Det hade varit Taylors beslut att de skulle tillbringa eftermiddagen i Biddista, men nu var han inte säker på vad han gjorde för nytta där. De hade druckit en massa te, den saken var klar. Han skulle pissa var femte minut när han kom tillbaka till hotellet. Han tyckte inte att de första båda samtalen med kvinnorna hade fört fallet framåt alls. Deras liv var så stillsamma och inriktade på hem och familj. Mord var något helt annat. Det var brutalt. Han tyckte att Perez slösade bort sin tid på dem.
När de hade lämnat Dawn Williamson fortsatte de till författarens hus. Perez stannade upp ett ögonblick utanför dörren innan han knackade. Shetländarens tveksamhet började gå Taylor på nerverna. Det var som om Perez aldrig vågade stå för sin övertygelse. Han måste skärpa sig, tänkte Taylor. Han kommer aldrig att överleva i verkligheten bortom Pentland Firth. Sedan slog det honom att här, i detta bisarra, dystra, trädlösa samhälle, skulle Perez egendomliga metoder faktiskt kunna ge resultat.
Wilding visade dem upp till sitt arbetsrum på övervåningen. Bredvid datorn låg en papperstrave, en utskrift fylld med nedklottrade anteckningar. Hans uppmärksamhet tycktes fortfarande vara inriktad på manuskriptet, och när han frågade om de ville ha kaffe gjorde han det utan någon riktig värme. Det verkade som om han ville att de skulle gå så att han kunde fortsätta med sitt arbete.
»Jag har en tendens att fastna i detaljerna i en bok«, sa han. »Jag förlorar överblicken, själva den historia jag hade tänkt berätta.«
»Vi är här för att tala om Roddy Sinclair«, sa Taylor. Hur självupptagen kunde man bli? tänkte han. En ung man var död och den här killen gjorde stort väsen av en saga. Taylor hade själv ett tvångsneurotiskt drag och kände igen tecknen.
»Vad kan jag hjälpa er med?« För första gången tycktes Wilding ägna dem hela sin uppmärksamhet. »Det är en så hemsk nyhet. Jag kan inte föreställa mig vad Bella måste gå igenom. Jag undrade om jag skulle ringa till henne. Vad tycker ni? Jag vet inte vad som är brukligt här.«
»Hon skulle nog bli glad om ni hörde av er«, sa Perez. »Men ni bör kanske vänta en dag.«
»Jag talade med er kollega i morse. Jag tror inte att det är något mer jag kan hjälpa till med.«
»Jag antar att han frågade om ni träffade Roddy i går.«
»Jag såg honom på morgonen. Från fönstret här. Han gick vägen bort till postkontoret.«
»Och sedan kom han tillbaka?«
»Det lade jag inte märke till. Han pratade förmodligen med Aggie, och sedan var jag koncentrerad på mitt skrivande. Det här problemet har förföljt mig i flera dagar.« Återigen vandrade hans blick tillbaka till manuskriptet på skrivbordet. »Han måste ha kommit tillbaka. Det finns ingen annan väg till prästgården, men jag såg honom inte.«
»Vi har identifierat mannen som blev mördad här vid piren«, sa Perez. »Han hette Jeremy Booth.«
Taylor tyckte att det för ett ögonblick såg ut som om Wilding kände igen namnet. »Känner ni honom?«
Wilding rynkade pannan. »Namnet lät först bekant. Men jag hade en agent som hette Booth en gång. Det var kanske det. Jag blev tvungen att sparka honom. Han hette Norman. Förmodligen inte släkt med offret.«
»Det här är en allvarlig historia.« Det fanns en skärpa i Perez röst som överraskade Taylor. »Är ni säker på att ni aldrig har hört talas om mannen?«
»Jag tror inte att jag har det«, svarade Wilding. »Jag är ledsen. Det var inte min mening att låta respektlös.«
Taylor tyckte inte att han lät ledsen heller.
»Hur kom det sig att ni slog er ner i Biddista?«
»Jag tror att jag förklarade tidigare att jag alltid har beundrat Bellas konst. Jag skrev till henne för flera år sedan och berättade hur mycket jag uppskattade hennes målningar, och vi började brevväxla.« Han gjorde en paus och förstod att ytterligare förklaringar behövdes. »Jag har nyligen separerat. Min flickvän lämnade mig. Det var oväntat, åtminstone för mig. Jag hade trott att vi var lyckliga. Men hon hade träffat någon annan. Jag fick ett slags sammanbrott. Jag tillbringade till och med ett par veckor på sjukhus.« Han tystnade och såg på dem. »Allt det här vet ni kanske redan. Jag förmodar att ni kollar upp folk som har kopplingar till ett mordfall.«
Inte tillräckligt noggrant, tänkte Taylor. Uppenbarligen. Han kände den välbekanta ilskan över ett jobb som inte hade skötts ordentligt.
