Den händelse som Perez inte kunde missa var den sista föreställningen på Motley Crew. Han hade bjudit Fran och Cassie innan Roddys kropp hade upptäckts. Fran skulle förstå om han gav återbud, men när han satt och lyssnade på Dawn bestämde han sig plötsligt för att gå. Om han backade ur den här gången skulle det skapa ett prejudikat för andra tillfällen, andra gånger då han hade angelägna arbetsuppgifter på jobbet. Han ville vara en del av en familj igen.
Han hämtade dem i Ravenswick. Cassie hade en ny, rosa kofta på sig och Fran hade gjort makeup och satt på sig örhängena som hon hade fått av honom på sin födelsedag. Jag borde ha bjudit till lite mer, tänkte han. Det verkade som om han hade gått i samma kläder i flera dagar. Föreställningen ägde rum i salongen under däck, så åskådarna satt hopträngda på stolar som stod mycket tätt. Som Lucy Wells hade sagt var det fullsatt. Mest familjer, mest turister. Det luktade fortfarande båt, trä med en antydan till tjära. Och de kunde känna hur vattnet rörde sig under dem.
Pjäsen handlade om miljön och riktade sig i första hand till barnen. Den innehöll sånger om regnskogen och smältande isflak, men själva historien var tillräckligt spännande för att Cassie skulle sitta trollbunden. Lucy spelade en grön älva, huvudsakligen klädd i smaragdfärgad lycra, med ett par tunna vingar. Perez märkte att hans blick drogs till henne, och han försjönk för ett ögonblick i en sexfantasi och tänkte på de möjligheter som skulle vara stängda för honom om han hade ett förhållande med Fran.
Efter föreställningen hoppade skådespelarna ner från den låga scenen och blandade sig med publiken för att prata vidare om en del av de frågor som hade tagits upp i pjäsen. Lucy gick fram till Perez.
»Du kom«, sa hon. »Det trodde jag inte att du skulle göra.« Hon verkade väldigt glad över att se honom. Det är kanske så alla skådespelare gör, tänkte han förläget. De överdriver utan att mena något med det. Hon lekte med ett halsband av gröna glaspärlor och han såg att hennes händer var knubbiga och mjuka.
»Tyckte du om föreställningen?«
»Mycket.« Han gjorde en paus och insåg att en komplimang var på sin plats. »Du var väldigt bra.«
»Det är ingen karaktärsroll precis«, sa hon och log. »Men den är kul att spela.«
Han kände sig smickrad av hennes uppmärksamhet. Hon hade alla dessa människor att prata med och hon hade valt honom. Över hennes axel kunde han se Cassie och Fran stå och språka med vänner och bekanta.
»När reser du?« frågade han.
»I morgon eftermiddag.« Det var något i hennes ton som fick honom att tro att om han föreslog att de skulle tillbringa kvällen tillsammans skulle hon säga ja. Att hon skulle bli förtjust. Han blev förfärad över att tanken ens hade fallit honom in.
»Lycka till«, sa han till Lucy. »Jag hoppas att allt kommer att gå bra för dig. När du blir berömd kommer jag att kunna berätta för folk att jag träffade dig en gång.«
Han lämnade henne och lade armen om Frans axlar och frågade viskande om hon var redo att åka hem. Senare undrade han om han hade gjort något bra när han lämnade en ensam ung kvinna som ville ha sällskap med honom, eller om han bara var feg.
Den natten sov han återigen över hos Fran. Medan hon gjorde i ordning kvällsmaten satt han på Cassies säng och läste en saga. Hon somnade innan den var slut och han stannade kvar en stund och tänkte på hur det måste vara för henne att se en ny man i moderns liv. Och hur det skulle fungera för honom att dela henne med Duncan Hunter, hennes far, en man som han inte var särskilt förtjust i, trots att de en gång hade varit bästa vänner.
