EN FLUGA KRÖP långsamt över Sören Högströms skrivbord. Den fick honom att komma av sig i tankegången. Utanför fönstret vräkte regnet ner.
Det var Lucia och bara två veckor kvar till jul. Han hoppades att det skulle bli kallt igen och komma massor av snö. Då kunde han åka pulka med Ängeln på de stora fälten som var hästhagar på somrarna där ute i Björlanda på Hisingen. Göra änglar i snön, ha snöbollskrig och bygga igloo där de kunde sitta med levande ljus och varm choklad.
– Här sitter du och filosoferar. Får man störa, eller använder
du hjärnan på fullt allvar?
Bondesson hade smugit in genom den halvöppna dörren utan att Högström lagt märke till det. Var är Fatima, förresten? Bondesson såg sig om i rummet.
Hon har gått på toaletten, men kommer tillbaka om ett par minuter. Sitt ner så länge så får du träffa en som verkligen har hjärna. Till skillnad från vissa andra av mina kollegor.
Så, tänker du på någon särskild?
Inte på dig, Göran. Det vore mig främmande att underskatta din briljanta intelligens och fenomenala slutledningsförmåga. Det är bara det att du använder den så sällan.
Bondesson hade en dräpande replik på tungan, när dörren sköts upp och Fatima stegade in med en kaffemugg i varje hand. Bondessons mungipor sjönk en centimeter.
– Jaha, här är det kafferep må man säga. Och jag är inte bjuden. Jag ska kanske gå?
– Hämta du en mugg åt dig själv, så kan du sitta här på kanten och lyssna när två garvade kriminalare löser några brott.
Högström slängde iväg ett varggrin åt Bondessons håll och Fatima höjde lätt på ögonbrynen.
– Slutar ni aldrig?
Hon såg efter Bondesson, som precis försvann genom dörren.
– Det är en av livets kryddor att slänga käft, vet du inte det? Skvaller och skitsnack är det folk sysslar med på sina arbetsplatser.
– Jo tack, jag känner till det.
Han förstod vad hon menade och funderade på vad han skulle säga när Bondesson tågade in med en kaffemugg i högerhanden och ett fat med tre wienerbröd i den andra.
– Är det kalas så är det, log han fryntligt och placerade fatet mitt på en hög papper som låg travade på skrivbordet.
Han tog en njutningsfull tugga och borstade bort några smulor från bröstet.
– Nå, ska vi prata lite allvar?
Högström skulle precis svara när telefonen ringde. Han tog luren med en otålig min, irriterad som alltid när han blev avbruten mitt i ett möte eller i en invecklad tankegång.
– Sören Högström, svarade han kärvt.
– God dag, mitt namn är kyrkoherde Algot Johansson i Nödinge, Ale kommun.
Sören Högström rätade på ryggen.
– Ja?
– Jo, det är något jag skulle vilja berätta. Jag vet inte om det är av vikt, men jag skulle tro det. I vilket fall som helst så bjuder mitt samvete mig att informera om det lilla jag vet.
– Och vad är det? frågade Högström bryskare i tonen än han avsåg.
– Jag känner den här stackars mannen Oskar Lagerström tämligen väl, han som blev misshandlad för någon vecka sen. Vad jag vet så ligger han fortfarande på sjukhus och vårdas för sina skador. Det var med bestörtning jag läste om misshandeln i tidningen och med lika stor bestörtning som jag fick reda på att det förekommit andra mystiska saker vid hans hus, med bilar som satts i brand.
Kyrkoherden var mer än lovligt omständlig och Högström blev allt otåligare.
– Har kyrkoherden några upplysningar om det inträffade? frågade han så artigt han förmådde.