Wilding fortsatte: »Jag antar att jag betedde mig ganska illa. Jag följde efter min flickvän. Skickade blommor och presenter till henne. Försökte övertala henne att ändra sig. Hennes advokat kallade det trakasserier, även om det inte var så jag uppfattade det. Jag blev aldrig åtalad för någon förseelse, men för att hindra mig från att besvära henne fick hon domstolen att utfärda besöksförbud. Jag tyckte att det var säkrast att flytta.« Han log hastigt mot Taylor, som var den av hans åhörare som verkade mest förstående. »Shetlandsöarna var ungefär så långt bort jag kunde komma.«
Han verkade egendomligt oberörd nu när han talade om sin besatthet och om besöksförbudet. Han kunde ha beskrivit någon annan.
»Vad hette er flickvän?« Taylor försökte låta lugn på rösten, men han tillät sig en återhållen iver; här fanns möjligheten till ett slags motiv.
»Helen. Helen Adams.«
»Och hennes nye pojkvän?«
»Jason Doyle. Ett ganska vulgärt namn, tyckte jag. Jag blev förvånad när jag fick reda på att han var advokat. Jag är ledsen om jag gör er besviken, kommissarien. Han hette inte Booth och han är en storstadsmänniska. Jag tror inte att han någonsin skulle välja att besöka Shetlandsöarna. Jag har inte mördat någon.«
»Vad har ni för planer för framtiden, mr Wilding?« Nu var det Perez som frågade, kort och bestämt. Han var nog så skarp nu, tänkte Taylor. Det berodde kanske på att han hade att göra med en person som inte var från öarna och därför inte behövde vara lika hänsynsfull.
Författaren svarade genast. »Jag skulle vilja slå mig ner här. Börja om på nytt. Min flickvän och jag hade inga barn. Det finns inget som kan få mig att återvända.«
»Hur kom ni att hyra Willys hus?« Perez ställde frågan liksom i förbigående.
»Visste ni inte det? Bella äger det. Kommunen sålde ut alla de här husen för några år sedan. Willy erbjöds att köpa sitt, men han hade redan gått i pension och hade inte råd. Bella gav honom pengarna. Trygghet och en hyresfri bostad för gubben och en investering för henne. Han har inga släktingar. Han flyttade nyligen till en servicelägenhet. När jag mejlade till henne att jag letade efter en bostad på Shetlandsöarna som jag kunde hyra för en tid erbjöd hon mig det här huset.«
Taylor undrade varför detta faktum inte hade kommit fram tidigare. Perez antogs känna de här människorna och veta allt om dem. Men å andra sidan, kunde det ha någon betydelse? Ännu en liten privat detalj. Ingenting som kunde antas leda till mord. Det var dags att dra vidare.
Men Perez verkade ovillig att lämna författaren.
»Gick ni ut i går kväll?«
»Inte upp på berget. Bara för att ta en promenad på stranden.« Wilding såg rakt på shetländaren. »Om jag kunde hjälpa er, kommissarien, skulle jag göra det. Jag gillade Roddy. Han var ung och oansvarig, men han tog inte sig själv på alltför stort allvar. Han fick folk att skratta. Och inte bara det, Bella var mycket svag för honom och jag skulle göra vad som helst för att göra henne lycklig.« Hans ansiktsdrag mjuknade. Taylor tänkte att han var förälskad. Det där besatta draget igen.
Wilding flyttade sig till stolen framför datorn för att visa dem att han ville återgå till arbetet.
Ute på vägen sa Perez plötsligt att han måste åka tillbaka till Lerwick. Han hade ett möte som han inte kunde ställa in. Om Taylor ville fortsätta att fråga ut Biddistaborna skulle han ordna så att en bil kom och hämtade honom senare. Men Sandy hade förstås redan talat med alla. Undermeningen var att det inte var troligt att Taylor skulle få fram något nytt och att det var slöseri med tid.
Taylor hade glömt att också han tidigare hade tyckt att de inte hade mycket att vinna på att prata med Biddistaborna igen. Han såg sin chans att slå Perez på hans hemmaplan. Han kände på sig att han hade ett övertag i tävlingen. »Jag ska bara besöka miss Sinclair«, sa han. »Jag vet att du talade med henne i går, men hon borde vara lugnare nu. Hon skulle kunna minnas mer.«
Det var sent en lördagseftermiddag. I Inverness avskydde Taylor veckosluten när han inte arbetade. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Han hade inte fått några vänner där; på något sätt hade han alltid vetat att han inte skulle bli kvar så länge, och det hade fått honom att hålla folk på armlängds avstånd. Plötsligt verkade exilen i högländerna meningslös. Vad var det för mening med att reta fadern nu när han inte längre var i livet?
