OSKAR LAGERSTRÖM VAKNADE av att han frös. Täcket hade glidit ner på golvet och fönstret stod vidöppet. Den kyliga oktobervinden drog rakt igenom rummet. Det var fortfarande mörkt. Han tittade förvånat på fönstret som hade varit stängt igår kväll när han gick och la sig. Eller hade han öppnat för att vädra och glömt lägga på haspen?
Han reste sig mödosamt och gick för att stänga. Såg på väckarklockans självlysande visare. Halv sex. Han kröp ner igen, men kunde inte somna om. Fyllan bände och vred i tarmarna och huvudet. Han svettades och frös om vartannat. Han hade drömt om sin dotter Felicia. Hon hade stått vid sängen och tittat på honom. Först hade han blivit upprörd, sedan glad. Men när han var på väg att resa sig ur sängen för att omfamna henne sprack hennes ansikte sönder, maskar kröp fram ur ögonhålorna och krälade över honom.
Han vände sig om från ena sidan till den andra, men drömmen ville inte släppa taget. Han skakade fortfarande när han drog på sig byxorna och skjortan, som han slängt över stolen kvällen innan. Han strök med handen över ögonen, försökte sudda bort bilden på näthinnan. En våg av illamående drog ihop mellangärdet och han hasade ut på toaletten. Spolade när magsäcken var tömd och sköljde bort den sura smaken i munnen. Det värkte fortfarande i mellangärdet. Sprit och tabletter var ingen bra kombination. Framförallt inte om det intogs dagligen i tämligen stora doser. Det var han den förste att inse.
Han tittade sig i spegeln. Ögonen låg djupt inne i sina hålor och doldes nästan av de tjocka, blåsvarta påsarna under. Näsan var full av blåröda ådringar och de bleka, påsiga kinderna täcktes av grå skäggstubb. Bröstet var insjunket och hyn grådaskig. Han var mager, för att inte säga benig. 46 år gammal och med siktet inställt på en för tidig död i djupaste misär. So what? Vad hade han att leva för?
Tankarna trängde sig in i hans hjärna som vassa pilspetsar. Morgonen då han, Lise och Felicia skulle åka och bada. Det var sommar, sol och varmt och första dagen på semestern. De hade firat kvällen innan med räkor och vin. De hade pratat länge den natten. Planerat för framtiden. Lise hade varit gladare än på länge. Hennes debutroman hade antagits av ett stort förlag och hon hade bubblat av idéer till framtida projekt. Han hade delat hennes glädje med bara ett litet styng av avundsjuka.
Han hade varit lite trött på morgonen, men annars känt sig fräsch. Felicia hade pladdrat på i baksätet, lycklig som bara en sjuåring på sitt första sommarlov kan vara.
Han hade inte sett långtradaren när han körde ut på stora vägen. Det enda som varit helt på bilen efteråt var märkligt nog förarplatsen där han hade suttit. Långtradaren hade kört fort, för fort. Oskar hade varit ouppmärksam, men hade inte dömts som vållande med tanke på att långtradarchauffören överskridit hastighetsgränsen med bred marginal. Men det hjälpte inte honom. Alkoholtestet hade inte heller gett utslag. Det var ändå hans fel.
Det var tio år sedan nu.
Hur länge till skulle han stå ut med mardrömmarna?
Han svajade lätt framför badrumsspegeln och blev tvungen att stödja sig mot handfatet. När yrseln gått över drack han vatten direkt ur kranen.
Ett ljud fick honom att stelna till. Det var någon i köket. Han blev stående och stirrade på köksdörren som om han kunde se rakt igenom den. Hjärtat började galoppera vilt av den plötsliga vissheten om att han inte var ensam. Han kände sig plötsligt helt nykter. Klar i huvudet av adrenalinet som pumpade runt i hans slitna kropp. Han vände sig försiktigt om. Ett ögonblick snuddade han vid tanken att han borde vara död. Ihjälslagen. Och tjuven borde absolut inte vara kvar. Det var trots allt morgon.
Han tvekade. Skulle han smyga till telefonen i hallen och larma polisen? Han såg sig omkring. Det fanns ingenting han kunde försvara sig med. Han skulle inte ha en chans.
Han hann två steg på väg mot telefonen när dörren bakom honom öppnades. Han stannade och kröp ihop, beredd på slaget. Till hans stora förvåning försvann rädslan i samma ögonblick. Var detta det slut han väntat på?
