Kenny sköt upp fårklippningen till måndagen. Han hade inte kunnat ta den på lördagen, när han nyss hade hittat Roddys kropp. Visserligen hade han väl inte haft särskilt höga tankar om pojken, men det handlade om respekt. En del saker måste göras ordentligt, oavsett vad han tyckte om de inblandade personerna. På samma sätt hade det varit rätt av Edith att tillbringa lördagen i prästgården med Bella. Hon sörjde och kunde inte lämnas ensam i sitt upprörda tillstånd. Edith var den enda i Biddista som kunde lugna henne. Aggie var själv svag och nervös, och Dawn var visserligen duglig nog, men hon kom utifrån och skulle inte riktigt förstå vad som krävdes.
Han skulle ha kunnat få fler av pojkarna att hjälpa till på söndagen, men han var lite vidskeplig i fråga om att arbeta på söndagarna. När han växte upp gjordes ingenting på Herrens dag. Kvinnorna skulle inte ha kommit på tanken att hänga tvätt, och de flesta middagsförberedelserna gjordes dagen före. Självfallet utfördes inget utomhusarbete på torpet. Kenny var inte religiös själv, men han tyckte om att hålla fast vid de gamla traditionerna. Om Willy hade bott kvar i sitt hus skulle det ha gjort honom upprörd att se en rad människor röra sig över sluttningen en söndagsmorgon. Han hade varit stamgäst i kyrkan i Middleton. En församlingsmedlem brukade hämta honom varje söndag. Willy brukade vara färdig och stå och vänta i dörren, klädd i en kostym som var alldeles blanksliten. Kenny undrade om de fortfarande skjutsade honom till kyrkan från servicelägenheten. Han hoppades det.
Det skulle alltså inte bli så många som kunde hjälpa honom uppe på berget på måndag. Alla hade sina egna arbeten att gå till. Men om de missade några får kunde han gå tillbaka senare i veckan och ta hem dem. Edith hade tagit ledigt en dag från dagcentralen, så hon skulle vara med och hjälpa till. Det var han mycket tacksam för. Han visste att hon hade sparat så mycket semester som möjligt för att resa söderut när deras barnbarn anlände.
Martin Williamson dök upp. Han hade öppnat Herring House på lördagen, för det var alltid så mycket folk och han hade inte hört något från Bella om att han inte skulle göra det. Men när hon fick veta det hade hon blivit ursinnig och krävt att galleriet och restaurangen skulle hålla stängt under resten av veckan. Han sa att han inte hade något emot det, förutsatt att hon fortsatte att betala honom, och han skulle gärna hjälpa till med fåren. Kenny blev förvånad över att han tog det hela så lättvindigt. Han hade trott att Martin och Roddy hade varit ett slags vänner. Men det var kanske bara sådan Martin var, en som alltid tog lätt på saker och ting. Och det fanns en grupp pensionärer, alla från Unst, som fortfarande brukade en jordplätt som hobby. De ställde upp vid sådana här tillfällen och stod nu utanför huset, lika som bär i sina mössor och overaller, och pratade om gamla tider medan hundarna flämtade vid deras fötter. Kenny märkte att männen var glada över att vara där. Det var så fint väder och de tyckte att det var roligt att de kunde vara till nytta.
Även om han visste exakt vad han skulle göra när han kom upp på berget – han hade nästan lika stor erfarenhet som de – frågade han vad de tyckte, och han nickade allvarligt när de beskrev det bästa sättet att gå till väga. Edith kom ut ur huset för att göra dem sällskap. Hon var klädd i overall och stövlar och hade satt upp håret så att det inte hängde i ansiktet på henne. Hon hade fått lite sol under de senaste veckorna med vackert väder och det fanns en blek fläck där håret vanligen hängde ner. Hon hade med sig den käpp som hans far alltid hade använt.
I sista minuten dök Peter Wilding upp. De hade just börjat gå uppför stigen och han skyndade efter dem.
»Jag hörde av Martin vad ni skulle göra. Jag undrade om ni hade användning för ett extra par händer.«
»Naturligtvis«, sa Kenny. »Ju fler desto bättre.« Det var sant att ju fler som kunde bilda kedja på berget, desto lättare blev det att driva ihop alla fåren. Risken var mindre att enstaka djur skulle komma undan. Men han kunde inte riktigt med mannen och önskade att han inte hade varit där. Han tyckte att författaren var ett slags parasit. Han ville bara vara med uppe på berget för att kunna skriva om det senare. Det var det första som förstörde dagen för Kenny.
