SÅ HÄR SER ut, tänkte Oskar Lagerström när han ställde in varorna i kylen och frysen. Köksgolvet var fläckigt av utspillt kaffe, diskbänken belamrad med odiskat porslin och kastrullerna fulla av intorkade rester som hade börjat mögla. Även på köksbordet fanns gamla matrester. Han såg sig förvånat omkring. Sedan gick han runt i huset. Det låg smutskläder överallt. Dammet bildade ett tjockt lager både i hörnen och på möblerna. Där det fanns möbler. De flesta rummen var tomma och luktade instängt.
Var det han, Oskar Lagerström, som levde på det här viset? Det var som om någon hade öppnat hans ögon. Han såg sitt hem på ett annorlunda sätt än tidigare. Och det var ingen vacker syn. Nu är det slut med det. Jag är inte ensam längre. Det finns någon som behöver mig.
Han kastade ett öga på klockan. Tio över sju. Om jag skall få ordning på det här innan hon kommer så måste jag skynda mig, tänkte han.
Han samlade ihop all smutstvätt, skyndade sig ner i källaren och satte på tvättmaskinen. Fyllde diskmaskinen och diskade det som inte fick plats i maskinen för hand, torkade diskbänken ren, tvättade köksgolvet och fortsatte sedan med att damma och dammsuga i vardagsrummet, sovrummet och gästrummet. De andra rummen fick vara så länge.
Efter ett par timmar var han nöjd, duschade och bytte till rena kläder innan han började med middagen.
Han hade till och med hittat en ren duk att täcka det repiga köksbordet med. Skulle han duka med levande ljus också? Nej, det fick vara. Det var inte en date han skulle bjuda på middag, utan en flicka som kunde vara hans dotter.
Men det skulle vara fint när hon kom. Hon kanske till och med ville stanna kvar hos honom? Hon hade väl sagt att hon inte hade någonstans att bo, hade hon inte det?
Hon skulle kunna flytta in hos honom. Han skulle föreslå det. Men inte omedelbart. Han skulle vänta på det rätta tillfället.
Oskar gick ut på altanen och lyssnade i mörkret. Det enda han hörde var vinden och regnet som fick de få kvarvarande löven att prassla. Han gick till grinden och spanade utmed vägen. På baksidan av huset fanns en redskapsbod och ett vedförråd täckt av en presenning. Skogen hade krupit alldeles intill och bildade en svart, till synes ogenomtränglig mur. Det var enkelt för vem som helst att gömma sig där, låta sig uppslukas av mörkret. Rakt söderut fanns ingenting annat än skog.
Han lyssnade intensivt och vädrade i luften som en hund. Trots att han spände sig till det yttersta, uppfattade han ingenting ovanligt.
Med tunga steg gick han tillbaka och satte sig vid köksbordet. Köttet var kallt och segt, men han var så hungrig att han inte brydde sig. Vinet fick vara, istället hämtade han spritflaskan i skåpet och hällde upp ett dricksglas till brädden. Han tuggade långsamt och drack spriten i små klunkar.
Han orkade inte upp till sovrummet. Istället hamnade han i soffan där han somnade efter ett par minuter. I drömmen gick han utmed sjön tillsammans med Lise och Felicia. Solen sken och den blåsvarta ytan krusades av en lätt vind. De kom fram till en brygga och innan han fattade vad som hände sprang Felicia ut och hoppade i vattnet. Lise rusade skrikande efter och dök i efter henne. Båda försvann under vattenytan. Han försökte hoppa i för att rädda dem, men något höll honom tillbaka. Han började skrika och slet av alla krafter, men han satt fast. Benen och armarna rörde sig inte. Han stirrade ner i vattnet och där nere såg han sin fru och dotter intrasslade i sjögräs förtvivlat sträcka armarna mot honom medan de drogs allt längre ner mot botten.
