FELICIA SÅG DEN kvinnliga polisen precis innan de skulle ha krockat. Hon väjde undan. Deras ögon möttes under bråkdelen av en sekund, sedan körde hon ner huvudet mellan axlarna och började springa. Hon såg att poliskvinnan vände sig mot henne när de passerade varandra. Hennes blickar brände i nacken och mellan skulderbladen. Två meter kvar tills den automatiska dörren skulle slås upp och hon kunde lämna avdelningen. Så var det fem–sex meter bort till hissarna och räddningen.
Fan också, bara hon inte kopplade ihop henne med Oskar. Hade snuttjejen sett att det var därifrån hon kom?
– Hallå där! Kan du stanna så att jag får prata med dig!
Felicia låtsades inte höra. Hon svepte genom dörren, skyndade bort till hissen och tryckte på knappen. Dörren där borta vid avdelningen var på väg att stängas, men genom springan såg hon hur poliskvinnan tog fart och började springa mot henne. Det fanns ingen tid att vänta på hissen. Hon såg sig om, fanns det inga trappor? En sköterska öppnade precis dörren in till en annan avdelning och hon störtade dit, bad om ursäkt att hon hade så bråttom och sprang förbi henne in på avdelningen. Sköterskan såg förvånat efter henne, men hann inte säga något förrän Felicia var försvunnen. Hon sprang genom flera andra korridorer och fram till en ny hiss. Hon tvekade. Tog hon hissen, skulle det kanske stå flera andra poliser där nere och då skulle hon vara fångad i en fälla.
Där, äntligen. Hon hittade en dörr som ledde ut till en trappa. Hon mer hoppade än sprang ner våning för våning. Kollade varje dörr tills hon var nere på entréplanet. Där stannade hon någon minut för att hämta andan. Öppnade försiktigt dörren och tittade ut. Inte en själ. Lättad gick hon genom en ny korridor, men blev snart orolig igen. Gick hon åt fel håll? Språngmarschen och upphetsningen gjorde att svetten rann ner i ögonen på henne. Hon torkade sig hastigt i ansiktet och försökte lugna ner sig. Hon kunde inte springa omkring helt planlöst i korridorerna.
Hon började läsa på skyltarna och kunde snart orientera sig.
Hon såg inga andra än ett par läkare som kom klapprande i sina vita träskor. De tittade bara förstrött på henne. Det var gott om folk vid entrén. Några poliser syntes inte till, men hon förstod att hon var efterspanad. Hon hade uppgett sig vara Oskar Lagerströms dotter och polisen visste förstås att den riktiga Felicia var död.
Problemet var att hon inte kunde ta kontakt med polisen.
Det satt ingen i polisbilen som stod parkerad precis utanför entrén. Hon sprang så snabbt hon kunde till spårvagnen. Vagnen hade redan börjat rulla, men föraren bromsade in och öppnade för henne när hon kom springande. Precis när den ökade farten igen hörde hon ljudet av sirener. Hon satte sig, mot sin vana, vid fönstret för att se ut. Hon räknade till tre polisbilar som kom körande i hög fart. Hon hade haft tur som kom undan. Men nu var hennes signalement troligen känt. Poliskvinnan hade tittat rakt på henne, mött hennes blick. Nu hade hon inte bara honom efter sig.
Hon satt försjunken i tankar ända till Nils Ericsonsplatsen. Där hoppade hon av.
Hon kollade tidtabellen och såg att bussen till Nödinge skulle gå först om 40 minuter. På den tiden skulle hon hinna handla lite. Hon gick till Femman och letade efter en lämplig affär. Clas Ohlson såg bra ut. Där fanns alla sorters verktyg. Hon hittade en jaktkniv och en liten yxa, hammare, spik, ficklampa och några andra småsaker som skulle kunna vara praktiska att ha. Hon köpte en faska tändvätska också. Det var svårt att få eld på den sura veden. Tidningarna hon använt till att tända med var snart slut. Hon behövde en varm sovsäck, men det räckte inte pengarna till. Hon behövde mer och det skulle hon få av Oskar, bara han blev frisk …
Hon betalade, mumlade ett tack och stoppade ner sakerna i en kasse. Sedan skyndade hon sig till perrongen. Hon hade pengar till biljetten, inte mer. Hon blev tvungen att ta sig till Oskars hus för att proviantera. Tur att han numera alltid såg till att frysen var full av mat. Det skulle räcka några dagar och sedan hoppades hon att han skulle vara hemma igen.
