Om mordet på Petar G och om den gamla, väletablerade, jugoslavmaffian med rötter i Malmös undre värld.
Petar G stiger ur en bil på Gustav Adolfs torg strax efter halv två på eftermiddagen den 7 juli 2005. Chauffören drar iväg och Petar G går mot Café Nesta. Det är torsdag, semestertid och ett tiotal kafébord med stolar i lättmetall står längs den kullerstensbelagda Södergatans avvattningsrännor. Södergatan förbinder kungatorgen i stan: Gustav Adolfs torg och Stortorget. Turister med kameror fotograferar varandra vid Stortorgets fontän eller klättrande på Optimistorkestern – konstnären Yngve Lundells bronsstatyer mitt i gatan invid apoteket Lejonet.
Petar G har en mycket viktig förhandling framför sig. Livsviktig. Sedan mer än fyra månader är han rädd, på gränsen till skräckslagen, inför det hot som hänger över honom. Det är extra skrämmande att han inte riktigt vet vem som ligger bakom.
Är det de gamla vännerna – juggarna från 70-talets svartklubbsvärld i Malmö, pokerkompisarna, cigarettsmugglarna med försänkningar i de tunga politiska kretsarna på Balkan? Är det albanerna i Göteborg – männen som egentligen vill klämma pengar ur en av hans skyddslingar? Eller är det någon annan – knarklangande unga gängkillar som försöker pressa till sig pengar, miljoner som Petar G inte har?
Hotbilden inför mötet borde inte vara något att hetsa upp sig över. Inte här mitt i Malmö, mitt på dagen, mitt i sommaren och bland en massa människor i en stad full av övervakningskameror. Men Petar G är 62 år gammal, han har varit med förr. Han vet att det kan smälla utan förvarning, människor kan reagera snabbare och farligare än man först tänker sig.
Den korte, närmast spenslige, Petar G går ensam till sitt möte på Nesta. Han är klädd i en ljus sommarjacka, jeans, blå strumpor och ett par vita gymnastikskor med rågummisula. Han är obeväpnad och har 60 000 kronor i innerfickan. Det är egentligen inget konstigt med det. Petar G är pokerspelare, har alltid varit, och går ofta med stora summor i kontanter på sig. Det är bättre än att ha pengarna på ett konto där någon kan hitta dem och börja fråga. Petar G haltar inte längre där han går. Såren i ansiktet har också läkt – det är bara hans stolthet som fortfarande är tilltufsad. Men minnena från kidnappningen i februari är i allra högsta grad levande.
Tiden före mötet på kaféet har Petar G tvingats gå balansgång mellan att hjälpa polisen och att hålla fast vid hederskodexen att aldrig tjalla. Vid kafébordet sitter redan PR, hårdingen från Nordvästskåne som var Ivan P:s vän. Polisen slår senare fast att han är där som Petar G:s livvakt. Det finns olika uppfattningar även om den saken – men faktum kvarstår: PR sitter vid bordet. Han känner Petar G rätt väl sedan flera år via en gemensam bekant i indrivnings-, beskyddar- och utpressningsbranschen. Intill honom sitter BA och TZ, två kriminella med försänkningar i den lokala narkotikabranschen. Telefonkartläggningen kommer att visa att TZ:s telefon ringde upp Petar G kort före sammanträffandet – polisens teori är att det skedde för att berätta var mötet slutligen skulle äga rum.
Petar G hälsar och sätter sig. Han får en pappersbunt av TZ – en kopia på en brottsutredning. Men han hinner inte mycket mer än slå upp papperen. Cirka klockan 14 kommer en ensam man med pistol runt hörnet vid Åhléns och ut på Södergatan. Han är omaskerad, bär inga handskar och rör sig lugnt. Givet sin längd, cirka 190 cm, har han runt 80 steg kvar fram till Petar G. Han går med säkra kliv mot kafébordet. Under de sista stegen drar han upp en automatpistol. En kula ligger sannolikt redan i loppet. Han behöver bara osäkra vapnet. Sedan skjuter han Petar G. Två skott i bröstet och ett i huvudet.
