JULAFTON INTRÄDDE MED en strålande sol och fem plusgrader. Det var mer vår än vinter i luften och Ängeln tyckte att livet var rätt knepigt. På vintern ska det vara snö och julafton ska man fira hos mormor och morfar i Bleket på Tjörn. Så hade det alltid varit, men inte den här julen, och därför tjurade hon mer än vanligt vid frukosten. Att mormor och morfar skulle komma och hälsa på lite senare på dagen och fira jul med dem var en klen tröst.
– Pappa, du lovade att vi skulle åka pulka hos mormor och morfar, klagade hon.
Sören Högström utbytte blickar med sin hustru Pia. Han var tröttare än någonsin och orkade inte ta den debatten med sin dotter. Pia kom inte till undsättning.
– Man kan inte åka pulka utan snö, min älskling. Det är omöjligt. Jag kan inte hjälpa att det inte finns nån snö.
– Men det är ditt fel att vi inte åker till mormor och morfar, svarade Ängeln med barnets obönhörliga logik. Bara för att du jobbar jämt.
Hon trulade med läpparna och tårarna vällde fram. Det handlade om sekunder innan allt skulle bli totalt kaos. Helvete, helvete, helvete, tänkte han. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Han räddades av telefonsignalen som skar genom huset. Med en urskuldande blick mot Pia gick han till arbetsrummet för att svara och hoppades att hans hustru skulle bilägga tvisten och få Ängeln på gott humör under tiden. Han visste att det var en lika from som fåfäng förhoppning. Arbetsfördelningen i hemmet var på papperet jämlik, i verkligheten totalt ojämlik. Ansvaret för hem och barn dumpades alltför ofta över på Pia, som hade ett ansträngande heltidsjobb som chef på Saab Space. Hon var en ansedd forskare och anlitades ofta som föredragshållare när det gällde olika rymdprojekt. Dessutom hade hon betydligt högre lön än han. Den saken nämndes sällan i villan på Kvistvägen, men den fanns där, outtalad.
Pia suckade djupt och förklarade för Ängeln varför de inte kunde fira jul på Tjörn som de brukade den här gången.
Jag älskar henne, inte bara för hennes otroliga tålamod, tänkte Högström när han lyfte telefonluren. Han hade äntligen kommit till ro i sina känslor för Fatima. En dag skulle han kunna prata öppet med Pia om detta, men den dagen låg långt framför honom. Det var inte läge. Inte än.
Det var Fatima i telefonen.
– Jag har försökt få tag i Tina Svensson. Hon svarar varken på sin mobil eller hemma.
– Det behöver inte betyda någonting, Fatima. Herre Gud, klockan är bara tio, hon är väl som andra tjejer i den åldern, hon sover väl fortfarande.
– Jag är orolig för henne, Sören!
– Ja, jag förstår det, men det behöver ändå inte betyda nåt. Ring igen om en stund så får du säkert tag i henne.
Han gick tillbaka till köket där Ängeln hade fått annat att intressera sig för. Pia hade hämtat en av julklapparna under granen med en harang om att tomten varit och hälsat på lite i förväg för att Ängeln hade varit så snäll under året. En nödlögn det förslagna barnet svalt med hull och hår.
Utpressning, tänkte Högström, men han var klok nog att inte kommentera det. Huvudsaken var att friden åter lägrat sig.
De närmaste timmarna ägnade han åt Ängeln och dockskåpet som tomten hade kommit med. Han lyckades till och med förtränga tankarna på den mördade Karl Leandersson och de försvunna flickorna korta stunder i taget. Sven och Gertrud, Pias föräldrar, drog in i huset med en hel säck full av julklappar i god tid före Kalle Anka. Det blev ett kärt återseende med många kramar. Ludde och Maria ringde och tackade för julklapparna och önskade god jul.
Julaftonen förflöt i fridens tecken. Högström sneglade då och då mot telefonen i arbetsrummet och fingrade på sin mobil. Inga meddelanden eller sms. Inte förrän klockan sju. Då ringde det, men det var bara Göran Bondesson som hälsade från sin fru Vivian och önskade god jul han också.
– Jag sitter här med min fru, mina två vuxna barn och deras familjer samt en oöverträffad Renault Carte Noir Extra. Gud är trots allt god mot oss emellanåt, frustade han i luren och Sören Högström höll med, just för tillfället åtminstone.
