FATIMA HÖRDE GOLVET knarra utanför Felicias rum och i nästa ögonblick slogs dörren upp och en av männen steg över tröskeln. Han höll en ficklampa i sin högra hand. Han verkade inte beväpnad, men det visste hon förstås inte. Han kunde ha ett skjutvapen i byxlinningen. Och vad spelade det för roll? De var två till och så fort han fick syn på henne, var hon rökt.
Hon hann inte tänka längre, när mannen vände sig rakt mot henne. Han lät skenet från ficklampan vandra upp mot hennes ansikte utan brådska. Han trodde inte att hon var beväpnad, det märktes på hans agerande. Han tog det lugnt, kände sin överlägsenhet. Men om hon fick ljuset rakt i ögonen skulle det blända henne för några sekunder. Det skulle ge honom ett verkligt övertag. Hon hade inget val. Hon måste använda pistolen. Träffade hon lampan skulle rikoschetten kunna gå rakt genom kroppen på honom. Hon siktade mot låret en bit under lampskenet och tryckte av. Ficklampan föll i golvet och han sjönk ihop med ett vrål. Blixtsnabbt slet hon åt sig ficklampan och slog den med all kraft i hans bakhuvud.
Hon drog sig omedelbart bort från dörröppningen. En av männen kom närmare samtidigt som hon hörde springande steg i källartrappan. Nu väntade hon inte, tog ett steg fram och sköt igen. Mannen tvärstannade och backade mot hallen. Fatima försökte lugna ner andningen och tänka klart. Hade dom inga skjutvapen? Då skulle läget plötsligt förändras till hennes fördel. Hon hade ringt in larmet för flera minuter sen. Med pistolen skulle hon kunna hålla dem kvar tills förstärkning anlände.
Ett skarpt eldsken lyste upp natthimlen. Fatima stod som paralyserad i flera sekunder, men det gjorde inte inkräktarna. Med ett par svordomar stormade de nerför källartrappan och ut i det fria.
Den skottskadade mannen stönade och började röra på sig. Fatima tittade snabbt ut och konstaterade att både hennes egen och angriparnas bil brann våldsamt. Hon böjde sig ner och kände över mannens kläder med den osäkrade pistolen i ett fast grepp riktad mot honom. Hon hittade inget skjutvapen, däremot en kniv och ett par knogjärn. Hon tog båda vapnen innan hon lämnade rummet, slog igen dörren och vred om nyckeln. Han skulle inte gå någonstans. Hon hoppades att han inte blivit livsfarligt skadad, men det bekymrade henne mindre i nuläget. Det enda hon kunde göra var att vänta. Och fundera över vem som hade satt bilarna i brand. Vän eller fiende?
Det hann gå en hel evighet innan hon hörde bilarna närma sig. De stannade på behörigt avstånd från brandhärden. Så hörde hon steg och röster närma sig. Hon gick med långsamma steg mot grinden och de roterande blåljusen.
Högström ryckte till när han i skenet från de brinnande bilarna såg ytterdörren öppnas och en mörk gestalt långsamt gå nerför trappan och bort mot grinden. Reflexmässigt drog han fram sin pistol och osäkrade vapnet. Han spände ögonen i gestalten som steg ut på vägen och han kunde inte hålla tillbaka ett rop av lättnad. Han säkrade SigSauern och stoppade tillbaka den i hölstret, sedan rusade han fram till Fatima och slog armarna om henne.
– En av dom är kvar i huset, skottskadad. Dom två andra tog till flykten när jag sköt andra gången och bilarna började brinna. Antagligen gömmer dom sig i skogen nånstans, viskade hon mot hans axel.
Högström tog långsamt in informationen och försökte fatta.
– Dom var tre? Och du har skjutit en?
– Jag är rädd för det.
– Vem satte bilarna i brand?
– Det vet jag inte. Jag var inne i huset när det hände. Men det fick dom i alla fall att sticka, och det är jag tacksam för.
Han hade svårt att förstå vad hon sa, han var allt för omtumlad och lättad över att hon hade klarat sig. Till slut kom han till sans.
– Det ligger en kille skjuten där inne. Larma en ambulans, beordrade han. Och nån som kan ta hand om den där brasan.
Högström nickade mot bilarna som fortfarande brann intensivt.
– Kan vi få hit helikoptern också, vore det bra. Inte för att det går att se så mycket i mörkret, men dom två som stack lär inte stanna kvar i skogen länge i den här kylan. Har vi tur kanske helikoptern upptäcker dom.
Fyra poliser med dragna vapen gick in i huset, två genom ytterdörren och två genom källardörren. Det tog mindre än två minuter att konstatera att huset var tomt sånär som på mannen som låg i Felicias rum. Han var blek och blödde kraftigt från skottskadan i låret, men var vid fullt medvetande. Han vägrade att svara på frågor, ville inte ens uppge sitt namn.