Cykeln stod kvar där hon hade lämnat den. Hon var inte särskilt förvånad. En röd, rostig damcykel som säkert var 10–15 år gammal var inget begärligt stöldobjekt. Hon fäste ryggsäcken på pakethållaren och placerade kassen från Clas Ohlson på styrstången. När hon kom in på grusvägen var det svårare att hålla balansen i snömodden och hon blev rejält andfådd. Hon måste stanna flera gånger. Ju närmare hon kom huset desto snabbare slog hjärtat. Det var inte bara den jobbiga cykelturen som fick adrenalinet att pumpa. Skräcken stack som nålar i henne.
Fatima kände hur paniken kom krypande. Tankarna virvlade runt under tiden som hon iakttog de tre männen som var på väg uppför trädgårdsgången. Två av männen gick mot dörren på husets framsida, den tredje sneddade över gräsmattan mot källardörren på baksidan. Hon var instängd.
Hon rev upp mobilen ur jackfickan och upptäckte att den var avstängd. Snabbt satte hon igång den och tryckte in 112. Det verkade som en evighet innan larmoperatören svarade. Så tyst hon kunde informerade hon om läget.
– Fatima Wallinder här. Befinner mig i …
Mekaniskt rabblade hon upp adressen till Oskar Lagerströms hus samtidigt som hon insåg att hon skulle vara våldtagen och kanske dödad innan kollegorna hade hunnit fram.
– Jag larmar alla enheter. Vi skickar en bil från Alafors också, det är närmast, svarade operatören som berömvärt snabbt fattat situationen.
Fatima hörde hur ytterdörren sköts upp och steg närmade sig. Hon hade stängt dörren till Felicias rum och ställt sig till vänster om den med sin nio mm SigSauer i färdigställning. Hon skulle skjuta direkt så fort dörren öppnades. Skjuta för att döda. Det fanns ingen återvändo.
Felicia var nästan framme när hon såg att det stod två bilar utanför Oskars hus. Den andra kände hon igen. Dom var tillbaka. Hennes första impuls var att fly, men hon hann inte upp på cykeln förrän tystnaden slets sönder av ett pistolskott. Hon såg till och med mynningsflamman genom fönstret till sitt eget rum. Det brakade till och ett skrik följde. Ytterligare ett skott föll, sedan blev det tyst.
Utan att tänka rev hon till sig kassen och tog fram flaskan med T-sprit och den nyinköpta yxan. Krossade sidorutan på den närmaste bilen och hällde ut flaskans innehåll över framsätena. Andlöst drog hon eld på en tändsticka. Elden flammade upp så snabbt att det sved till i ansiktet. Hon rusade därifrån, högg tag i cykeln och började trampa som en galning. Ljudet från explosionen när elden nådde bensintanken ringde i öronen i flera sekunder. Det sved i lungorna och brände i ansiktet, men paniken fick benen att gå som trumpinnar. Hon måste bort, bort …
Vid torget i samhället svängde hon höger och cyklade förbi ett par radhuslängor och ett industriområde där det låg en bilverkstad och några andra företag. Området var tyst och mörkt. På andra sidan låg en idrottsplats med flera motionsspår. Därifrån kunde hon ta sig upp på berget till scoutstugan. Nu hade hon ingen tändvätska kvar och ingen mat, men hon kunde gömma sig där under natten. I morgon tänkte hon åka tillbaka till Göteborg. Hon var tvungen att träffa Oskar. Hon hade ingen annan.
