När Perez kom till huset i Ravenswick var klockan halv ett på natten, men Fran var fortfarande uppe. Det hade hon sagt att hon skulle vara. De hade haft ett kort, försiktigt telefonsamtal som Taylor hade avlyssnat. Perez befann sig på berget och mobilmottagningen var usel, så hennes ord blev ideligen sönderhackade.
»Jag måste få tala med dig«, sa hon. »Det spelar ingen roll hur sent det blir. Jag har besökt Bella. Det är viktigt.«
Hon skulle ha talat om för honom i telefon vad det var som bekymrade henne, men det ville inte Perez. Nu var han fokuserad på klättrarna som letade igenom högar av bråte och ville inte att det skulle bli ett utdraget samtal. Taylor var tillräckligt kritisk ändå. Han hade rätt: Perez borde ha organiserat en grundligare genomsökning av klippan och grottan när Roddys kropp påträffades. Det här var inte rätt tid för ett personligt samtal.
När han kom hem till henne satt hon vid bordet och läste. Det var tyst i huset. Ingen musik. Han betraktade henne genom fönstret; ena sidan av ansiktet lystes upp av lampskenet. Hon måste ha hört hans bil som ett bakgrundsljud i huvudet, men hon fortsatte att läsa och rynkade koncentrerat på ögonbrynen. Orden på sidan hade fångat hennes uppmärksamhet. Hon vände sig om först när han knackade på dörren och gick in. Då reste hon sig och lade armarna om halsen på honom och drog honom intill sig.
»Du har blivit kall«, sa hon. »Det finns varmvatten om du vill ta ett bad.«
»Förlåt att jag inte kunde tala med dig tidigare.« På vägen tillbaka hade han undrat vad det kunde vara som hon ville tala om. Det lät illavarslande. »Vi måste talas vid.« Sarah hade sagt så när hon talade om för honom att hon tänkte lämna honom. Det hade kommit som en fullständig chock. Han borde kanske ha anat att det var på gång, men det hade aldrig fallit honom in. Han visste att hon var ledsen men hade trott att det berodde på missfallet. Hon skulle behöva tid för att komma över det. Han behövde tid själv för att acceptera det. Han hade inte insett att det var han som var problemet.
»Det gäller fallet«, sa Fran nu. »Jag tror att det kan vara viktigt.«
Han kände lättnad, följd av irritation. Han hade hoppats att han skulle kunna glömma fallet för kvällen.
»Jag hälsade på Bella. Hon tror att hon trots allt kände Jeremy Booth.«
»Hon kände igen namnet?«
»Kanske var det delvis det. Jag tror att det snarare är så att hon har gömt sig i det förflutna. Flytt från Roddys död genom att leva i minnena. Hon kom ihåg att hon hade sett Booth. Hennes minne är mycket visuellt, och även om han har förändrats mycket var det något med hans ansikte som hon kom ihåg.«
»Var hade hon träffat honom?«
»På Shetlandsöarna. I Biddista. En sommar tycks hon ha haft ett slags konstnärskollektiv i prästgården. Han dök upp och stannade ett tag. Jag tror inte att hon minns hur det kom sig att hon bjöd in honom, bara att han var där. Och att han var skådespelare och gillade practical jokes.«
»När var det?«
»För omkring femton år sedan. Det var vad hon sa, men hon var mycket vag i fråga om detaljerna.«
»Varför skulle han ha velat förstöra vernissagen på hennes utställning efter alla dessa år? Vet hon det?«
»Han hade tydligen sagt till henne att han var kär i henne. Men hon hade inte hört något från honom sedan dess. Hon sa att hon inte kände igen honom på vernissagekvällen.«
»Är du säker? Det verkar en smula konstigt att minnen från den sommaren dyker upp först nu.«
»Bella är en smula konstig, tycker du inte det? Särskilt nu, när Roddy är borta. Hon berättade att hon hade slagit den sommaren ur tankarna – därför att det var då som Lawrence gav sig i väg, förmodar jag. Jag är inte säker. Jag tror att hon återupplever lyckligare perioder nu – när Roddy var barn – och tidigare glansdagar. Alla dessa män som var betagna i henne. Det är en flykt undan sorgen.«
»Men ingen i Biddista kommer ihåg Booth.«
»Det var för femton år sedan. Den sommaren var det en ständig ström av främmande människor till och från prästgården. Jag skulle ha blivit förvånad om någon hade känt igen honom.«
Han var förvånad över att han inte kände sig tröttare. Under bilresan till hennes hus hade hans tankar varit klara, som om kvällen just hade börjat, som om han just hade avslutat en normal arbetsdag. »Har du något emot att jag tar mig ett glas?« frågade han.
