Den här gången pratade de hemma hos Perez, vars bostad enligt Taylors mening alltid kändes mer som en båt än ett hus, med vattnet som skvalpade mot ytterväggen och måsarna på taket. Perez gjorde i ordning kaffe och Taylor ropade till honom från vardagsrummet, där han låg på golvet. Det var ryggen, sa han. Han hade återkommande problem med sin rygg. En gammal idrottsskada. Ibland var det här enda sättet att slippa ha ont.
»Jag borde ha räknat ut det«, skrek Taylor. Han lät ursinnig på sig själv. »Det fanns ett foto av Edith och Lawrence i Booths hus. West Yorkshire mejlade det till mig. De verkade väldigt intima. Om jag hade insett att de hade en kärleksaffär skulle jag ha kommit fram till lösningen före dig. Jag överlät genomsökningen av huset till de lokala killarna. Naturligtvis betydde bilden ingenting för dem.«
Perez kom in med en bricka. En pressobryggare, muggar och ett paket med chokladkex.
»Man skulle inte ha trott att hon var i stånd till det, eller hur?« sa Taylor och sänkte rösten en aning. »Hon var ingen storväxt kvinna.« Han satte sig upp, sträckte på sig och tog en mugg från brickan.
»Men stark. Hon hjälpte fortfarande Kenny på torpet, och hon måste ha varit van vid tunga lyft på dagcentralen. Booth väntade sig inte att bli attackerad. När hon väl hade linan om halsen på honom kämpade han inte emot särskilt länge. Att få det att se ut som självmord var lättare.«
»Hon måste ha trott att hon hade klarat sig. Även om benen hittades efter alla dessa år skulle ingen komma på tanken att det kunde röra sig om ett mord.«
»Folk trodde att Lawrence hade försvunnit på grund av olycklig kärlek«, sa Perez. »Han hade sagt till Bella att han skulle ge sig i väg. Det passade henne att alla trodde att hon var anledningen till att han stack. Hon är en stolt kvinna. Kenny var på Fair Isle vid den här tidpunkten, så det fanns ingen här som kunde följa upp saken, kontrollera att Lawrence verkligen kom ombord på den där färjan. När Kenny kom tillbaka var historien huggen i sten och han trodde på den: Lawrence hade stuckit därför att Bella vägrade att gifta sig med honom.«
Men det fanns folk i Biddista som visste att det inte hade gått till på det viset, tänkte Perez. Misstänkte åtminstone. På en plats som den där var det omöjligt att hålla ett förhållande hemligt. De behöll bara sina misstankar för sig själva. Det var inte någon sammansvärjning, för det hade aldrig diskuterats. Lawrence försvann och ingen ställde några frågor. De ville verkligen inget veta. På Shetlandsöarna var det ibland enda sättet att överleva. Perez trodde att Willy kanske hade gissat vad som hade hänt, men han skulle ha velat skydda Kenny. Han hade givit Booth lift till färjan kvällen efter mordet.
»Vad var det som fick Booth att resa hit upp efter alla dessa år?« Taylor satt kvar på golvet med benen utsträckta framför sig.
»Girighet«, sa Perez. »Han hade just återfunnit sin dotter, och han ville gottgöra henne för de förlorade åren. Eller ge henne en fin present för att få henne att älska honom. Hans företag hankade sig fram, precis som det alltid hade gjort, men det fanns inga pengar i reserv. Han kämpade bara för att överleva. Då såg han tv-dokumentären, där Kenny och Edith tydligen utmålades som stora jordägare, och alla bitar föll på plats.«
»Varför försökte han sig inte på utpressning vid tiden för Lawrences död?«
»Vad hade det varit för poäng med det? Thomsons hade det inte heller så fett. De har fått det bra ställt först under de senaste åren. Booth ville glömma hela besöket. Bella är en djävul på att snoppa av folk och han hade sjappat flera gånger tidigare. Dessutom tror jag att Willy kan ha skrämt i väg honom. Han var en storvuxen karl på den tiden och såg till att Booth kom med på båten söderut.«
»Men Booth kom tillbaka och Edith bestämde sig för att inte betala.«
»Hon hade växt upp utan någonting«, sa Perez. »Hon tänkte inte överlämna pengar som hon hade arbetat så hårt för till en utpressare. Hon var van vid att ha kontroll över det som hände och behålla hemligheter. Hon trodde att hon skulle klara sig.« Han satt på fönsterbrädet och tittade ut på vattnet.