En niomillimeters automatpistol som avlossas en meter bort för ett helvetes oväsen, hur torra knallarna än låter på lite håll. PR reagerar exakt som en chockad människa brukar göra i en livsfarlig situation. Han flyger upp, redo att slåss eller sticka. Då sätter skytten en kula i benet på honom. Kallt och beräknande. PR tappar fotfästet och faller till marken. Efter ett andetags tystnad bryter paniken ut på Södergatan – skrik, springande människor och platsen töms som om någon svept över den med en jättelik kvast. Petar G, som kastades fram och tillbaka i stolen när kulorna slog in i honom, har nu vält bakåt, ut i gatan. Den ensamme skytten följer flödet av skräckslagna människor och vänder tillbaka samma håll han kom, in på Per Weijersgatan, bort mot Kungsparken och Malmös kasino där en bil väntar. Han springer inte, utan går raskt. Efter några minuter närmar sig sirenerna.
Sommaren 2005 hade Petar G ”inte gjort någonting på tretton–fjorton år”, enligt vad han sa till Sydsvenskan i en intervju före mordet. I varje fall inte dömts för brott. Men han var sedan länge känd som ”Gudfadern” i Malmö. Smeknamnet var känt både bland poliser, journalister och större delen av den skånska undre världen. Det finns ett antal tänkbara teorier om varför Petar G kom till Café Nesta denna klara sommardag. Polisens utgångspunkt är att han skulle träffa dem som drev miljonkravet mot honom. Det handlade inte om något annat än att prata. Petar G var en medlare – känd för att hitta icke våldsamma lösningar på de flesta konflikter.
– Han borde ha blivit diplomat, han kunde tala med alla, berättar en person i hans närmaste krets. Han var alltid glad, alltid trevlig – ropade högt och gestikulerade. Han spelade på att han var invandrare – använde en annan meningsbyggnad, uttalade lite fel, så att folk skulle skratta. Men han hade ett stort fel: han höll med alla. Om han visste att du och jag var fiender så pratade han skit om dig med mig, och tvärtom. Han valde inte sida.
Petar G:s anhöriga är ännu sex år efter händelsen sönderslitna av sorg. De orkar inte lyfta upp gamla minnen av honom till ytan. Det är budskapet till oss när vi söker kontakt för att få veta mer om mannen bakom det tungt klingande namnet Gudfadern. De låter oss förstå att det kommer att finnas saker att säga – om polisens och sjukvårdens hantering av de efterlevande, om stödet från såväl sanna som falska vänner, och om de möjliga motiven till det som måste ses som ett rent beställningsmord. Men inte nu, inte här. Vi motas undan, vänligt och avvaktande. I stället får vi pussla samman en bild av mannen på andra sätt.
Petar G:s liv börjar i januari 1943 i den lilla staden Vrsac, nära gränsen till Rumänien. Det är en dramatisk tid. Vrsac med sina 28 000 invånare ingår i den naziockuperade delen av dåvarande Jugoslavien. I skiftet januari–februari 1943 kapitulerar tyskarnas sjätte armé vid Stalingrad och sätter punkt för ett halvt års blodig belägring. Axelmakternas krigslycka vänder. Ockupationsmakten Rumänien styrs av Hitlers stöddiktator Ion Antonescu, ”Röde hunden”. De allierades attacker kommer att välta Antonescu över ända de kommande åren. Axelmakterna, med Nazityskland i spetsen, drivs bort. Marskalk Tito tar ett grepp om den lösa samling stater som ska bli Jugoslavien.
Ett nyfött barn i Vrsac ser sannolikt inte så mycket av fasorna i ett pågående krig, men lär ändå påverkas. Dels av de vuxnas berättelser, dels av problemen med att bygga upp ett land härjat av krig. Den som växte upp på 1940-talets Balkan kunde se fram emot en hård framtid. Här lades grunden till den kommande massiva arbetskraftsinvandringen till Västeuropa och Sverige. Titos kommuniststyre drev landet djupt ner i fattigdom. Under decennierna efter kriget och mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet strömmade tiotusentals unga jugoslaver ut ur landet med siktet inställt på det rika Västeuropa.
I handlingar från folkbokföringsarkiven och hos migrationsverket konstateras torrt att teknikern Petar G den 25 oktober 1968 flyttat till adressen Bränninge 2:42 i Habo kommun norr om Jönköping. Fastigheten är en industribyggnad. Det framgår att han är döpt och konfirmerad enligt serbisk-ortodox tradition. Medinflyttande till Sverige är hustrun Marijana, pappersarbetare från orten Markovac, några kilometer från Vrsac. Makarna G är i tjugoårsåldern och har en fyraårig dotter när de kommer till Småland.
