Någon måste ha pratat illa om Youssuf K. En morgon blev han anhållen. Utan förvarning, skulle han tänka senare, men det var inte riktigt sant. För knappt tre veckor tidigare hade en helt vanlig dag i ett enda obarmhärtigt slag blivit dagen med ett eget kapitel i framtidens historieböcker – tre och en halv minuters maskingevärseld på ett ställe, två explosioner på ett annat och en rusande skåpbil på ett tredje. Terror, skräck och död, allt inom loppet av trettiofyra minuter. Det var i kölvattnet av det som Youssuf fick sitt liv förstört.

Kvällen innan Youssuf blev anhållen gick han för första gången sedan attentaten till sitt kvällsarbete som bartender på Stockholms nation, studentföreningen han tillhörde. I dörren fick han visa upp sin väska för säkerhetsvakten.

Torsdagskvällarna var nationens mest välbesökta kvällar, men de hade fått hålla stängt i två veckor och Youssuf visste att han kunde vänta sig ett tjockare lager damm än vanligt över den kladdiga bardisken. Städningen hade alltid skötts dåligt på nationen, det var inget nytt och han hade snabbt tröttnat på den sura disktrasan som aldrig blev utbytt oavsett hur många gånger han frågade. Han brukade ta med sig egna grejer, så också den här kvällen: ett oöppnat paket wettexdukar och en halvfull sprejflaska med rengöringsmedel. Säkerhets­vakten, som tidigare bara kallats in när det var stora festkvällar och aldrig någonsin brytt sig om att visitera personalen, ville beslagta flaskan, men Youssufs barkollega Sandra påpekade att de faktiskt inte arbetade på en flygplats.

”Du ska inte tro på allt du läser”, sa hon till vakten och klappade honom på armen. ”Att det står Wam-Bam på förpackningen betyder inte att den kommer att explodera.”

Vakten gav tillbaka städsakerna till Youssuf utan att titta på honom. Sandras väska brydde han sig inte om att kontrollera.

*

”Det är en krigsförklaring, en attack mot demokratin, mot alla de värderingar vi står för”, hade statsministern sagt i sitt allra första tal efteråt. Den första presskonferensen höll han strax efter klockan tio samma kväll som attentaten, men talet till nationen väntade han med till förmiddagen därpå.

Det var ett bra tal. Allt det vi vanligtvis gjorde med våra liv hade ersatts med förvirring och skräck och vi var i desperat behov av att någon skulle säga något som kunde hjälpa oss att förstå. Vem som helst, men gärna någon vi kunde låtsas hade makt över detta. Så vi lyssnade. Framför tv-apparater i fikarum, i kök och vardagsrum, från sängar på sjukhus eller äldreboenden, i matsalar på fängelser eller i flyktingboenden eller på stadens enda öppna café, i väntrum och allrum och vi skruvade upp ljudet och sa åt varandra att vara tysta, trots att ingen sa något.

”Vi kommer aldrig att förlåta”, sa statsministern. Och vi höll med. Vi ville prata om hämnd. ”De kommer att få sina straff. Vi ska aldrig låta dem vinna”, fortsatte talet och en kort stund hittade våra hjärtan nästan tillbaka till sin vanliga rytm. Ilskan i statsministerns röst hjälpte. Vi hade aldrig tidigare hört honom så arg och för varje ord om vedergällning växte vår respekt för mannen vi aldrig tidigare sett som en riktig ledare.

Om statsministern försökt tala om kärlek och förståelse skulle hatet vi kände mot terroristerna bara ha vuxit. Det fanns en tid för förståelse, men den var inte nu. Bilderna och reportagen hade visat döda barn. ”Vi vill varna känsliga ­tittare för starka bilder.” Unga människor, föräldrar mitt i livet, någons syster, en annans morfar. Det låg kroppsdelar spridda över våra gator som fick samlas ihop och föras till ställen där det krävdes att de analyserades för att de skulle kunna föras till rätt anhörig, till rätt grav. De döda var så många, fler än det gick att lägga på minnet. Och allt eftersom några människor beslutat att de hade makten att ta våra liv. Människor som hånskrattade åt vår naivitet, åt att vi trott att vi levde i trygghet, åt att vi trott att vi hade makten över dem.

Vi ville se attentatsmännen lida. Och vi hatade inte bara dem som ansvarade för de dåd som just begåtts. Vi skulle straffa alla som tänkte som de, som hyllade dem, som planerade nya mord. Vi hade tappat kontrollen men vi ville ha den tillbaka. Vi ville ha tillbaka våra liv som de varit innan, och vi tänkte hämnas på dem som gjort det omöjligt.

*

Dagen då terrorn drabbade Sverige satt Youssuf som vanligt på biblioteket och pluggade. Det knastrade till i högtalarna och när en spröd röst berättade att lokalen måste stängas reste han sig och gick raka vägen hem till studentkorridoren. Sedan satte han och hans korridorkamrater sig i det gemensamma tv-rummet framför nyhetssändningarna. De lyssnade på informationen, såg bilderna, hörde vittnesmålen och de sa inte så mycket till varandra, i alla fall inte först. De ringde hem och inväntade oroligt svar från nära och kära. De vankade i korri­doren, gick in i sina rum och stängde dörren, kom tillbaka, vankade lite till.

Youssuf räknade in de sina. Mamma. Pappa. Syrran. Kompisarna. Deras vänner. När det blev paus i sändningarna och de sett samma inslag ett par tre gånger utan att få någon ny information, började Youssuf och hans kompisar byta historier.

”Jag var precis där skåpbilen körde, bara i går.” ”Tåget där den första bomben exploderade, min mamma åker den sträckan varje dag, men inte i dag.” ”Min bästa vän var där de sköt, han såg allt, men han kastade sig undan i sista sekund.”

De läste högt från mess de fick. Och de berättade om dem som inte klarat sig.

”Min mosters bästa vän blev skjuten. Hon var gravid.” ”Min brorsas kollega blev nedmejad. Han ligger på sjukhus. I koma. De tror inte att han kommer att klara sig.”

En tjej från korridoren två våningar upp blev hämtad med bil av en syster, hennes pappa hade varit på väg till tunnelbanan när han mötte en av terroristerna.

Alla kände någon, i alla fall någon som kände någon.

Jag hade tur, tänkte Youssuf när eftermiddagen gick mot kväll och sedan natt. Jag hade tur som inte drabbades. Som klarade mig undan.

*

Youssuf K var tjugo år och fyra månader och gick andra året på juristlinjen i Uppsala. När attentaten skedde befann han sig mittemellan två tentaperioder, vilket betydde att han inte var direkt stressad men ändå inte hade ro att tillbringa halva dagarna på gymmet. Han gjorde det ibland, slet i tyngder och sprang på stället, drack energidrycker och svettades i bastun med handduken nonchalant runt nacken. Men bara under högst ett par veckor efter en avslutad kurs. Därefter återgick han till att springa någon gång i veckan, kanske i kombination med ett dussin halvhjärtade armhävningar på den knöliga mattan i hans studentrum. Resten av tiden gick åt till att studera.

Youssufs gym stängde samma dag som attentaten. Morgonen efter attackerna utlystes undantagstillstånd i hela landet. Statsministern meddelade redan vid den allra första presskonferensen att exceptionella åtgärder krävdes för nationens säkerhet. Polisen hade fått förstärkning av militären och hemvärnet var informerat om att det också skulle behövas. I hela Storstockholm stod tunnelbana, tåg och bussar still. Skolor och dagis lade ner verksamheterna. Affärer, marknader, teatrar, biografer, arbetsplatser tvingades också att hålla stängt. Framför varje park i huvudstaden stod pansarfordon parkerade för att förhindra att någon tog sig in. Och allmänheten uppmanades att undvika offentliga sammankomster.

Landet tystnade. En och annan helikopter och några utryckningsfordon slet upp revor i ljudlösheten, annars var det tyst.

Youssuf såg på nyheterna, lyssnade på radio, pratade med sina föräldrar på telefon, spelade kort med kompisar, gick och lade sig tidigt. Andra morgonen efter attentaten gick han en kortare promenad upp mot centrum för att försöka hitta en öppen affär som sålde kaffe och mjölk. På Drottninggatan mötte han två kamouflageklädda killar med maskingevär lagda snett över bröstet. De var unga, säkert ett par år yngre än han, kanske gjorde de sin värnplikt. En av soldaterna såg honom rakt i ögonen, när Youssuf nickade vände han bort blicken.

”Aldrig kommer livet att kännas som förut”, sa Youssuf och hans korridorkompisar till varandra, gång på gång, första dagen, andra dagen, tredje och fjärde. Men den femte dagen sa de det inte lika ofta. Och den sjätte kanske inte ens en gång, åtminstone inte lika högt. De slutade titta på nyheterna tillsammans.

En kväll åtta dagar efter attentatet kom Youssuf in i sällskaps­rummet för att se Rapport, men tv:n visade något annat program och han brydde sig inte om att fråga den ­kamrat som redan satt i soffan om de kunde byta kanal. Det var skönt med omväxling, tänkte Youssuf. Han kunde vänta till den senare nyhetssändningen.

Tunnelbanan höll stängt i fem dygn men många bussar och tåg började köra redan andra dagen, folk måste kunna ta sig till jobbet. Affärerna öppnade också efter bara någon dag och skolorna satte igång igen, den andra veckan till och med i de tidigare avspärrade delarna av staden. Fler än vanligt tog bilen till jobbet. Köerna kring huvudstaden ringlade längre än någonsin tidigare.

Tredje veckan blev det återigen nödvändigt att boka bord på de mest populära restaurangerna i centrala Stockholm, biograferna stod visserligen halvtomma men inga konserter ställdes in. Det var fortfarande förbjudet att demonstrera, undantagstillståndet förlängdes, solidaritetsmarschen som var planerad hade skjutits på framtiden, men på det stora hela återfann vi våra vardagsrutiner. Visst var det saker som ändrats. Vi visade upp våra väskor innan vi skulle handla. Till och med kvartersbutiken hade skaffat säkerhetspersonal. Men pansarvagnen vid ingången till vår park gick att ta sig förbi. Inne i parken var det nästan som förr. Vi gav våra gungande barn fart. ”Högre mamma! Högre!” och vi plockade upp bajset efter hunden och lärde oss att ta påsen med hem eftersom papperskorgarna var övertäckta med fastskruvade metallock.

”Vi får inte låta dem vinna”, sa vi, harklade oss för att få rösten stark och stadig. Och så lades en dag till en annan, en vecka till en ny. Visst hade något hänt, en gräns hade flyttats. En mur hade byggts. Vi tyckte att den behövdes. Men Youssuf såg den inte.

*

Tredje veckan efter attentaten, och kvällen innan han skulle anhållas, stod sålunda Youssuf där han brukade, i baren på Stockholms nation. Det var det enda jobb på nationen som gav hyfsat betalt och Youssuf drack ändå aldrig, så han trivdes där. Bardisken gav honom det utrymme som behövdes för att slippa närkontakt med de fulla gästerna.

Kanske hade han trott att kvällen skulle bli lugn. Den blev det motsatta. Folk hade saknat festandet. Det var hårt tryck på Youssuf och Sandra, det blev inte tal om att ta några pauser, två gånger fick de byta ut öltunnan och dricksburken som Sandra hade vid sin sida av baren fylldes till brädden av sedlar.

