Perez hade tänkt att han kanske skulle åka tillbaka till Biddista när han lämnade dagcentralen, titta in på prästgården och se om han kunde få tala ensam med Roddy. Han tyckte att han förstod den unge mannen bättre nu och trodde fortfarande att Roddy kunde ha information som skulle kunna vara av värde för utredningen. Men nyheten att Sandy hade spårat upp den person som offret hade fått lift med gjorde det omöjligt. Hur skulle han kunna motivera dröjsmålet för Taylor? Han fann Stuart Leask vid disken i färjeterminalen vid Holmsgarth. Han var ung, med glesa tänder och rufsigt, rött hår. Terminalen var tyst och ekande. Det skulle dröja tre timmar innan folk släpptes ombord på båten.
»Har du något emot att prata här?« sa Stuart. »Bara för att jag är ensam tills Chrissie kommer tillbaka från lunchen.«
Perez lutade sig mot disken. »Sandy Wilson sa att du gav en karl lift till Biddista kvällen för festen i Herring House. Kan du berätta vad som hände?«
»Jag hade just slutat när killen kom in i terminalen. Hrossey hade avgått för länge sedan och jag skulle just gå, men jag frågade om jag kunde hjälpa honom med något. Han undrade om det fanns någon biluthyrning. Jag sa att han hade väntat lite för länge. Det skulle inte finnas någon på kontoret förrän klockan åtta nästa morgon.«
»Hur såg han ut?«
»Mager. Ganska trevlig. Engelsman. Han var klädd i svarta byxor och en svart kavaj. Lite skrynklig, men som om det var meningen att den skulle se ut så. Och skallig, men som om det också var avsiktligt.«
»Och verkade han okej själv? Inte upprörd eller förvirrad, menar jag.«
»Inte alls. Det verkade som om han tyckte att det var komiskt att han hade missat skjutsen till Biddista.«
»Sa han att han hade bestämt att någon annan skulle skjutsa honom?«
»Ja, han hade beställt en taxi, men killen hade inte dykt upp.«
»Jag förstår ändå inte hur det kom sig att du gav honom lift.«
Stuart såg förlägen ut. »Jag erbjöd mig. Det var dumt, jag vet det. Marie, min tjej, säger att jag är för snäll och att folk alltid utnyttjar mig. Men det var en hygglig kille och jag hade inget annat för mig den kvällen, och han betalade vad taxin skulle ha kostat.«
»Åkte ni direkt härifrån?«
»Ja, fast vi måste åka och hämta hans väska först.«
»Hade han en väska med sig?«
»En svart läderbag.«
»Var skulle du hämta honom? Vid ett hotell? Vid ett bed & breakfast-ställe?«
Stuart log. »Nej. Vid Victoria Pier. Han bodde på den där båten som görs om till teater, Motley Crew. Du vet vilken det är?«
»Det är ganska långt till Biddista. Vad pratade ni om?«
»Han var en intressant människa, skådespelare. Han pratade om några av de roller han hade spelat. Teater, film. En del av det var kanske skitsnack, alla personer han sa att han hade träffat, menar jag, men det gjorde liksom ingenting för han var ändå underhållande.«
»Sa han vad han gjorde på Shetlandsöarna?«
»Jag frågade honom det. Jag skulle ha gått och tittat på honom om han var med i pjäsen här. Men han sa att han skulle söka upp några gamla vänner.«
»Och hela tiden verkade han vara vid fullt förstånd? Han klagade inte på att han inte mådde bra?«
»Ingenting sådant. Han var ett jättetrevligt sällskap. Det var ett verkligt lätt sätt att tjäna några pund.«
»Det råder inget tvivel om att han tog med sig väskan? Du är säker på att han inte lämnade den i bagageluckan på din bil?«
»Absolut. Jag tyckte att det var en smula konstigt.«
»Vilket då?« Perez var glad över att han hade bestämt sig för att tala med Stuart själv. Vid det här laget skulle Taylor ha varit ifrån sig av otålighet.
»Jo, när vi kom till Biddista körde jag ända fram till piren för att vända. Och jag såg mannen lägga bagen strax nedanför muren på stranden. Den skulle ha legat alldeles säker där. Det var en bra bit ovanför tidvattenslinjen, och folk skulle inte ha kunnat se den från vägen. Men det verkade konstigt. Om han skulle bo hos goda vänner borde han väl ha tagit med sig bagen, menar jag.«
»Han skulle till vernissagen i Herring House«, sa Perez.
»Man tycker ändå att han borde ha tagit med sig den. Jag är säker på att det skulle ha funnits något ställe där han hade kunnat förvara den.« Denna detalj tycktes fascinera Stuart mer än orsaken till mannens död.
