med tillgivenhet och med minnen av saker som de hade gjort tillsammans. Han tittade på nytt på paret på stranden. Det var lågvatten och sanden var slät och fin. Mannen hade satt ihop en röd låddrake och började få upp den i luften. De såg hur han lämnade över snöret till flickan och sedan stod bakom henne och hjälpte henne att styra draken.
»Martin är en fantastisk far«, sa Roddy. »Jag hoppas att jag kan bli lika bra när den tiden kommer.«
Taylor fick en plötslig minnesbild av en långbent skådespelerska från en såpa. Hade det inte talats om att Roddy sällskapade med henne och att han till och med hade friat? Det fanns en bild i en kvällstidning som han hade köpt på flygplatsen i Aberdeen medan han väntade på att dimman skulle lätta. De hade snubblat ut från en nattklubb, uppenbarligen berusade båda två. Det var svårt att föreställa sig dem som den lyckliga familjen på en blåsig strand på Shetlandsöarna.
Roddy hade kanske läst hans tankar. »Inte för att jag planerar att slå mig till ro än på ett tag. Min pappa dog ung. Om jag rycks bort tidigt vill jag att jag ska ha haft ett härligt liv innan jag dör.« Han gjorde en paus. »Det gläder mig att min far är begravd här. Jag tyckte alltid att Biddista kändes mer som hemma än huset i Lerwick.«
»Tillbringade du mycket tid här redan innan du kom hit för att bo hos Bella?« Perez ställde frågan på det dröjande sätt som var hans, som om han inte ville tränga sig på men var så intresserad att han hade övervunnit sina skrupler. Taylor kände en mild irritation över avbrottet. Det var han som ledde intervjun.
»Ja. Jag var aldrig något lätt barn. Hyperaktiv. Jag sov inte mycket. Det kan inte ha varit roligt för min mor, som hade pappa att sköta om. Därför kom jag hit för att tillbringa nästan alla helger och lov hos Bella. Det älskade jag. Det var alltid något som hände. Folk som bodde över. Konstnärer. Musiker. Det var kanske då jag utvecklade mitt festberoende. Och jag var i centrum för uppmärksamheten och blev ständigt underhållen. Jag minns att det var en kille som var en väldigt duktig trollkonstnär. Han spelade upp sin fantastiska show bara för mig – kaniner ur en hatt, kortkonster, rubbet. Senare insåg jag att han uppträdde mer för Bellas skull än för min – alla ville behaga henne – men den gången var det häftigt. Det fanns en frihet här som jag aldrig riktigt hade i stan. Bella var ganska avspänd i fråga om när jag skulle gå och lägga mig eller äta och jag fick springa omkring som jag ville.«
»Verkligheten bör ha känts hård efter det«, sa Perez.
»Ja. Jag tror att jag har ägnat resten av mitt liv åt att försöka fånga magin.« Roddy hade ett självironiskt leende på läpparna. »Ingenting lever någonsin riktigt upp till det där.«
»Hade Bella ett seriöst förhållande med någon av besökarna?«
»Definitivt inte seriöst. Jag antar att hon kan ha legat med dem, men det visste jag faktiskt ingenting om.«
»Får du tillfälle att träffa din mor ofta?« frågade Perez.
»Vi kommer ganska bra överens numera. Jag var väldigt hård mot henne när jag var yngre. Av sorg, kanske. Jag kunde inte förstå hur hon kunde slå sig ihop med en annan man. Förhållandet mellan mig och hennes nye man är fortfarande lite knepigt, men vi lyckas hålla en artig ton för min mors skull.«
»Engelsmannen som dog«, sa Taylor. »Vi tror att han är den person som försökte sabotera din fasters utställning. Har du någon aning om varför han kunde vilja göra det?«
»Varför skulle någon vilja göra det?«
»Din faster har inga fiender?«
»En massa försmådda älskare«, sa Roddy. »Bella attraherade alltid män. Som jag sa, när jag växte upp var Biddista fullt av besökare som inbillade sig att de var förälskade i henne. Från finniga studenter till allvarliga äldre intellektuella. Det var mycket komiskt alltihop för ett barn. Det bästa en unge vet är vuxna som gör bort sig. Och än i dag drar hon till sig folk. Hon är smickrad av uppmärksamheten, och ibland tror jag att hon är mycket ensam, men hon kommer aldrig att slå sig till ro.«
»Har det funnits någon beundrare på senare tid?«
»Inte vad jag vet. Men jag har inte varit hemma på ett tag. Det kan ha funnits någon som jag inte känner till.«
»Hon har inte nämnt någon?«
»Att hon var förföljd av en engelsman utan hår och med en böjelse för att gråta offentligt? Nej, kommissarien. Och om det var så skulle hon inte behöva döda honom för att bli av med honom. Hon är en bestämd kvinna. Hon kan få sin vilja fram utan att tillgripa våld.«
På stranden måste vinden plötsligt ha slagit om, för draken krängde till och dök ner i sanden. Den lilla flickan släppte snöret och sprang bort mot den med utsträckta armar och härmade sicksackrörelsen när den störtade till marken. Kenny Thomson gick in till stranden med båten.
Roddy fortsatte. »Om den där scenen på festen var ett försök att såra Bella var det ganska poänglöst, eller hur? Engelsmannen lyckades inte fördärva utställningen. Alla min fasters vänner från London var där. De kommer ändå att skriva recensioner. Målningarna kommer att skickas tillbaka till gallerierna. Det var bara en gest. En antiklimax.« Han log igen. »Kommissarie Perez anklagade mig för att ligga bakom flygbladen om att festen var inställd, men om jag hade velat sabotera utställningen skulle jag ha gjort det på ett mycket bättre sätt.«
»Din faster säger att du tänker lämna Shetlandsöarna.«
»Jag tänkte ta färjan i kväll, men jag tror inte att jag hinner nu. Det verkar som om jag inte kan komma mig för med någonting. Jag har börjat packa, men plötsligt verkade alltihop för besvärligt, och då kom jag ut hit. Kanske åker jag. Jag föredrar båten. Annars tar jag planet tidigt i morgon bitti. Det skulle ge mig ännu en kväll här. Tillfälle att säga adjö ordentligt till folk här.«
»Är det något viktigt som får dig att resa söderut?«
»Det är alltid jobb, förstås, men jag tror att det snarare handlar om att det inte finns något som håller mig kvar.«
Taylor tyckte att pojken lät som en gammal man, desillusionerad och levnadstrött. Roddy lutade sig mot muren, såg på de båda männen och väntade på fler frågor. Taylor kunde inte komma på något mer att fråga om.
»Om det inte är något mer«, sa Roddy, »ska jag ge mig i väg och fortsätta med packningen.« Utan att vänta på svar sprang han genom en öppning i muren och nedför den gräsklädda sluttningen till stranden. De såg honom jogga längs tidvattenslinjen tills han var framme hos Williamsons. Han lyfte upp den lilla flickan på axlarna och de gick tillsammans mot husen.
Taylor vände sig om och såg att Perez stod vid en av gravarna.
»Den här är det. Här är hans far begravd.«
Gravstenen verkade mindre medfaren av väder och vind än de andra. Texten var fortfarande skarp och lätt att läsa. I KÄRLEKSFULLT MINNE BEVARAD. ALEXANDER IAN SINCLAIR. HAN DOG FÖR UNG.
Taylor tänkte att detsamma skulle kunna sägas om engelsmannen som låg på bordet i bårhuset. Men det verkade som om det ännu inte fanns någon som sörjde honom.