Exakt vad den blivande gudfadern sysslar med på 1960-talet är höljt i dunkel. Under följande decennier berättar han för vänner att han jobbat som busschaufför under en period och att tiden i Sverige till en början var så mager att han snattade för att skaka fram pengar. Det har vi inga papper eller klara belägg för, men flera andrahandsuppgifter säger samma sak. Vi träffar källa G, en man som känt Petar G sedan 1970-talet, i hans hem i Malmö. Han bekräftar de kortfattade uppgifter om tidigare jobb och enklare kriminalitet som vi hört från flera andra.
År 1969 anger Petar G som arbetsgivare ”Isakson Habo”. Möjligen rör det sig om beslagstillverkaren Habo. I rutan ”vistelsens längd” har han skrivit ”zu stalno” – ”för alltid”. Som om han visste att han skulle sluta sina dagar i Sverige. Den 5 juli 1971 flyttar han in i kvarteret Taxeringsintendenten 2, von Lingens väg 132 i Malmö. Här i stan känner han folk, vänner från det gamla landet. Han är en nätverkare, har täta kontakter med hemlandet och med serber i både Sverige, Tyskland och Frankrike. Intresset för spel, särskilt poker, har han med sig hemifrån.
Petar G är vid den här tiden 28 år och nyinflyttad i de splitternya niovåningshus vid von Lingens väg som ska komma att kallas Kinesiska muren och som länge var ett grådaskigt monument över kraschade framtidsutsikter – en byggsatsning som slutade i vad vissa kallar för ghettobildning: den baktalade stadsdelen Rosengård. De jättelika hyreskåkarna, själva toppen av den nya tidens arkitektur och bostadsplanering tornar upp sig längs motorvägen. De färdigställs i miljonprogrammets sista ryckningar i nordöstra delen av Rosengård, delområdet Kryddgården. Rosengård centrum är precis som i dag samlingsplatsen i området. Redan när framtidsstaden Rosengård är klar, så här i början av 70-talet, är andelen invandrade i området stort. Gott om jobb drar till sig inflyttande, och varför inte välja de fina nya lägenheterna?
I vårt arbete har vi inte hittat något som talar för att Petar G var en maffiaboss som lät underhuggarna komma och kyssa hans ring. Ingen ligaledare som kunde beordra krig mot fiendefamiljer. Men begreppet ”gudfader” har olika bottnar. Det kan vara en beskyddare, eller en medlare – någon som hjälper folk med problem. Vi får höra flera berätta att Petar G var en man som kunde kalla till sig en jugoslavisk smågangster på brottsturné i Sverige och säga: ”Du duger inte till det här, åk hem till din åker.” Och sedan betala hemresan. En gudfader kan vara en fredsdomare i det alternativa rättsväsendet – som sitter mitt emellan två katastrofbränder och kan släcka båda utan att bränna sig. Men också en konsult som hjälper till om en företagare pressas på pengar av gangsters.
– Han hade kontakter och kunde hyra in folk som hjälpte till när sånt hände. Och tog lite procent på kostnaderna, säger en av hans gamla vänner.
– Han var skicklig på att snacka. Kunde prata med alla, men då, när han dog, var han ingen som kunde ge order, säger en av de inblandade i det krig som rasar idag i Malmös undre värld.
Våra försök att förstå Petar G:s status och kartlägga hans kontaktnät leder tillbaka till 1970-talets undre värld i Malmö, till bordellerna och spelhålorna. Vid den här tiden fanns klubbar som Royal på Hjorttackegatan inne på Gamla Väster – då närmast förslummat, nu upprensat, renoverat och rena gräddhyllan i Malmö. Hollywood på Kaptensgatan borta vid kommunhuset var ett annat ställe. Tidningsklippen berättar om svartklubben International på Ystadsgatan 17 som brandbombas under det tidiga 70-talet efter en konflikt mellan kriminella. En äldre kvinna dör i sviterna av de skador hon fick vid attentatet.
På Spångatan ligger bordellen Röda Rubinen, som på förslag av den jugoslaviska konsuln i stan får besök av Jugoslaviens handbollslandslag. I våningen ovanför bordellen huserar ökända spelklubben Örnen. Knarkaffärer görs upp på kafé Hornet, som först hette Hörnet, men prickarna över ö:et blåste ner. I stället för att sätta upp dem igen lät ägarna det nya namnet etableras.