Själv föredrog han 12-årig maltwhisky, en smak han delade med sin svärfar. De hade dragit sig tillbaka för att få vara ifred och diskutera böcker.
– Låt kvinnorna hållas där ute. Dom babblar så man blir trött i öronen. Här kan vi diskutera livets väsentligheter, hade Sven förkunnat och med milt våld föst in sin svärson i det kombinerade arbetsrummet och biblioteket.
Svärfadern var taktfull nog att inte fråga om hans arbete, vilket han var tacksam för. En dag på året kunde han unna sig att leva ett normalt liv.
Men till slut kunde han inte hålla sig, utan gick in i badrummet med mobiltelefonen och skickade ett sms till Fatima.
Hon svarade efter ett par minuter och skrev att hon, Oskar och Felicia hade varit på Vita Fläcken, köpcentrumet i Kungälv, för att Oskar och Felicia nödvändigtvis måste köpa en julklapp till henne. Efter att ha läst hennes långa meddelande ringde han upp henne och pratade lågmält i några minuter. Allt hade varit lugnt, Felicia var en fantastisk tjej och Oskar riktigt trevlig när man kom honom in på livet. Rena idyllen med andra ord. Helt ofattbart egentligen, om man skulle vara ärlig.
– Tina Svensson?
– Har inte svarat. Jag har både ringt och messat.
– Det finns en möjlighet. Hasses bil. Vi sätter dit en GPS. Får vi chansen gör vi det på Emilssons också. Men det kan bli svårare, han har sin bil stående i garaget.
Han bad henne hälsa Oskar och Felicia och la på.
När han lämnade badrummet stod Pia utanför med rynkad panna.
– Vem är det du ringer till i smyg?
– Jobb, älskling. Mer kan jag inte berätta just nu.
– Är det nödvändigt på julafton när mina föräldrar är här? Och varför måste du gå in i badrummet för att göra det?
Han slog armarna om henne och drog henne intill sig. Tog ett djupt andetag och blev yr av hennes parfym.
– Sluta, ropade Ängeln och drog i hans byxben. Kom och hjälp mormor, hon har fastnat i tältet!
Ängeln var rosig och helt lycksalig. Hon hade fått Gertrud att krypa in i leksakstältet med alla dockor och gosedjur. Nu kom hennes mormor tydligen inte ut för egen maskin.
Både Sören och Pia skrattade så de tjöt över den komiska synen. Pia verkade ha glömt samtalet och lika bra var det.
Lite senare bäddade de åt svärföräldrarna i gästrummet. Mormor läste för Ängeln i hennes rum. Efter sjätte sagan hade hon äntligen fått nog och somnade. Gertrud och Sven gick och la sig, Pia och Sören satt i vardagsrummet och pustade ut.
– Vem ringde du? ville Pia veta.
Hon hade inte glömt.
– Fatima. Hon har mannen och flickan hos sig. Oskar och Felicia. De bor hos henne över jul. En ren säkerhetsåtgärd, som onekligen är rätt praktisk.
– Har ni fått tag i mördaren som högg huvudet av den där Karl Leandersson? Finns det inga gränser för hur jävliga människor kan vara mot varandra?
– Svar nej på båda frågorna. Vi har inte fått tag i honom och några gränser för dom mest vidriga grymheter finns inte.
– Har ni ingen aning om vem det är?
– Jo, förhoppningsvis får vi snart tag i honom. Kanske redan i morgon.
Fatima, Oskar och Felicia hade suttit uppe till halv ett och spelat kort efter julmaten och utdelningen av julklapparna. Det visade sig att de saker som Felicia hade köpt till Oskar hade klarat sig trots vistelsen i ett blött dike under några timmar. Han hade blivit så rörd och glad att tårarna hade runnit. Själv hade han köpt smycken och CD-skivor till Felicia som blev lika glad hon.
Fatima hade köpt var sin bok till dem i brist på andra uppslag, Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón till Oskar och Tolkiens Sagan om Ringen i pocket till Felicia. Hon hade stått och bläddrat i den första boken i serien en lång stund, uppenbart fascinerad. Själv hade Fatima fått en CD med arabiska sånger och en nyinspelning av Monteverdis L 'Orfeo, världens första opera skriven 1607· Hon var mycket nöjd.