Ingenting hände. Han vände sig långsamt om och spärrade upp ögonen. Framför honom stod en ung flicka i jeans och t-shirt. Det bleka ansiktet var inramat av mörkt, nästan svart hår.
– Felicia, viskade han. Du ser ut som Felicia. Hon skulle ha sett ut som du om hon fått leva. Är det du, Felicia?
Han sjönk ihop på golvet, blundade och tittade igen. Flickan stod kvar i dörröppningen.
Sov han fortfarande, var detta en fortsättning på mardrömmen han haft strax innan han vaknade?
– Hej, sa hon.
Han blev sittande på golvet. Hon pratade med honom. Han hörde henne tydligt. Precis så skulle Felicia ha sett ut nu, som 17-åring. Han var fullkomligt säker. Det var ett mirakel.
Nu var han inte rädd, bara förvånad.
– Vill du ha kaffe?
Hade han hört rätt? Han kravlade sig upp från golvet och gick emot henne. Hon stod kvar. Han snuddade vid henne när han gick in i köket, men hon vek inte undan. Den lätta beröringen gav honom svindel på nytt. Han slog sig ner på en av köksstolarna.
Flickan följde efter och började ordna med kaffe och koppar. Tog fram det torra brödet ur brödburken, bordsmargarin och en kniv, en bit möglig ost och en nästan tom marmeladburk.
– Du har inte mycket mat hemma.
Hon log igen. Ett flyktigt leende som snabbt lämnade ansiktet.
– Nej, jag har väl inte det.
Han skämdes ett ögonblick. Såg över det nötta, fläckiga bordet och det smutsiga golvet. Han hade inte städat på evigheter. Diskhon var full med smutsig disk, men någonstans hade hon hittat ett par rena koppar och ett glas. Hon hade satt fram mjölkpaketet. Det sista han hade. Nu blev han tvungen att gå till affären tidigare än beräknat.
Den mörkhåriga flickan satt mitt emot honom, tuggade i sig den ena brödskivan efter den andra. Drack kaffet i djupa klunkar.
– Du var visst hungrig, sa han med ett försiktigt leende.
Hon såg på honom. Hon var inte rädd för honom. Ett gammalt fyllo, tänkte hon. Eller en sån där som psykvården släppt ut och lät bo på egen hand. Han verkade ofarlig, men hon var ändå på sin vakt.
– Ja, det var ett tag sen. Det var därför jag bröt mig in.
– Hur kom du upp till andra våningen?
Han tänkte på det öppna fönstret. Hon måste ha haft sugkoppar på händer och fötter. Hur skulle hon annars ha kunnat klättra uppför väggen?
– Jag tog trappan.
Hon skrattade till och sedan rynkade hon näsan.
– Jag såg att du låg och sov där inne och gick fram och tittade på dig. Sen tyckte jag det luktade så illa i rummet, så jag öppnade fönstret för att vädra lite.
Han blev mer och mer förvånad.
– Jag menar, hur kom du in i huset?
– Jag bröt upp källardörren. Lätt som en plätt. Jag hoppas för din egen skull att du inte har pengarna i madrassen. En dag kommer du att råka illa ut, om du inte skaffar bättre lås och ett ordentligt larm.
Hon såg på honom med en liten rynka mellan ögonbrynen. Han fick svindel igen. Precis så hade Felicia sett ut när hon var arg.
– Vad vill du egentligen? frågade han försiktigt.
– Precis det jag sa. Mat. Och så behövde jag sova några timmar. Men jag hittade inga lakan, det får du fixa till nästa gång.
– Vad menar du?
– Jag menar att jag drar nu. Jag har en del saker att fixa med. Men att jag kommer tillbaka. Du verkar juste. Har du något emot att jag sover här ibland?
Hon tog en risk, det insåg hon. Men vad hade hon att förlora? Gubben verkade snäll och lite velig. Hon anade att han skulle vara glad över sällskapet och knipa käft om att hon var där. Vilken tur att hon hade valt just det här huset för att komma åt lite mat och vila. Några tanter i affären hade pratat om honom. Hon hade plockat åt sig några bullar och lite godis, som hon åt i smyg bakom butikshyllorna innan hon gick till kassan med en kvällstidning, som hon ärligt betalade sina åtta kronor för. De hade pratat om honom som om han var ett psykfall. En dåre, som höll sig för sig själv, men var helt oförarglig till skillnad från den där Mihajlovic, som mördat Anna Lindh. De hade också nämnt att han bodde så avsides, att det var ett rent under att ingen brutit sig in och rånat honom.
