– JAG KAN INTE vara kvar här, Oskar.
Felicia hade ätit färdigt och satte tallrik och bestick i diskmaskinen. Hon gick tillbaka och satte sig på stolen mitt emot honom. Hennes plats. Han såg frånvarande på henne.
– Vad sa du?
Han hade hört vartenda ord, sju stycken, en mening. Men han lät dem studsa bort, trilla ner på golvet, försvinna, aldrig ha blivit uttalade.
– Jag vill att vi flyttar.
Nu hörde han. Vi.
Han fångade hennes blick. Hon hade Felicias ögon. Men nu var de färgade av en genuin oro. Inte oro. Rädsla. Han inte bara såg den, han kunde nästan känna den med handen.
Han lutade sig över bordet och strök henne tafatt över håret.
– Det blir bra, min älskling, viskade han. Vart du vill.
Han reste sig och lämnade köket. Det var som om han måste rista in i hjärnan varje färgskiftning, varje ljud från huset. Flyttade han härifrån släppte han taget om det liv som varit hans de senaste tio åren. Kunde han det? Huset var fullt av minnen. Det var dem han hade levt för. Men nu hade han fått ett annat liv, som säkert skulle bli bättre, om bara allt ordnade upp sig. Han gick med långsamma steg från rum till rum med huvudet böjt och fullt av tankar.
När han kom tillbaka till köket var hon inte kvar. Plötsligt lystes trädgården upp av ett vitt ljussken. Ett dovt muller rullade långsamt nerför berget. Åska i december, tänkte han förvirrat.
Ljuset var tänt i hennes rum, han såg ljusspringan under dörren. Men han hörde inget ljud nu när åskmullret tonat bort. Hon gick väl inte ut i det här vädret?
Det var då han bestämde sig. Han kunde inte göra en människa illa en gång till. Han hade berövat sin hustru och dotter livet, inte uppsåtligt, men på grund av ovarsamhet och slarv. Nu hade han på ett mirakulöst sätt fått möjlighet att istället ge liv och värdighet åt en människa i nöd.
Det vägde inte upp vågskålen fullt ut. Men det gjorde bördan lättare att bära. Så tänkte han på boken. Lises bok. Det var som om en profetia hade slagit in.
Han knackade lätt på hennes dörr. Han hörde hur stolen skrapade. Sekunden senare öppnades dörren och hon såg på honom med ett frågande uttryck.
– Får jag komma in?
Hon gjorde ett kast med huvudet och gick och la sig på sängen. Han tolkade det som ja, klev in och satte sig på stolen hon nyss hade lämnat. Datorskärmen var på.
– Vad gör du?
– Ligger i sängen, ser du väl?
– Ja, men på datorn?
– Ska du skita i.
Hon vände sig med huvudet mot väggen. Lika sur och tvär som vanligt. Han låtsades som ingenting.
– Jag har funderat, det är därför jag har gått omkring i huset. För att ta ett slags avsked. Jag tänker sälja det här huset. Sen kan vi flytta vart du vill.
Hon vände sig långsamt om.
– Säkert?
Hon verkade inte tro honom.
– Säkert. Jag vill det, för din skull.
– Till ett annat land?
– Ja. Om du vill.
– Har du råd med det, då?
– Jag har inga skulder och livförsäkringen betalas ut tills jag blir 90 år. Och så har jag min vanliga förtidspension. Huset är säkert värt ett par miljoner i alla fall, det räcker ett tag. Så att vi kan starta ett nytt liv. Tillsammans.
Det sista lät speciellt bra. Tillsammans. Han smakade på ordet. I det ögonblicket blev hon hans dotter på riktigt. Det skulle alltid vara så. Tills hon var gammal nog att stå på egna ben och kanske skaffa man och barn. Vem visste? Han kanske skulle bli morfar en dag.
Han försvann in i drömmen. Och vaknade till först när han kände hennes armar omkring sig. Han hoppade till av förvåning.
– Tack, mumlade hon i hans öra. Sen försvann hon ut i köket och spolade vatten i kranen.
Skärmsläckaren hade gått på. Han kunde inte se vad hon hade skrivit. Han orkade inte bry sig. Det beslut han hade fattat i en plötsligt uppflammande känsla av ömhet gjorde honom plötsligt trött. Eller var det sviterna av misshandeln och sjukhusvistelsen? Han satte sig tungt på sängen. Nu hade han lovat. Det fanns ingen återvändo. Men varför skulle det finnas det? Vad hade han för anledning att bo kvar i det här gamla huset?