Han vaknade av sitt eget ångestvrål. Kläderna klibbade mot kroppen, han var kallsvettig och kruttorr i munnen. Han vacklade ut i köket, satte på kranen och drack i giriga klunkar. Han noterade mekaniskt att klockan var fyra, vargtimmen, den tid då de flesta dör av hjärtinfarkt. Då kroppen är som mest försvarslös.
Förlamningen han känt i drömmen ville inte släppa sitt grepp om hans lemmar. Han rörde sig långsamt och stelt. Händerna darrade när han hällde upp ännu ett glas sprit.
Han förde glaset mot munnen för andra gången, efter den första svidande klunken, när han hörde ett ljud från källartrappan. I nästa ögonblick upptäckte han en skugga i dörröppningen.
– Sitter du och super mitt i natten?
Handen skakade ännu mer när han satte ner glaset. Ögonen hade svårt att få fäste. Inte förrän skuggan lösgjorde sig ur dörröppningens dunkel och kom fram och slog sig ner mitt emot honom lyckades han fokusera på gestalten framför sig.
– Du kom! Jag visste att du skulle komma tillbaka.
Han andades stötvis, alkoholen gjorde honom tung och trögtänkt.
– Jag hade lagat mat, tänkte bjuda dig på middag, fick han fram till slut.
– Varför då? Hur visste du att jag skulle komma tillbaka?
– Du sa det, förra gången du var här. Vi ses igen, sa du.
– Och du trodde på mig, va?
Hon gapskrattade.
– Du är för jävla rolig. Du tog mig på orden, va? Och skulle bjuda mig på middag. Ikväll? Du är inte sann. Varför just ikväll? Det är väl en vecka sen jag var här och jag sa inte när jag skulle komma hit igen.
Hon skrattade honom rakt i ansiktet och han blev het av skam.
– Skit samma, förresten. Har du någon mat kvar äter jag gärna. Jag är förbannat hungrig.
Blicken vandrade över köksbordet som fortfarande bar spår efter hans ensamma måltid.
– Det ser gott ut, konstaterade hon och började lägga för sig på den rena tallriken som stod kvar på hennes sida av bordet.
Han iakttog henne medan hon åt utan att säga något. Han hittade inga ord som skulle passa. Det hade inte blivit som han tänkt sig.
Hon åt under tystnad, koncentrerat, målmedvetet, som om hon inte visste när hon skulle få mat nästa gång. Det kanske var så, funderade han. Hon kanske inte åt särskilt ofta. Han studerade hennes ansikte som var så häpnadsväckande likt Felicias. Var hon inte väldigt mager? Blicken sjönk ner mot halsgropen och vidare ner så långt han kunde se. Brösten var det i alla fall inget fel på, tänkte han och skämdes omedelbart.
– Vad glor du på?
Hon såg upp från tallriken för första gången sedan hon började äta.
– Har du aldrig sett ett par bröst förr? Tror du nåt eller? Inbillar du dig att du ska få knulla mig, bara för att du bjuder mig på middag och låter mig sova här? Det kan du fan glömma!
Han ryggade till som om hon hade slagit till honom. Han kände rodnaden hetta i kinderna. Så blev han arg.
– Jag tycker att du ska vara lite tacksam för att jag tar emot dig och bjuder dig på middag, när jag egentligen borde ha polisanmält dig för inbrott! Jag är inte en sån som ligger med småtjejer.
– Jag är fan ingen småtjej för dig heller!
Hon stirrade på honom med läpparna hårt hopknipna och en djup rynka mellan ögonen. Ögonen hade smalnat under de sänkta ögonlocken. Den bleka huden stramade över kindbenen.
– Jag kunde vara din pappa!
– Jag har ingen pappa.
Hennes ansikte mjuknade, ögonen spärrades upp och fylldes av tårar.
Först blev han förvånad över att hon kunde skifta humör så snabbt. Så fylldes han av en stor ömhet för henne.
– Du har väl en mamma i alla fall?
– Hon är död.
– Beklagar sorgen. Är båda dina föräldrar döda?
– Ja.
Svaret kom som en viskning. Hon mötte inte hans blick.