Hon hade inte ringt tillbaka till Dragan och han hade inte heller hört av sig igen. De hade ju faktiskt pratat om att fira jul tillsammans. Nu var det för sent att ringa, men hon skickade ett sms där hon bad om ursäkt, men att saker på jobbet gjort att hon inte kunnat ringa tillbaka. Till sin förvåning fick hon svar direkt. ”Jag ringer dig i morgon” skrev han.
Så var det med det. Hon skulle inte träffa honom, men luska lite hur väl han kände Hasse och hans gäng. Och fråga varför han inte hade sagt något till henne om det. Det var helt beroende på hur han svarade, om hon skulle träffa honom igen eller lägga ner bekantskapen. I det ögonblicket tänkte hon på andra manliga bekantskaper som också hade lagts ner. De fyllde snart en hel garderob. Hon var dömd att leva ett liv som singel, så var det bara. Och det kanske var lika bra.
Så kom hon på sig själv med att återigen vara på väg ner i självömkansträsket och satte på Monteverdi-operan. Ljudet som strömmade mot henne i hörlurarna hade avsedd effekt. Hon flöt bort på ett hav av musik och kände något som kunde liknas vid frid i kroppen.
Oskar sov redan i gästsängen i hennes arbetsrum och Felicia låg och läste i hennes egen säng. Det hade blivit lite kallare ute, men det var fortfarande plusgrader. I lägenheten var det varmt och ombonat. Fatima dåsade bort och var nära att somna. Hon stängde av CD-spelaren och gick ut i badrummet för att göra sig i ordning för natten. Hon fick sova en natt till i soffan, det fanns inget annat att välja på. Hon grimaserade lätt vid tanken.
På väg ut från badrummet höll hon på att snubbla över Felicias väska med laptopen. Hon tog upp väskan och placerade den på bordet i vardagsrummet. Felicia hade stängt dörren till sovrummet, men hon såg inget ljus längre under dörren. Fatima smög försiktigt fram till dörren och lyssnade. Ingenting hördes, så hon hoppades att flickan hade somnat. Snarkningarna från arbetsrummet avslöjade att Oskar också sov.
Ljudlöst drog hon fram laptopen ur väskan och fällde upp locket. Hon tryckte på startknappen och datorn surrade igång. Hon tyckte att det tog en evighet innan skärmen hade tänts och systemet var igång. Det fanns inte så många ikoner på skrivbordet, så hon gick till startmenyn och började söka på måfå. Det fanns flera wordfiler i dokumentmappen, märkta med olika da tum. Tydligen hade Felicia fört någon slags dagbok efter att hon flyttat till Oskars hus.
Fatima öppnade det första dokumentet och började läsa. Det var på ett par sidor. När hon var klar fortsatte hon med nästa och nästa. Tillsammans var det ett 50-tal sidor text, sporadiska anteckningar om vad hon hade gjort under dagen, en del dikter och några korta novelliknande utkast som vittnade om att det fanns en begåvning hos den unga flickan.
Hon läste några av de korta historierna flera gånger. De var till viss del bisarra, men handlade alla om samma sak. En kvinna som på olika bestialiska sätt tog livet av en man, som i varje text hade olika ålder och utseende. Först förstod hon inte, men efter hand klarnade bilden. Det handlade om Felicia själv och den hämnd hon hade tänkt ut för alla de män som kränkt och utnyttjat henne. Det måste vara en form av terapi, tänkte Fatima. Flera av männen var namngivna med riktiga namn.
Det kröp av obehag i kroppen. Om de här namnen var riktiga och männen bakom dem hade utnyttjat Felicia och de andra flickorna var det en skandal av fullkomligt pyramidala mått. Här fanns högt uppsatta politiker, riksdagsmän, företagsledare och till och med en biskop.
Om namnen blev offentliga skulle många huvuden rulla, om än inte lika bokstavligt som Karl Leanderssons, det var Fatima övertygad om. Samtidigt började hon förstå vidden av hotet mot Felicia. Hon visste för mycket om alldeles för många.
Fatima hade bara ett dokument kvar när hon hörde att Felicia rörde sig i sovrummet. Hon öppnade det snabbt, läste i några sekunder, fattade först inte vad hon läste, började om och läste färdigt. Nackhåren reste sig, det här kunde, fick inte, vara möjligt. Om det var sant hade de inte ens ett dygn på sig.
Hon stängde av datorn och fällde ner locket samtidigt som dörren till sovrummet öppnades och Felicia kom ut.