Vid denna tid förekommer en skicklig carambole- och biljardspelare i Malmös spelhallar. Han heter Zeljko Raznatovic, är drygt 20 år gammal och har lite annorlunda stil än många av de andra jugoslaverna i stan. Han är mer tystlåten än den pratsamme, utåtriktade och gestikulerande Petar G. Exakt hur de båda lär känna varandra framgår inte av våra intervjuer, men de har kontakt under 1970-talet. Raznatovic gör sig senare känd för allt annat än tystlåtenhet och grubblerier. Då under namnet Arkan – krigsförbrytaren som höll en egen armé i inbördeskrigets och den etniska rensningens Jugoslavien på 1990-talet. Redan på 70-talet är han efterlyst i flera europeiska länder och har inlett en serie grova brott i Sverige – bankrån, mordförsök, vapenbrott, stölder.
Han rör sig i en grupp ex-jugoslaver i Malmö som har täta inbördes band, trots att de i flera fall bara känner varandra vid förnamn eller smeknamn som Mojo, Mata eller Dixon. Från det gamla landet hämtar man arbetskraft – inhyrda för särskilda uppdrag; som att tömma NK:s herrekipering på dyra kläder för vidare försäljning. Klubben Mash på Amiralsgatan 6, omtalad som en av de större hälericentralerna i Skåne, var en av mötesplatserna för spelare och affärsmän. Och på Mash bedrevs även knarkhantering – en polispatrull som inte fått någon fångst under passet kunde alltid titta förbi på Mash och ta en langare eller köpare. Här gjordes ett av de första kokainbeslagen i Malmö av en uniformerad polis.
– Plötsligt dök det upp en massa jugoslaver i stan och man upptäckte att de började dela upp Malmö mellan sig, minns fotografen Freddy Mardell, som var med vid flera av polistillslagen mot svartklubbarna med sin kamera. Han kom att följa Petar G fram till hans död.
I den här miljön finns också Petar G:s kompis och läromästare, Vlastimir ”Vlasta” P. Den 190 cm långe, drygt 100 kilo tunge och kraftige Vlasta träder fram som en hårdför spelare, hälare och beskyddare. Han är av rätt god familj i det gamla landet, Jugoslavien, son till en finansinspektör, är judomästare och tidigare elev vid en militärskola. Men han sparkades ut av skolledningen efter att ha stulit en bil och kvaddat den.
Vlasta kommer till Sverige 1965 som verkstadsarbetare och amatörbrottare. Han jobbar som dörrvakt och spelar kort om pengar. År 1972 driver han en spelhåla med roulettverksamhet och döms för smugglingsbrott, spritförsäljning och dobbleri. Åren 1974–1976 är han delägare i bordellen Röda Rubinen. När polisen med riktade insatser spränger flera av klubbarna och sätter punkt för Malmös ”sexklubbstid” åker Vlasta fast som hallick och avtjänar över ett år i fängelse för koppleri.
– Petar G umgicks nära med Vlasta P, ”den störste av de stora” bland statusjugoslaverna i Malmö, minns Freddy Mardell. Vlasta spelade mycket och Petar följde med för att han var duktig på poker. Man fuskade ofta på pokerklubbarna – de hade spegelblanka ringar på sig så att man såg vilka kort som delades ut. Och storspelarna kände varandra, de spelade tillsammans för att blåsa andra.
Det ligger ett lager av damm över registerkuverten i tidningens klipparkiv. I gulnade pappersartiklar läser vi om 1980-talets ”klubbmaffia” i Malmö. En rätt liten grupp företagsamma män bollar ägandeskapet i många olika klubbar, restauranger och etablissemang mellan sig, framgår det. Vissa, som Vlastimir P, använder bulvaner för att inte drabbas av granskning, skönstaxering, böter.
Notoriska Pub Falk etableras på Bergsgatan 21. Byggnaden är borta nu, men vid den här tiden står pokerborden tätt därinne. Fem bord med insatser från 25 öre till en krona. Borden längst in har inga insatsgränser. I övrigt: tre flipperspel, en jukebox och en bardisk med en handfull stolar, en tv. Mot slutet av 1970-talet står Petar G som formell företrädare för inrättningen. Under en period bor han i lägenheten ovanför puben.
Att vara boss på en spelklubb är en språngbräda, ett snabbt sätt att dra ihop mycket pengar till nästa investering: fastigheter, restauranger eller varför inte ett eget måleri. Flera grundplåtar till lagliga företag samlas ihop på Pub Falk och liknande inrättningar. En man som brukade vistas på klubbarna berättar för oss att den som var boss för kvällen cirkulerade som uppsyningsman i lokalen, småpratade och höll koll. När någon tog hem en storvinst stegade bossen fram till bordet och plockade till sig några sedlar – en hundring eller två på en pott om några tusen. En lukrativ form av beskattning. Särskilt om spelen pågår länge, ofta och utan besvärligheter från polisen. Petar G hade rykte om sig att vara en mycket skicklig kortspelare, berättar en av den tidens spaningspoliser – Malmöpolisen hade operativa grupper särskilt inriktade på ”jugoslavmiljön”.