När han kom ut i köket igen stod Fran och hällde vattnet av riset. Hon var röd om kinderna. Hon hade tagit av sig jackan och var klädd i en ärmlös vit T-shirt. Han kunde ana behåns spetsmönster genom tyget. Distraherad återvände han till det som han hade tänkt på tidigare, hennes exmake.
»Vad kommer Duncan att tycka om att vi ses så mycket?«
Hon hällde upp riset i en brun lergodsskål.
»Jag gillar allt som jag har sett av dig. Om du menar det bokstavligen …»
»Jag menar allvar.«
»Du är alldeles för allvarlig. Jag ser det som min uppgift att få dig att bli mer avspänd. Vem bryr sig förresten om vad Duncan tycker? Det angår inte honom.«
»Cassie angår honom.«
»Jag skulle aldrig hindra honom från att träffa Cassie, och det skulle inte du heller.«
Han märkte att hon tyckte att han såg svårigheter där det inte fanns några. I London hade hon varit omgiven av okonventionella familjer. Hon hade berättat för honom om några lesbiska vänner som hade uppfostrat en son. Många av hennes kolleger var skilda och omgifta, och för dem hade veckosluten handlat om delad vårdnad och om att ta hand om besökande styvbarn. Han var van vid mer traditionella förhållanden, men han ville inte ifrågasätta hennes bedömning. Han ville inte att hon skulle tycka att han var trångsynt.
Hon måste ha haft ämnet i tankarna hela kvällen, för mot slutet av måltiden återvände hon till det. Hon sträckte sig över bordet och tog hans hand.
»Det var på grund av Cassie som jag inte kastade mig in i det här. Vi är ett paketerbjudande. Det förstår du väl? Om du vill ha mig får du ta hand om henne också.«
Han sa att han naturligtvis förstod det. Han ville tala om för henne att han mer än något annat ville bilda familj med henne och Cassie, men han trodde att det skulle låta sentimentalt. Hon avskydde när han blev blödig.
Han gav sig i väg tidigt nästa morgon för att åka till Lerwick och sitt trånga hus vid hamnen. Trots vädret kunde han känna lukten av fukt så fort han låste upp dörren. Det var som om han hade varit borta i veckor. Han älskade huset, vilket var lika bra, för ingen annan skulle vara dum nog att betala en massa pengar för det. Han öppnade alla fönster för att släppa in den salta luften och kollade telefonsvararen. Det var ett meddelande från hans mor, lättsamt och pratigt, med nyheter från Fair Isle. Han undrade när han skulle ta med sig Fran hem så att hon fick träffa hans släkt, och vad de skulle tycka om henne. De hade ingen större erfarenhet av folk som hade växt upp i storstaden. Han gjorde i ordning en mugg kaffe och satte sig vid det öppna fönstret och tittade på tärnorna som dök ner i det grunda vattnet.
Senare gick han till stationen för att höra om de hade fått någon rapport om väskan som tillhörde Jeremy Booth och som hade hämtats upp tillsammans med Roddy Sinclairs kropp från Pit o’ Biddista. Sandy var på väg ut genom dörren, renskrubbad och prydlig. Varje vecka åkte han hem till Whalsay för att äta söndagslunch med sina föräldrar.
»Har du sett nyheterna på tv?« sa han. »Det var Roddy Sinclair för hela slanten.«
»Nej.« Perez ville inte uppehålla honom. Han visste att Sandy var på väg till Vidlin och färjan. Och han var hursomhelst inte den bäste att fråga om väskan. Han var aldrig knivskarp i fråga om detaljer.
Det var tyst i ledningsrummet, som var starkt upplyst av middagssolen. Taylor satt vid sitt skrivbord i ett hörn och drack kaffe och såg ut som om han hade varit där hela natten.