– Jag måste gå på toaletten bara, sa hon sömndrucket och försvann in i badrummet.
Fatima var inte säker på om Felicia hade sett att hon satt med hennes dator, men det spelade i det här läget ingen roll. Hon fick bli hur förbannad hon ville. Nu visste Fatima. Det fattades bara några få bitar så skulle hela pusslet ligga där framför henne i all sin fasansfullhet. Det var bara lite som saknades – och en adress.
Felicia måste berätta. Hon fick bara inte tiga längre.
Fatima hörde henne spola och tvätta händerna.
– Vad gör du? frågade hon Fatima, som satt i soffan och såg allvarligt på henne.
– Kan du komma hit och sätta dig ett tag, Felicia.
Hon tittade först på Fatima och sedan ner på bordet där datorn stod.
– Har du kollat min dator?
Fatima var beredd på ett vredesutbrott som aldrig kom.
– Ja, Felicia, det har jag gjort. Både för att jag är polis och vill rädda dom flickor som befinner sig i livsfara. Men också för att jag vill rädda dig, Felicia och gripa dom här männen.
Felicia hade satt sig längst ut på fåtöljens kant.
– Är det verkligen sant, det du skriver om riterna och splatterfilmerna?
Felicia slog händerna för ansiktet och kröp ihop till en liten boll. Först kom det bara ett kvidande ljud från henne som stegrades till ett skrik som fick Fatima att rusa upp och ta henne i famnen och börja vagga henne. Hon hörde hur Oskar vaknade och snubblade ur sängen. I nästa sekund stod han framför dem med de gråa hårtestarna på ända.
– Vad är det, vad har hänt? kraxade han hest och yrvaket.
– Sätt dig! beordrade Fatima och fortsatte att vagga Felicia och stryka henne över håret.
Felicia grät som hon aldrig hade gjort i hela sitt liv. Smärtan hon hade inom sig höll på att kväva henne, det var första gången hon släppte fram den och gråten var så våldsam att hon skakade i hela kroppen. Hon grep krampaktigt om Fatimas händer.
– Det är möjligt att hon måste till sjukhus, hon har fått ett sammanbrott, viskade Fatima till Oskar. Det är bäst att du klär på dig.
Allt blodet. Det gör så ont, kan ingen ta mig härifrån. Gode Gud, om du finns, ta mig härifrån. Gör så att jag inte finns mer. Döda mig, döda mig hellre än detta!
– Hon har svimmat. Vad i herrans namn har hänt. Vad har du sagt till henne?
Oskar låg på knä framför Felica och tittade upp på Fatima. Oron lyste i hans blekblå ögon.
– Jag hämtar vatten och en våt handduk. Försök få henne att vakna, Oskar!
Fatima rusade in i badrummet och fick fram en skål som hon fyllde med iskallt vatten. Hon drog ner en av kökshanddukarna och spillde ut hälften av vattnet innan hon sjönk ner på knä bredvid Oskar. Han hade lagt Felicia i soffan. Ansiktet var blekt med mörka ringar under ögonen. Fatima baddade försiktigt pannan och kinderna med den kalla handduken.
Hon kollade pulsen och andningen. Hjärtat slog normalt och Felicia andades lugnare nu. Det såg ut som om hon sov.
– Är det inte bäst att vi ringer ambulansen, hon måste nog till sjukhus, raspade Oskar utom sig av oro.
I det ögonblicket slog Felicia upp ögonen och blinkade förvirrat mot dem.
– Var är jag? frågade hon och satte sig upp.
– Du är hemma hos mig, Fatima, polisen du vet. Oskar är här också. Du kan vara lugn, ingenting ont kommer att hända dig, jag lovar.
Felicia satt tyst och såg fjärrseende framför sig. Hon verkade vara långt borta och fast Fatima höll på att bita tungan av sig för att ställa alla frågor hon ville ha svar på, sa hon ingenting. Oskar gick oroligt runt i lägenheten tills Fatima blev så irriterad att hon fräste åt honom att antingen sätta sig ner eller gå och lägga sig.
Han svarade inte, såg bara förvånat på henne, men satte sig lydigt i ena soffhörnet. Oskar visste inte vad han skulle säga. Det hände hela tiden så konstiga saker med Felicia. Hon ville aldrig berätta något för honom och nu verkade det som om den här Fatima Wallinder visste mer om henne än vad han gjorde. Det var ändå han som hade ansvaret, eller hur? Men han hade fått sån respekt för den somaliska kvinnan att han inte kunde säga emot. Han vågade inte fråga vad Felicia hade berättat.