– Petar fuskade inte, sades det. Vlasta däremot åkte dit på ett riggat spel, och då åkte glorian på sned, säger polisen.
I denna laglösa miljö är våldet aldrig långt borta. Den storväxte och bullrige Vlasta P går ofta beväpnad, efter att tidigare ha blivit rånad. Han har en 7,65 mm automatpistol av märket Beretta som han köpt i Danmark. Åtta skott i magasinet. Den 3 januari 1981 använder han den på Pub Falk. Han skjuter boxaren och landsmannen Slavoljub V efter munhuggning bland spelborden. De båda har kommit på kant med varandra efter att Slavoljub V slagit ner Vlasta under en pokerturnering i Tyskland något år tidigare. En kula från Berettan tar i magen på boxaren, som faller ihop. Vlasta sticker pistolen i bältet och ringer polisen. Slavoljub V dör tre veckor senare på sjukhuset. Efter ett års rättsprocesser döms Vlasta till fem års fängelse för grovt vållande till annans död.
Medan Vlasta sitter inne blir Petar G under 1980-talets första år legitim företagare. Han drar igång Pizza & Spaghetti House No 1 vid Gustav Adolfs torg. Han tar emot beställningar, hanterar notor, bokföring och inköp och driver stället i flera år, säger en tidigare affärskontakt. Det finns med andra ord pengar att investera. Och restaurangbranschen är alltid intressant – under en period på 1990-talet går Petar G in som delägare i välkända restaurangen Casa Mia vid Stortorget. Han är bra att ha, han känner folk. Det drar kunder till Casa Mia och ger fart åt en omsättning som är lite svajig efter att La Reine-mannen Rolf Gustavsson, en av Sveriges mest välkända ekobrottslingar, varit inblandad i verksamheten under en period.
Via sina kontakter, enligt polisen ytterst med Arkan, knyter Petar G många lönsamma vänskapsband. Ett av dem med Dragan ”Jokso” Joksovic, som börjar bygga sitt gangsterrykte i Stockholm kring 1980.
– Petar var springpojke åt Jokso. Det var ”Jokso sa det, Jokso sa det”, berättar en vän till Petar G.
Jokso är torpeden och dörrvakten från Podgorica i Montenegro, hitplockad 1979 av Ratko Djokic, tung maktfaktor i Stockholms undre värld. Jokso arbetar sig upp i Djokics svenska nätverk, men är också dörrvakt på välkända nöjesstället Alexandra, ägd av nattklubbsdrottningen Alexandra Charles. Jokso sticker ut som rena jetset-gangstern: han filmar med Carola Häggkvist, hejar på kungen när han besöker någon av nattklubbarna och lever livet i Stockholms innekretsar. Polisen misstänker att han är Arkans hand i Sverige och därmed har ett finger med i allt från narkotikaaffärer till cigarettsmuggling. Stockholmspolisens gängkommission driver flera riktade operationer mot Jokso, men han döms endast för misshandel. När Jokso hälsar på Petar G i Malmö äter de alltid på Casa Mia.
Jokso kallar Arkan sin ”äldste vän” i flera tidningsintervjuer. Arkan för sin del spelar inte längre carambole i Malmö. Efter flera rymningar från olika fängelser i både Sverige och Holland återvänder han under 1980-talet till Jugoslavien. Med början 1990 blandar han sig framgångsrikt i cigarettsmuggling till Västeuropa. Smugglingen är en extremt lönande födkrok på det av inbördeskriget sargade Balkan. Och till och med statligt sanktionerad – staten Montenegro tog kommission på alla cigaretter som passerade landets gränser. Milo Djukanovic, växelvis premiärminister och president i landet under 1990-talet, misstänks för direkt inblandning i trafiken.
Den så kallade Arkanklanen, en av utlöparna av den serbiska organiserade brottsligheten, innefattar alltså Ratko Djokic och Jokso med kumpaner i Stockholm, även om de båda senare hamnar i konflikt med varandra. I Malmö räknas Vlastimir P och Petar G in i skaran. Flera källor säger till oss att det är en krets på ett tjugotal män som driver internationella affärer, där en del är transport av stöldgods från Sverige till bland annat Balkan. Cigaretthantering är en lönsam verksamhet. På 1990-talet fälls Petar G för cigarettsmuggling och döms till fängelse. Han tar straffet åt Vlasta, säger ryktena, och vann i status på att han höll tyst inför polisutredarna.