”Det här behöver vi”, skrek Sandra, och Youssuf höjde volymen på musiken högre än de egentligen fick. Tjejen som kravlade upp på bardisken för att dansa fick stå kvar längre än hon borde ha fått. Youssuf ville inte vara den som förstörde stämningen, men till slut var han ändå tvungen och det var inte första gången någon skrek ”åk tillbaka din jävla sandneger” eller ”din jävla blatte” åt honom. Men Sandra tog tag i det på en gång, Youssuf behövde inte göra något alls. Hon kallade till sig vakten och personen blev utkastad. Det hann inte bli någon scen. Sandra klappade Youssuf på axeln, ”livet är för kort för att bry sig om idioter”, sa hon och Youssuf nickade. Han höll med. Alldeles för kort. Det var bara en idiot, och Youssuf kunde nästan helt och hållet skaka av sig känslan av att något inte var som det brukade och att det hade med honom att göra.

När kvällen var över och de hade räknat den rekordstora kassan, delat lika på pengarna i dricksburkarna och Youssuf stod och torkade av bardiskarna med sin medhavda trasa, lutade sig Sandra mot honom, in över disken. Hon lade armen under brösten och frågade om han ville ha något att dricka.

”Jag gör en jävligt god virgin mojito”, sa hon. ”Eller precis lagom varmt te i ganska små koppar hemma i min korridor?” Och så skrattade hon. Ett hest viskskratt, utifall det var något i upplägget han inte redan förstått.

Youssuf log för att ge henne anledning att ställa samma fråga nästa vecka, trots att han borde ha sagt nej tack lite mer bestämt. Han gillade Sandra, men det var bara nio veckor sedan det tog slut med Johanna. Johanna var precis som Sandra en norrortstjej med laktosfri mjölk i kaffet som envisades med att låtsas gilla raw food. Ett förhållande med Sandra skulle bli precis som det han nyss haft. Entusiastiskt i början, både med och utan kläder. Men också den där irriterande nyfikenheten, instagramfotona på hans mammas mat och familjens dödstrista radhus­vardagsrum som alltid lyckades få med hans mammas slarvigt svepta slöja i bakgrunden. Och om det visade sig att Sandras egna föräldrar inte alls blev speciellt upprörda över att deras dotter var ihop med honom – han var ju trots allt en toppstudent från en skötsam medelklass­familj – skulle hon snabbt tröttna. Inte ens det faktum att han gick till moskén två gånger per år skulle få henne att piggna till. Han var inte tillräckligt utmanande för att få vare sig Sandra eller Johanna att känna sig revolutionära.

Så han gick hem ensam till studentrummet. Där sov han gott. Vaknade gjorde han lite senare än planerat, efter bara drygt fyra timmars sömn. Men han ville ändå gå upp. Han kunde sova en stund på eftermiddagen, sa han till sig själv, det var bättre än att vända på dygnet. Han tyckte om att hålla på sina rutiner.

När han väl vaknat svängde han benen över sängen, drog handen genom håret och tungan över tänderna. Han tvättade inte håret men borstade tänderna två gånger med en tandkräm som smakade salt. När han tittade in i studentkorridorens gemensamma kök kände han lukten från de kvarglömda hamburgar­påsar som brukade stå där på fredags­morgnar och beslutade att hoppa över frukosten.

Redan innan han lämnade huset hade han tjänat in sin tröga start. Klockan var bara tjugo minuter över åtta när han låste dörren till sitt studentrum utifrån, hans korridorkamrater sov fortfarande.

Youssuf hade dunjacka på sig men lät den vara öppen i halsen. Han lämnade cykeln med de blankslitna, halvpumpade däcken kvar i det överfyllda stället och gick i lugn takt till fots mot universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Trots slasket som hans skor inte var anpassade för, trots att molnen på himlen svullnade. Han kände inte på sig att någonting snart skulle hända, han såg inga varsel eller magiska förebud. Inget telefonsamtal från dolt nummer fick honom att ana katastrofen. Ingen skickade ett varnande sms. Ingen tittade på honom med smala misstänksamma ögon när han kom ner på gatan utanför studentboendet, ingen mystisk person på andra sidan övergångsstället drog upp kragen och hukade mot vinden för att undvika att synas. Ingen bil följde efter honom på hans korta promenad.

Just den här morgonen funderade Youssuf inte ens på det som drabbat Sverige tre veckor tidigare. Istället tänkte han på kvällen innan, på Sandra, vad hon hade sagt och vad han hade svarat. Han tänkte igenom dagens planer, vad han borde göra, vad han ville göra. Senare skulle han reflektera över det, hur vanligt allt hade känts, precis innan.

In i bibliotekets läsesal klev han mindre än fem minuter efter öppning. Det var inte riktigt lika fullsatt som det brukade vara, han lyckades hitta ett bord vid fönstret. Han försökte alltid få plats där. Dagsljuset hjälpte honom att hålla sig vaken.

Youssuf förblev oförberedd, hans liv kändes lika självklart som enkelt ända tills det slogs i spillror.

*

Fram tills han blev anhållen bestod Youssufs liv av studierna i Uppsala och en mamma, en pappa, en syster, inga husdjur och ett radhus i Södertälje. Youssufs mamma jobbade i Stockholm, hans pappa i staden där de bodde. Det tog inte Youssufs ­mamma lång tid att åka till jobbet. När tågen gick som de skulle dröjde det under en timme från det att hon stod i ­personalens omklädningsrum och knöt sin scarf om huvudet till dess att hon stack nyckeln i ytterdörren hemma. Hon brukade lyssna på böcker och musik i ett par hörlurar Youssuf gett henne i födelsedagspresent. Fick hon sitta hela vägen slumrade hon till ibland och frågade man henne svarade hon att hon tyckte att det var skönt att slippa bo i Stockholm, hon trivdes bättre där hon hade ett par vänner som pratade språket hon fortfarande använde när hon skämtade, drömde och räknade ut saker i huvudet.

Youssufs pappa hade taxibilen som var hans arbete parkerad utanför radhuset. Om det skulle snöa körde han in den i garaget. Någon enstaka gång förde jobbet honom lite längre bort, men annars var hans vardag där hemmavid. Han hade också vänner, men om de inte var gifta med kvinnor som hans fru gillade träffades de aldrig.

Youssuf undrade sällan över sin pappas liv, det var hans mammas ansvarsområde. Han kände sig älskad och han ­älskade sin familj tillbaka. Det reflekterade han inte heller över. Och vad gällde döden, varför skulle han vara rädd för den? Den angick honom inte. Vetenskapsmän, teologer, filosofer, författare, talkshowvärdar, alla pratade om döden, försökte mystifiera eller konkretisera, komplicera eller förenkla. Vissa hävdade att döden gick att observera och analysera, andra uppmanade till att låta döden vara, att acceptera det oundvikliga, försonas och ge efter.

Väger själen 17 gram? Ser man sina närmaste när döden kommer på besök? Passerar livet revy minuterna innan det tar slut? Det var frågor Youssuf aldrig ställde. Döden intresserade honom inte, aldrig det minsta lilla.

*

Kanske hade han slumrat till när de klev in på biblioteket. Han märkte dem i alla fall inte förrän de stod alldeles intill hans plats. Två män i trettioårsåldern, förvånansvärt lika varandra. Lika långa, lika breda, samma typ av ansiktsdrag. I ögonvrån såg han Sandra. Hon stod upp, vänd rakt mot honom, som om hon var på väg till hans plats. Men hon verkade ångra sig och backade ett steg istället.

En av männen tog honom i armen, inte speciellt hårt. Youssuf såg att han var beväpnad, såg brickan som satt fast i hölstret och han reste sig upp så fort han kunde. Knäna frös till is. Lungorna krympte till stenkulor i bröstet.

”Är det pappa?” frågade han snabbt, lite för högt kanske. Poliser kom med dödsbud. De måste vara här för att berätta att hans pappa var död. Männen växlade en kort blick och den av de två som höll i honom skakade nästan omärkligt på huvudet. Men lättnaden hann inte ifatt Youssuf och han kände greppet om överarmen hårdna. I en rörelse hade en av männen satt handfängsel på honom. En smal remsa i plast, likt sådana man drar kring änden på en sopsäck för att den inte ska åka upp. Och Youssufs blick mötte Sandras igen. Hon hade lagt handen över halsen. Men det var inte männen som gjorde henne rädd, det var han. Youssuf hade inte vetat att han var en man som kunde skrämma kvinnor.

”Är det pappa?” frågade han polisen igen. Det var som om han ännu inte hade registrerat att hans händer var bojade.

”Du får följa med oss.”

*

Pappa har blivit trög, hade Youssuf tänkt när han var hemma på besök helgen innan. Han går långsammare, pratar långsammare, till och med rökhostan har bytt rytm och blivit blötare och segare.

Det är klart att Youssuf förstod att han inte gjorde det med flit, att det var åldern, men det hjälptes inte, det irriterade honom ändå.

Och så var det mamma och hennes listor. Varje gång han kom hem fick Youssuf en inköpslista och den senaste helgen hade inte utgjort något undantag. Elva saker hade hon stolpat upp, prydligt, den ena varan under den andra, men Youssuf behövde inte listan för att veta vad hon behövde. Mamma lagade alltid samma rätter, hon köpte alltid samma ingredienser. Men hon insisterade och Youssuf tog emot hennes listor, varje gång.

Pappa och han hade åkt tillsammans för att handla, pappa envisades med att köra, med att hjälpa till. Youssuf hade velat åka ensam, eller åtminstone få handlandet avklarat så snabbt som möjligt, men någonstans mellan grönsakerna och mjölkdisken hade Youssufs pappa harklat sig.

”Du får ta det lite lugnt”, sa han. ”Jag kan inte gå så där fort längre.” Och Youssuf fick dåligt samvete. Men det retade honom ändå.

När de kommit tillbaka till huset med varorna och Youssuf stod bredvid sin mamma i köket och hackade lök, svarade han först på de vanliga frågorna. Varför hade han gjort slut med Johanna? (”Det var hon som gjorde slut, mamma, jag har sagt det minst tio gånger.”) Varför ville han inte komma tillbaka nästa helg? (”Jag är ju här nu, kan du inte vänta med att klaga på att jag inte hälsar på ofta nog tills att jag har åkt härifrån?”) Hur går det i skolan? Sover du ordentligt? Du tar väl hand om dig?

Men sedan hade han faktiskt sagt det han tänkte på.

”Pappa verkar trött, är han sjuk?”

Han hade ångrat sig nästan direkt. För mamma svarade inte som hon brukade, hon avfärdade honom inte. Hon sa inte att allt var bra, att han inte skulle oroa sig. Istället tog hon kniven ur Youssufs hand och drog honom till sig i en kram.

”Jag vet inte”, sa hon. Och mamma erkände aldrig att hon inte visste. Mamma visste alltid allting, i synnerhet om det gällde pappa. Och hon kramades aldrig medan hon lagade mat. ”Det tar honom hårt, det som händer.”

Det hade gjort Youssuf orolig.

Under middagen hade pappa dessutom börjat mumla. Ilskna små förebråelser på sitt eget språk. Långa redogörelser.

”Rödvin till maten, 3G-mast om knuten och resor till Medel­havet”, sa han plötsligt, mitt i Youssufs berättelse om en diskussion de haft på ett seminarium två dagar tidigare. ”Det är det enda du får kräva av livet, Youssuf. Tro inte annat. Politikerna kommer aldrig att anförtro oss demokratin. Den ska vi inte lägga oss i, för den tycker de inte att vi begriper.”

Pappa verkade upprörd, men Youssuf hade inte förstått varför. Och när han undrade vad pappa menade fick han bara obegripliga, sorgsna svar, framviskade så lågt att han knappt hörde.