– Jag kommer tillbaka på ett villkor. Att du inte andas till en enda människa att du har träffat mig. Förstår du? Om någon hittar mig, så …
Hon drog med fingret över halsen i en talande gest och såg med ens så oerhört sorgsen ut att Oskar fick en klump i halsen. Han fick kväva en impuls att resa sig och krama flickan.
– Jag lovar, sa han utan betänkande. Det är bara roligt om jag kan hjälpa dig. Vad är det som …?
Hon skakade på huvudet och satte pekfingret framför läpparna.
– Jag går nu. Vänta inte på mig. Jag kommer när jag kommer. Tack för frukosten, sa hon och försvann ut genom köksdörren.
Han dukade av och diskade. Sedan gick han ut för att hämta tidningen. Han var tacksam över att tidningsbudet cyklade ända fram till hans hus och nästan alltid punktligt levererade morgontidningen. Normalt skulle den ha burits ut tillsammans med posten betydligt senare. Av någon outgrundlig anledning tyckte budet, en medelålders kvinna med stålgrått hår och milda ögon, att han var i särskilt behov av både tidning och lite omtanke. Det hade mer än en gång hänt att han suttit vid köksfönstret och tittat ut, när hon kommit åkande med tidningsväskan på styret. Hon vinkade alltid och log mot honom samtidigt som hon stoppade ner tidningen i brevlådan. Ibland växlade de några ord om vädret innan hon cyklade tillbaka.
Klockan var kvart över sju och han rös till av morgonkylan. Det var fortfarande mörkt och regnet hängde i luften. Små, små vattendroppar la sig som en kall hinna över ansiktet och halsen. Den hårda blåsten fick regnet att krypa in under kläderna och han frös ordentligt innan han hunnit tillbaka in i värmen. Under tiden han tog morgontidningen ur brevlådan lät han ögonen forskande glida över gräsmattan närmast häcken. Cykeln var borta.
Konstigt. Om hon gömde sig, borde hon inte slänga en cykel i hans trädgård, tänkte han. Å andra sidan var det inte många som passerade hans hus, som låg längst bort mot skogen. Det var nästan en kilometer till de närmaste grannarna. Grusvägen tog vid där samhället egentligen upphörde. Eller snarare böjde av ner mot Göta älv. Nya bostadsområden sköt upp som svampar ur marken ner mot älven men inte vid Oskar Lagerströms grusväg. Det fanns inga planer på att bygga ut åt hans håll och det var han glad för.
Det kanske inte var en slump att hon valt hans hus? Hade hon spionerat på honom? Visste hon att han var ensam? Hon kanske ville invagga honom i säkerhet och så, när han minst anade det, råna och kanske mörda honom?
Han slog genast bort tankarna. Varför hade hon inte redan gjort det i så fall? Han gick ner i källaren och kände på dörren. Den var stängd, men låset var trasigt. Han måste ordna det redan idag. Han satte sig på nedersta steget i källartrappan och stönade. Tröttheten och spriten tog ut sin rätt. Han behövde sova. Men först tog han en lov i källaren, som var full av skräp. Det var dammigt och smutsigt överallt. Han gick upp till vardagsrummet. Det såg ut precis som igår. Planlöst gick han till bokhyllan och drog ut några av de nedersta lådorna. Lite papper, några kvitton, ett par sällskapsspel, några silverbestick och ett par prydnadstallrikar låg huller om buller utan systematik och ordning. Men det berodde inte på att någon rumsterat om där, det såg han. Det fanns inga spår i dammet.
Han fortsatte på samma sätt genom hela huset. Sängen i gästrummet såg orörd ut. Hon hade bäddat ordentligt. Allt var som han mindes det.
Alltså hade flickan inte tagit sig in i huset för att stjäla. Hon hade varit som en gäst, en kär vän som kommit på besök. Visserligen mitt i natten och objuden. Men, konstigt nog tyckte han om det. Han såg fram emot att hon skulle komma tillbaka. Hon var så söt. Och så lik Felicia.