»Sa han var han tänkte tillbringa natten?«
»Jag fick för mig att han skulle bo hos sina vänner. Han tycktes inte oroa sig det minsta över hur han skulle komma tillbaka till stan.«
»Sa han vilka hans vänner var?«
»Nej, och jag frågade honom. Aggie som sköter postkontoret är en avlägsen släkting till mig. Kusin till min mormor. Något i den stilen. Men han började bara på ännu en historia, så jag fick aldrig veta det.«
»Han måste ha sagt vad han hette«, sa Perez.
»Bara förnamnet. Och det var inget som jag hade hört förut. Jag tänkte att det kanske var något som var populärt söderut. Eller ett öknamn.«
»Vad var det då?« Perez tänkte att snart skulle även hans tålamod ta slut.
»Jem. Inte Jim. Jem.«
Innan Perez lämnade färjeterminalen för att åka till Victoria Pier ringde han till Sandy och frågade om väskan. De hade letat runt piren i Biddista, men han var inte säker på hur långt efter stranden sökandet hade utsträckts. Han kunde inte tro att de hade missat den, men han måste kolla.
Han körde för fort in i stan. Han var plötsligt rädd för att han skulle komma till piren och upptäcka att teaterbåten hade avseglat, men den låg kvar, förtöjd nära änden av piren. På en stor, ny banderoll som var uppspänd längs träskrovet kunde man läsa: SISTA FÖRESTÄLLNINGEN PÅ LÖRDAG.
En ung kvinna satt på däck och lapade sol som en katt. Hon var klädd i avklippta jeans och en lång, röd bussarong och det var någonting kattaktigt över det platta ansiktet och ögonen, som hon hade gjort smalare och längre med svart eyeliner. Hon lutade sig mot styrhytten och hade ett manus i knäet men tycktes inte läsa det.
»Ursäkta mig.«
Hon tittade upp och log. »Vill du ha biljetter till i kväll? Jag tror att det finns ett par kvar. Föreställningen är väl värd att se.«
»Är du en av skådespelarna?«
»Skådespelare, dekoratör, personalchef och allmän passopp. Vänta ett tag så ska jag hämta biljetterna.«
»Nej«, sa han. »Jag är säker på att föreställningen är jättebra, men det är inte därför jag är här.« Han klev ombord och noterade att detta var ett underbart gammalt fartyg med väderbitet, honungsfärgat trävirke. »Jag heter Jimmy Perez och jag arbetar vid polisen på Shetlandsöarna.«
»Lucy Wells.« Hon satt kvar på sin plats.
»Har du hört talas om mannen som blev mördad i Biddista tidigare i veckan?«
»Nej. Det var fan.«
»Det har varit den stora nyheten. Han hittades hängd i båthuset där.«
»Det är inte klokt«, sa hon. »Att bo på båten. Det är som att leva i en bubbla. Man repeterar för nästa föreställning på dagen och spelar på kvällen. Landet kunde ha börjat krig utan att jag hade märkt det.«
»Är det någon av era skådespelare som saknas?«
»Nej.«
Han hade varit så säker på att den döde hade ingått i teatergruppen att svaret gjorde honom alldeles paff.
»En medelålders man. Rakat huvud.«
»Det låter som Jem«, sa hon, »men han ingick inte i gruppen. Inte egentligen. Han var snarare en snyltgäst. God vän med chefen. Och han har inte försvunnit. Vi visste att han skulle ge sig i väg.«
»Vi tror att den döde skulle kunna vara han«, sa Perez. »Skulle du kunna identifiera honom om du fick se ett foto?«
Hon nickade. Han såg att hon hade börjat gråta.
»Förlåt, det är bara chocken. Jag var inte ens särskilt förtjust i honom. Han var rätt besvärlig. Det var inte hans fel, han var ganska trevlig, men det är trångt ombord som det är och han prackades på oss. Det är hemskt att tänka sig att han är död. Jag önskade verkligen att han skulle ge sig i väg fortast möjligt, så det känns nästan som om det var mitt fel. En önskan som gick i uppfyllelse.«
»Vad var Jems fullständiga namn?«
»Booth. Jeremy Booth.«
»Hur kom han att hamna hos er?«
»Som jag sa är han god vän med chefen. Han ingick i den ursprungliga gruppen. Motley Crew har turnerat längs den skotska kusten i många herrans år. Jem behövde ett ställe där han kunde sova några nätter och vi blev tillsagda att ta emot honom.«
»Vad gjorde han på Shetlandsöarna?«
»Vem vet? Ingen av oss tog någon större notis om honom. Han var självupptagen och uppfylld av sin egen betydelse. Han lät påskina att han var här på något mystiskt uppdrag. Det skulle bli hans livs klipp. Vi trodde att det var skitsnack alltihop och vi var bara glada när han stack.«
»Om du kunde erinra dig exakt vad mr Booth sa om det där klippet skulle det vara till stor nytta. Även en liten detalj kan vara till hjälp.« Perez gjorde en paus.
Det blev tyst ett ögonblick. Hon lade försiktigt det uppslagna manuset upp och ner på däcket. Sedan slöt hon ögonen.