»Naturligtvis inte. Vad vill du ha? Vin, öl, whisky?«
»Vitt vin, tack.« Sommareftermiddagarnas dryck. Han föreställde sig festen i prästgården för alla dessa år sedan. Bellas gäster måste ha suttit i trädgården och druckit kallt vitt vin och pratat måleri och politik.
»Det var inte allt Bella sa.« Fran måste redan ha haft en vinflaska öppen i kylskåpet. Hon hällde upp var sitt glas åt dem. »Hon tror att även Peter Wilding var där den sommaren.«
»Är kvinnan galen? Spelar hon något slags vansinnigt spel?«
»Det tror jag verkligen inte«, sa Fran.
»Det är så fantasifullt. Alla dessa personer som det inte tycktes finnas något samband mellan visar sig plötsligt ha varit i samma hus vid samma tillfälle. Och Bella, som påstod att hon inte kände dem, kommer ihåg dem som genom ett trollslag.«
»Jag vet«, sa Fran. »Men jag förstår henne faktiskt. Hon har varit så fast i nuet att hon inte har haft någon anledning att tänka tillbaka på den tiden. Du vet hur självupptagen hon är. Jag förstår att det är som när jag arbetar. Konsten är det enda jag tänker på, faktiskt; till och med när jag läser en saga för Cassie, till och med när jag är tillsammans med dig, har jag den i bakhuvudet. Du är likadan när du arbetar med ett stort fall. Hon hade ingen anledning att tänka på det förflutna. Nu har hennes minnen från den tiden blivit mycket tydliga. Det är hennes sätt att stänga ute det som hände med Roddy.«
»Jag tycker ändå att det verkar befängt.« Perez drack lite vin. »Som en barnlek. Eller Up Helly Aa efter paraden. Alla hirdmännen är maskerade och springer från den ena tillställningen till nästa. Jag ingår aldrig i hirden, så jag stöter ihop med folk och kan inte riktigt känna igen dem, även om jag vet att de är välbekanta. Det är så det känns nu. Jag vet inte längre vad som är verkligt och vad som är på låtsas.«
»Jag vet«, sa hon igen.
»Pratar jag dumheter?«
»Jag tror att jag vet vad du menar.« Hon gjorde en paus. »Det finns ett fotografi. Det skulle kunna hjälpa oss att få klarhet i ett och annat. Och det förekommer masker där också.« Hon lade ett bleknat färgfoto på bordet och vände på lampan så att den lyste direkt på det.
»De är uppklädda till en middagsbjudning«, sa hon. »En maskerad också, på sätt och vis. Maskerna måste vara betydelsefulla, eller hur?«
Säkert, tänkte Perez, men jag vet inte hur. Han hade trott att han tum för tum närmade sig en lösning. Hade han haft fel?
»Det där är Wilding«, sa Perez och pekade på den mörke mannen. »Han har knappast förändrats alls. Hur kan hon ha undgått att känna igen honom?«
»Det var för länge sedan, i ett annat sammanhang. Men han måste ha kommit ihåg att han hade varit här. Varför sa han inget till Bella när han bad att få hyra huset av henne? Det verkar allra konstigast, tycker jag.«
»Och där är Bella. Hon klädde sig alltid i rött på den tiden. Det var liksom hennes varumärke.«
»Kände du henne då?«
»Kände till henne, visst. Hon var en lokal kändis redan på den tiden.«
»Bella tror att det där är Booth.« Fran pekade på en gestalt i den bakre raden. Med sitt långa hår och sitt skägg och sitt ganska magra ansikte såg han ut som en renässansframställning av Jesus. Nattvarden, tänkte Perez.
»Vilka är de andra?«
»Jag vet inte. Det sa hon inte och jag frågade inte. Men Lawrence är inte med. Hon hade väntat sig att han skulle komma. Hon trodde att han skulle fria till henne den kvällen, men han kom aldrig. Är det inte sorgligt?«
»Du tror henne inte?«
»Som jag sa så vet jag inte vem eller vad jag ska tro på.« Han drack mer vin, en stor klunk, inte bara en smutt. »Jag borde berätta det för Taylor.«
»Sover han inte nu?«
»Jag tror inte att han någonsin sover.« Han tog en ny klunk. »Skulle jag kunna be honom komma hit? Vi ska inte störa dig.«
Hon tvekade inte. »Naturligtvis.«
Taylor svarade i sin mobil efter den andra signalen, och hans röst var lika stark som alltid och accenten djupnade på något sätt i telefonen. Perez förklarade så gott han kunde och insåg att han stammade en aning. »Det är ett foto«, sa han. »Det är intressant. Det skulle kunna vänta till i morgon bitti, men du är välkommen hit om du vill. Du vet var Fran bor.«
Ett ögonblicks tvekan. Perez gjorde sig beredd på att bli avsnäst. Så återkom Taylors röst, starkare än någonsin. »Jag kommer. En halvtimme.« En ny paus. »Tack.«
Fran gick och lade sig innan Taylor kom. Hon ställde fram ett fat med mat åt dem – ost och havrekakor och en burk med hembakade kex.