”Politiker är som katoliker. Pratar med församlingen på latin”, väste pappa. ”Ska det vara så? Är det bara poeter som ska lära sig läsa?”

Några minuter senare hade han gått från matbordet, och när Youssuf och hans mamma kom efter ut i vardagsrummet sov han, sittande i sin fåtölj. Han vaknade inte ens när de kom in, sov bara vidare med cigaretten i handen, den satt kvar mellan hans pekfinger och långfinger, askan som en krökt mask. Youssufs mamma lirkade bort fimpen och lade den i askkoppen innan hon tog honom i axeln och viskade något i hans öra med en ömhet i rösten som Youssuf undrade om han någonsin hört henne använda.

Hans föräldrar var alltid vänliga mot varandra, grälade ­sällan, men hennes röst den här kvällen kändes intim på ett sätt Youssuf inte kände igen. Det hade gjort honom rädd.

Och Youssufs pappa hade vaknat, som han alltid gjorde, utan att se utvilad ut och med ett uttryck som vittnade om att smärtan, var den nu satt, aldrig riktigt släppte taget.

Ett dödsbud. Det var Youssufs första tanke när han förstod att poliserna kommit till biblioteket för att hämta honom. Han tänkte att pappan hade hunnits ifatt av döden. Den passade ihop med de grumliga tankarna och den magra kroppen.

Så när den ena polisen lade handen på hans huvud för att undvika att han slog i biltaket när han blev inföst i polisbilens baksäte, då kände Youssuf en lättnad så stark att den nästan gick över i illamående. Det var inte för hans pappas skull de hade kommit. Det var honom de var ute efter. Poliserna hade fått för sig att han gjort något. Som den där gången två dagar före valborg när han blivit stoppad på gatan av en polis som ville kolla ramnumret på hans nyköpta cykel. Det var ett missförstånd. De hade blandat ihop honom med någon annan.

Huvudsaken är att det inte är pappa, tänkte Youssuf medan han försökte hitta en ställning han kunde sitta i som lättade på trycket mot de bakåtdragna armarna, pappa mår bra, det är det viktigaste, det andra kommer att ordna sig.

Det skulle dröja innan Youssuf förstod att polisernas misstag var ett varsel. Att mardrömmarna som hans pappa haft så länge Youssuf kunde minnas hade tagit sig ur skuggorna och blivit verklighet. Nu hade döden blivit en realitet för Youssuf och han skulle behöva förhålla sig till den varje dag under resten av sitt liv.

*

Advokat Sophia Weber fick samtalet när hon var på väg ut för att köpa något till lunch. De hade tagit in killen samma morgon, hämtat honom i universitetsbiblioteket.

”Det är svårt att hitta någon som vill ställa upp”, sa han som ringde. ”Alla verkar vara överhopade med jobb. Ni advokater lever gott på den här situationen.”

Polisen tvekade innan han valde att kalla det för ”situationen”. Och han harklade ur sig ordet som en snorloska.

Medan polisen pratade vände Sophia tillbaka in på sitt kontor, satte sig och drog till sig bordskalendern som gav henne överblick över vad hon skulle göra och när. Hon borde tacka nej, det visste hon utan att titta i kalendern. Men polisen ­väntade inte på hennes svar, förklarade bara att nu förberedde utredarna sig för att hålla det andra förhöret, kunde hon komma in redan om en timme?

Sophia bläddrade i almanackan, bytte sida fram och tillbaka ett par gånger, som om det skulle göra utrymmet för nya uppdrag större. Ändå hörde hon sig själv säga att förhöret måste vänta minst en och en halv timme, hon ville ha åtminstone trettio minuter på sig att presentera sig för sin klient.

”Hennes klient.” Det tog inte längre tid än så för att Youssuf skulle bli det. Trots att polisen varit uppriktig med vad anklagelserna gällde. Men brotten hennes uppdragsgivare misstänktes för utgjorde aldrig skäl för Sophia Weber att tacka nej.

”Jag försvarar inte rätten att bryta mot lagen”, brukade hon säga när hon var på middag och fick sitta bredvid någon hon inte kände. ”Jag försvarar individen. Varje människa, oavsett vad han eller hon påstås, eller kanske till och med har gjort, har rätt att ha någon vid sin sida som kan föra deras talan.”

Hon hade sagt det fler gånger än hon kunde räkna. För varje år hon jobbade blev det mer av en inövad ramsa. Numera var det ytterst sällsynt att hennes klienter fick henne att tänka på grundläggande mänskliga rättigheter. Men det här verkade vara något annat än det hon var van vid. Den här mannen var inte någon hon redan försvarat fyra gånger för samma påstådda narkotikainnehav, sönderslagna sambo eller misslyckade inbrott. Youssuf läste juridik, berättade polisen. Han var arton år yngre än hon, född i Sverige och tidigare ostraffad.

Det var inte så att hon trodde att Youssuf var oskyldig bara för att polisens beskrivning av honom skilde ut honom från hennes vanliga klienter, Sophia tänkte aldrig i sådana termer, men hon mindes hur det var att gå andra året på juristlinjen, att vara ung och fullstoppad med papperskunskap och romantiska idéer om lagliga lösningar på alla problem. Det var en tid då hon trodde att hon visste allt och att hon var beredd att gå i döden för varje helig rättsprincip. Kanske var det därför hon tackade ja, för att hon hoppades att Youssuf skulle påminna henne om den hon en gång var.

Bristen på privatliv var i alla fall ett ännu svagare skäl för att gallra bland uppdragen. Hon arbetade så mycket hon kunde. Hon visste helt enkelt inte vad hon skulle göra istället.

”Jag tycker att det är roligare att jobba än att ha kul”, ­brukade hon säga till sin bästa kompis Anna.

”Du har aldrig kul”, brukade Anna svara. ”Så hur kan du veta det?”

Först sa polisen nej. Förhöret kunde verkligen inte vänta. Men då försvann Sophias spelade tålamod och hon förklarade att de faktiskt var tvungna. Det var redan problematiskt att de hade förhört hennes målsägande utan något ombud närvarande, utan att han fått prata med en advokat. Vad var skälet till det?

En kort stund funderade hon på att hota med att anmäla. Men hon höll rösten sänkt. Det fanns ingen anledning att börja bråka redan nu. Det låg i klientens intresse att hon försökte upprätthålla en god stämning. Hon ville inte att polisen skulle börja motarbeta henne. Det skulle bara gå ut över Youssuf.

”Tvungna?” fnyste polisen till svar. Men han gick ändå med på hennes krav. ”Ungen har inte sagt något, så du behöver inte oroa dig för det första förhöret”, sa han också. ”Han sitter bara och gapar om att han vill hem till mamma och att han har saker att göra och att han inte fattar någonting.”

Sedan avslutade de samtalet. Antagligen behövde polisen hitta fler ombud. De hade mängder av människor att förhöra, så mycket hade Sophia förstått. Det var fortfarande förhöjd beredskap efter attentaten och hon hade läst i tidningarna att de plockat in över fyrtio personer allt som allt under de senaste veckorna. Fyrtio personer som allesammans skulle förses med lämpliga ombud, som skulle förhöras av kompetent personal och på tider som passade samtliga inblandade, utom de misstänkta. Polisen kunde inte använda samma advokat till flera misstänkta, det riskerade att leda till såväl jäv som andra bekymmer. Och Sophia visste att allt fler av hennes kollegor verkade ha förvånansvärt fullbokade kalendrar när den här typen av samtal kom.

Hon hade fått drygt två timmar på sig att ta sig till häktet, lära känna sin klient och sätta sig in i ärendet. Det sista skulle ta minst tid i anspråk. Hon räknade inte med att få veta några detaljer om vad polisen ville veta om hennes klient, eller vad de misstänkte honom för.

Det som polisen hade sagt var att Youssuf var misstänkt för inblandning i eller förberedelse av terrorbrott. Sophia visste att det kunde betyda vad som helst. Han kunde ha surfat på fel hemsida, setts läsa fel typ av bok på biblioteket, eller så kunde han ha mördat någon på öppen gata. Hela skalan. Även om det mest osannolika var att polisen trodde att han hade mördat någon, eftersom det då skulle ha räckt att säga att han var misstänkt för precis det.

”Terrorbrott”, brukade Sophias kollega Hans säga, ”det är en rubricering man använder när man inte har bevis för att ett enda av de brott som radas upp i brottsbalken har begåtts. För kan man bevisa att något har hänt, då berättar man det. Och så krävs det att den misstänkte är muslim”, brukade han lägga till. ”Muslim och avsaknad av bevis, det är de enda två rekvisit som krävs för att åberopa terroristlagen.”

Hans var inte ensam om sina invändningar. Han var bara en av dem som använde högst röst för att ge uttryck åt dem.

Sophia gick ut från kontoret och skrev en lapp till advokatbyråns assistent om att rensa hennes kalender. Det här skulle ta hela eftermiddagen. Och om den här Youssuf hade otur eller dålig koll på sin googlehistorik, kunde det ta betydligt längre tid än så. För att inte tala om hur lång tid det skulle ta om han faktiskt hade gjort något.

Trettiofem minuter senare lämnade Sophia Weber ifrån sig klocka, handväska och telefon i häktets reception, och efter att ha tassat i strumplästen genom säkerhetskontrollerna fick hon krångla på sig skorna igen och bli eskorterad in i ett besöksrum.

Hennes klient var redan där. Youssuf hade mörkblå ringar under ögonen, häktets tofflor och den gröna, stela byxdress de gav till dem som fråntogs sina egna kläder i intagningen. Han tog hennes framsträckta hand, löst, som om han inte visste vad han skulle göra med den.

”Jag fattar inte”, sa han. Det var det första han sa. Sedan damp han ner på stolen, stoppade händerna mellan knäna och lät axlarna halka ner. Ett ögonblick såg han gråtfärdig ut. Sedan spottade han ur sig något som lät som en svordom innan han samlade sig och rätade på ryggen. ”Jag ska jobba på söndag, jag har ett seminarium i morgon, jag kan inte …”

”Jag har inte fått så mycket information ännu, Youssuf”, sa Sophia. Vad jag vet är att ditt namn har dykt upp i utredningen om attentaten. Med tanke på situationen …” Hon tvekade, men Youssuf verkade förstå vad hon menade, antagligen hade poliserna sagt det här under den första utfrågningen. ”De ville hämta in dig för att ställa några frågor. Och du är anhållen …”, hon tvekade igen. ”Du är misstänkt för inblandning i ­terrorbrott, men det är den lägre graden av misstanke. Vi kan nog anta att de till en början bara vill ställa frågor till dig om attackerna.”

”Men jag fattar inte. Vad betyder det? Att mitt namn dök upp? Jag fattar inte. Hur kan de tro att jag vet något om attentaten? Det är omöjligt. Jag har inte, jag har aldrig, hur kan de tro det?”

Sophia brukade försöka undvika att läsa in något i sina klienters reaktioner. Det var sällan någon utmaning. Hennes roll var inte komplicerad, inte i det här inledande skedet. Hon skulle lyssna på vad klienten hade att säga, vägleda honom, för det var nästan alltid en man, i det som han skulle behöva ta sig igenom.

”Du har alltså ingen aning om vad det kan röra sig om? Du vet inte varför de vill ställa frågor till dig om attackerna?”

Nu blev han arg.

”De måste vara sjuka i huvudet. Jag satt och pluggade den dagen. Vi blev hemskickade från Carolina, för de stängde hela byggnaden. De stängde ju hela jävla Sverige, jag gick hem till korridoren, vi glodde på tv allesammans, hela eftermiddagen, hela kvällen, jag fattar inte … jag fattar inte.”