En tid före smugglingsdomen, dagarna före nyår 1991–1992, åker Petar G fast för vapenbrott. Det är någon som har tjallat på honom, och vid 00.30-tiden på morgonen stoppar en spanarpatrull från den så kallade Kellermangruppen Petar G:s Mercedes på Bergsgatan i korsningen med Monbijougatan – ett stenkast från Pub Falk. Han har en yngre kvinna med sig i bilen som han ska skjutsa hem, säger han. Petar G erkänner direkt vapenbrottet och poliserna visiterar honom. I bältet sitter en Smith&Wesson-revolver, kaliber .38 special. En typisk amerikansk polisrevolver. Laddad i alla sex kamrarna, och sex lösa patroner i vänster jackficka. Han hade också 55 000 kronor i kontanter på sig.
– Jag har blivit rånad två gånger, berättar han i förhören och menar att det är allmänt känt i Malmös spelarkretsar att han brukar ha mycket pengar på sig och att han ofta vinner i spel.
– Det finns folk som rånar banker och får 10 000 kronor. Men jag och mina kompisar har ibland större summor i spelen, säger han.
En spelare är helt klart ett lättare byte än en bank – därför är det helt i enlighet med den undre världens logik att skaffa sig ett vapen och visa upp det emellanåt, mest för att avskräcka. Enligt vissa äldre vänner var det en statusgrej under 80- och 90-talen. ”Man skulle lägga upp en bössa på spelbordet.” Enligt andra var det helt olikt Petar G – ”han gick aldrig beväpnad”. Möjligen har de olika källorna känt honom i olika skeden i livet, i någon av de många roller en gudfader kan ha. Han döms till en månads fängelse för vapenbrottet. Det enda han har på sig vid den här tiden är en körning mot rött ljus från 1984.
Strax före sin död 2005 kallar sig Petar G i polisförhör för hovmästare, eller personalchef, i restaurangbranschen. Och spelare. Han tjänar sina pengar på kortspel. Det är en förklaring som återkommer hos flera av kamraterna, som Vlasta, när de ska berätta om hur de får mat för dagen. Detaljfrågor om sin försörjning svarar man inte på. När frågorna blir för närgångna håller Petar G upp handen och skakar på huvudet.
Flera uppgifter säger att han också tjänade pengar på sitt rykte som gudfader.
– Han var en koordinator, kopplade ihop folk med varandra. Och så medlade han. Han hade en enorm förmåga att känna av människor och läsa deras psyke, säger en källa. Och han kunde lösa problem, jag vet inte om gudfader är rätt ord, kanske snarare en ”undre världens konsult”.
I slutet av 90-talet börjar blodet flyta i ex-jugoslaviska kretsar. Petar G:s vän i Stockholm, Dragan Joksovic, mördas 1998 på travbanan Solvalla. Samma år skjuts Vlastas son, Bojan, till döds i Belgrad. Bojan stod Arkan nära, skötte kontakterna, uppläggen, där pappan med nätverk i norra Europa ingick. Bojan var en våldsman, känd för att alltid gå beväpnad, även med handgranater, säger flera källor vi talat med.
Petar G:s ”läromästare” Vlastimir P är 1999 skild från sin hustru, har lämnat sin villa i Malmö och bor tidvis i Tyskland. I mars 1999 disponerar han en lägenhet som tidigare användes av åklagarmyndigheten i staden Hanau, nära Frankfurt am Main, mitt i Tyskland – 100 mil från Malmö, 130 mil från Belgrad. Vlastas svenskregistrerade Volvo brukar stå på gatan nedanför lägenheten. Mitt emot ligger Hanaus rådhus. Där har den tyska underrättelsetjänsten riggat upp en spaningskamera. Sedan flera veckor drivs en operation mot Vlasta. En grupp agenter har inrättat sig i rådhusbyggnaden. Deras egentliga måltavla är krigsförbrytaren Arkan, men de ser Vlasta som en viktig kugge i det internationella brottssyndikat Arkan driver med hjälp av högt uppsatta politiker och tjänstemän i regeringsadministrationen i Belgrad.