– Din stackare. Jag kan bli din pappa om du vill. Jag menar, jag kan vara som en pappa för dig. Du är väldigt lik min dotter, som också är … död. Det skulle vara …
Han blev ivrig. Orden klättrade på varandra, samlades som en gröt i munnen. Det var som om Felicia hade kommit tillbaka efter en lång resa. Det var ett mirakel!
– Skulle du bli min farsa?
Hon stirrade på honom, sedan bubblade skrattet fram ur den halvöppna munnen igen. Hon slickade sig om läpparna innan hon torkade munnen med baksidan av handen, trots att han hade lagt fram servetter.
– Tack för maten! Du är ta mej fan inte riktigt klok. Jag går, här kan man ju inte stanna.
Hon reste sig så hastigt att stolen välte.
– Jo, snälla, stanna. Jag menade inte. Jag menar …
– Vad är det du menar egentligen? Du är ju för fan helt rubbad!
Hon lämnade bordet och drog på sig täckjackan som hon hade hängt över ryggstödet. Den var blå och den klädde henne, tyckte han. Det blå tyget stod så fint mot det mörka håret och det bleka ansiktet. Han kunde inte ta ögonen från henne.
– Jag trodde att du var trött? Vill du inte sova över? Jag har bäddat i gästrummet.
Han slog vädjande ut med armarna.
Han förstod sig inte på henne. Det enda han begrep var att hon hade kommit till honom som en gåva. Det var som om han hade fått tillbaka sin dotter, som han blivit bestulen på tio år tidigare. Hon fick inte lämna honom nu.
Han gick fram och slog armarna om henne, kramade henne hårt, släppte inte taget. Hon gjorde inget motstånd, men kramade heller inte tillbaka. Hon bara stod och lät armarna hänga. Till slut släppte han henne, hon rörde sig fortfarande inte.
– Vill du inte stanna?
Hon ruskade på sig, som om hon ville bli kvitt hans oskyldiga omfamning.
– Om du lovar att inte röra vid mig igen.
– Förlåt, jag blev bara så …
– Är din dotter död?
– Ja.
– Länge sen?
– Tio år. Min fru dog också. I en bilolycka. Det var jag som körde … och det var mitt fel.
Han fick svårt att andas och sjönk ner på stolen med huvudet i händerna. Hon såg på honom med bekymrad min.
– Mår du inte bra?
– Nej, livet är ett helvete!
Han började gråta. Han blev sittande med huvudet mellan händerna. Tårarna rann utmed hakan och droppade ner på golvet utan att han gjorde en ansats att torka sig i ansiktet.
När han så småningom orkade resa sig var hon inte kvar i köket. Han hade inte hört henne gå. Han gick runt i husets undervåning utan att upptäcka henne. Hade hon försvunnit igen?
Inte förrän han hörde ett ljud från källaren förstod han att hon var kvar. Han gick så tyst han kunde nerför trappan och där, strax intill dörren, hade hon krupit ihop på en gammal madrass hon letat fram ur hans förråd. För att inte frysa hade hon dragit en matta över sig. Hon låg hopkrupen i fosterställning.
– Varför ligger du här? Kan du inte komma upp och sova i gästrummet? Jag har bäddat åt dig där.
Hon svarade inte.
– Litar du inte på mig?
Hon såg misstänksamt på honom över kanten på mattan.
– Nej, varför skulle jag det? Du är väl som alla andra.
– Hur är alla andra?
Hon svarade inte. Han betraktade den unga flickan. Vilka hemligheter dolde hon? Vad hade hon varit med om?
– Hur gammal är du?
– 17. Hur så?
– Jag bara undrade. Du är lika gammal som Felicia skulle ha varit nu. Det är ett tecken.
– Vad fan snackar du om? Vad då tecken? Du är inte klok, din jävel. Det är väl inte konstigt att jag inte vill vara kvar här.
– Och ändå ligger du i min källare på min madrass med min gamla matta som täcke. Fast du inte vill vara kvar.