”Youssuf. Jag ska säga några ord om vad min uppgift är. Det du berättar för mig är den information jag kommer att använda mig av för att göra mitt jobb. Jag är på din sida, inte på åklagarens eller polisens. Jag kommer aldrig att berätta något för polisen som du inte vill att jag ska berätta, men jag kan inte heller påstå saker som jag vet är lögn. Du läser juridik, har jag förstått, så du vet kanske redan det här. En advokat får inte främja orätt, säger man. Vill du att jag ska förklara …”

”Du behöver inte förklara någonting. Jag är inte någon jävla terrorist. Du kan fråga mig vad som helst, de kan fråga sina jävla frågor, jag kan svara på vad som helst. Men jag vill veta vad det är de tror att jag har gjort. Varför är jag här?”

”De har inte förklarat för mig hur du ska ha varit inblandad i de här attackerna, kanske är det något annat de vill prata om, vi får nog vänta och se.”

Youssuf stönade. Han skakade på huvudet. Sophia fortsatte.

”De har inte preciserat närmare vad det är de tror att du har gjort. Så jag vet inte mer än så. Om de vill behålla dig en längre tid kommer det att hållas en häktesförhandling.”

Hon tvekade igen, risken var att inte ens det skulle hjälpa dem att få reda på detaljer om utredningen. I terrorbrottsutredningar kunde i princip allt hållas hemligt, för rikets säkerhet, till och med anklagelserna. Och det gjordes inget undantag från hemligstämplandet, i synnerhet inte för den anklagade och hans advokat. Den misstänkte måste till varje pris hållas utanför utredningen. Ibland gick det så långt att om advokaten råkade få veta något om utredningen som inte den anklagade redan visste kunde advokaten förbjudas att berätta det för sin egen klient.

”Kanske”, sa hon till slut. ”Kanske får vi veta mer då.”

Men Youssuf verkade ha slutat lyssna.

”Du måste svara. Du är ju min jävla advokat. Inte för att jag begriper varför du är det, det är ju de som har tagit hit dig, jag känner inte någon jävla advokat, så hur skulle jag kunna protestera mot det, men någon måste väl för fan kunna förklara för mig vad jag gör här?”

Han ser inte ut som en kille som brukar svära, tänkte Sophia. Antagligen börjar han snart gråta. De blev sittande tysta en stund. Det var som om hans kropp bara klarade av att antingen vara på helspänn eller totalt avstängd.

Sophia lade handen på hans arm. Han darrade. När hon lutade sig närmare kände hon att han luktade svagt av svett. Hon kände hans spända underarmsmuskler. Hon släppte honom och började prata igen, med låg, monoton röst.

”Lyssna bara på vad polisen har att säga. Vi pratar sedan. Ditt namn finns i några register. Hur ditt namn har hamnat där vet jag inte. Jag vet inte heller vad det är för information om dig som finns i registren. De har också sagt att det framkommit annat som höjt sannolikhetsgraden för … Ja, vad det betyder är alltså att det inte bara är det att ditt namn dök upp i den där kollen, det är något annat också. Men jag vet inte vad det är, de är mycket förtegna om omständigheterna. Utredningsläget är …”

Youssuf reste sig häftigt upp från stolen och lutade sig fram. Det small till när han slog handflatan i bordsskivan och avbröt henne.

”Det är helt sjukt. Helt sjukt. Vad i helvete menar du med att du inte vet? Vadå utredningsläget? Vad fan är det som utreds?” Youssufs röst bröts. ”Hur många gånger ska jag säga samma sak? Är inte du min advokat? Vad fan gör du här om du inte kan … Jag har faktiskt … jag har rätt att veta … jag har den rätten. Varför har jag inte … har jag inte rätt till det?”

*

Pappa har alltid haft perioder när han varit för mager, tänkte Youssuf när hans pappa skjutsade honom till tåget på söndag eftermiddag. Men det här var något annat. Det var som om själen hade krympt och kroppen följt efter.

Ända sedan Youssuf börjat plugga i Uppsala hade hans pappa envisats med att vilja följa honom hela vägen till tåget och stanna tills det lämnade perrongen. Där stod han och vinkade, lufsade kanske efter tåget några steg när det började rulla och Youssuf förväntades vinka tillbaka, gärna lutad ut genom fönstret, som om han var en soldat på väg mot fronten.

Den här söndagen hade inte varit något undantag. Hans pappa skjutsade honom till stationen. Men när de gick från parkeringen upp mot stationshuset vek pappan av varje gång de mötte någon. Han tog flera steg åt sidan, en gång hamnade han långt ute i gatan trots att det inte var någon som gick tillräckligt nära för att de skulle gå in i varandra. Han tittade ner i marken, höjde aldrig blicken, hukade och drog sig undan. Så fort Youssuf gått ombord på tåget skyndade hans pappa därifrån.

Orolig har pappa alltid varit, tänkte Youssuf när han satt på tåget. Hans ångest var Youssuf van vid. Men det här var något annat. Nu var han rädd. Kanske var han inte sjuk. Kanske var det rädsla som gjorde honom konstig. Men vad var han rädd för? Var det någon som skrämde honom? Eller hade det med terrorattackerna att göra?

Sophia bet ihop käkarna. Youssuf måste lugna ner sig. Det här gormandet skulle inte imponera på någon. Allra minst på henne och poliserna som vankade i korridorerna utanför, de skulle bara få sina fördomar bekräftade.

Skötsam student på dagen, våldsam blatte på helger och kvällar. Så skulle de tänka.

Sophia hade aldrig varit så självsäker som när hon gick på juristlinjen. Hon var duktig. Fick högsta betyg på alla kurser och de flesta riktiga jurister som hon blev bekant med under den tiden, både lärare och yrkesverksamma, lät henne känna att hon hade något att komma med, att det hon sa var värt att lyssna på. Sophia undrade om Youssuf också brukade bli behandlad så på universitetet. Hon hade inga problem att föreställa sig att han höjde rösten under intensiva seminariediskussioner och fick extra uppmärksamhet av sina kvinnliga kollegor.

Men han misstog sig om han trodde att det fungerade här. Inget i Youssufs bakgrund eller uppsyn skulle imponera på poliserna som skulle förhöra honom. Han kunde inte kosta på sig att skrika. Youssufs mörka ögon, fyrkantiga haka och breda händer hade gått från att vara attraktiva till att ses som ett hot mot rikets säkerhet i samma stund som polisen fick på honom handfängslet.

”Youssuf. Ingenting kommer att lösas av att du skriker.” Och som om hon tryckt på en knapp sjönk han ihop över bordet och blev tyst.

Sophia lät honom sitta en stund, utan att säga något. Han behövde återfå kontrollen över andningen, förstå det lilla som gick att förstå. Ingenting hon kunde säga skulle kunna hjälpa honom med det. Men till slut var hon tvungen att prata. Det var saker han måste veta innan förhöret började.

”Jag vet att du vill komma hem. I ett sådant läge är det lätt att prata för mycket. Jag vill att du lyssnar noga och att du bara svarar på frågorna de ställer. Ingenting annat. Okej?”

Youssuf svarade inte. Han verkade minst en decimeter ­kortare än alldeles nyss. All ilska hade runnit av honom. Kraftlös, lealös, hopplös.

”De har tagit mina kläder”, viskade han till slut. Han nöp i den knapplösa skjortan. Den var åtminstone tre storlekar för stor. ”Och jag har inte fått … ringa. Har man inte ens rätt till ett telefonsamtal? På tv har man det.” Han skrattade till, ett ihåligt skratt. ”Jag vill ringa”, försökte han, men verkade tappa tråden. ”Hem. Jag vill prata med min pappa.”

Pappa hade inte blivit speciellt glad när Youssuf berättade att han kommit in på juristlinjen. Antagligen skulle han ha ­föredragit att hans son blev något mer konkret. Möbelsnickare kanske, eller bagare. Något yrke som alltid behövdes. Jurister var bara nyttiga så länge folket gick med på det. När revolutionen kom, brukade pappa säga, då fanns det inte tid för utredningar, paragraftolkningar eller rättegångar.

Hans pappa var en praktiker, ointresserad av titlar, yta, diplom. Bruksföremål var löften om en fungerande vardag. En bil, en stol, en hammare, en kniv. Prydnadsföremål var motsatsen till det som betydde något, de var skvaller och uppblåst skrytsamhet och för Youssufs pappa var juridik onödig dekoration, något som snabbt kunde bli omodernt och ­oanvändbart.

Hans mamma såg hur hennes man reagerade när Youssuf berättade vad han ville studera. Och hon förstod vad den reaktionen gjorde med hennes son. Hon förstod alltid Youssufs besvikelse utan att han behövde visa den eller förklara den i ord. Hon försökte alltid trösta, men samtidigt försvara sin man. Det var hennes speciella dans.

”Bara för att pappa inte tror på rättvisa längre”, sa hon, ”så behöver det inte betyda att han inte blir glad att du gör det. Vi kom hit för att inte du också skulle tappa tron. Pappa är alltid stolt över dig, vi är otroligt stolta över dig. Du ska göra det du vill. Uppfylla dina drömmar. Då uppfyller du det vi inte kunde nå.”

Detta eviga tjat om flykten. Ingenting kunde Youssuf göra, ingenting kunde han säga, utan att hans mamma tog upp den. Det de hade gått igenom för hans skull. Det de hade offrat. Och när han vågade ifrågasätta sin pappas beteende, om så bara med en blick, då berättade mamma om resan, eller tiden precis innan de bestämde sig för att fly. Ju mer irriterad Youssuf var på sin pappa desto fler detaljer fick han veta.

När hans pappa åkte in på sjukhus första gången var Youssuf fem år.

”Han behöver hjälp att sova”, sa mamma, men redan då förstod Youssuf att hon inte sa som det var, för pappa hade inte kommit ut ur sovrummet på över tre veckor. Varje gång Youssuf öppnade dörren låg han där i dunklet, orörlig, med halvslutna ögon. Utebliven sömn kunde knappast vara anledningen.

Ett evigt tjat om flykten. Ändå skulle det dröja innan han fick några konkreta berättelser.

I sjätte klass, när Youssuf skulle ta emot ett stipendium, var hans pappa återigen sjukskriven för depression. Det var bara ett presentkort på ­stadens bokhandel som belöning för en uppsats Youssuf skrivit i svenskan om ett framtida samhälle där färger och musik var förbjudna, men det skulle delas ut i samband med skolans årliga konsert och Youssuf ville ha sin pappa där. När mamma förklarade att ”pappa måste vila”, visade Youssuf för första gången sin ilska öppet, eller ­åtminstone nästan öppet.

Senare på kvällen, när de var hemma igen efter ceremonin och Youssuf gått och lagt sig utan att först säga god natt till sin pappa, hade mamma kommit in och slagit sig ner på hans säng och berättat historien om hur Youssufs faster hade dött.