I morgon skulle han gå till kyrkogården och ta farväl. Han var säker på att Lise och Felicia skulle förstå honom. Han skulle prata med dem om det, så fort han hade vaknat. Han skulle tända ett ljus och be för dem, fast han inte var troende. Han skulle ordna så att kyrkogårdsförvaltningen såg till graven.
Han satt kvar och väntade på att Felicia skulle komma in igen. De hade en hel del att prata om, att planera för sitt nya liv tillsammans. Han började svettas och händerna skakade. Till slut reste han sig och gick ut i köket. Tittade på henne, när hon plockade in disken och torkade diskbänken. Så huslig och händig hon var. Hur kunde hon vara det efter allt hon hade gått igenom? Han förstod det inte. Det enda han begrep var att han ville fortsätta att leva tillsammans med henne tills hon kunde skaffa sig ett eget hem. Men det skulle, förhoppningsvis, dröja många år. Han ville leva länge tillsammans med henne. Som far och dotter.
Felicia kände hans blick och vände sig om.
– Varför står du där och glor?
Han hajade till. Han hade svårt att vänja sig vid hennes ibland bryska och ovänliga tilltal. Men han brydde sig inte så mycket om det. Förstod att det måste ha med hennes traumatiska uppväxt att göra. Emellanåt var hon vänlig och ömsint mot honom. De stunderna vägde upp allt annat.
– Jag funderar, svarade han.
– På vad?
Han hade på tungan att svara att det har du inte med att göra, bara för att ge igen, men hejdade sig. Det skulle bara resultera i att hon vägrade prata med honom på flera timmar.
– På vart du vill att vi ska flytta.
– Jag är inte säker på att …
– Du vill?
Hon spände ögonen i honom.
– Klart jag vill, men …
– Vad då, men. Du vill alltså inte?
Hon rusade förbi honom, och innan han hann vända sig om smällde dörren till hennes rum igen med ett brak.
Han blev inte klok på henne, skulle han någonsin bli det?
Hemresan från sjukhuset hade tagit på krafterna. Han hade fortfarande ont. Han hällde upp ett glas vatten och tog fram Iprenpaketet från skåpet ovanför brödburken. Han placerade tabletten på tungan och svalde ner den med vattnet och tänkte på att för inte alls länge sedan svalde han ner andra sorters tabletter med sprit och inte kranvatten när han skulle sova.
Trots smärtan och oron var han märkvärdigt upprymd när han gick uppför trappan till sitt sovrum. Han hade fått ett direktnummer till spaningsledningen, om gänget skulle dyka upp igen. Fatima Wallinder, den mörkhyade poliskvinnan, hade sett honom i ögonen och lovat att de skulle komma direkt, så fort han ringde det numret. Dessutom hade han fått ett överfallslarm. Han kunde vara trygg. Det skulle inte ta många minuter innan man hade minst en enhet på plats. Oskar var från och med nu högprioriterad tills man hade fått fast gärningsmännen. Men han var ändå orolig – för framtiden. Vart skulle han flytta med Felicia? Att byta hemland var inte riktigt så enkelt som hon trodde. Kanske för henne men inte för honom, som knappt varit utanför samhället de senaste tio åren.
Han skulle precis krypa ner i sängen när han ryckte till av ett motorljud. Förskräckt tittade han ut genom fönstret. Bilen stannade utanför grinden och två personer steg ut. Han såg att det var en man och en kvinna. Det var inte prästen. Den här mannen var ännu längre. Oskar hade lagt ifrån sig sin nya mobiltelefon på skrivbordet. Med darrande fingrar tog han upp den och tryckte in numret han hade fått direkt till chefen för spaningsroteln. Med telefonen mot örat kikade han ut genom fönstret. Mannen hade nu klivit uppför trappan och tog fram sin mobiltelefon ur rockfickan. Han började tala i den samtidigt som han tittade upp mot Oskars sovrumsfönster. De två besökarna var alltså civilklädda poliser. Rädslan försvann och ersattes av lättnad. I samma stund fick han en skymt av kvinnan som fattat posto strax intill Felicias fönster som låg rakt nedanför hans eget. Det var hon som hade besökt honom på sjukhuset två gånger. Han drog på sig skjorta och byxor och halvsprang nerför trappan. Det högg i bröstkorgen för varje steg och han grimaserade av smärtan.
– Jag kommer, ropade han.
Oskar öppnade dörren och släppte in Sören Högström. En halv minut senare knackade Fatima Wallinder på dörren och steg in utan att vänta på svar. Sören Högström och Oskar Lagerström satt i var sin fåtölj i vardagsrummet. De var ensamma.