»Och minnesförlusten? Vad var det för poäng med den?«
»Scenen på festen var Booths idé om ett practical joke som skulle reta Bella. Han väntade sig inte att han skulle tas åt sidan av en polis, och jag berättade på en gång vad jag hade för yrke. Han ville verkligen inte förklara varför han var i Biddista. Minnesförlusten var en ursäkt för att inte svara på mina frågor.«
»Var kom Wilding in i bilden?«
»Det gjorde han inte. Han var alldeles för upptagen av sina sagor och sitt nya hus för att tänka på något annat. Han pratade med Willy, men bara om gamla shetländska folksagor. Material till hans nya bokserie. Inget mer.«
Taylor reste sig och ställde tillbaka muggen på brickan. Han rynkade pannan. »Du gjorde det igen«, sa han. »Du kom fram till lösningen före mig.«
»Det är mina hemtrakter«, sa Perez. »Jag skulle inte veta i vilken ände jag skulle börja i Inverness.«
Det såg ut som om Taylor tänkte säga något mer, men han log bara.
Två dagar senare skjutsade Perez Taylor till Sumburgh. Fran följde med i bilen. Hon hade gått för att köpa kaffe och lämnat de båda männen i avgångshallen när Taylors flight ropades ut. Han tog sin väska och gick mot kön, men så vände han sig om.
»Jag hade inte tänkt säga något«, sa han plötsligt. »Men jag tänker byta jobb. Jag har blivit handplockad till en tjänst.« Han log sitt varglika leende. »Kan du tänka dig det? Jag ska flytta tillbaka till Liverpool för att leda deras enhet för grova brott. Jag tänkte tacka nej till erbjudandet. För nära mina hemtrakter, för många dåliga minnen. Men jag vill aldrig mer arbeta på det här stället. Det här vädret, det här ljuset. Ett fall till och jag skulle bli lika knäpp som ni andra.«
Han log igen för att visa att det var ett skämt, på sätt och vis, och gick sedan ut genom dörren. Genom det stora fönstret såg de honom gå över plattan, men han såg sig inte om eller vinkade.
»Vad säger du om en promenad?« De var på väg norrut i Perez bil. Han hade undrat hur han skulle formulera frågan, och nu lät den tafatt och en smula abrupt.
»Visst.«
»Jag tänkte att vi kanske skulle kunna åka till Biddista.«
»Varför skulle du vilja göra det?« sa Fran. »Det är över. Det är inte ditt ansvar.«
»Det känns som om det var det.«
»Tror du verkligen att de vill träffa dig?«
»De måste ha frågor«, sa han.
»Det är ett slags arrogans, att tro att du är oumbärlig.« Men hon sa det vänligt och han antog att det betydde att hon skulle följa med honom. Han var tacksam. Han skulle inte ha velat göra det ensam.
De parkerade på vägen utanför Herring House och stod och tittade ut över stranden en stund innan de gick in. Det fanns inga andra gäster i kaféet, men Martin och hans mor satt vid ett bord och pratade lågt. Aggie såg dem komma in och tystnade mitt i en mening. Perez nickade åt dem.
»Jag är ledsen«, sa han. »Över hur det hela slutade.«
För ett ögonblick stirrade de bara. Han undrade om det var så här det skulle bli i Biddista, att ingen ville tala med honom igen.
»Jag berättade just för Martin«, sa Aggie. »Jag visste inte vad som hade hänt med Lawrence. Inte säkert. Du vet hur det är här, Jimmy. Ibland finns det saker som man inte vill veta. Det hindrar inte att jag förebrår mig för det som har hänt sedan dess.«
Det blev en kort paus, och sedan reste Martin sig för att ta upp deras beställning. Plötsligt var saker och ting som vanligt igen. Likt en fryst bild i en film som återgår till normal hastighet. De hade kunnat vara två turister som hade tittat in för att dricka kaffe.
»Ingirid och hennes man kommer att flytta tillbaka till Skoles«, sa Aggie. »Hålla Kenny sällskap ett tag. Hon väntar barn och ska föda när som helst. Det är bra att vi får ett barn till i Biddista.« Perez märkte att hon också tänkte på sitt nya barnbarn.
»Synd att Willy inte kommer att vara här så att han kan ta med dem ut i båten.«
»Kanske det«, sa hon. »Men den var inte så god, den gamla tiden.« Hon log mot honom. »Åk hem, Jimmy. En dag som den här måste du ha bättre saker att göra. Vi behöver dig inte här.«
Fran stack armen under hans. Han kände det silkeslena tyget i hennes ärm mot sin bara hud. Hon vred på huvudet och log mot honom.
»Ja, kom så åker vi hem, Jimmy«, sa hon. »Vi har mycket bättre saker att göra.«