– Jag brukar besöka Oskar Lagerström ett par gånger i månaden, eftersom han är en trasig själ och bor ensam. Eller bodde, skulle jag snarare säga. Vid ett tillfälle när jag var där dök det upp en ung dam, dessutom nästan naken. Hon kunde säkert inte vara mer än 16–17 år. Hon påstod att hon hette Felicia, samma namn som Oskars dotter. Det blev lite förvirrat, men vad jag förstod så tror Oskar att den här flickan är hans riktiga dotter Felicia. Men så är det inte eftersom hon är död, liksom mamman. De omkom i en bilolycka för tio år sen. Det var Oskar som körde bilen, men han klarade sig mirakulöst nog utan skador. Men han har varit illa däran sen dess. Han är väl inte, vad skall man säga, riktigt tillräknelig. Inte psykiskt sjuk, men lite störd enligt min mening. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på omständigheterna.
Kyrkoherden harklade sig och tog ny sats:
– Huset var tidigare, vad ska jag säga, rätt nergånget. Men nu var det helt omgjort, nymålat invändigt och med nya tapeter. En märklig förvandling. Jag tror att det har med den här mystiska flickan att göra. Det är verkligen konstigt.
Kyrkoherde Algot Johansson hämtade andan och tystnade för ett ögonblick.
– Det var bra att ni ringde, sa Högström. Men allt det där känner vi redan till.
– Det är en sak till. För några dagar sen åkte jag hemifrån vid sjutiden. Så dags brukar jag egentligen vara ledig. Men det var en äldre församlingsmedlem som nyligen blivit änka och hon hade bett mig komma och besöka henne. Hon var ledsen och orolig och då ställde jag naturligtvis upp. På vägen dit passerade jag vägen som leder till Oskars hus och höll på att krocka med en flicka som kom cyklande från det hållet, alltså från Oskars hus. Hon hade en mössa nerdragen i pannan och det var mörkt, men jag är ändå nästan säker på att det var hon. Hon hade bråttom. Jag trodde inte att det betydde något först, men ju mer jag har tänkt på det desto mer tror jag att flickan på cykeln kan ha något att göra med det som hände vid Oskars hus.
– På vilket sätt då, menar du? Skulle det ha varit hon som satte eld på bilarna?
– Det tror jag väl inte. Men man vet ju inte vilken bakgrund flickan har. Jag sa åt Oskar på skarpen att han måste ringa polisen. Hon kan ju ha rymt från någon institution, eller från sina föräldrar. Jag tyckte att det var både oansvarigt och omoraliskt av honom att ha en så ung flicka boende hos sig. Med tanke på hur hon var klädd, eller snarare inte klädd, när jag såg henne …
Kyrkoherden hummade några ögonblick innan han fortsatte.
– Hon hade bara en handduk virad runt kroppen. Och den dolde mindre än vad som är … tillbörligt, anser jag. Inte för att jag tror att … men man kan ju aldrig veta …
– Tror vad då? frågade Högström oskyldigt.
Algot Johansson låtsades inte om frågan.
– Han vägrade lyssna på mig, hur som helst. Jag hade tänkt ta saken i egna händer, men det kom annat emellan och så inträffade den där misshandeln och då blev det inte av. Men så hände detta och då kände jag att jag måste ringa. Något skumt är det med flickan, det tycker jag allt.
– Låt polis och åklagare bedöma den saken, klippte Högström av. Hon är inte misstänkt för något brott. Däremot kan din tidsangivelse vara intressant för utredningen. Är du säker på klockslaget?
– Ja det är jag. Därför att änkan bad mig komma senast klockan sju och jag kom inte iväg direkt. Så jag tittade på klockan när jag körde och konstaterade att jag var ungefär fem minuter försenad. Och därifrån till huset dit jag skulle tar det inte mer än fem minuter att köra. Därför måste det ha varit någon gång strax efter sju. I alla fall säkert före halv åtta.
– Hur kan du vara nästan säker på att det var hon? Det var mörkt när flickan passerade och du kan knappast ha fått mer än en skymt av henne?
Algot Johansson var tyst några sekunder.
– Hm, hon gjorde ett starkt intryck på mig första gången. Hon var, hm, väldigt söt, om jag så får säga. Jag kände igen hennes ansikte under mössan. Jag hann också uppfatta att hon hade långt mörkt hår som hängde ner på axlarna, la han till.