Youssufs pappa och mamma, hans faster och hennes man flydde ihop med ett trettiotal andra personer de inte kände sedan tidigare. De hade varit tvungna att ta en båt, från en kust till en annan. Fastern var inte mer än sjutton år men redan i sjätte månaden. De hade rest på havet i nästan fyra timmar, i alla riktningar fanns bara vatten, solen sken, det var varmt, inga starka vindar. Men pappas syster hade klagat över magsmärtor. Och mitt ute på havet födde hon. Det tog inte lång tid, hon behövde knappt någon hjälp alls. Youssufs mamma tog av henne kläderna undertill och sedan fanns inte mycket mer att göra än att ta emot det som gled ur henne. Fostret var lika litet som Youssufs mammas knutna näve och Youssufs faster tog sin döda son och lade honom mot sitt bröst. Men innan de hunnit klippa av navelsträngen ställde hon sig upp på däcket, lutade sig mot relingen som om den varit ett gymnastiskt redskap och lät sig falla baklänges, överbord. Ingen hann förstå, ingen hann reagera. Hon kunde inte simma, det kunde ingen av dem som satt på den där båten och såg det hända. Youssufs faster hade fortfarande på sig den brandgula västen de köpt av försäljarna vid kusten, men den gled av henne och flöt kvar på ytan.

”Jag hade knäppt upp den när jag tog av henne underkläderna”, berättade Youssufs mamma, ”men hon måste ha krånglat sig ur den.”

De skrek. De slog sina händer mot den stängda förarhytten för att få kaptenen att vända båten, men ingenting hjälpte. Youssufs pappas syster drunknade. Det var mitt på dagen. Djupet hon försvann i var mörkt som evig natt. Räddnings­västen syntes guppa på ytan i nästan en timme innan den också försvann. Och när flytvästen inte längre syntes vände Youssufs pappa ansiktet bort från den syster han lovat deras mamma att skydda och mot vinden och den nya kusten. Vad kunde han annat göra? Flykten var det enda som fanns kvar.

”Din pappa kunde inte rädda henne”, sa Youssufs mamma, ”ingen av oss kunde rädda henne.” Men det lät som om hon ville att Youssuf skulle försäkra henne om att det stämde. För hon sa det för många gånger, hon insisterade för mycket.

Och varje gång Youssufs pappa kom hem från sjukhuset hade han med sig nya mediciner, några som skulle hjälpa honom att orka vara vaken, andra som skulle hjälpa honom att somna. Ibland tog det kanske ett helt år mellan sjukhus­vistelserna, i perioder kändes det som om det var varje månad, men Youssufs pappa åkte alltid tillbaka till sjukhuset förr eller senare, och varje gång berättade mamma nya saker Youssuf inte ville veta. Han hade föredragit att vara en helt vanlig besviken tolvåring i ett radhus i en mellanstor stad.

Flykten hade förstört hans pappa för alltid, ändå måste Youssuf vara för evigt tacksam. Det var inte bara hans ­faster som varit gravid på båten. Hans mamma hade flytt med honom inuti sig. Det var den ofödda sonen som fått Youssufs ­föräldrar att bestämma sig för att lämna landet och det var för Youssufs skull de aldrig återvände. Han skulle behöva stå för ­avkastningen, belöningen, kompensationen. Inte den systerson som dött utan den son som överlevt.

Hans mamma pratade. Hans pappa berörde aldrig ämnet med ett ord. Men det behövdes inte.

*

”Har du pratat med mina föräldrar? Vet de var jag är?”

Sophia kände igen det här. Förvirringen, tröttheten, de upprepade frågorna. Hennes klients kropp värkte av rädsla efter att musklerna hållits spända i flera timmar. Hoppades Youssuf på någonting var det väl på att han blivit galen. Det var första gången han blivit frihetsberövad och troligtvis första gången som han över huvud taget kommit i direktkontakt med rättsväsendet på annat sätt än genom att somna på lagboken i universitetsbiblioteket. Nu befann han sig i fritt fall.

”Nej, det har jag inte. Du kan ge mig deras nummer så ringer jag dem så fort jag kommer härifrån. Men vi behöver gå ­igenom några saker innan du ska förhöras. Misstankarna gäller alltså …”, började Sophia Weber och försökte låta som om hon inte bara upprepade det hon redan sagt. ”Brotts­misstankarna gäller sabotage, allmänfarlig ödeläggelse och terroristbrott. Förbe­redelse och stämpling. De tror inte att du har varit med och utfört någon attack, men att du, enkelt uttryckt, ska ha planerat att göra det, eller försökt övertala någon annan att göra det.”

Hon lyfte blicken från pappren. Hennes erfarenhet sa henne att alldeles oavsett hur duktig man var på juridiska termer så glömde man det mesta man lärt sig när det plötsligt handlade om en själv.

Men hennes förklaringar verkade inte åstadkomma någon reaktion. Youssuf K såg tomt rakt in i väggen. Han svarade inte. Hon väntade några sekunder innan hon fortsatte.

”Och du säger att du inte har gjort dig skyldig till något som skulle kunna omfattas av något sådant här? Jag vill att du funderar noga, Youssuf. Om du tror att du vet varför de har …”

”Jag måste prata med pappa”, avbröt Youssuf. ”Jag måste verkligen prata med min pappa. Jag tror att det här handlar om honom. Jag vet inte hur, eller varför, men jag måste få prata med honom.”

*

Hans mamma berättade saker han önskade att han aldrig fått veta. Samtidigt var annat omöjligt att prata om. Det fanns frågor Youssuf aldrig vågade ställa.

”Vi var tvungna att fly”, sa hans mamma. Varför? ville han fråga. De allra flesta stannade, trots kriget. Många väntade på att situationen skulle lugna ner sig i ett av de närliggande lägren. Men hans föräldrar flydde för att aldrig återvända, inte ens efter freden. Vad hade hänt som gjorde det omöjligt?

Youssuf mindes inte hur gammal han var när han förstod att hans pappa hörde dåligt. Antagligen var det pappans sätt att dra ihop ögonen till smala strimmor när det var något han inte hade uppfattat och hans frånvarande hummande när han låtsades förstå trots att han inte hade en aning.

Det berodde inte på språket, för pappa gjorde samma min när någon talade på hans egen lokala dialekt. Och det hände nästan alltid när den som talade befann sig på hans vänstra sida. Youssuf lärde sig att alltid ställa sig på den andra och att upprepa saker som andra sagt, de som var bortvända eller felvända. Youssuf misstänkte att hans pappa var helt döv på vänster öra. Om det hade han aldrig ställt en enda fråga, vare sig till mamman eller pappan.

Men poliserna hade inte undvikit några frågor. Youssuf hade inte mer än hunnit komma in på stationen, in i förhörsrummet, förrän de hade börjat prata om hans pappa. När träffades de senast? Hur var han då? Verkade han annorlunda? Arg? Ledsen? Orolig?

Han kom inte ihåg vad han svarade. Om han svarade. För det som hände när poliserna ställde sina frågor var att ­tankarna inuti hans huvud började rusa så snabbt att han trodde att han skulle svimma. Youssuf hade läst om alla märkliga anledningar som gjort att oskyldiga människor blivit misstänkta av polisen: för att de klädde sig på ett visst sätt, bodde i ett visst kvarter, gick till moskén, eller bara för att de såg ut som de gjorde. Men de historierna hade varit artiklar i brittiska tidningar. ­Amerikanska. Danska, kanske. I Sverige var det väl annorlunda? Och Youssuf var väl inte som de han läst om?

Youssuf trodde inte på Gud, han hade inga religiösa kläder, han hade aldrig surfat på nätet efter information om hur man bygger bomber, inte ens av nyfikenhet. Han hade aldrig odlat skägg, inte ens på sommarlovet när alla hans kompisar såg ut som Gandalfs yngre bröder.

Hans pappa däremot, hur var det egentligen med honom? Hur väl kände Youssuf honom? Visste han vem han var? Vad han tänkte på, läste om? Vilka han umgicks med? Den ­värkande kroppen, de återkommande depressionerna, den dåliga hörseln. Vad sa det om hans pappa? Ville han veta?

Ingen rök utan eld, visst var det så? Inte i Sverige. Inte i ­Sverige? Att han satt här, att de gått in i biblioteket där han satt och pluggade och släpat ut honom därifrån iförd handbojor, det kunde inte vara en slump. Det måste vara något annat. Något verkligt. Det var för allvarligt för att inte vara på riktigt. Och poliserna ville prata om hans pappa. De ställde massvis av frågor om honom. Om deras relation. Och polisernas frågor gav upphov till Youssufs egna. Vad hade hans pappa gjort? Hade han skickat pengar till fel välgörenhetsorganisation, hade han köpt för mycket gödsel till kolonilotten, hade han gått till moskén och satt sig vid fel person, hade han pratat med någon, träffat någon?

Eller hade han hamnat i en utpressningssituation? Någon hade kanske hotat honom, någon från förr, från tiden han inte pratade om? Eller var det något ännu värre?

Youssuf hade ägnat ett liv åt att fantisera om vad hans pappa kunde ha utsatts för och nu rusade tankarna, de skenade.

Att polisen tagit honom måste ha med hans pappa att göra, det var den enda förklaringen. Kanske fanns det människor som kunde få hans pappa att göra saker? Tvinga honom. ­Kanske hade de hotat att skada familjen? Fanns det håll­hakar på honom, som i den nya världen blivit farliga igen? Var det därför han hade verkat så rädd? Hade rädslan förvandlat honom, gjort honom till en annan, hade terrorn slukat honom, hade hans pappa gjort något?

Tankarna växte okontrollerat till svarta moln som sprängde mot hans skallben. Förd till polisstationen med handfängsel, det blev man inte, inte i Sverige, inte utan anledning. Det måste finnas en anledning.

*

”Vad är det här?”

Förhöret hade hållit på i mindre än femton minuter och mannen som presenterat sig som Johan sköt fram ett papper mot Youssuf.

”Hur har …” Youssuf bleknade. ”Det där är lösenordet till mitt facebookkonto. Jag …”

”Vi behöver lösenordet till din dator också.”

Johan gav Youssuf ett papper och en trubbig blyertspenna. Han lutade sig mot Youssuf och Sophia. Det luktade som om det var minst tre dagar sedan Johan hade haft tid att raka sig och ta en ordentlig dusch. Livet i världen utanför den här polisstationen hade börjat återgå till det normala, tänkte Sophia, men det gällde definitivt inte för Johan och hans kollegor.

”Och pinkoden till din bankdosa”, fortsatte han.

När Youssuf tittade på Sophia nickade hon bara. Han skrev. När han var klar tog den andre mannen, lika grå i ansiktet som den första polisen, både papper och penna ifrån honom, tittade på papperet och skakade på huvudet. Han visade det för Johan. En muskel i hans käke fladdrade till.

”Ska det vara menat som ett skämt?”

”Ja.” Youssuf nickade.

”Vi kommer att kunna gå igenom din dator även om du inte ger oss lösenordet.”

”Insha’Allah. Det är mitt lösenord. Men det är skämtsamt menat.”

Johan skakade på huvudet. Sophia tyckte inte att han verkade irriterad, det var något annat hans kroppsspråk förmedlade, en undertryckt förväntan, kanske. Han var på helspänn. Den andre mannen öppnade dörren och lämnade ifrån sig pappret till en kvinna som stod precis utanför dörren.

Youssuf harklade sig och strök handflatorna mot byxbenen. Inte en gång, inte två eller tre, han kunde inte sluta, kunde inte låta händerna vila. Sophia hade velat sitta närmare, kunna ta tag i handleden på honom, krama hans axlar, tvinga honom att vara stilla.

”Prata inte i onödan”, hade hon sagt åt honom. ”Låt dem förklara vad de vill veta och svara bara på deras frågor.”