Bärgningsbilen hade äntligen lyckats pressa sig förbi det dubbla ledet av bilar bakom haveristen. Högström skyndade fram till föraren, legitimerade sig och förklarade varför han snabbt behövde komma fram.
Bärgaren, en man i 50-årsåldern med en blå fläckig keps på det gråstripiga håret och en mage som vittnade om att där slunkit ner en och annan öl, kliade sig eftertänksamt på den orakade hakan under tiden han bedömde läget.
– Det löser sig, sa han sedan, klev upp i förarsätet och backade intill det välta släpet. Han kopplade krok och kedjor med några vana grepp och klättrade återigen upp i förarhytten med förvånansvärd smidighet. Motorn morrade till och på ett par sekunder hade han dragit undan släpet så pass att det gick att klämma igenom en bil mellan det kapsejsade ekipaget och vägräcket.
Högström vinkade till tack och hoppade in i sin bil. Han la i ettan och kröp genom den minimala luckan och ökade sedan farten så mycket att han var nära att missa avfarten som låg mindre än en kilometer bort. Han hade svängt av när mobilen ringde. Det var kommissarien på krimjouren.
– Bra att jag fick tag i dig så snabbt.
Han lät upprörd.
– Vi fick larm från Fatima Wallinder för några minuter sen. Hon befann sig i ett hus i Nödinge och uppgav att tre män var på väg att göra en inbrytning. Hon lät jävligt skrämd och vad jag förstod kunde det röra sig om samma hus och samma gäng som misshandlade husägaren. Jag har skickat dit alla enheter vi kunnat avvara.
– Helvete, skrek Högström rakt i örat på kommissarien. Jag är på väg dit.
Han slängde ifrån sig telefonen utan att avsluta samtalet. Greppet om ratten hårdnade så att knogarna vitnade. Han fick svårt att andas.
Hur många minuter behövde han? Tio, inte mer. Han tände det roterande blåljuset på taket och slog på helljuset när han körde genom samhället. Han mötte ingen på vägen. Framme vid grusvägen hade han fortfarande inte sett någon bil eller människa. Bakom honom växte ljudet av sirener – flera patruller var på väg, men det verkade som om han var först. Mekaniskt kände han efter att tjänstepistolen fanns i hölstret.
Bara en krök kvar. Där. Han spärrade upp ögonen av det kraftiga eldskenet. Något, förmodligen en bil, eller flera, stod i brand utanför husets grindar.
Vad i helvete har hänt, tänkte han klentroget. Han körde in bilen så nära vägkanten han kunde och stannade ett 50-tal meter från branden. Han steg ur och gick försiktigt närmare. Nu såg han att det var två bilar och att båda brann explosionsartat. Om det fanns människor i någon av dem, var de med största sannolikhet så svårt brända att det inte ens gick att identifiera dem.
Han blev stående maktlös. Det fanns ingenting han kunde göra. Fatima … om hon fanns i en av bilarna, så …
Han var nära att kräkas. Inte förrän den första polisbilen bromsade in precis i hälarna på honom kom han till sans.
– Vad i helvete är det som händer här, hörde han någon ropa bakom sig.
Högström vände sig om och svalde hårt några gånger.
– Det är kriminalinspektör Fatima Wallinders bil som står längst fram. Hon sitter antingen … han fick andas djupt flera gånger för att få fram orden … i bilen och då är hon död. Eller så är hon i huset … som gisslan.
De båda polismännen stod handfallna.
– Vad gör vi? frågade den yngre av dem, som var i 25-årsåldern, förmodligen polisassistent.
– Avvaktar tills vi får förstärkning. Sen förbereder vi inbrytning.
Högström tryckte undan känslan av sorg och vanmakt. De visste ingenting om Fatimas öde. Det gällde i första hand att agera kallt och professionellt. De fick inte riskera hennes liv genom att gripas av panik och handla utan att tänka.
Om hon fortfarande levde.