»Sovit gott?«
Perez kunde inte riktigt avgöra om han verkligen var intresserad eller om det var en gliring. »Synd att jag var tvungen att lämna dig i Biddista. Som jag sa var det en sak som jag inte kunde lämna återbud till. Hur kom du överens med Bella?«
»Hon var packad. Pratade om gamla tider. Sviken kärlek.«
»Å?«
»Kennys bror Lawrence.«
»Efter vad jag har hört älskade han henne, inte tvärtom.«
»Inte enligt Bella Sinclair.« Taylor klämde ihop plastkoppen i handen och slängde den i en papperskorg som stod på andra sidan rummet. Den landade med sådan kraft att den studsade ut igen. »Enligt henne skulle hon ha gift sig med honom på fläcken om han hade bett henne. Men det gjorde han aldrig.« Han reste sig och tog upp koppen. »Jag träffade Kennys fru Edith till slut. Hon verkade också överraskad av den nya vändningen i den gamla historien. De är knappast bästisar, de där båda, eller hur?«
»I sådana här samhällen kommer folk varandra närmare om det inträffar en tragedi.« Perez pratade utan att egentligen tänka.
»Ingen verkade bry sig särskilt mycket om Booth.«
»Han var inte härifrån. Det är en annan sak.«
»Det där pratet om det förflutna är i alla fall inte till stor hjälp«, sa Taylor. »Om någon av dem träffade Jeremy Booth när han var här på Motley Crew för alla dessa år sedan så säger de det inte.«
»De har kanske glömt det. Folk förändras på femton år.« Perez trodde fortfarande att det fanns en bakgrundshistoria till det här fallet.
»Kanske det.« Men Taylor lät skeptisk.
»Vet du något om innehållet i Booths väska?«
»Jag har just fått rapporten. Det ger oss en definitiv bekräftelse på att han var den person som delade ut flygbladen om att konstutställningen var inställd. De hittade kostymen och väskan med paljetter som några vittnen har beskrivit. Inte mycket annat som vi har någon nytta av. Bara lite kläder och toalettsaker. Inga brev, ingen adressbok. Ingen mobil.«
»Booth hade ingen mobil på sig när han ställde till med den där scenen i Herring House«, sa Perez. »Jag letade i hans fickor efter någon form av legitimation.«
»Skulle den ha kunnat kastas ner i djupet vid ett annat tillfälle?« frågade Taylor.
»Kanske. Och sedan sugits in i tunneln. Eller spolats ut i havet.«
»Är det någon idé att låta ett team gå ner och undersöka platsen? Även om telefonen är skadad finns det en chans att SIM-kortet fortfarande är intakt. Det skulle nog gå snabbare än att försöka spåra hans konto hos mobiloperatörerna, särskilt om han hade kontantkort.«
»Jag känner ett par klättrare«, sa Perez. »Jag ska be dem gå ner åt oss. Jag skulle kunna ta mig ner till den nedre kanten av grässluttningen själv, men jag skulle inte våga gå genom tunneln, och mobilen kan ha fastnat på någon avsats i klippväggen.« Han visste att han borde ha tänkt på mobilen själv. Hans huvud var för fullt av personliga saker. Han höll på att tappa koncentrationen.
Innan han hann glömma det gick han till sitt arbetsrum och ringde till en vän som arbetade som frivillig inom räddningstjänsten. Hon kunde inte åta sig klättringen den dagen, men hon sa att hon skulle ordna något till på måndagen, om det passade honom. Tidvattnet var lågt nu, så om mobilen låg där nere skulle den inte flytta sig.
När Perez kom tillbaka till ledningsrummet satt Taylor fortfarande vid sitt skrivbord och stirrade på datorskärmen som om han enbart genom en viljeansträngning skulle kunna tvinga den att tillhandahålla svar.
»Vi måste hitta en länk mellan Booth och någon i Biddista«, sa han. »Det är det enda som behövs.« Han snurrade runt på stolen så att han kom att sitta vänd mot Perez. »Känner du för en öl? Jag blir galen av att sitta här.«
Perez tvekade. Under det tidigare fall de hade arbetat med tillsammans hade han tyckt om den informella kontakten och Taylors obevekliga energi. Men Fran väntade på honom. »Jag tänkte att jag skulle åka ut till söndagsteet i Middleton och se om jag kan hitta flickan som sålde maskerna. Det är kanske inte så viktigt nu, men det skulle kunna räta ut ett frågetecken.«
Han väntade på att Taylor skulle fråga om han kunde följa med. Han var som en hyperaktiv pojke som behövde ständig stimulans. Men söndagsteet var för tamt för honom och han vände sig mot datorskärmen igen.