Han var så försjunken i dessa tankar att han kom till prästgården utan att märka det. Han ringde på dörrklockan och hörde den skrälliga signalen inne i huset. Dörren öppnades av en kvinna som han inte kände igen. Hon var liten och prydlig. Hans första tanke var att hon kanske var hushållerska eller städerska, men den slogs bort av hennes min av lugn auktoritet när hon talade.
»Om ni är reporter så talar miss Sinclair inte med någon.«
Taylor tänkte att kvinnan skulle kunna vara medlem av Perez grupp, en polis som han inte hade träffat än. Han presenterade sig och hon bjöd in honom. Som om hon gjorde honom en tjänst, inte därför att han hade rätt att vara där. »Vi har inte träffats«, sa hon. »Jag är Edith Thomson. Jag tänkte att Bella behövde ha någon hos sig.«
»Naturligtvis. I en sådan här stund behöver hon sina vänner.«
Edith såg tankfullt på honom. »Vi är inte precis vänner. Men jag kunde inte lämna henne ensam i den här stunden. Jag föreställde mig hur jag skulle känna det om jag hade förlorat ett av mina barn.«
»Han var hennes brorson«, sa Taylor. »Inte riktigt samma sak.«
»För henne kändes det som om det var samma sak.«
»Er man hittade kroppen. Båda kropparna.«
Hon såg på honom. Rakt igenom honom. Och bestämde sig för att ignorera den utmaning som låg bakom orden. »Jag vet. Det kommer att förfölja honom så länge han lever. Han har redan mardrömmar.«
»Kan jag få tala med miss Sinclair?«
Hon ryckte på axlarna. »Ni kan försöka. Hon har druckit.«
De gick in i ett rum som Taylor inte hade sett förut. Ett ganska storslaget vardagsrum på framsidan av huset, med utsikt över vattnet. Fönstren var stora, med vikta fönsterluckor i fransk stil. Möblerna var gamla och lite skamfilade. Bella till hälften låg, till hälften satt på en schäslong. Det stod ett litet bord med ett glas och en flaska bredvid henne. Hon drack whisky.
När hon fick syn på Taylor reste hon sig till hälften i ett försök att spela ut den gamla charmen men sjönk sedan ner på soffan igen.
»Kommissarien.«
»Vill ni att jag ska lämna er ensamma?« frågade Edith.
»Nej, stanna.« Bella gjorde en överdriven gest med armen. »Stanna, är du snäll. Edith och jag har känt varandra i åratal, inte sant? Kommer du ihåg när du kom till Biddista första gången? Var vi inte kompisar alla sex?«
»Alla sex?« Taylor hade fortfarande svårt att få grepp om relationerna inom samhället. Jag borde skriva ner alltihop, tänkte han. Göra ett schema. En lista liknande den Wilding hade på skrivbordet över alla sina personer.
»Min bror Alec, Aggie Watt, Kenny och Edith och Lawrence och jag.«
Taylor vände sig mot Edith. »Vem är Lawrence?« Namnet var välbekant men han kunde inte placera det.
»Kennys bror. Han lämnade Shetlandsöarna för många år sedan. Vi har tappat kontakten.«
»Ja visst. Det borde jag ha kommit ihåg. Er make trodde att mannen som blev hängd kunde vara han. Varför lämnade han Shetlandsöarna? Något slags familjefejd?«
»Nej«, sa Edith besvärat. »Ingenting sådant.«
»De tror att det var mitt fel att Lawrence gav sig i väg.« Det var Bella som talade med alltför hög röst, som om det var en teaterföreställning. »De tror att han var vansinnigt förälskad i mig och jag försmådde honom och han blev så förkrossad att han flydde härifrån.«
»Nå?« frågade Edith. »Var det inte ungefär så det förhöll sig? Kenny kunde aldrig förstå varför Lawrence gav sig i väg på det där sättet, så plötsligt. Han saknar honom fortfarande. När telefonen ringer tror han att det kan vara hans bror. Han säger ingenting, men jag märker vad han tänker.«
Taylor hade en minnesbild av Kenny Thomson i bårhuset, hans lättnad när han upptäckte att den döde inte var det minsta lik hans bror.
