STADEN HUKADE UNDER den svarta kvällshimlen. Den soliga vinterdagen hade förvandlats till en rytande vinterstorm. En isande nordvästvind föste byar av snö framför sig och Sören Högström fällde upp kragen på rocken när han lämnade polishuset. Han förbannade sig själv att han lämnat bilen på parkeringsplatsen och inte kört ner den i garaget. Han startade motorn och satte på värmen för fullt medan han skrapade rutorna rena från is och snö. Det tog en bra stund innan han kom iväg. Han ringde på nytt till Fatimas mobil. Inget svar. Han slog numret till hemtelefonen, men där var telefonsvararen på.
Det skulle ta nästan en halvtimme, kanske något längre, innan han kom fram till Oskar Lagerströms hus i det här vädret. Med ena handen på ratten och blicken fixerad vid baklyktorna på bilen framför tog han upp mobilen på nytt. Han ringde hem och det var inte Pia utan Ängeln som svarade. Hon var glad över att höra hans röst, men blev sur när han förklarade att han inte skulle komma hem förrän om några timmar.
– Du är aldrig hemma när jag är vaken, klagade hon med rösten grumlig av gråt och ilska och han fick en tjock klump i halsen.
– Det är jag visst! Men jag har så mycket på jobbet just nu, lilla gumman. Det blir bättre om ett litet tag och snart är det jul, vet du. Då ska vi mysa och öppna massor av paket.
Det löftet gjorde henne genast på bättre humör.
– Vill du prata med mamma också? frågade hon.
– Det behövs inte. Tala bara om för henne att jag blir sen. Puss och sov gott!
Han avslutade samtalet, lättad över att ha sluppit prata med Pia. En dag måste han komma fram till någon sorts beslut, ett vägval. Men det var en senare fråga. Oron över Fatima högg till igen och han trampade omedvetet hårdare på gasen.
Ett par kilometer kvar. Han var precis på väg att göra en omkörning när han blev tvungen att bromsa hastigt. Bilen krängde oroväckande innan han fick stopp på den. Strax före avfarten var vägen blockerad av en långtradare. Dragbilen stod lutad i 45 graders vinkel ner i diket. Släpet hade vikt sig och låg vält tvärs över båda körbanorna. Han svor högt. Det skulle ta timmar innan vägen var rensad så att trafiken kunde släppas fram. Han skulle aldrig hinna bistå Fatima, om det hade hänt henne något. Tydligen hade olyckan inträffat precis innan han kom fram. Det fanns inga räddningsfordon eller polisbilar på plats. Han ringde 112 och fick svar efter några sekunder, berättade vem han var och varför han ringde.
– Vi har precis fått larmet, svarade telefonisten, räddningsfordon är på väg.
Han kunde inte göra annat än att vänta. Under tiden öppnade han sidorutan och placerade blåljuset på taket. Det tog en kvart innan han hörde sirenerna och under den tiden slog hjärtat i farlig närhet av bristningsgränsen. Det pulserade av oro i tinningarna och svetten fick skjortan att klibba i armhålorna.
När den första polisbilen kom kryssande mellan filerna med sirener och blåljus påslagna satte han på sitt eget larm och hängde efter. Han såg ett par förvånade ögon i backspegeln på polisbilen när han la sig så nära att stötfångarna nästan snuddade vid varandra. På det sättet kom han ända fram till själva olycksplatsen. Frågan var om ekipaget lämnat så mycket plats att det fanns möjlighet att ta sig förbi, eller om han skulle bli stående för att vänta på bärgaren. Han kastade ett öga på klockan på instrumentbrädan. 18.20. Fatima borde ha åkt hem för länge sedan. Tankarna spratt omkring som yra höns. Varför hade hon åkt dit, vad hoppades hon finna? Det borde inte ta så många timmar att gå igenom ett hus som teknikerna redan var klara med. Hon skulle gapskratta när hon fick höra att han störtat dit, bara för att hon inte hade svarat på sin mobiltelefon.
Fatima kunde vara i princip var som helst. Ute och handla eller ligga i badet. Och här satt han i sin bil ohjälpligt fast på E45:an, därför att en klant till lastbilschaufför kört för fort på den snömoddiga vägen. När han borde vara hemma och läsa godnattsaga för Ängeln och sedan sätta sig och ta det där snacket med Pia, som skulle rensa luften.
Han ställde bilen bakom kollegornas, gick fram och hälsade och förklarade att han var på väg i ett spaningsärende som brådskade och behövde komma fram. De visade ingen större förvåning. Det mest besvärande var att lastbilsekipaget hade täppt till båda filerna. Det gick inte att komma förbi. Det skulle säkert ta minst en timme att få undan släpet.
Fatima la ifrån sig boken på samma plats där hon hade hittat den. Hon sträckte på sig, stel efter många timmars läsning. Hon såg ut genom fönstret. Granskogen bildade en svart vägg mot den nästan lika mörka kvällshimlen. Det susade och prasslade svagt i trädgrenarna och snöflingor yrde utanför fönstret. Det var bäst att åka hem innan vägen var helt igensnöad.
Hon såg på sitt armbandsur. Hon hade suttit och läst i mer än sju timmar.
Hon släckte ljuset och trevade sig ut i vardagsrummet. Hon hade varit så fängslad av boken att hon inte ens tänt ljuset i hallen och vardagsrummet och nu fick hon treva sig fram efter ljuskontakten. Plötsligt stelnade hon till. En bil var på väg mot huset. Hon vände på tröskeln och gick tillbaka in i Felicias rum och ställde sig vid fönstret. Det var mörkt, så ingen kunde se henne. Efter någon minut lyste ett par strålkastare upp kvällshimlen. Bilen körde upp bakom hennes och blockerade utfarten.
Motorn stängdes av och lyktorna släcktes. I några sekunder var hon helt nattblind, men så lystes mörkret upp av ett par ficklampor. De var tre stycken. Hon såg bara silhuetten av dem, men hon var helt säker. De var inte poliser.