I slutet av mars 1999 får säkerhetstjänsten information om att Arkan ska komma till Tyskland för att se sitt fotbollslag, FK Obilic, spela i München. Spaningsgruppen i Hanau lämnar tillfälligt sitt objekt för att dra söderut. Bara kameran sitter kvar, riktad mot porten. Då får Vlasta besök.
När vi ringer pensionerade överkommissarien vid Hanaupolisen, Rolf Steinmüller, minns han mycket väl vad som hände den där marsdagen.
– Vlasta kände säkerligen sin besökare väl, säger Rolf Steinmüller. Det var framdukat två glas vin på bordet i rummet där vi hittade honom.
Vlastimir ”Vlasta” P hinner inte dricka upp vinet. Hans besökare skjuter honom i huvudet med flera kulor. Troligen med ett finkalibrigt vapen, för ansiktet trasas inte sönder. Skotten tar bakom ena örat. Väl avvägt och iskallt.
– Det här var ett av många dåd i en mordvåg som gick genom Europa vid den tiden. Det var som om man rensade upp i organisationen. Minst sexton mord kunde sammankopplas på olika sätt, säger Rolf Steinmüller.
Han skrattar åt våra detaljfrågor om tidpunkter och förhör i mördarjakten.
– Jag har haft så många mord, utredningarna flyter ihop, säger han och sätter på ett nyhetsinslag inspelat från tysk tv 1999.
Steinmüller håller upp telefonen så att vi kan lyssna på inslaget. Intervjuaren redogör för attentatet mot den ”svenskserbiske” 61-årige mannen och i sina svar låter Steinmüller med barsk röst tittarna förstå att det är ett professionellt utfört dåd, men att det finns en del goda ledtrådar.
Polisen kartlägger Vlastas nätverk och fiender. Man nästan drunknar i tips och spaningsuppslag när spåren leder in i jugoslavmaffian, där de interna konflikterna mellan individer över rena småsaker är minst lika betydelsefulla som de direkta konfrontationerna mellan olika grupper.
Även Vlastas hustru kallas till Tyskland för förhör och hyses av säkerhetsskäl in i ett kvinnofängelse nära Hanau. I kartläggningen, som stöttas av spaningsuppgifter från svenska polisens kartläggning av Arkanklanen, ritas maffianätverket upp från Arkan till Vlasta, till Ratko Djokic och Dragan Joksovic i Stockholm. Petar G finns med i organisationsstrukturen, som förman, förmedlare och kontaktperson i Malmö.
Med hjälp av underrättelsetjänsten får tyska polisen fram ett namn på Vlastas mördare. Rolf Steinmüller minns inte namnet, men han är säker på att när mördaren ska efterlysas och tyskarna ställer frågor till Belgrad kom besked om att han var bortom både rättvisa och räddning, själv mördad i något som kan liknas vid en militär attack.
– Han hade tydligen träffats av över etthundra kulor. De menar verkligen allvar när de gör sånt här, säger journalisten Thorsten Becker vid tidningen Hanauer Anzeiger.
När Vlasta begravs i Malmö senare under våren, finns svenska Rikskriminalpolisen på plats med en agent förklädd till begravningsentreprenör. Anledningen är inte hotbilden mot familjen, utan snarare ett mycket starkt intresse för besökarna.
– Hela toppskiktet inom den europeiska jugoslavmaffian var på plats, säger en person som var med vid tillfället.
År 1999 står Petar G utan vännen och kompanjonen Vlastimir P. Vi vet nu att han har börjat känna av en huvudvärk som ska dröja sig kvar de följande åren – en viss Torgny Jönsson från Ystad, numera känd som ”maffians bankir”. En man som med svarta, kriminella pengar som insats kan blåsa giriga, men i grunden hederliga, företagare på hundratals miljoner i komplicerade påstådda affärsupplägg. I processen kan svarta pengar, från knark, prostitution, vapenaffärer eller rån, tvättas vita genom att fördelas på de många återbetalningarna och alltså föras in i den vita ekonomin via många händer.
Jönsson och Petar G lärde känna varandra tidigt. I början av 1990-talet kraschade Jönsson en affärskarusell där den lilla banken Tomelilla Sparbank stod som utlånare. Banken förlorade minst 90 miljoner kronor och Jönsson sattes i personlig konkurs. Han fick näringsförbud och dömdes 1994 till tre och ett halvt års fängelse för bedrägeri. Men han ville fortsätta sina affärer, trots att inget kreditinstitut i landet gav honom en krona i lån. Jönsson vände sig då till en annan ekonomisk sfär – han började låna upp pengar av kriminella.