– Det ger sig, muttrade Högström. Ta honom till sjukhuset och lappa ihop honom. Sen ser vi till att du öppnar truten, vare sig du vill eller inte, väste han mot mannen på båren.
Mannen glodde tillbaka med ögonen fulla av hat. Han kunde inte vara mycket mer än 18-20 år.
– Så ung och redan så illa ute, suckade Högström när ambulansen rullat iväg. Nu har vi alla fall en av dom som angrep Oskar Lagerström. Eller vad tror du Fatima? Kan det ha varit några andra som visste om att huset var tomt? Eller är det samma gäng som vill ha tag i vår lilla Felicia, som hon kallar sig?
– Förhoppningsvis får vi reda på det av den här grabben. På nåt sätt ska vi kunna lirka sanningen ur honom.
De hade gått och satt sig i Högströms bil. Brandkåren var på plats och höll på att släcka.
– Det lär väl inte gå att hitta nåt i bilvraket. Den viktigaste frågan är just nu om det var samma killar den här gången också.
– Är det inte dom så är jag illa ute, menar du? Därför att jag sköt? Den här gången lär jag väl inte klara mig undan internutredning. Folk gillar inte att vi försvarar oss med våra tjänstepistoler. Det lär bli ett herrans liv när det här kommer ut i media. Det dröjer några timmar, så har gamarna nosat reda på att det är andra gången på tre år jag använder pistolen.
Fatima suckade tungt och drog med handen över ögonen. Fingrarna blev alldeles våta. Allt brast inom henne, hon kunde inte längre hålla känslorna tillbaka. Skräcken som växte till panik när mannen kom emot henne. De var tredje gången hon blivit hotad, och den andra på mycket kort tid. Ingen fattar hur det känns, när man tror att man skall dö …
– Jag måste ställa en fråga Fatima. Och jag vill ha ett riktigt bra svar. Hur i herrans namn kan det komma sig att du åker ensam hit ut och stannar till långt in på kvällen med tanke på hotbilden mot dig och att det kan vara Karl Leanderssons dotter som kallar sig Felicia? I så fall är det inte långsökt att han eller hans gäng håller koll på huset och omgivningarna – om det nu är så att dom har spårat henne hit. Karl Leandersson vet att du letar efter hans dotter.
– Så Fatima, varför? Du riskerade ditt liv en gång till.
– Jag vill veta, Sören, så enkelt är det. Och jag kunde inte tänka mig att dom skulle komma tillbaka. Dom måste ha förstått att Felicia, eller Agnes, inte vågar vara kvar. Det kan ha varit några andra som helt enkelt ville plundra huset. Som visste att ägaren ligger på sjukhus. Det har stått i tidningarna, så det är säkert väl känt hos det lokala buset. Vad jag inte fattar är varför dom kom så tidigt på kvällen. Om jag hade varit inbrottstjuv eller rånare så hade jag valt att slå till på natten, när folk låg och sov. Nu var visserligen huset tomt, men risken för att någon skulle upptäcka bilen så tidigt var ju rätt stor. Jag fattar det inte.
– Du har varit här nästan hela dan. Vad har du gjort?
– Vad vet du om hur länge jag har varit här?
Fatima såg misstänksamt på Högström. Känslan av vanmakt hade tillfälligt försvunnit. Det var skönt att sitta i bilen och prata, diskutera, analysera. Fokuserade hon på sitt arbete var det lättare att hålla ångesten borta.
– Jag pratade med Benny Lennartsson om fallet. Han nämnde då att du hade ringt honom härifrån och frågat om en gammal rock. Det samtalet ägde rum i morse, sa Benny. Alltså har du tillbringat en hel arbetsdag i det här huset. Trots att du är sjukskriven.
– Jag satt och läste en bok.
Högströms ögonbryn fastnade i hårfästet.
– Du besöker en brottsplats och sätter dig och läser en bok hela dan. Hur står det till egentligen?
Fatima drog på munnen för första gången sedan hon hade vaknat på morgonen. Hon berättade kort om sitt fynd och hur fascinerad hon blivit av den roman Oskar Lagerströms bortgångna hustru hade skrivit.
– Den röda damcykeln? Det var nog den konstigaste boktitel jag hört. Var den bra?
Han kunde inte annat än le, han också. Spänningen släppte mer och mer och nu kände han sig bara upprymd, nästan euforisk.
– Ja, men skrämmande.
– Hur då?
– Det tycker jag att du ska ta reda på själv. Du kan läsa den efter mig. Jag tror inte Oskar Lagerström skulle ha något emot det.