Det andra var att se Perez och ett ungt par ute på kanten av Pit o’ Biddista. De var inte i vägen så att de skulle skrämma fåren – Kenny och de andra skulle driva djuren bort från dem – men han tyckte att de störde. Han hade hoppats kunna glömma den hängde mannen i boden på piren i dag, liksom Roddy Sinclairs förvridna och sönderslagna kropp.
Medan de andra ställde upp sig längs en ravin för att börja vandringen gick Kenny för att prata med Perez. Det unga paret hade klättringsutrustning. Det förstod han inte. Om de ville ta sig ner till bottnen, varför inte bara gå nedför grässluttningen? De var unga och vältränade.
Perez vände sig mycket långsamt mot honom. Kenny tänkte att han förmodligen funderade ut hur mycket han skulle berätta. I stället ignorerade han frågan.
»Du klipper i dag«, sa han. »Om vi blir klara här i tid kommer jag och hjälper dig.«
»Vad är det som pågår här?«
Han trodde att Perez skulle vägra att svara igen. Men han sa: »Jag vill göra en grundlig undersökning. Av klippväggen och tunneln på bottnen. Det är några föremål som fortfarande saknas.«
»Hur länge kommer det här att fortsätta?« frågade Kenny. »När blir vi lämnade i fred?«
»När jag vet vad som hände«, sa Perez. »När jag vet vem det var som mördade två män.«
Det unga paret hade struntat i samtalet och gjort sig i ordning för klättringen. Kvinnan stod redan på kanten av klippan och lutade sig ut, fasthållen av nylonrepet. Kenny vände sig bort; om han stod med ryggen mot dem kunde han kanske låtsas att inget av det här hände.
Han sprang för att hinna i fatt raden av människor som långsamt drog fram över berget. Hundarna kilade mellan dem och fyllde luckorna. Männen gick med armarna utsträckta och ropade och skrek för att driva fåren framför sig. De som gick längst ut såg ut att vara mycket långt borta, och deras röster försvann i den tunna luften. Kenny stod bredvid Edith, som viftade med käppen och hojtade som de andra.
»Vad är det som pågår där uppe?« Hon måste skrika för att göra sig hörd över oväsendet från männen, hundarna och fåren.
»Något slags undersökning. Jag vet inte. Jag avskyr det. Jag avskyr att allt det här händer så nära vårt hem.«
Det verkade som om hon ropade några tröstande ord, men han kunde inte uppfatta dem på grund av oväsendet.
De hade samlat fåren i en inhägnad av stenmurar med en primitiv trägrind för öppningen och släppte ut dem ett och ett för att klippas. Gubbarna satt med ett djur var, vänt på rygg. De höll frambenen i ett fast grepp och handklippte fåret med säkra, bestämda tag tills ullen var borta. Sedan släpptes det stackars skalliga djuret så att det kunde springa i väg. Männens händer var bruna och smutsiga och valkiga. Kenny tittade på sina egna och såg att de höll på att bli likadana. Ediths händer var mjuka, och han tänkte att hon skulle få en del blåsor innan dagen var slut, men hon var lika noggrann som männen, och även lika stark som de flesta av dem. Hon hade ett fint, flinkt sätt att hantera saxen och hon kunde få sina får lugna. Men hon var inte lika snabb som de. Ibland tittade de bort mot henne och retade henne för att hon var så långsam, men hon skrattade bara och tog inte illa upp.
Vid middagstid tog hon fram termosarna med te och tjocka smörgåsar med ost och hemkokt skinka. De åt, trots att deras händer fortfarande var kladdiga av ullfett; de torkade bara av dem i det avbetade gräset för att få bort den värsta lorten. Peter Wilding satt tillsammans med dem men deltog inte så mycket i samtalet. Han försökte klippa ett får men höll det långt ifrån sig som om han var rädd för det. Till slut tog Edith över och avslutade klippningen. Kenny trodde att han bara lyssnade på samtalet. Det var som om han gjorde anteckningar i huvudet. Senare lade han sig på rygg i gräset med slutna ögon. Han var förmodligen inte van vid hårt fysiskt arbete.