»Det där är inte nödvändigt.« Perez sträckte ut armen och rörde vid hennes hand.
»Jag tror att jag har varit på Shetlandsöarna länge nog för att veta hur man beter sig mot främmande.«
Han hörde henne röra sig i sovrummet och föreställde sig hur hon klädde av sig, tog av sig de långa örhängena och sträckte händerna bakom huvudet för att lossa pärlhalsbandet. Sedan stod hon i dörren i ett långt, vitt bomullsnattlinne som han aldrig hade sett förut.
»Jag kommer att ha somnat innan du kommer«, sa hon. »Jag är ledsen.«
Han tänkte att detta var ett vansinnigt sätt att inleda ett förhållande. De drev in i varandras liv när de var för uttröttade för att säga något vettigt. Spöken som möttes i de vita nätterna. Sarah skulle aldrig ha funnit sig i det. Hon skulle ha velat ha mer av hans uppmärksamhet och energi. Till slut skulle Fran säkert tröttna på att han nästan bara tänkte på arbetet. Men å andra sidan hade hon sin egen besatthet, som hon hade förklarat, konsten.
Han måste ha nickat till, för han hörde inte Taylors bil, bara att det knackade på dörren. Där ute hade den mörkaste delen av natten passerat. Det grå ljuset i öster visade den svarta silhuetten av Raven Head. Han fyllde en vattenkokare och gjorde i ordning kaffe. De började tala viskande. Perez lade Bellas fotografi på bordet.
»Lägg märke till maskerna«, sa han.
Taylor rynkade pannan. »Den var alltså betydelsefull. Ett budskap?«
»Kanske. Men från vem? Booth, som hade masken på sig när han delade ut flygbladen? Eller mördaren?«
De funderade på detta ett ögonblick under tystnad men kom inte fram till någon slutsats.
»Tror du att det där är Jeremy Booth?« frågade Perez. »Jag tycker att det ser ut som han, och Bella verkade säker. Jag har redan kollat datumen med teaterbåtens ledning, och det var den sommar han var här. Jag är inte säker på att vi någonsin kommer att kunna bevisa hur de träffades om hon inte berättar det för oss. Hon gick kanske på föreställningen. Den vänder sig till en familjepublik. Roddy bodde inte hos henne då, men hon tillbringade mycket tid tillsammans med honom. Det är en sådan sak som en kärleksfull faster skulle göra, ta med sin brorson på teatern. Och jag kan föreställa mig att hon tog med sig hela ensemblen ut till Biddista. För att äta middag eller stanna några dagar efter turnén.« Han tänkte på Lucy, den unga skådespelerskan. Han förstod att de skulle vilja fira slutet på en föreställning. Alla dessa nerver. All denna upphetsning. »Och hon sa till Fran att hon hade hyrt maskerna av teatersällskapet. Ännu ett samband.«
»Vi kan visa fotot för teaterledningen«, sa Taylor. »De kanske kan identifiera de andra personerna där. Vi kan leta rätt på dem och få Booths närvaro bekräftad.«
»Det där är definitivt Wilding.« Perez pekade på den mörkhårige mannen. »Han har inte förändrats lika mycket som Booth.«
»Bella Sinclair har alltså ljugit?«
Perez ryckte på axlarna. »Eller också har hon verkligen glömt. Hon behövde inte berätta för Fran om den där sommaren. Varför skulle hon göra det om hon har saker att dölja?«
»Men han skulle minnas«, sa Taylor. »Jag kan hålla med om att Bella kan ha glömt en gäst som dök upp kortvarigt tillsammans med en massa andra människor. Men att resa till Shetlandsöarna och tillbringa flera dagar i sällskap med en konstnär som man beundrar … Det kan omöjligt ha fallit Wilding ur minnet.«
Han höjde rösten. Perez föreställde sig hur Cassie kom vacklande in i rummet, väckt av ljudet.
De fortsatte samtalet ute och hade maten mellan sig på den vita bänken och muggar med nybryggt kaffe vid fötterna. Det var fortfarande kyligt och de satt hopkrupna i sina rockar.