Men hennes förmaningar hade han glömt. Han tittade inte ens åt hennes håll. Han pratade. Så fort och så mycket att han blev andfådd, alltmedan händerna rörde sig allt snabbare. Nu pratade han om sin familj igen. Det var osammanhängande, om hans pappas dåliga hälsa, mammans matlagning, hans systers dåliga smak. Nu hade Youssufs ben börjat skaka. De åkte upp och ner, studsade upp och ner. Han ville ringa hem. Han ville härifrån, han reste sig upp, satte sig ner, reste sig upp igen. Precis när Sophia skulle harkla sig och kräva ett avbrott, en paus innan Youssuf tappade kontrollen alldeles, blev han avbruten av Johan.

”Sätt dig ner, Youssuf. Det finns ingen anledning att hetsa upp sig på det där viset.”

Förhörsledaren talade lågt och tittade ner i bordet, strök med fingerspetsen mot den påslagna bandspelaren.

”Jag skulle vilja prata med dig om din pappa.”

Kanske var det tonläget. Kanske var det polisens blick. Oavsett vad det var insåg Sophia att det här var något annat än en enkel fråga. Något med Youssuf och hans pappa fick Johan och hans kollega att räta på ryggarna. Om de suttit på jaktpass i skogen hade hon kunnat höra hur de osäkrade sina vapen för att de hörde ett djur i buskarna. Poliserna hade fått upp vittringen på något.

”Vet du?” undrade Johan med samma låga röst. ”Vet du att din pappa äger en halvautomatisk pistol som han förvarar i handskfacket på sin bil?”

*

Strax efter klockan tre samma morgon, ganska exakt samtidigt som Youssuf för allra sista gången somnade i sin smala student­säng med polyestermadrass, hade en polis – specialiserad på datakunskap och inkallad i den landsomfattande terrorist­utredning som följde på de svenska attentaten – kört en koll på ett av Interpols högst listade namn, ett namn som också förekom i två andra internationella register. Datapolisen fick tre svenska träffar – Youssuf K och två andra med samma namn. Utöver namnet fanns ytterst lite information. Den var polisen tvungen att ansöka om separat, en procedur som kunde ta upp till ett dygn att genomföra. Men i en polisutredning var varje timme betydelsefull och det här var den viktigaste utredning som genomförts i Sverige sedan mordet på Olof Palme. Sverige var i krig mot terrorismen. Nu krävdes kraftfullt handlande, inte tveksamhet.

Redan en knapp timme senare plockades en läkare från Malmö in när han klev ut från en akutoperationssal där han åtgärdat en skottskada. En förtidspensionär bosatt i Gnesta låg och sov när hans dörr slogs in, vid ungefär samma tid. Läkaren förhördes i en timme innan han släpptes och även om förtidspensionären från Gnesta fick stanna en timme extra för att han vägrade prata med utredarna så stod det snabbt alldeles klart att hans alkoholmissbruk var så långt fram­skridet att han svårligen klarade av att ta sig från lägenheten ner till park­soffan vid pendeltågsstationen utan hjälp av ett par sorge­bröder och sålunda knappast kunde vare sig planera eller genomföra några attentat.

Med den tredje Youssuf K blev utvecklingen en annan. Youssuf K hade haft sitt pass med sig till Carolina Rediviva. Förvånansvärt många med hans utseende och bakgrund gick visserligen omkring med pass i bakfickan, men Youssuf verkade skämmas när poliserna fiskade upp det vid inskrivningen på häktet och han förklarade att han hade förlagt sitt körkort.

Passet lämnades över till Lena. Lena var ansvarig för de blanketter som måste fyllas i till följd av Youssufs anhållande. Det brukade inte ta lång tid i anspråk, men tio minuter efter att Youssuf lämnat hennes kontor gick Lena till ansvarigt polisbefäl och pekade på femte sidan bakifrån i Youssufs pass. Där fanns en stämpel.

Studenten Youssuf K hade befunnit sig i Egypten tre år tidigare, precis samma vecka som det där hotellet i Sharm el-Sheikh utsatts för ett attentat och fjorton personer dött och sextiotre skadats svårt. Datumet var välkänt. Inte bara Lena reagerade på det.

Åklagaren såg det problematiska med sammanträffandet och en halvtimme senare genomsöktes Youssufs studentrum. Beslutet om husrannsakan omfattade hela korridoren. De tre korridorkamraterna, som fortfarande sov – det gjorde de varje fredag fram till lunch – väcktes och föstes ut i trapphuset medan styrkan på två uniformerade män och tre civilklädda kvinnor gick igenom de fyra rummen, det gemensamma köket och de två duschutrymmena.

Det skulle dröja sju timmar och femtio minuter innan Youssufs vänner kunde återta sina rum. Då hade en av dem tipsat Expressen och en annan skickat en mobiltelefonfilm till aftonbladet.se som visade pådraget, polisbilarna och ­poliserna som sprang ut och in och höll ingången till fastigheten under strikt bevakning. Youssufs rum tömdes på allt utom de väggfasta möblerna. Hans saker paketerades i plastsäckar och kartonger, sorterades i fyra olika kategorier och kördes iväg. Sedan spärrades rummet av.

Ytterligare trettio minuter senare gick två civilklädda poliser ut ur sin bil och började gå mot den taxibil där Youssufs pappa satt.

”Youssuf har knappast varit på semester i Sharm el-Sheikh ensam”, som befälet påpekade när de informerade förundersökningsledaren om att de avsåg att hämta in hela Youssufs familj. Åklagaren höll med.

Det fanns uppgifter hos säkerhetspolisen om pappan också. Det ansvariga befälet ringde upp en gammal kompis som kunde berätta en del, redan innan de fått tillgång till själva akten. Inte för att kompisen kände till just Youssufs pappa, men han visste ju en hel del om hur de där akterna brukade se ut, var man skulle leta för att hitta den information man var ute efter. Youssufs pappas akt var inte omfattande, den innehöll inte heller något om misstänkta kopplingar till de nu aktuella terrorgrupperna, men det framgick att han hade varit politiskt aktiv i hemlandet, fått fly och beviljats asyl i Sverige ganska omgående. Det verkade klarlagt att han absolut inte kunnat återvända till sitt hemland utan att riskera att bli avrättad.

Ingen av dem, vare sig befälet eller kompisen på säkerhetspolisen, var speciellt insatt i just det landets politiska problem, åtminstone inte under tiden då Youssufs pappa flytt, men det är klart att de tyckte att det kändes relevant.

”Värt att titta närmare på”, sa den ena till den andra. Den andra höll med.

”Det här kan mycket väl vara det genombrott i utredningen av attentaten som vi har väntat på”, förklarade tv-journalisten som sände live. ”Källor bekräftar att en hel familj har tagits in för förhör.” På landets största nyhetssajt blev första­rubriken riktigt effektfull. Det blev den mest klickade på flera dagar: ”Juridikstudent anhållen för terrorbrott.”

*

Youssuf vägrade att svara på frågor om pistolen. Han skakade på huvudet, skakade i hela kroppen, men han sa ingenting. Poliserna var tvungna att byta samtalsämne.

”Du hjälper din pappa en hel del, har jag förstått?”

Youssuf nickade.

”Den misstänkte nickar”, sa Johan, riktad mot band­spelaren.

Youssuf hade svårt att prata. Han grät för mycket. Tårarna torkade han bort med baksidan av sin högerhand, sedan drog han upp ärmen och torkade igen. Johan bläddrade i den tunna hög papper han hade framför sig på bordet och fortsatte.

”Du hjälper din pappa med bokföring för taxibolaget?” Johan väntade på svar. När Youssuf inte sa något gjorde han det själv. ”Du hjälper din pappa med fakturor, kravbrev, ­enklare juridiska spörsmål, sådana grejer. Du har skrivit ihop en stämningsansökan till ett lokalt företag som inte ville betala för en kontrakterad körning.”

Youssuf nickade igen.

”Skulle du kunna berätta vad det är du hjälper honom med?”

”Pappa är inte så bra på … han gillar inte sådant så jag gör det åt honom. Mamma gjorde det förut, men …” Youssuf ­tittade oroligt på Johan och den andra polisen. ”Vad vill ni med min pappa? Vad tror ni att han har gjort? Han har inte … han skaffade den där pistolen för att han … det är många taxiförare som har rånats, han ville bara ha den för säkerhets skull.”

”Vi kan prata om det där senare, Youssuf. Vi skulle vilja veta vad du gör åt din pappa. Förutom bokföring och kravbrev, har du hjälpt honom med något annat? Det behöver inte nödvändigtvis ha med företaget att göra.”

”Kan ni ställa begripliga frågor, tack”, sa Sophia. ”Frågor som är tillräckligt specifika för att gå att svara på.”

Johan ignorerade henne. Youssuf verkade inte höra vad hon sagt.

”Vill ni att vi ska bemöta det här på ett mer sofistikerat sätt än att bestrida terroristanklagelserna, då får ni nog börja förklara vad det är ni har fått för er att min klient har gjort. Och sluta upp med den här fisketuren.”

Johan svarade utan att titta på henne. Syrligheten i hans röst var omöjlig att missa.

”Som advokaten säkert vet är det inte vår sak att förse er med en gärningsbeskrivning. Det är åklagarens uppgift. Hetsa inte upp dig, Weber. Stör inte det här förhöret i onödan. Då ska vi nog snart kunna komma någon vart. Är det något du kan berätta för oss? Youssuf?”

Youssuf tittade bort. Det fanns ett fönster på ena långsidan av rummet. Det var täckt av frostat glas så det gick inte att se ut och inget dagsljus trängde in. Det var omöjligt att avgöra vilken tid på dygnet det var. Ändå var det inte det som gjorde att rummet kändes betydligt mindre än det var, som gjorde allt syre trögflytande.

”Vad har ni gjort med min pappa?”frågade han till slut.

Poliserna utväxlade en snabb blick. Johan sneglade på Sophia. Men de svarade inte.

*

Utanför häktet fortsatte nyhetsrapporteringen. Journalisterna låg steget efter utredarna i det faktiska händelseförloppet, men steget före när det gällde hur det som hände skulle tolkas. SVT hade satt in en extrasändning, polisen skulle hålla presskonferens om ett par timmar och en av kanalens mest erfarna reportrar lämnade sina rapporter stående utanför familjens radhus. Även det hade genomsökts.

Rapporterna sändes live. På webben och i vanlig tv. Inslagen klipptes, rättades till och sändes igen. När journalisten pratade syntes några av familjens grannar i bakgrunden.

”Det verkade vara en helt vanlig familj”, sa en av dem när han blev intervjuad. ”Lite tillbakadragna, kanske. Vi fick ingen vidare kontakt. De höll sig för sig själva. Även om vi hälsade och så. Men inte mer än det.”

Det var under ett av de direktsända inslagen från radhuset som det först meddelades vad som faktiskt hade hänt Youssufs pappa. Men det skulle dröja ännu en stund innan den informationen nådde Youssuf.

”Vi får in rapporter”, sa journalisten, med ena handen över snäckan han hade i örat, ”rapporter om att skottlossning har ägt rum vid gripandet av en av familjemedlemmarna. Jag ­lämnar över till studion för mer information om läget.”

*

På häktet gick Youssufs förhör in på sin tredje timme.

”Du var på semester där?”

Johan hade lämnat Youssufs inblandning i pappans åkeri­bolag, de hade till och med slutat prata om pappans pistol. Istället ville de nu diskutera den aktuella solsemestern.

”Med dina föräldrar?”

Sophia suckade ljudligt. Hon hade slutat försöka lägga sig i vilka frågor de ställde, men hon ville att de skulle veta att hon tyckte att detta också var nonsens.

”Ja.” Youssuf suckade lika högt som hon.