Så öppnades grinden och ett nytt djur släpptes ut. När Edith var klar med en nätt svart tacka höll hon upp ullen för att visa Kenny. »Jag kanske ska försöka spinna det här«, sa hon, »och sticka något åt bebisen, en mjuk leksak. Vad tycker du?« Hon tänkte alltid på vad hon skulle kunna göra till barnen, sådant som skulle påminna dem om hemmet. I uthuset på Skoles fanns ett skinn som hon höll på att bereda till bebisens sovrum. Hon hade gnidit det med alun för att konservera det, och senare skulle hon kamma ut ullen tills den var mjuk. På golvet i vardagsrummet låg tre fällar som hon hade tillverkat på samma sätt.
De blev klara sent på eftermiddagen. Från den plats där de hade hållit till hade de inte kunnat se Pit o’ Biddista och klättrarna. När Kenny gick tillbaka till huset väntade han sig att Perez och de andra skulle vara borta. Hur lång tid kunde det ta? Perez erbjudande att hjälpa till med fåren hade han inte tagit på allvar. Men när de gick runt en bergknalle så att de kunde se klippan framför sig var Perez fortfarande kvar, och där stod polisens Land Rover, som hade körts så långt den kunde komma uppför stigen. Folk stod i en klunga som om de väntade på att något skulle hända. Kenny kände igen den engelske kriminalaren som hade kommit upp med flyg från Inverness.
Återigen försökte han låtsas som om ingenting av detta hände och fortsatte sin vandring mot huset. Gubbarna följde hans exempel, och även om de kastade blickar på gruppen vid klippan och viskade sinsemellan pratade de inte om det med honom.
Men Wilding var för nyfiken för att bara gå förbi. Han stirrade på gruppen av poliser och släntrade till slut bort till dem, full av arrogans som om han hade lika stor rätt att vara där som de.
De andra hade hunnit halvvägs nedför stigen och var så långt borta att de inte hörde replikväxlingen, men de stannade för att se vad som hände. Till slut vände även Kenny sig om och tittade. Det skulle verka fånigt om han fortsatte ner till sitt hus på egen hand.
Den engelske kriminalaren lämnade gruppen och hejdade författaren innan han kom i närheten av kanten till stupet. Det blev ett kort samtal, och sedan skickades Wilding i väg. Slokörad, tänkte Kenny med en viss tillfredsställelse.
»Nå?« frågade Martin. »Vad gör de där uppe allihop? Är det jättens flicka de letar efter?«
Wilding hade tydligen inte hört berättelsen, för han såg bara på Martin som om han inte var riktigt klok. Gubbarna skrockade.
»De vill inte berätta någonting«, sa Wilding. »Det är en brottsplats och alla bör hålla sig därifrån. Det var det enda karln ville säga. Han var faktiskt ganska oförskämd.«
Efter en dag uppe på berget brukade Kenny somna plötsligt och sova djupt, trots att det var så ljust ute. Men i kväll var han orolig. Edith hade varit lika rastlös som alltid, men till slut hade hon somnat. Han var rädd för att han skulle väcka henne när han låg och vred och vände sig, så till slut steg han upp. Han drog på sig kläderna och stövlarna och gick ut. Det var nästan så mörkt som det skulle bli, och allting var grått och skugglikt. Han gick ett stycke upp på berget.
På natten vid den här tiden på året flög stormfåglar och liror in till de bon som de hade byggt i de gamla kaninhålorna i klippskrevorna. När han var pojke hade Willy tagit med honom för att visa detta. Kenny försökte föreställa sig stormfåglarna, små och spöklika som fladdermöss i dunklet, och tänkte att han skulle kunna gå upp nu och titta på dem igen. Men när han kom närmare blev han medveten om ett svagt, mekaniskt surrande från Pit o’ Biddista-hållet. En generator. Polisen måste vara kvar där uppe. Under kvällen hade han hört motorfordon köra uppför och nedför stigen. Han stod inte ut med att se dem och gick tillbaka mot sitt hem. Ljudet från generatorn var svagt, men Kenny tyckte att det lät hotfullt. Han skulle inte kunna få det ur tankarna ens inne i huset. Han visste att det skulle hålla honom vaken hela natten.