Till slut ledde Fatima in Felicia i sovrummet igen, efter att ha gett henne en insomningstablett och ett glas vatten. Fatima satt på sängkanten ända tills Felicia somnade igen helt utmattad.
Oskar satt kvar i samma soffhörn när hon kom ut. Hon såg på klockan. Halv fyra. Från och med nu hade de, om allt var sant, lite drygt 20 timmar på sig. Hon kunde inte ringa Högström nu, hon fick vänta åtminstone till klockan sju. Längre ville hon inte vänta, juldagsmorgon glimmar. Han kanske skulle till julottan ändå? Det fick han bara glömma i så fall.
Fatima kände att det började snurra i skallen av trötthet. Hon måste sova ett par timmar, annars skulle allt gå åt helvete. Nu hängde det på henne, om Emilsson skulle åka fast och de skulle lyckas rädda livet på flickorna.
Hon hörde hur Oskar vred sig i sängen i arbetsrummet. Han sov inte heller. Fatima drog filten över sig i soffan och låg så en halvtimme utan att kunna somna. Till slut satte hon sig upp igen och slog på datorn. Det var framförallt den sista texten i dokumentmappen hon var intresserad av. Hon läste den om och om igen. Flera gånger nämndes ordet juldagen och midnattsmässa. Tina Svensson hade pratat om en fest på juldagskvällen någonstans i Bo huslän där hennes kille ville att hon skulle ha sex med andra män för pengar.
Informationen hon kunde läsa ut var ofullständig och det gick inte att dra några säkra slutsatser. Men det fanns tillräckligt många beröringspunkter för att åtminstone anta att allt hängde ihop. Det fanns inga bevis, bara tunna indicier och knappt det. Ändå var hon säker. Det kunde helt enkelt inte vara en slump.
Klockan var nästan fem när hon till slut slumrade in och fick ett par timmars orolig sömn. Strax efter sju spratt hon upp med hela kroppen på helspänn. Gick ut i hallen för att lyssna efter ljud, gömde sig bakom gardinen och såg ut genom fönstret innan hon gläntade på dörren till sovrummet. Felicias rufsiga hår stack upp över täcket. Av det snarkande ljudet att döma hade även Oskar lyckats somna till slut.
Hon satte på kaffe, bredde några smörgåsar och tvingade sig att äta. Hon skulle ge Högström ytterligare några minuter. Klockan var halv åtta när hon slog hans nummer. Han svarade yrvaket, men verkade inte förvånad över att det var hon.
Fatima berättade kortfattat om att hon hade gått in på Felicias dator och att flickan hade fått ett sammanbrott.
– Jag tror att hon lämnade datorn i hallen med flit. Jag trodde att hon skulle bli skitförbannad över att jag smygläste det hon skrivit, men det blev hon inte. Hon bröt ihop istället. Hon ville kanske att jag skulle läsa det som hon inte vågar eller orkar prata om.
– Ta med dig datorn till kontoret. Jag ringer in hela gruppen till ett möte klockan nio. Behöver hon läkarvård? Jag kan ringa Irma Skog och be henne åka över till dig. Irma har ett gott hjärta och ställer alltid upp.
– Det vore nog bra. Jag skulle vilja ha hit en bil också som bevakar porten och inte släpper in någon obehörig i huset.
– Det ordnar vi. Inga problem. Vi ses!
Han la på och en våg av lättnad sköljde över henne.
En kvart senare var hon på väg, efter att först ha väckt Oskar och noga instruerat honom om att varken han eller Felicia fick lämna lägenheten förrän hon var tillbaka, och att en polispatrull skulle bevaka huset så att ingen kunde ta sig in.
Han log blekt och sa att han förstod. Hans ögon var mörka av sorg och oro.
– Det finns kaffe och smörgåsar i köket. Ni får äta julmaten annars, ekade hon i trapphuset.
Sören Högström hade varit effektiv. En polisbil stod posterad utanför dörren när hon gick ut genom porten. Hon hälsade och kollade snabbt att pistolhölstret satt som det skulle.
Hon såg sig om åt alla håll innan hon satte sig i bilen. Inte en människa syntes. Motorvägen till Göteborg låg öde, hon mötte inte en enda bil på väg in till polishuset.