Förhöret hade gått in i en annan rytm. Det skulle snart vara dags att bryta för middag. Sophia skulle behöva ringa ett par samtal i andra ärenden, svara på några mejl, förhoppningsvis hinna förbi kontoret.

”Ungar brukar väl åka på semester med sina föräldrar?”

”Hur hade ni det?”

”Du vill veta vad vi gjorde? Vi badade. Åt för mycket. Jag brände mig på axlarna tredje dan. Fick bada i T-shirt resten av semestern.”

”Tror du att vi har tagit in dig för att prata solfaktor? Skärp dig, Youssuf.”

Den andra polisen rätade på sig i sin stol, redo att ta över i samma sekund som hans kollega närmade sig gränsen för hur ett förhör fick gå till.

”Jag tror att det kanske är dags för en paus.” Sophia drog åt sig sitt block.

Johan höjde avvärjande handen.

”Gjorde ni några utflykter under den där resan?”

”Nej.”

”Är du säker på det? Din mamma har berättat att ni åkte på en heldagsutflykt för att besöka pyramiderna.”

”Jag följde inte med då.”

”Just det. Din mamma sa något om det också. Du stannade på hotellet?”

”Ja.”

”Ensam.”

”Pappa var också där.”

”Jaha. Varför då?”

”Jag var magsjuk.”

”Jaha.”

”Ja.”

”Och din pappa, var han också magsjuk?”

”Nej.”

”Nähä? Men varför åkte inte han på utflykten då?”

”Han ville inte.”

”Han ville inte?”

”Nej.”

”Och ni stannade på hotellet hela dagen?”

”Ja.”

”Är du säker på det?”

”Ja.”

”Helt säker?”

”Ja.”

”Hm.”

”Du kan väl fråga pappa om du inte tror mig?”

”Mm.”

”Har du gjort det? Har du frågat pappa? Du frågar mig en jävla massa om pappa och vad pappa gjorde då och vad jag gör med min pappa och vad jag hjälper honom med men vad säger han? Vad fan säger min pappa?”

Det var då det knackade på dörren.

En kvinna stack in huvudet och kallade till sig de båda polismännen. De var borta i sju minuter. När de kom tillbaka förklarade Johan att de skulle vara tvungna att bryta för middag, det var ett par saker de måste gå igenom, men de räknade med att återuppta förhöret inom en timme. Youssuf skulle få mat, om Sophia ville kunde hon gå till personalmatsalen och köpa något att äta. Hon kunde hämta upp sina saker i vakten, de skulle ringa henne när de var redo att träffas igen.

Youssuf fördes till cellen.

”Det här är ditt rum”, hade vakten sagt som öppnade dörren för honom. Det var sex kvadratmeter stort, utan handtag på insidan av dörren, en låg toalett i stål och ett handfat i samma material med en kran som bara hade kallvatten.

Mitt rum, hade han tänkt. Och nu låg han på sängen, inte helt olik den i hans studentrum, även om den här ­madrassen var ännu sämre. Utanför den här dörren fanns också en ­korridor, men även om han tryckte örat mot dörrkarmen var det svårt att uppfatta några ljud därifrån. Än mindre kunde han höra vad de som gick i korridoren pratade om.

Pappa, tänkte han. Vad är det som har hänt? Youssuf gick igenom det han mindes av förhöret i huvudet. Vad hade polisen sagt egentligen? Att de hämtat hans pappa. Men det var Youssufs namn de grävt fram i utredningen, inte pappans.

Varför trodde han att hans pappa satt inne med förklaringen till att han var här? Han blundade. Det flimrade bakom ögonlocken, han lade handflatan över ansiktet för att dämpa ljuset. Det smakade järn i munnen. Hur kunde han tro något sådant om sin pappa? Hans pappa skulle aldrig kunna göra något ont.

En svag ljusstrimma letade sig in i rummet. Det glimmade till i plåtspegeln över handfatet. Var det månskenet? Det rofyllda sken som borde göra varje människa lugn. Youssuf pressade sin knutna näve mot bröstkorgen. Men trycket ­lättade inte.

Jag sa till honom att han inte behövde den där pistolen, tänkte Youssuf. Jag sa till pappa att han inte behövde pistol. Att ingen skulle råna honom. Jag låtsades att jag trodde att det var därför han hade den. Och mamma sa att jag skulle låta honom vara. Så jag lät honom vara. Jag övergav honom.

*

När de klev tillbaka in i rummet sa de det bara.

Det var ett misstag.

”Jag förstår inte”, sa Youssuf.

”Vad är detta?” undrade Sophia.

Mannen som aldrig presenterat sig nickade kort och ställde sig vid dörren. Johan satte sig ner.

”Vad menar ni med misstag?”

De förklarade snabbt. Mannen vid dörren och Johan, de turades om att prata. Det behövdes inte så många ord för att huvuddragen skulle framgå.

Mannen med samma namn som Youssuf K, han som var efterlyst i fyra olika internationella register över misstänkta terrorister, fanns redan i fängsligt förvar. Vilket fängsligt förvar det var kunde de inte berätta, men klart var att det hade blivit ett missförstånd, en försening i uppdaterandet av uppgifterna i de olika registren och det hade tagit några timmar för svenska säkerhetspolisen att få in de uppgifter som krävdes för att kunna slå fast med säkerhet att Youssuf K inte var den person som avsågs i registret. Men nu var det klart. Ett misstag, upprepade de. Inga misstankar kvarstod.

”Åtminstone inte i dagsläget”, sa polisen som aldrig presenterat sig.

Johan skakade irriterat på huvudet.

Någon skulle strax komma med Youssufs kläder, han skulle få byta om, han måste lämna tillbaka häkteskläderna innan han kunde åka därifrån. Mannen som stod vid dörren nickade kort innan han gick därifrån.

Men det var något annat också. Johan satt kvar i samma ställning som tidigare. Han nickade åt Sophia och Youssuf att sätta sig ner. Det syntes att han hade något mer att berätta.

”Och pappa då?” undrade Youssuf. ”Har ni släppt min pappa?”

”Inte heller några misstankar mot din far kvarstår i dagsläget”, sa Johan.

Men nu lät hans svar plötsligt inövat. Hans röst hade blivit osäker. Så var han tyst en stund innan han lutade sig över bordet och stängde av bandspelaren som hade stått påslagen medan poliserna redogjorde för sitt beslut att försätta Youssuf på fri fot.

Tystnaden vadderade det trånga förhörsrummet innan Johan harklade sig och fortsatte.

”Men.” Han tog kassetten ur maskinen, rullade ihop sladden och slog ner blicken. ”När mina kollegor åkte för att hämta din pappa … Ditt namn hade som sagt dykt upp i den utredning vi nu bedriver och vi ville hämta hit honom för att ställa lite frågor. Inte mer än så. Kollegorna väntade på honom när han skulle kliva av sitt pass. Han satt i bilen och de gick mot honom för att be honom följa med till stationen. Då plockade din pappa fram sin pistol ur handskfacket. Du vet att han inte hade någon licens för den. Vi visste inte att han kunde vara beväpnad. Att han kunde dra vapen. Det uppstod en akut, allvarlig hotbild. Din pappa drog vapen, Youssuf. Det är möjligt att din pappa inte förstod att de var poliser, men de var tvungna att reagera. För deras egen säkerhets skull. Situationen blev sådan att …” Han harklade sig igen. ”Din pappa blev skjuten när vi hämtade honom.”

Tittade Youssuf på polisen när han berättade att hans pappa blivit skjuten? Han tror inte det. Efteråt kunde han inte minnas att han hade tittat på honom, mött hans blick. Ändå skulle han för alltid minnas polisens ögon. De var inte onda, inte blodtörstiga. Det gav inte polisen någon tillfredsställelse att slå Youssuf till marken, att tillintetgöra honom utan att nudda honom, krossa det lilla motstånd han fortfarande försökte uppamma. Han såg bara missnöjd ut. Obehaglig till mods antagligen, eftersom han tvingades vara den som berättade detta för Youssuf. Men allra mest besviken. Han hade trott att Youssuf var skyldig, kanske till och med att de genom att skjuta Youssufs pappa hade gjort världen till en säkrare plats. Han hade misstagit sig och det gjorde honom besviken. Varken mer eller mindre. Youssufs pappa hade dragit vapen. Det var olyckligt. Polisen hade svarat. De hade inte kunnat göra något annat.

Oskuld ser aldrig ut som man vill att den ska göra, hann Youssuf tänka. Det var ingen färdigformulerad fundering, ingen insikt, bara en kapitulation. Ondskan ser inte heller ut som man föreställer sig den. Den är ingen jämbördig mot­ståndare, ingen djävul som behöver överlistas. Ändå finns den.

Sedan fortsatte Johan prata.

”Till en början verkade det inte vara mycket mer än en ytlig skada. Skottet träffade i benet. Han blev körd till sjukhuset och operationen gick bra. I någon timme efter avslutad operation såg det stabilt ut. Men. Din pappa avled på sjukhuset. Det blev komplikationer. Hans allmäntillstånd och, ja, jag är verkligen ledsen för det, Youssuf. Han borde inte ha haft den där pistolen. Det är mycket olyckligt att det blev som det blev. Mycket olyckligt.”

Med det avslutades utredningen av Youssuf K. Den häktningsförhandling som skulle ha ägt rum trettiosex timmar senare ställdes in. De blanketter som behövde fyllas i för att de saker som beslagtagits vid genomsökningarna av Youssufs rum och hans föräldrars radhus skulle återlämnas så snart som möjligt plockades fram. De skrevs under. Avspärrningarna skulle tas bort, Youssuf få åka hem.

Sophia måste ha rest sig upp, för hon märkte att benen ­skakade. Hennes nylonstrumpor kändes för tunna, kavajen för trång, hon frös. Hon visste inte vad hon borde göra, vad hon kunde säga. Så hon var tyst. När Youssufs blick fångade hennes skakade hon sakta på huvudet.

Det fanns ingenting att säga. Ingenting.

De var ensamma igen, hon och hennes klient. Sophia strök sig över den tomma handleden. Hon brukade känna sig säker härinne, hennes uppgift var alltid så tydlig. Men nu var tryggheten borta. Hon kände sig osäker, vad kunde klockan vara? Var det natt på andra sidan? Var dörren bara stängd eller hade Johan låst den från utsidan utan att hon märkt det?

Youssufs ena hand skakade okontrollerat mot bordsskivan, hans ansikte var blankt av svett. Men han var tyst. Skakningarna var annorlunda än de han tidigare hade åstadkommit. Kroppen hade gett upp. Kanske var han på väg att svimma.

Sophia drog sin stol över rummet och satte den och sig själv bredvid sin klient. Hon lade sin hand över hans, armen om hans axlar. Hon var tvungen att räkna till tio tyst för sig själv för att inte börja prata, för att inte förlora kontrollen över rösten. Hon andades så tyst hon kunde. Strök honom över handen. Det verkade inte som om han märkte det.

Hon skulle skjutsa honom härifrån. Se till att han kom till sin mamma och syster, var de nu befann sig. Hemma i radhuset var de med all säkerhet inte. Hon skulle ta reda på vart de hade åkt. Och när hon gjort det skulle hon lämna över honom till det liv som aldrig mer skulle bli detsamma.

*

Youssuf K:s anhållande och gripandet av hans far blev en världsnyhet. Återigen stod Sverige i centrum för omvärldens uppmärksamhet. Hörde ni? Hörde ni vad som hände i Sverige i går? Skottlossning i en mellanstor stad strax utanför den huvudstad som bara några veckor tidigare drabbats så hårt av terror. En misstänkt hade gjort motstånd när den svenska polisen kommit för att hämta in honom för förhör. Den misstänkte var beväpnad. Den misstänkte avled. Inga andra ­skadade eller dödade hade rapporterats.