– Jag får tacka för upplysningarna. Det var värdefullt att du ringde.
Högström avslutade samtalet och såg fundersamt på flugan som nu hade lyckats kravla sig upp på fatet med wienerbröd.
– Det var kyrkoherden i Nödinge, förklarade han för Fatima och Bondesson, som suttit tysta och lyssnat på samtalet.
– Han var väldigt omständlig och mångordig, men man blir väl det när man håller på och predikar i kyrkan varenda söndag.
– Höll han en liten andakt för dig? Du ser ut som om du plötsligt blivit frälst.
Bondesson högg in på sitt andra wienerbröd.
– Nej, men däremot påstod han sig ha sett den här tjejen som kallar sig Felicia komma cyklande på grusvägen från Oskars hus samma kväll som Fatima var där. Han var helt säker på att det var någon gång mellan sju och halv åtta. Det betyder att hon mycket väl kunde ha varit vid huset när bilarna började brinna.
– Du menar att det var hon som tuttade på? Varför skulle hon göra det? Bondesson såg klentroget på Högström.
– Som hämnd på gänget som misshandlade hennes vän och välgörare. Att Fatimas bil också brann upp var kanske inte meningen. Hon visste förmodligen inte att det fanns en polis i huset, sa Högström allvarligt.
– Låter inte det lite väl långsökt?
– Har du någon bättre teori?
– Nej.
– Då så.
– Vad då, då så? Du menar alltså att du tror att den här så kallade Felicia brände upp ett par bilar för att hämnas på dom som vill åt henne?
– Motivet vet vi inget om, men scenariot är följande: Fatima befinner sig i huset när det kommer en bil med tre för henne okända män. Hon ringer länskommunikationscentralen och informerar om läget. Hon känner sig hotad och meddelar att det kan röra sig om samma gärningsmän som har varit där tidigare.
Högström tystnade och drog efter andan. Han lyfte kaffemuggen och tog en mun av det halvljumma kaffet och svalde med en grimas.
– Fatima skjuter en av gärningsmännen och i nästan samma sekund börjar den ena bilen brinna därför att någon kastar in en flaska med tändvätska och tänder på. Branden blir så omfattande att även Fatimas bil brinner upp. När detta sker ligger en av männen skjuten och även dom andra två befinner sig i huset, eller hur Fatima?
Hon nickade utan att säga något.
– Efter cirka tio minuter, kanske en kvart, ser kyrkoherden en tjej, som han tror är denna Felicia, komma cyklande som ett jehu på den väg som leder från Oskar Lagerströms hus. Han har träffat henne en gång tidigare, när han besökte Oskar. Hon dök då upp i rummet där han satt, väldigt lättklädd. Jag fick intrycket av att hon i det närmaste var naken. Kyrkoherden, som presenterade sig som Algot Johansson, tyckte att det var omoraliskt av Oskar Lagerström att ha en så ung kvinna boende hos sig.
– Omoraliskt? På vilket sätt då?
– Det vet jag inte. Han antog väl att den unga kvinnan var, eller är, Oskars minderåriga älskarinna. Vilket skulle göra vår psykiskt störde vän till pedofil i kyrkoherdens ögon. Han var rätt upprörd över den saken. Betydligt mer upprörd över det, än att mannen nästan blev ihjälslagen.
Han kastade ett ofrivilligt getöga på Fatima när han nämnde ordet älskarinna, men Bondesson noterade det inte.
– Kallade hon sig inte Felicia Lagerström och påstod att hon var Oskar Lagerströms dotter, när hon ringde in larmet?
– Det stämmer.
– Och Oskars riktiga dotter hette Felicia och är död sen tio år?
– Rätt.
– Vilken jävla underlig soppa!