Samlingssalen i Middleton hade varit skola innan den nya, tjusiga byggnaden uppfördes. Perez parkerade på det som en gång hade varit skolgården, bredvid en rad bockbord där en kraftig kvinna sålde växter. Fran var med honom. Cassie tillbringade eftermiddagen med Duncan.
Han hade frågat Fran kvällen innan om hon skulle vilja följa med honom till söndagsteet. Han hade inte trott att hon skulle vara intresserad. Vanligen ägnade hon de dagar då Cassie var borta åt att arbeta, och han hade trott att hon var van vid mer sofistikerade nöjen. »Skojar du? Naturligtvis vill jag följa med. Det är shopping, eller hur? Jag är shoppingmissbrukare och jag har lidit av allvarliga abstinensproblem sedan jag flyttade hit.«
Och så fort de hade stigit ur bilen drog hon honom med sig för att titta på växterna, trots att hon inte hade någon trädgård i Ravenswick. Hennes hus var omgivet av berget på alla sidor.
Inne i samlingssalen fanns fler stånd. Krimskrams och prydnadssaker och handstickade ylletröjor. I den andra änden av lokalen hade man ställt fram bord med tekoppar och hembakat bröd. Middletonkvinnor i förkläden hanterade väldiga tekannor av metall. Vattenkokare väste. Det påminde honom om danstillställningarna hemma. Familjerna hjälptes åt att baka, och rödkindade kvinnor serverade männen. Vad skulle Fran tycka om det?
Återigen gick hon direkt fram till stånden, och hon lyfte på porslinskoppar för att titta på stämplarna på undersidan, skakade ut en jumper för att se om den kanske skulle passa Cassie och pratade med kvinnorna som sålde föremålen. Dawn Williamson kom in och höll Alice i handen. Hon fick syn på Fran och gick fram till henne. Vid det här laget var ljudnivån så hög att Perez inte kunde uppfatta vad de sa. Det var som att se på en pantomim. Plötsligt slog Fran armarna om Dawn. Dawn har berättat att hon är med barn, tänkte han. Vad känner hon? Sedan skildes de båda kvinnorna åt. Dawn placerade Alice vid ett av teborden med en juiceförpackning och ett kex och Fran kom tillbaka till honom.
»Dawn är med barn«, sa hon.
»Jag vet. Hon berättade det när jag åkte till skolan för att prata med henne.«
»Lyckans ost«, sa hon. Men det fanns ingen lidelse bakom orden, så han kände inte trycket av förväntan.
»Kvinnan med maskerna är inte här.« Han var besviken men tänkte att det inte gjorde så mycket eftersom de hade hittat Booths väska. Booth kunde ha köpt masken var som helst. Han hade väl haft den i väskan som han lämnade på stranden före festen i Herring House. Mördaren måste ha hittat den och satt den över hans ansikte. Varför någon skulle vilja göra så var en helt annan sak.
»Nej«, sa Fran. »Hon kom bara den enda veckan med allt möjligt krimskrams. Hon bor inte på Shetlandsöarna. Hon var uppe och hälsade på släktingar några dagar. De lät henne ha ett stånd eftersom hon samlade in pengar till ett hospice för barn. Hennes svärmor är damen som stickar tröjorna, och hon ger dig telefonnumret om du frågar. Men hon säger att svärdottern förmodligen inte kommer att kunna ge dig namnen på de personer som handlade av henne. Eftersom hon inte är härifrån skulle hon inte kunna känna igen dem. Men en sak är intressant. Svärdottern bor i Yorkshire. Så det var kanske där Booth köpte masken.«
»Hur fick du reda på allt det där?«
»Jag frågade«, sa Fran. »Nu vill jag ha en kopp te. Och några hemgjorda maränger.«