»Nej«, sa Bella. »Det var inte alls så det förhöll sig.«
»Berätta då«, sa Taylor. »Hur förhöll det sig?«
»Jag älskade Lawrence. Om han hade bett mig gifta mig med honom skulle jag ha sagt ja. Bröllopsklänningen var ritad och psalmerna till ceremonin var valda. Men han bad mig aldrig. Vi var goda vänner, men han var inte den typ som gifter sig. Han ville se mer av världen än Shetlandsöarna och jag tänkte inte resa härifrån. Öarna var min inspiration, och dessutom hade jag Roddy att tänka på. Om Lawrence var galen i mig, som alla säger, varför ville han inte slå sig ner tillsammans med mig och bilda familj?«
Hon såg på dem med ett plågat och förtvivlat ansiktsuttryck som bara delvis hade med spriten att göra. Taylor tänkte på hur mycket energi hon måste ha lagt ner på att hålla masken under årens lopp. Det passade henne att folk trodde att det hade varit hon som avvisade Lawrence Thomson. På det sättet hade hon åtminstone lyckats bevara sin stolthet.
»Har han aldrig kontaktat dig heller?« frågade Edith.
Bella skakade på huvudet. Hon hade börjat gråta. »Kenny är inte den enda som känner en glimt av hopp varje gång telefonen ringer.«
Hon torkade tårarna. Taylor kom på sig med att tänka att en del av henne njöt av dramat. Han önskade att han visste hur mycket av detta som var äkta.
»Berätta om ert förhållande till mr Wilding«, sa han.
»Jag har inget förhållande till honom.«
»Han är väl er hyresgäst?«
»Ja.«
»Men det är Willys hus«, sa Edith.
»Det är Willys hus, men jag gav honom pengarna när kommunen erbjöd honom att köpa det. Han gav huset till mig när han flyttade till servicelägenheten. Alltihop lagligt och öppet. Jag ville ge honom lite trygghet. Jag behövde ingen hyra. Jag sa åt honom att han tog hand om min investering.«
»Det visste jag inte.«
»Det finns massor av saker som folk inte vet om mig.« Bella torkade ögonen med en pappersnäsduk. »Jag gav honom pengarna. Han blev alldeles ifrån sig när kommunen erbjöd honom att köpa, han trodde att de skulle kunna slänga ut honom. Han sa att han ville stanna där tills han dog. Det var så synd att han till slut inte kunde klara sig på egen hand. Det var Roddys idé att ge honom pengar så att han kunde köpa huset. Han älskade Willy. Det närmaste han någonsin kom att ha en farfar, antar jag. Du vet hur bra Willy var med barnen.«
»Ja«, sa Edith. »Han var likadan mot Kenny och Lawrence och sedan mot våra båda. Det berodde kanske på att han aldrig hade blivit riktigt vuxen.«
»Varför föreslog ni att mr Wilding skulle bo där?«
»Willy hade flyttat och jag visste inte vad jag skulle göra med huset. Jag ville inte sälja det. Inte så länge Willy levde. Jag sa alltid till honom att det skulle finnas där när han blev bättre och kunde flytta tillbaka. Och jag förmodar att jag hoppades att Roddy skulle vilja slå sig ner på Shetlandsöarna en dag. Det skulle ha varit ett bra hem för honom att börja med. Så fick jag mejlet från Peter Wilding där han frågade om jag kände till något ställe som han skulle kunna hyra för en tid. Han hade varit dålig och behövde ha någonting lugnt och stilla. Varför inte, tänkte jag.« Hon gjorde en paus. »Dessutom beundrade han min konst. När man blir äldre är det bra för egot att då och då ha en beundrare i närheten.«
»Hur kom Roddy överens med honom?«
»Jag tror inte att Roddy var särskilt förtjust i honom. Ibland fattade han agg mot folk utan anledning. Roddy sa att det alltid gjorde honom ledsen att tänka på det där huset utan Willy, men det var knappast Peters fel. Roddy älskade gubben och besökte honom så fort han kom hem från en turné. Han brukade ta med sig en flaska whisky och stanna uppe halva natten och prata om gamla tider. Han sa att han hade hört Willys historier hundratals gånger, men han tröttnade aldrig på dem. Han fortsatte att hålla kontakt också sedan Willy hade flyttat till servicelägenheten. Det var en del av hans liv som pressen aldrig tog upp.«
Plötsligt reste hon sig, nyktrare än hon hade verkat under hela samtalet. Hon bar whiskyflaskan till en skänk och ställde in den. »Jag ska göra i ordning kaffe«, sa hon. »Vill någon ha en kopp? Hör du Edith, du behöver inte stanna. Jag är van vid att vara ensam.«