OSKAR BLEV STÅENDE intill cykeln. Den fick honom att känna sig illa till mods. Varför stod den lutad mot ett träd på kyrkogården? Felicia hade förnekat all kännedom om den när han hade frågat, men hon hade svarat på ett sätt som fick honom att tro att hon ljög. Det var i och för sig en bagatell, som egentligen inte betydde något. Eller gjorde den det? Den röda damcykeln dök upp igen. Var det ett nytt tecken? Han tänkte på Lise och sin dotter och sorgen drabbade honom som en rent fysisk smärta.
Om det nu trots allt var så att Felicia köpt, stulit eller kanske lånat cykeln för att ta sig till olika platser, betydde det då att …?
Han såg sig omkring och kunde inte upptäcka en levande själ. Kyrkan. Kanske Algot Johansson befann sig i sakristian. Oskar gick de få meterna fram till kyrkdörren. Den var öppen. Det tog några sekunder för ögonen att ställa om sig till dunklet där inne. Han gick fram till altaret, kikade upp på predikstolen och på orgelläktaren. Bakom predikstolen ledde en liten dörr in till sakristian. Det fanns ingen där heller.
Återstod att besöka prästen i församlingshemmet. Det var där Algot Johansson måste vara. Han blev tvungen att passera en smal spång. Den ledde över en strid bäck mellan kyrkan och församlingshemmet, som också var förskola. Det myckna regnandet hade fått vattnet att stiga långt över sina bräddar. Det forsade fram med ett entonigt brusande. Han gick runt förskolan där några barn stojade runt på lekplatsen. Inga vuxna syntes till. Oskar öppnade dörren och klev över tröskeln. Sedan stannade han och såg sig villrådigt omkring. En ung kvinna med blont hår och glasögon kom emot honom.
– Kan jag hjälpa till med något?
– Jag skulle vilja prata med kyrkoherden.
– Det går tyvärr inte just nu. Han håller eftermiddagsandakt på ett äldreboende. Det är inget jag kan hjälpa dig med?
Hon såg frågande på honom med vänliga klarblå ögon.
Ett ögonblick var han beredd att berätta allt för henne, men det kom inte ett ljud över läpparna. Hur skulle hon kunna råda honom? Han tvekade några sekunder, kanske ändå? Hon såg så vänlig och förtroendeingivande ut. Hon verkade inte äldre än Felicia.
– Det står en cykel vid ett träd på kyrkogården. En röd damcykel. Jag undrar, den kanske är stulen? Om någon saknar den, man skulle kanske ringa polisen?
Hon log, men ögonen såg forskande på honom.
– Var det verkligen därför du ville tala med kyrkoherden? Om en röd damcykel, som eventuellt är stulen?
– Ja.
– Var den låst?
– Hm, det vet jag inte. Kollade inte så noga.
– Då kanske den inte alls är stulen. Den kanske tillhör någon besökare.
– Det fanns ingen mer än jag på kyrkogården.
– Ja, då vet jag inte.
Det hade kommit en otålig klang i rösten och kvinnan log inte längre.
– Jag kommer tillbaka en annan dag, sa han snabbt och vände sig om.
– Det är kanske bättre att du ringer först och avtalar tid? Så slipper du komma hit i onödan. För det var väl egentligen inte cykeln du ville prata om?
Hon gick tillbaka till sitt skrivbord.
– Vem var det där? frågade en av församlingsassistenterna som från sin plats hade hört samtalet, men inte sett Oskar Lagerström.
– Det där originalet som brukar handla på ICA varje måndag klockan nio. Han hänger alltid på låset. Han verkar vara rätt knäpp säger dom som brukar se honom. Och det stämmer nog. Han sökte Algot, men började snacka om en röd damcykel borta på kyrkogården. Rätt ordentligt rubbad som jag ser det. Men det är kanske inte så konstigt. Han lär ha blivit sån efter att ha orsakat en olycka där hans fru och dotter omkom. Man kan ju bli galen för mindre, eller hur?
Hon återgick till sina sysslor utan att tänka mer på saken.
Oskar var rejält trött efter eftermiddagens övningar. Dessutom var han missmodig. Han längtade efter Felicia.
En isande vind svepte med sig sjok av regnblandad snö. Det hade varit ljust när han lämnade församlingshemmet, men skulle vara becksvart innan han var hemma.
Efter en stund dök huset upp som en något ljusare rektangel mot det svarta. Hade han glömt tända ytterbelysningen innan han gick? Eller var lampan trasig? Han mindes inte.
Tydligen hade han glömt låsa ytterdörren också. Den gick upp, utan att han behövde vrida om nyckeln. Det kunde hända förut när han gick hemifrån. Innan Felicia kom in i bilden. Han tyckte liksom inte att det fanns anledning. Vad skulle en inbrottstjuv finna av värde i hans hus? Men det var då det. Nu var han betydligt försiktigare.
Han hade haft bråttom när han gick ut för att leta, men visst hade han gått genom källardörren för att ingen skulle se honom?