Men när Youssuf släpptes hade journalisterna åkt vidare till nästa nyhet. Att rapportera om att den avlidne inte alls varit misstänkt, eller i alla fall inte längre var det, var det ingen som hade tid för.

Några veckor senare skulle en åklagare ringa upp den polis som varit befäl den dagen och fråga om de hade fått reda på några fler detaljer om det där politiska engagemanget, vad det var, vem det var pappan hade stöttat, varför han blivit tvungen att fly. Det var ett informellt samtal, befälet och åklagaren hade jobbat ihop många gånger förr och befälet såg inget skäl till att inte vara helt uppriktig, så han sa vad han tyckte utan att försöka linda in det.

”Du vet hur det är”, sa han till sin kompis. ”Det är så jävla krångligt allt det där. Vem kan egentligen hålla reda på vem som är vem och vem som tycker vad i de där regionerna där alla verkar vilja döda varandra? Den enes terrorist är den andres revolutionär, du vet allt det där skitsnacket. Och var någon råkar hamna i säkerhetspolisernas jävla register som ingen förstår sig på, det beror väl antagligen mer på oljepriset och vem som styr för tillfället än på vad säkerhetspolisen har kunnat hitta. Men vad kan jag göra åt det? Jag måste göra mitt jobb.”

Polisbefälet var besviken på Säpo, det kunde han inte dölja. För visst hade han låtit sig övertygas om att det fanns något i den där akten, något som var värt att ta på allvar.

”Vad är det för fel på dem?” frågade han åklagaren. ”Fan, vad de gnäller om allt jämt. Först ska man inte få titta på registren över huvud taget och när man väl får det så får man en utskällning om man råkar ställa en följdfråga om själva innehållet.”

De hade skrattat åt alltsammans, åklagaren och befälet. Inte för att det var speciellt roligt, men vad kunde de annars göra? De bestämde att de skulle träffas snart, ta en öl efter tisdags­innebandyn som de aldrig hann gå på längre. Det var fruar och barn och vabb och hämtningar lite varstans och vad hände egentligen med att kvinnorna tog ansvaret för röran hemma så att man fick tid att göra någon nytta?

”Vi ses”, sa de. ”Det var olyckligt det som hände, ett missförstånd, jävligt trist att det slutade så illa.”

Men hur hade de kunnat göra annorlunda?

”Det skulle ha varit tjänstefel att inte plocka in honom”, sa befälet myndigt.

”Tjänstefel”, sa åklagaren. Han lät kanske inte riktigt lika säker på rösten. Men det var det ingen av dem som låtsades om. Och sedan lade de på.

*

Från häktet körde Sophia Youssuf direkt till bårhuset på Karolinska sjukhuset. Det låg i en enplansbyggnad inte långt från den sal där Youssufs pappa opererats. Hans mamma och syster väntade på honom där, i ett smalt rum med en smal brits och ett smalt fönster som inte släppte in något ljus. Hans pappa verkade både svullen och krympt på samma gång. Youssuf grep tag i handen som låg utanpå det vita lakan med spetskant som svepts om kroppen, men han släppte den om­gående. Det kändes inte som en hand, hans pappa hade ingenting gemensamt med liket hans mamma och syster satt bredvid. Var detta den misstänkte terroristen, mannen som Youssuf haft så lätt att misstro? Som han i sina tankar hade anklagat för att sitta inne med förklaringen till att han an­hållits? Eller var det hans pappa, mannen han litade på mer än någon annan i hela världen? Youssuf sökte sin mammas blick för att hon skulle förklara. Hon skulle förlåta honom. Hon skulle förstå. Men hon bara grät. Hon tittade på sin man, inte på Youssuf.

När hans mamma och syster frågade om han ville vara med och tvätta kroppen tackade han nej. Han väntade i ett rum utanför tills de var klara. Någon hade tänt ett ljus och ställt det på ett bord. Han fick vända sig bort för att motstå lusten att blåsa ut det, kasta det på golvet och stampa det till smulor.

De fick vänta två dygn med begravningen. Ceremonin hölls i föräldrarnas moské. När de åkte därifrån till det café de hyrt för att ha mottagning i skulle Youssuf köra bilen. Men innan han hunnit sätta sig i förarsätet frågade han sin syster om hon kunde göra det istället. Det var för många människor på gatorna för att han skulle kunna koncentrera sig på körningen. För många människor som allesammans såg ut som de två poliser som hämtat honom på Carolina Rediviva bara några dygn tidigare.

Youssuf hade aldrig lärt sig hur fienden såg ut eftersom han inte vetat att han hade någon. Men nu var han beredd. Nu visste han. Och de fanns överallt, de såg allesammans likadana ut. De såg ut som amanuensen i civilrätt, som personen framför honom i kön på Ica, bredvid honom på löpbandet och bakom honom i bussen. De var idioten som snodde taxin han just viftat in, receptionisten på biblioteket, sjukgymnasten, läkaren, någon, vem som helst, och definitivt alla jävlar som strosade på gatorna mellan moskén och begravningsmottagningen som om ingenting hade hänt, precis varenda en. ”Inga misstankar kvarstår”, hade polisen sagt. ”I dagsläget.”

Hans pappas och mammas vänner var redan på caféet när Youssuf, hans syster och mamma kom fram. De beklagade hans sorg, de pratade om saknaden efter hans pappa och Youssuf stod mitt emellan sin mamma och syster och han sa tack, tack, det var vänligt, det betyder mycket, tack. Men han såg. Det syns på dem, tänkte Youssuf, det syns i deras blickar att de vet att det är mitt fel att pappa är död.

Några av Youssufs kompisar kom också till mottagningen. De beklagade hans sorg och kramade hans mamma. Andra som Youssuf trott skulle komma dök inte upp.

Ingen av alla de närmare tvåhundra personer som kom till hans pappas begravning frågade vad Youssuf misstänkts för. Ingen sa att de tyckte att det var skönt att han blivit släppt så snart. De pratade om annat och sedan gick de därifrån.

Kvällen efter begravningen satte sig Youssuf framför datorn. Han ville hitta information om poliserna som dödat hans pappa, men drunknade i berättelser om sig själv. Kommentarer, artiklar, tv-klipp. Han var den terrormisstänkte juridikstudenten. Men ingenstans stod det vad han påstods ha gjort.

Han började googla sitt namn istället, det som fått honom anhållen.

Tiden gick. En vecka. Två. Varje vaken timme ägnade Youssuf åt att gå igenom timmarna han tillbringat på polis­stationen. Och han fortsatte att googla sitt namn. Först en gång om dagen, sedan en gång i timmen. Bara den som vet vad den anklagas för kan sluta vara rädd för sitt straff. Och Youssuf väntade fortfarande på att förstå vilka misstankarna mot honom var. För misstankarna kvarstod. Han såg det på alla han mötte. Han såg det i sin mammas ögon och han hörde det på sin syster när hon grät sig till sömns i rummet intill hans.

De Youssuf betraktat som sina vänner försvann ur hans liv, de blev omöjliga att hitta, omöjliga att kontakta. Om han någon enstaka gång fick svar när han ringde hade de brådskande möten, de satt illa till, de skulle ringa senare. En efter en, samma sak. På sociala medier ersattes de av människor han aldrig träffat, främlingar skickade meddelanden där de för­klarade att de hatade honom för det han gjort, ett par enstaka personer hyllade honom för samma sak. Ibland tänkte han att han borde svara, förklara, tills han insåg att han fortfarande inte visste vad det var han påstods ha gjort. Hur skulle han kunna förneka något han inte visste vad det var?

Så han avslutade alla sina konton på sociala medier, bytte mejladress, slutade vara ute på internet. Världen krympte. Men det gjorde den inte säkrare. Och hans pappa var fortfarande död.

Tredje veckan pratade Youssuf med sin advokat. Kunde hon hjälpa honom? Det kunde hon inte. Youssufs syster ville stämma tidningarna för förtal. Det var inte lönt, svarade Sophia. Tidningarna avslöjade aldrig hans namn, förklarade hon, de hade aldrig rapporterat någon osanning. Att alla förstod att det var han som misstänkts var inte nödvändigtvis något som tidningarna ansvarade för.

Sophia skrev ändå en pressrelease och lät advokatbyrån skicka ut den. Hon kontaktade pressombudsmannen. Men ingen intresserade sig för att ge Youssuf upprättelse. Han hade ju aldrig dömts för något brott, hur skulle han kunna kräva att bli friad?

Det hade inte gjorts något arvskifte efter Youssufs pappas död, men Youssuf hade ärvt sin pappas rädsla, den var tatuerad i huden, lika tydligt som en halvmåne och en stjärna fastsydda direkt på bröstkorgen.

Längtade du efter ditt straff, pappa? ville Youssuf fråga, visste du hela tiden att om man aldrig får veta vad man anklagas för kan man inte gå vidare?

Efter en månad tvingade hans mamma honom att åka tillbaka till Uppsala. Han hade missat tentan. Seminariet som han den där morgonen satt sig i biblioteket för att förbereda men aldrig gått på, var redan betygsatt och klart. De saker han haft i studentrummet hade polisen skickat tillbaka till hans mammas och pappas hus, för det var där han var folkbokförd. Youssuf ville verkligen inte åka till Uppsala, men hans mamma gav sig inte.

Det var inte så att han blivit utkastad från juristlinjen. Det var ingen som hade sagt åt honom att han inte hade rätt att komma på lektionerna. Det var ingen som bett honom försvinna. Så han lät sig övertalas.

Youssuf och hans mamma klev in i korridoren vid elvatiden en tisdag. En av hans korridorkamrater stod i pyjamas i köket och drack en kopp kaffe ur en kopp utan handtag. När han såg Youssuf ställde han ner koppen i diskhon och gick mot sitt rum. Han såg chockad ut. När han gick förbi mumlade han något, hej hej, kanske, jag har bråttom, kanske. Youssuf hörde inte, han bad honom inte upprepa. Ett kort ögonblick trodde Youssuf att hans mamma skulle säga något, men det gjorde hon inte. Istället knöt hon sjalen lite hårdare under hakan. ”Jag väntar i bilen”, sa hon och gick, hon också. Och när han stod ensam kvar i den övergivna korridoren tänkte han för första gången det som han tidigare inte vågat formulera, ens i sina tankar. Hade hans mamma tvivlat? När hon fått höra att han var anhållen. Medan Youssuf befann sig på häktet, hade hon trott att misstankarna stämde?

De åkte tillbaka till Södertälje. Youssuf hade ställt ner sitt porslin som stått i det gemensamma köket i en kasse. När han tog upp det igen hade en av tallrikarna spruckit på mitten. Han lade bitarna i en tom mjölkförpackning och slängde den bland det som skulle köras till sopsorteringen.

Samma kväll kom hans mamma in till honom strax innan han skulle gå och lägga sig och sa att han kanske kunde be att få byta studieort. Att åka utomlands hade de inte råd med, men Umeå, kanske? Eller Göteborg?

Redan en vecka tidigare hade Youssuf tänkt samma sak, men när han ringt det telefon­nummer som han var tvungen att ringa lade han på innan någon svarade, innan han blev tvungen att presentera sig.

Han ville inte ta sitt eget namn i sin mun igen. Aldrig mer. Det namn som inte var bara hans. Han ville inte säga det högt. Skammen var för stor.