– Visst är det, Göran. Men inte desto mindre är det så att flera män verkar vara ute efter, inte Oskar Lagerström, utan denna Felicia. Och det skrämmer mig. Teoretiskt kan det naturligtvis ha funnits fler personer utanför huset. Men sannolikheten för att någon av de eventuella kvällsflanörer som haft vägarna förbi Lagerströms hus skulle slänga in en flaska tändvätska i en bil som står där och tända på är väl ganska liten, eller hur?
– Varför dyker hon upp utanför huset och har en flaska tändvätska med sig? Hon kan väl knappast ha anat att det här gänget skulle komma på besök igen, i så fall skulle hon väl hålla sig därifrån. Hade hon tänkt bränna ner kåken?
– Varför det? Oskar Lagerström är ju tydligen en människa hon litar på. Kyrkoherden berättade att hela huset hade genomgått en märklig förvandling sen den här tjejen gjorde entré. Från sunkig ungkarlsboning till rena familjemyset.
– Jag la också märke till det, sköt Fatima in. Huset är riktigt ombonat och trivsamt. Och det finns ett typiskt flickrum där. På något underligt sätt har den här tjejen kommit i kontakt med Oskar och flyttat in hos honom.
– Hon flyr från någon eller några. Och dom har hittat henne, är det en rimlig slutsats?
Högström såg från den ena till den andra.
– Det verkar onekligen så, sa Bondesson.
Fatima tittade forskande på den runde kriminalkommissarien.
– Vi har tre tjejer som har försvunnit utan att de sociala myndigheterna har den minsta aning. Alla tre har varit fosterdöttrar hos Bengt och Kristina Emilsson i Billingsfors. De kommer från minst sagt trassliga förhållanden. Två av dom från hem där mammorna är döda. Dessutom är två av dom kusiner. De är döttrar till bröderna Leandersson, varav den ena, Karl, har mördat två kvinnor. Den andre brodern, som är död, hade flera domar för misshandel.
Hon flyttade blicken från Bondesson till Högström.
– Och plötsligt dyker det upp en tjej hos en ensam man i Nödinge och låtsas vara hans dotter. En tjej som några kriminella element är beredda att gå hur långt som helst för att få tag i. Visst är det märkligt?
– Tror du att den här mystiska Felicia är en av de här tre tjejerna, Fatima? Är det Agnes Leandersson, som du fattat tycke för?
Fatima blängde på honom.
– Vem det än är, så är hon i livsfara. Frågan är varför?
Hon försjönk i tankar.
– Felicia eller Agnes eller vem det nu är, vet något om dom här killarna som inte får komma ut. Är det ett nytt kriminellt nätverk? Så här brukar inte gubbarna i OG, Bandidos och Naserligan bete sig.
Högström försjönk även han i grubblerier. Bondesson tittade i taket med händerna för en gångs skull knäppta i knät. Till slut var det han som bröt tystnaden.
– Vad har vi fått ut av den där killen du knäppte, Fatima? Han ligger fortfarande på sjukhuset, eller hur?
Ja, dom behåller honom visst några dagar till, men det är ingen fara med honom. Han blir helt frisk.
– Så skönt.
– Är du ironisk nu?
– Inte det minsta. Vad säger han?
– Han öppnar över huvud taget inte munnen annat än för att äta och rapa.
– Ingen hjälp därifrån alltså. Men det hade vi heller inte väntat. Golar han är han en död man, så är det bara. Frågan är, vad gör vi nu?
– Fortsätter att granska bröderna Leandersson varav den ena är död, så honom kan vi lämna därhän tillsvidare. Men vi letar efter en koppling mellan den levande Leandersson och Emilsson i Billingsfors. Jag vägrar tro på slumpen i det fallet. Det kan inte vara tillfälligheter att två kriminella bröder får sina döttrar placerade i samma familjehem. På en ort som Billingsfors av alla ställen dessutom. Jag är böjd att hålla med Fatima om att det finns anledning att granska den familjen närmare.
Högström såg på klockan. Halv fem.
– Var det inte presskonferens klockan fyra?