Han hade övertaget över henne nu. Det var en egendomlig känsla.
Hon började snyfta med ansiktet tryckt mot madrassen. Den tunna kroppen skakade.
– Du kan absolut inte ligga kvar här. Det är för kallt. Kom nu med mig.
Hans ton var faderlig, vädjande. Var fick han den ifrån? Han gick fram och drog resolut av henne mattan. Dammet stack i näsan och han blev tvungen att nysa. Så tog han tag om henne under armarna och lyfte upp henne. Ett grepp med högerarmen runt hennes smala rygg och den vänstra under hennes lår. Han bar henne stönande uppför hela källartrappan och in i gästrummet. Hon hängde slappt och viljelöst i hans armar. Han släppte ner henne på sängen och rätade mödosamt på ryggen. Hon låg kvar i samma ställning.
– Puh, du var riktigt tung, sa han med ett lätt skratt.
Sorgen hade lämnat honom och en känsla av glädje strömmade genom hans kropp. Han gned sig i ögonen.
– Om du vill duscha eller ta ett bad innan du somnar, går det bra. Jag hänger fram en ren handduk åt dig, sa han över axeln innan han lämnade henne.
Han gick upp i sovrummet, klädde av sig och la sig i sängen. Lyssnade efter ljud och hörde till sin ofattbara glädje hur hon började rumstera om i badrummet. Snart strilade vattnet ner i badkaret. Det var ett bra ljud. Hemtrevligt. Den omtumlande upplevelsen av att hitta henne i köket, maten och ansträngningen av att bära henne uppför trappan hade fått spriten att lämna hans kropp. Han var inte längre berusad, inte ens trött. Han låg och stirrade i taket utan att kunna somna. Ett barndomsminne kom för honom. Han var ute med sin mamma och plockade bär. Solen flöt som guld mellan de höga trädstammarna och fick mossan och blåbärsriset att lysa. Hans mor gick en bit ifrån med böjd rygg och plockade blåbär. Själv satt han på en filt med en anteckningsbok och en penna i handen. Han betraktade de mogna bären som skiftade i blått och nästan svart och skrev på en saga. De blå bären förvandlades till blåklädda soldater, som skulle strida mot lingonen, som ännu inte mognat och var små och blekröda. Han mindes inte hur sagan slutat. Bara att blåbären hade använt sig av en list, den Trojanska hästen, för att lura sina fiender. Han var inte mer än 7–8 år när han skrev sagan och visste inte riktigt var han hade fått sina kunskaper om den grekiska mytologin ifrån.
Han älskade att skriva och fortsatte med det hela sin tonårstid. Inte ens hans tre år äldre brors bitande sarkasmer eller hans totalt oförstående lärare i gymnasiet kunde avhålla honom från författardrömmarna.
Nu blev det inte så i alla fall. Han utbildade sig till lärare i svenska och historia och gifte sig med Lise, en studiekamrat på universitetet. Då var han 25 år och hon 24. Hon läste samma ämnen som han, men istället för lärarhögskolan sökte hon till Journalisthögskolan och blev antagen. Efter tre år kom Felicia och de flyttade till det gula huset i utkanten av det lilla samhället några mil från Göteborg. Lise tröttnade på alla vikariat och började skriva en bok istället. Till bådas förvåning antogs hennes debutroman av det stora förlaget i Stockholm. Hon förverkligade sina drömmar, medan han själv tragglade med årtal och mediokra uppsatser, skrivna av elever som aldrig läst en bok och knappt kunde stava till sina egna namn. Lise hade varit strålande glad och omåttligt stolt när hon höll det första exemplaret i handen.
Han kanske skulle börja skriva igen? Köpa en ny dator? Flickan som inte ville säga sitt namn skulle kunna surfa, spela spel och mejla till sina vänner.
Han hörde henne röra sig där nere. Till slut blev det tyst. Hon hade gått och lagt sig. Han vände sig om på sidan och sjönk i en djup drömlös sömn.