Alltså borde ytterdörren ha varit låst. Det betydde att …
Tanken landade som en isklump i magen. Han eller dom som förföljde Felicia kunde mycket väl gömma sig därinne i mörkret och kanske pressa honom på upplysningar om var Felicia gömde sig? Rädslan gjorde honom först lamslagen, men han insåg samtidigt att han inte hade något val. Han hade ingen mobiltelefon och skulle bli tvungen att gå in i huset eller ta sig tillbaka till samhället för att ringa polisen – som kanske skulle komma. Men han kunde inte stå kvar utanför, den insikten tog bara ett par sekunder att komma fram till. Han kände försiktigt med fingrarna efter karmen. Den var helt slät. Dörren verkade inte vara uppbruten. Felicia hade egen nyckel. Var det hon som …?
Rädslan som nyss hade fått honom att kallsvettas, ersattes av ett besinningslöst hopp. Han sköt upp dörren och drog långsamt igen den bakom sig. Drog ett djupt andetag, som om han kunde känna doften av henne.
Oskar tände ljuset och blinkade ett par gånger innan rummet framträdde tydligt. Han sökte långsamt igenom huset. Till slut hade han bara ett rum kvar. Så länge han inte hade letat där fanns det fortfarande hopp.
Till slut kunde han inte bärga sig, utan sköt försiktigt upp dörren. Det såg ut precis som i förmiddags, när han lämnade det. Han kunde inte hindra tårarna från att börja rinna.
Han tog av sig kläderna och kröp ner i hennes säng. Borrade ner huvudet i kudden och andades in doften av henne tills han somnade av ren utmattning.
Det kändes som om han bara sovit någon minut när han vaknade med ett ryck. Han var inte ensam i rummet.
– Hysch! Tänd inte!
Hon kom fram till hans säng och satte sig på sängkanten. Hjärtat hoppade säkert över ett eller två slag. Det var Felicia.
Han satte sig upp, drog henne intill sig och kramade henne hårt.
– Älskade barn, du har kommit tillbaka!
Hon tog tag i hans axlar och sköt bort honom.
– Du måste höra på mig, Oskar.
Hennes röst var bara en hes viskning. Emellanåt bröts den av en krampaktig snyftning.
– Du måste hjälpa mig. Jag har ingen annan!
– Vad vill du jag ska göra?
Felicia hann inte svara. Ett motorljud skar genom tystnaden. En bil parkerade precis utanför grinden. Oskar tittade ut genom fönstret, men kunde inte se vad det var för en bil. Det var i alla fall ingen polisbil. När han vände sig om hade Felicia försvunnit ut genom dörren. I nästa ögonblick hörde han springande steg och såg silhuetten av en man på väg mot baksidan av huset och källardörren. Samtidigt närmade sig två andra män på framsidan.
Oskar vågade inte röra sig. Han hade ingen aning om vart Felicia hade tagit vägen.
Med ett brak slogs ytterdörren in. De två männen sprang direkt uppför trappan till hans sovrum. Fönstret, tänkte han. Med darrande fingrar försökte han få upp fönsterhasparna.
– Vart är du på väg?
Oskar vände sig om som i trance och bländades av ljusstrålen från en ficklampa. Ovanför lampan såg han en mörkklädd överkropp. Ansiktet var överdraget med en luva med hål för ögonen.
Han leddes ut med armarna på ryggen och trycktes ner på en köksstol. Den längre och kraftigare av de tre männen band hans armar bakom stolsryggen och surrade fast hans fötter vid stolsbenen. Där blev han sittande ensam i mörkret medan de tre männen fortsatte att leta igenom huset.
Han visste inte hur lång tid det hade gått, kanske en kvart, innan de var tillbaka.
– Var har du gömt henne?
– Vem?
– Gör dig inte löjlig. Tala om var tjejen finns, annars …
Ett knivblad blixtrade till framför hans ögon och skräcken flammade upp igen. Dom skulle tortera honom tills han berättade …
– Jag vet inte, kved han. Rädslan fick honom att hacka tänder, han hade svårt att tala.
Felicia hade sprungit uppför trappan till övervåningen. I taket ovanför den övre hallen fanns luckan till krypvinden. Det var en ren slump att hon hade upptäckt den. En dag hade hon granskat taket och tyckt att det hade en väldigt ful gulgrå färg och bestämt sig för att måla om det. Luckan avtecknade sig som ett rektangelformat svart streck mot det gulgrå. En liten kil av trä i samma gulgrå färg höll luckan på plats. Den syntes nästan inte. Av ren nyfikenhet hade hon ställt sig på en stol och petat undan haspen och till sin häpnad funnit att luckan inte bara kunde öppnas. I två spår vid luckans långsidor löpte en aluminiumstege, som gick att dra ner till golvet. Naturligtvis hade hon klättrat upp. Efter att först ha letat fram en ficklampa fann hon ett vindsutrymme som mitt på kunde vara på sin höjd 1,5 meter, vid kanterna bara några centimeter. Där fanns ingenting så när som på ett par kartonger. Ett par av dem innehöll leksaker och en del barnböcker. I en av dem hade hon funnit Lise Lagerströms roman, som hon hade tagit ner och börjat läsa.