– Jo, men den fick Cederström och vår nya presstalesman, som är en kvinna och heter Gullan Nordqvist, ta hand om, grinade Bondesson fryntligt. Du och Fatima bör skyddas från murvlarna, åtminstone ett tag till, enligt min mening.
Han tittade lystet på det tredje wienerbrödet som låg och svettades på fatet. Flugan syntes inte till.
– Det är inte bra för dig, Göran, förmanade Högström och lät hela härligheten glida ner i papperskorgen. Han låtsades inte se Bondessons besvikna min.
– Vi kommer inte längre eller vad tror ni? Jag har lite annat att pyssla med innan vi gör kväll, förkunnade Bondesson och reste sig. Han lämnade rummet. Fatima satt kvar. Hon skulle just säga något när telefonen ringde igen. Högström tittade på den som om den förvandlats till en giftspindel, men svarade efter femte signalen.
– Hej, det här är Linda Håkansson på Alekuriren. Du lovade mig en intervju om det som hände igår. Du nämnde aldrig att det varit skottlossning vid huset.
– Var du inte på presskonferensen?
– Jo, men du dök aldrig upp, så jag tänkte att …
– Du får ringa nästa vecka, då vet jag mer. Hej!
Han klämde ner telefonen med en smäll.
– Helvete!
– Vad är det?
Fatima såg oroligt på honom.
– Har du läst några kvällstidningar idag?
– Nej, har du? Var det någon av dom?
– Nej, men vänta bara. Kommer du ihåg att det var en tjej som knackade på bilrutan när vi satt i bilen utanför Oskars hus? Och att jag gick ut och pratade med henne?
Fatima nickade.
– Det var en reporter från nån tidning som heter Alekuriren. Jag lovade att jag skulle prata med henne bara hon åkte därifrån, för jag ville inte att det skulle komma ut att det förekommit skottlossning i samband med bilbranden. Hon ringde i morse också och det första hon nämnde var att hon hade läst om den jävla skjutningen i GT. Varför läcks det så förbannat från det här huset?
Bondesson stack in sin nuna genom dörröppningen ännu en gång.
– Det stod i GP och Aftonbladet också, visste du inte det? Det har varit på ekot och i de lokala tevenyheterna också. Välkommen till jorden, Sören!
Sören Högström tittade surt på honom.
– Har du glömt nåt?
– Skulle bara hälsa från chefen och meddela att det är bäst att ni lämnar huset bakvägen. Hela flocken har slagit läger i entrén. Dom vet att ni är kvar i huset. Tydligen har dom gjort någon slags koppling mellan skottlossningen och att ni inte var med på presskonferensen.
– Vem i helvete är det som har …
Högström slog näven i bordet, men avslutade inte meningen.
Bondesson ryckte på axlarna.
– Ingen aning. Men det skvallras nåt oerhört i det här huset, visst gör det?
Det blev tyst i rummet när Bondesson gått och stängt dörren efter sig. Högström kände sig plötsligt besvärad av Fatimas närvaro.
– Varför stannade du kvar i Lagerströms hus så länge? Vad hade du egentligen väntat dig att du skulle hitta? Eller trodde du att flickan skulle dyka upp?
– Jag satt och läste en bok, sa jag inte det?
– Jo, jag tror att du nämnde det, ja. Hade den inte en konstig titel?
– Den röda damcykeln. När Oskar Lagerström träffade Felicia för första gången, eller rättare sagt, när hon bröt sig in den där natten, hade han hittat en röd damcykel innanför grinden på morgonen.
– Det låter spöklikt. Vad handlade boken om?
– Om mig. Och om Felicia, eller Agnes och alla hennes medsystrar.
Högström lyfte ett par förvånade ögonbryn.
– Den handlade om utanförskap, Sören. Och om kvinnor som faller offer för män som Karl Leandersson. För män som dödar, hemma eller i krig. Jag har visserligen inte drabbats personligen …
– Nej, men det var väldigt nära.
– Det var inte det jag menade.
– Du tänker på ditt land och din familj?
Hon svarade inte.