KLOCKAN HADE PASSERAT halv sex för en god stund sedan. Kvällen hade kramat ut allt dagsljus ur himlen och lagt en svart hand över Göteborg. Dagen hade varit klar och kall med en blek sol som nästan orkat över hustaken och färgat dagen i något ljusare nyanser än blygrått. Den nyfallna snön hade gjort sitt till för att göra tillvaron något lättare. Men det hade inte förbättrat Sören Högströms humör. Han hade de senaste veckorna suttit fast i en seg gröt av utredningar på hel-, halv- eller trekvartsfart. Ingen av dem verkade gå till åtal på länge, om ens någonsin. Det fanns ett antal personer som borde lagföras, om de bara blev klara med förundersökningarna. Det hela var ett enda långt tröstlöst trampande i grottekvarnen.
Det fanns ännu en orsak som bidrog till att han just i nuläget, på väg hem till Björlanda för att hämta Ängeln på dagis (på tok för sent som vanligt) mådde som han gjorde.
Fatima hade abrupt och utan att förklara varför – även om Sören Högström hade sina misstankar – begärt tjänstledigt på obestämd tid. Han hade inte kunnat neka henne.
– Annars slutar jag direkt, hade hon sagt med en blick han inte förstod.
Klockan var fem i sex när han parkerade utanför daghemmet. Det var tomt så när som på en förskollärare och så Ängeln, som missmodigt satt och plockade med några byggklossar på golvet.
Hon kastade sig i armarna på sin pappa och en våg av ömhet sköljde hastigt över honom. Det var likadant varje gång han hämtade sin dotter. Den här gången värkte bröstet lite extra av dåligt samvete. Han hade inte ringt Pia och bett henne hämta, det var hans tur och han ville till varje pris hålla sin del av överenskommelsen.
Förskolläraren Rosita Lind var av italienskt ursprung, gift med en svensk bagare, rund som en vetebulle och god som guld. Högström var glad att det var hon som var kvar med hans dotter.
– Jag ber verkligen om ursäkt att jag är så sen, sa han och hjälpte Ängeln på med jacka och stövlar.
– Ingen fara, jag slutar ändå inte förrän sex. Och vi har haft det så bra så bra, eller hur Angelica?
Hon log och böjde sig ner och kramade om Ängeln som kramade tillbaka.
– Vi har haft jättekul, vi har skrivit en saga. I morgon ska vi måla, visst ska vi Rosita? Jag är hungrig, vad blir det för mat?
Högström log inombords. Vanan att byta ämne praktiskt taget i en och samma mening och andetag hade hon ärvt av sin mor.
– Mammas köttbullar, potatismos och lingon. Kom nu, så skyndar vi oss!
– Gott, svarade Ängeln och kastade sig därefter in i en enda lång ordkavalkad om vad hon hade gjort under dagen.
Orden tog inte slut förrän han parkerat bilen i garaget och fått av både sig och Ängeln ytterkläderna.
Pia hade inte kommit hem och Högström placerade sin dotter framför teven och kastade sig över köksbestyren.
Skala potatis gick snabbt. Samtidigt tinade han de frysta köttbullarna. En dryg halvtimme senare var middagen klar.
– Var är mamma?
Ängeln var trött efter en lång dag och började bli på dåligt humör.
– Mamma kommer snart. Ät upp nu, så får du glass och så får du titta på teve en stund till.
Han kände att han inte orkade engagera sig, längtade bara efter lugn och ro. Och Pia.
Varför kom hon inte hem? Hade det hänt något på jobbet? Hade hon krockat på vägen hem?
Tankarna malde runt. Han kunde omöjligt fokusera på något vettigt.
Han diskade undan och fick Ängeln i säng utan några större krusiduller, vilket han var speciellt tacksam för just den här kvällen. När hon somnat, efter att velat ha ett glas vatten en gång, gått upp och kissat två gånger och ropat in honom för en extra godnattkram en tredje gång, kunde han äntligen slappna av.
Hon var ett mirakel, trots allt. Det gick inte att beskriva henne på annat sätt. Högström dyrkade sin dotter.
Klockan halv elva hade Pia fortfarande inte kommit. Ängeln sov. Han stängde av teven och slog numret till Pias mobil för sjätte gången. Lyssnade återigen på hennes välmodulerade och lite hesa röst på mobilsvaret. Han talade aldrig in något meddelande. Varför skulle han göra det? Hon borde ha telefonen på. Och framförallt vara hemma. Det här var inte likt henne!
Han bestämde sig för att det var för tidigt för att ringa sjukhuset eller hennes föräldrar, som han inte ville skrämma upp i onödan, men att det var dags att krypa i säng. Han kunde lika gärna vänta i sängen. Efter en snabb dusch och slarvig tandborstning gick han till sängs. Efter ett par kapitel i Herman Lindqvists bok om drottning Kristina lyckades han äntligen somna. Bara för att väckas efter en kvart av att Pia tryckte en blöt och spritdoftande puss på hans mun.
– Hade du glömt att vi hade personalfest ikväll? Börjar du bli senil, gubben min, flinade hon berusat och kröp ihop tätt intill honom.
Det tog en bra stund innan hon fått nog och belåtet rullat ihop sig på sin sida. Vilken tur att han inte hade ringt Pia och bett henne att hämta Ängeln, var det sista han tänkte innan han somnade.