Det fanns en stol i Oskars rum. Snabbt som tanken placerade hon den under luckan. Hon drog ner stegen, ställde tillbaka stolen och klättrade upp. Precis när hon hävde sig över kanten, hörde hon braket från ytterdörren och en smäll från källardörren. Hon förstod att de var flera den här gången och det fick adrenalinet att pumpa.
Hon hade bara varit på vinden en gång och hade aldrig prövat om det gick att stänga luckan inifrån. Hon tog tag i stegen och med ett svagt gnisslande gled den uppåt i sina spår. Hon la sig på knä och drog allt vad hon orkade. Luckan följde med, och i samma ögonblick som hon hörde minst två personer klampa in i hennes rum där nere, var luckan på plats. Hon kunde inte stänga den inifrån, men märkte att den hölls på plats om hon placerade en tyngd på stegen. Med den ena foten på den lyckades hon få tag i kartongen med barnböcker och med en styrka som hon inte visste att hon hade, lyckades hon släpa fram kartongen och placera den på stegens ytterkant. Hon hoppades att de inte skulle titta upp i taket.
Felicia la sig raklång på vindsgolvet och flämtade av ansträngningen samtidigt som hon försökte andas så tyst som möjligt. Det kliade i näsan av dammet och hon klämde med tummen och pekfingret över näsryggen. Nös hon nu skulle de hitta henne direkt.
Hur visste dom att hon kommit tillbaka? Hade någon av dem sett henne?
Dom skulle aldrig ge upp. Och hon hade ingen att vända sig till, mer än Oskar.
Ett långdraget skrik som övergick till ett kvidande fick henne att lystra. Det lät avlägset som om det kom från köket eller källaren. Skräcken kramade på nytt ihop bröstet på henne. Hon visste vad de var kapabla till.
Det var nog bara en tidsfråga tills männen fått ur honom att det fanns en krypvind också. Hon reste sig och trevade med händerna mot taket. Där! En taklucka. Hon ryckte av haspen, men orkade inte öppna den helt. Den satt lite för högt för henne och hon kunde inte häva sig upp samtidigt som hon tryckte upp den.
Hon fick ta den andra kartongen till hjälp. Den var lyckligtvis inte lika tung. När hon stod på kartongen, vars lock sviktade oroväckande, nådde hon upp precis tillräckligt långt för att kunna trycka upp luckan med axlarna och kravla sig ut på taket. Det enda ljud som hördes var hennes eget flåsande och skrapljuden när hon kröp över taket, livrädd att någon av tegelpannorna skulle lossna och avslöja henne.
Hon hade tur och lyckades ta sig ända fram till kanten av det sluttande taket utan att bli upptäckt. Hon kände på stuprännan. Det var minst fem meter ner till marken. Skulle den hålla? Klarade hon att klättra ner utan att bli upptäckt?
Hon måste. Även om de inte hittade henne skulle hon inte kunna sitta kvar på taket resten av natten. Om inte annat skulle hon frysa ihjäl. Hon måste ringa polisen. Hon hade mobiltelefonen i fickan, men måste vara långt därifrån när hon ringde.
Ett nytt skrik fick Felicia att häva sig över kanten och klättra ner. Hon var vig och lätt och trots att stuprännan knakade oroväckande höll den hela vägen. När det var ett par meter kvar släppte hon taget och landade i rabatten. Hon försökte komma ner på fötterna men ramlade baklänges och rullade runt på gräsmattan. En kraftig smärta högg till i vristen. När hon reste sig kunde hon nästan inte stödja på benet. Fan också!
Nu kunde hon inte springa upp i skogen och gömma sig. Hon tackade sitt sjätte sinne för att hon hade använt cykeln den här gången också. Den hade stått olåst med nyckeln i utanför prästens hus första gången hon hälsade på Oskar. Det var en damcykel och vad hon luskat ut hade prästen ingen fru. Vad skulle han då med en damcykel till?
Felicia haltade genom trädgården. Cykeln stod där hon hade lämnat den. Med hela kroppen på helspänn ledde hon ut den på grusvägen bakom bilen, satte sig på sadeln och trampade iväg. Det gick lättare att cykla än att springa, den saken var klar. Ännu ett långdraget skrik förföljde henne i mörkret och hon var nära att kräkas.
Oskar hade svårt att andas. Det kändes som om vartenda revben var krossat. Smärtan vältrade i vågor genom den magra kroppen. Han ville bara dö.
– Glöm det, sa mannen som varit hans värste plågoande. Dö kommer du inte att göra. Men om vi inte hittar flickan du har gömt inom ett dygn, så kommer du aldrig mer att kunna se …
Han höll knivspetsen någon millimeter från Oskars vänstra öga.