»Han pratade om ett underligt sammanträffande. ’Ett eko från det förflutna. En gengångare från graven.’ Det var så han uttryckte sig. Liksom underfundigt, självironiskt, menar jag, men som om han ändå tyckte att han var hipp. Han var en skämtare, en av de där människorna som är fulla av upptåg men som aldrig får en att skratta ordentligt. Han sa att han hade en trevlig liten affär på gång som skulle betyda att han hade sitt på det torra för några år framåt om han skötte sina kort.«
»Nämnde han några namn?«
Hon skakade på huvudet. »Det är jag säker på att han inte gjorde. Som jag sa tyckte han om att vara mystisk.«
»När kom han till er?«
»Den tjugoandra. Två dagar efter det att Motley kom till Lerwick.« Och två dagar innan Booth sågs dela ut meddelandena om den inställda utställningen i Herring House till kryssningspassagerarna.
»Kom han med flyg eller med färjan?«
»Färjan. Det var en smula gropigt under överfarten och han blev sjösjuk. Du anar inte vilken uppståndelse han ställde till med. Nästa dag gav han sig i väg någonstans. Han skulle komma tillbaka på kvällen, och sedan såg vi inte till honom mer.«
Om han hade kommit med färjan skulle Stuart Leask ha tillgång till alla de personliga uppgifter som man måste lämna när man bokar biljett, tänkte Perez. Om en timme skulle de ha mannens fullständiga namn, adress och telefonnummer och tillgång till ett kreditkortskonto. Deras offer var inte längre anonymt. Utredningen var plötsligt mer hanterlig. Mer normal.
»Sa han var han kom ifrån?« Perez var intresserad av vad offret hade sagt om sig själv, för att se hur nära det låg sanningen.
»Han ledde en skolteatergrupp i West Yorkshire. ’Jag har alltid trott på teater som har sina rötter i samhället. Det är verkligen det mest givande arbete man kan ägna sig åt.’ Vilket förmodligen betyder att de vanliga teatrarna inte ville engagera honom och att han hade lurat av kulturrådet pengar för att kunna starta eget.«
»Du är väldigt cynisk«, sa Perez.
»Sådan är branschen. När vi börjar föreställer vi oss alla att vi ska arbeta vid Royal Shakespeare Company, och så slutar det med att vi hasplar ur oss skitdåliga repliker för tre döva gummor och får minimilön.«
»Du skulle kunna lägga av. Du är ung.«
»Ja visst«, sa hon. »Men jag har kvar drömmen. Jag kan fortfarande se mitt namn i neon i West End.«
Han kunde inte säkert avgöra om hon skämtade. Han lämnade relingen som han hade stått lutad mot och rätade på sig.
»Ett ögonblick.« Hon flög upp och försvann ner under däck. När hon kom tillbaka hade hon två biljetter i handen. »Fribiljetter till i kväll. Se om du kan komma. Jag är faktiskt ganska bra.«
Det var något desperat i hennes sätt att tala. Han tänkte att om han tackade nej till biljetterna skulle hon uppfatta det som att han avvisade henne. Han tog emot dem lite tafatt och mumlade sedan att han hade mycket att göra men att han skulle komma om han kunde.
När han steg in i bilen såg hon fortfarande på honom.
Han ringde till stationen och talade först med Sandy.
»Något nytt om offrets väska?«
»Ja, den är definitivt inte på stranden.«
Perez bad Sandy koppla honom till Taylor. »Jag har en identitet på offret.«
»Det har jag också«, sa Taylor. Perez kunde höra att han log självbelåtet. »Jeremy Booth. Bor i Denby Dale i West Yorkshire. Driver något slags teatergrupp. Vi har just fått ett telefonsamtal från en ung kvinna som arbetar ihop med honom. Hon såg fotot i en av rikstidningarna.«
Perez hade inget att säga. Taylor kunde få sin triumf. Det var bra att de hade fått offrets identitet bekräftad.
»Jag tänkte att någon borde åka dit ner«, fortsatte Taylor, »för att undersöka hans hus och prata med hans kolleger. Vill du göra det?«
Perez var frestad. England var fortfarande ett främmande land. Det skulle bli en spännande upptäcktsresa. Men han tyckte att det här var ett shetländskt mord. Offret må ha varit en utböling, men svaret på frågan varför han dog låg här.
Taylor började uppenbarligen bli otålig. Han avskydde att vänta på svar. »Nå? Eller ser du hellre att jag åker?«
Då insåg Perez att Taylor hemskt gärna ville åta sig jobbet. Det var det här som han tyckte mest om i polisarbetet. Jakten. Han älskade de hastiga arrangemangen för att hinna med ett plan i sista minuten. De nattliga bilturerna. Litervis med kaffe på tomma bensinmackar. Och när han väl kom fram skulle han få ögonblickliga svar, avfyra frågor, forcera osäkerheten med sin energi.
»Res du«, sa Perez. »Du kommer att göra jobbet mycket bättre än jag.«