»Vad hände då den där sommaren?« frågade Taylor. »Varför har två människor dött?«
»Det skedde ett mord.« Taylor var alldeles säker på det. »Skelettdelarna på bottnen av Pit o’ Biddista. Det skulle vara bra om vi kunde datera dem. Finns det någon möjlighet att göra det, tror du?«
»Jag vet inte säkert. Vi borde få en identitet så småningom. Kanske ett matchande DNA från en släkting. Och tänderna kommer att vara till hjälp.«
»Jag tror att jag vet vem det var«, sa Perez. »Lawrence Thomson försvann den sommaren. Han sa till Bella att han skulle lämna öarna, men ingen har hört något från honom sedan dess. Om man lyssnar på Kenny skulle man kunna tro att hans storebror var ett helgon, men han hade namn om sig att slåss.« Han hade kollat det också.
»Vad tror du? För mycket sprit och ett bråk som spårade ur, och så vräkte de ner kroppen i Pit o’ Biddista? Sedan kom alla överens om att hålla tyst om det?«
»Kanske det.« Perez insåg att det kunde ha gått till så. Det skulle vara en stark blandning. En ovanligt varm sommar. Det spännande med nya och exotiska främlingar i samhället. Alla männen som gjorde sig till för Bella. Fientligheten mellan ortsbor och utbölingar. Sedan en överenskommelse om att hålla tyst.
»Vad är det då som har förändrats? De kom undan. Även om de där skelettdelarna hade hittats nu skulle folk ha trott att de hade spolats in från havet. Någon gammal död sjöman. Utan de andra dödsfallen skulle vi inte ha ägnat dem en tanke.«
»Det var kanske någon som blev girig«, sa Perez.
»Utpressning?«
»Kanske det.«
»Jag kan tänka mig att Jeremy Booth skulle försöka sig på det. Han var något av en äventyrare. Men återigen, varför nu? Han hade alltid haft penningproblem, men jag har tittat på teatersällskapets siffror. Det var solvent. Nätt och jämnt. Han hade nyligen återfunnit sin dotter. Varför riskera allt det där? Och jag kan inte tro att det fattades några pund för Roddy Sinclair. Han skulle inte behöva tillgripa utpressning.«
»Kanske var det Wildings återkomst som utlöste händelsekedjan«, sa Perez. »Hans ankomst är den enda förändringen i Biddista på senare tid.«
»Det har du rätt i. Och han var med på vernissagen i Herring House, då Booth utförde sitt nummer.« Han gjorde en paus. »Vad handlade det om, förresten? Var det en varning? Ett hot? Flygbladet som han delade ut och som talade om ett dödsfall i familjen, syftade det på den stackars sate som vi hittade i grottan? Men Lawrence hörde inte till familjen, eller hur?«
»Inte riktigt.« Perez gjorde en paus. »Roddys far dog senare den sommaren. Han var Bellas bror. Det skulle vara ett dödsfall i familjen. Men han hade cancer. Det var inget misstänkt med hans död. Vi har sett var kroppen begravdes, på begravningsplatsen vid kusten strax bortom Herring House. Min far var släkt med honom på något sätt och reste från Fair Isle för att gå på begravningen.« Han hade precis erinrat sig det. Fadern i sin svarta kostym som flög från ön med Loganair. En del minnen låg dolda, och det behövdes bara en utlösande faktor för att väcka dem till liv. Han kände sig mer avspänd tillsammans med Taylor än han hade gjort sedan han hämtade honom på flygplatsen i Sumburgh. Det var kanske därför han helt oförmodat sa: »Jag var riktigt glad över att se honom resa bort på några dagar. Det gav oss lite lugn och ro. Det var märkligt hur saker och ting alltid var lugnare hemma när han inte var där.«
»Min pappa var också ett besvärligt gammalt kräk.« Det blev tyst ett ögonblick medan de begrundade detta.
»Nå, vad gör vi nu?« Taylor reste sig. Klockan var fyra på morgonen, men Perez kunde se att han ändå var ivrig att banka på dörrar, skrika i telefonen, se till så att det hände något. Men trots den uppflammande energin var det uppenbart att mannen var så trött att ha knappt kunde stå upp.
»Vi sover«, sa Perez. »Du kan inte köra tillbaka till hotellet. Ligg kvar på soffan. Fran kommer inte att ha några invändningar.« Han hade byggt en del broar den här kvällen. Han och Fran förstod varandra bättre också. »Senare ska vi tala med Wilding och ta reda på varför han ljög för oss.«
»Du får tala med Wilding«, sa Taylor. »Vi får inte ta i för hårt. Det är det du är bra på, att få folk att tro att du är en vän. Folk gillar dig.«
Inte Wilding, tänkte Perez. Han gillar inte mig. Men han nickade. Han var glad över chansen att få tala ensam med Wilding.