När han inte kunde betala tillbaka enligt plan kom påtryckningar. Men de här långivarna hotade inte med rättegång, utan med våld. Jönsson klarade inte själv av att hålla alla långivare på gott humör i väntan på att han skulle låna upp nytt kapital och betala av. Petar G, medlaren, ”konsulten”, mannen med det stora nätverket, som kunde fixa fram tunga killar från Serbien om det skulle bli besvärligt, blev utvägen. Mot en viss procent. Under de följande åren höll Petar G många förhandlingar för att lugna förbannade tungt kriminella och freda Jönssons rygg.
*
Det som ska sluta i dödsskjutningen på Södergatan börjar drygt fyra månader tidigare, fredagen den 25 februari 2005. Petar G åker bil genom Malmö. Chauffören heter David K. Petar G kallar honom emellanåt för sin styvson. David K är son till en av 1980-talets fastighetshajar i Malmö, som upplät lokaler till olika klubbar och föreningar, och som än i dag äger flera fastigheter i stan. Cirka klockan 18.30 släpper David K och Petar G av den senares hustru vid en bingohall. De kör till en välkänd spelklubb/svartklubb på Ahlmansgatan, strax söder om Möllevångstorget. Petar G går in, hälsar på kompisar och spelar ett par partier rummy i halvannan timme.
Vid 20.30-tiden hämtar David K upp Petar G och de kör tillsammans till Casino Cosmopol, den statliga spelhåla som inrättades i december 2001. Ihop med sina systerkasinon i Göteborg, Sundsvall och Stockholm, drar Cosmopol in många hundra miljoner spelkronor till den vita ekonomin från landets svartklubbar – koncernens årliga vinst är omkring en halv miljard. Kasinot ligger i en historisk byggnad, invigd 1881 av kung Oscar II, i Kungsparken, på promenadavstånd från kungatorgen, Södergatan och Södra Förstadsgatans gångstråk upp mot affärscentret Triangeln. Kasinot har öppet till fyra på morgonen och lockar stora skaror spelare. Hit kommer både turister och banditer. Och yrkesspelare. Ett extra vardagsrum om helgerna för Petar G, mannen från Vrsac, som denna kväll har 30 000 kronor i kontanter på sig. Han växlar in 20 000 i marker, men det är fullt bland spelborden och så förblir det i ett par timmar.
Omkring klockan 23 tröttnar Petar G på att vänta. Han tar med sig David K för att få skjuts hem. På vägen ringer de hustrun, men hon vill stanna på bingohallen och spela en pott till. Inte för att det hade haft någon större betydelse om hon följt med. Kanske är det snarare bra att hustrun sitter kvar vid bingobrickan och inte själv drabbas av det som sedan händer. Vid midnatt kommer bilen med David K och Petar G fram till återvändsgränden Stenhuggaregatan. Det är enklare för en skjuts att stanna där och släppa av någon än vad det är från andra hållet, med shoppingstråket Södra Förstadsgatan och där paradvåningarna blickar ut över kanalen invid Gustav Adolfs torg.
Petar G låser upp metalldörren till bakgården och går de tio, femton stegen bort till trapphuset. Han är vaksam, för det kan ligga hemlösa narkomaner i trappan och sova. Men han vet inte att någon har väntat på just honom, sett honom komma i bil och skickat informationen vidare till männen som väntar i trappan. Petar G sticker nyckeln i låset, vrider om och ska precis trycka till med axeln när dörren slits upp. Två män väntar innanför. De fäller honom så att han slår skallen i marmortrappan. Utan att säga ett ord vränger männen upp hans armar på ryggen, sätter på ett par handklovar, ställer honom upp och drar en tyghuva över hans huvud.
De två männen binder hans ben och över gårdsmuren mot Stenhuggaregatan hörs en bil komma körande och tvärstanna. Någon slår honom i huvudet – med en pistolkolv, tror Petar G. ”Ett rån”, är det första han tänker. Men i stället för att ta nycklarna och gå upp till lägenheten, eller muddra honom på den välfyllda plånboken och andra värdesaker, bär männen iväg med honom till den väntande bilen.
– När de inte ville ha mina pengar började jag frukta det värsta, säger Petar G senare.
De vräker ner sitt offer i bagageutrymmet, slår igen luckan och drar iväg. Tillslaget tar inte mer än fem minuter. Snabbt, professionellt och precist. Men det måste ändå betecknas som en riskfylld kidnappningsoperation. Visserligen är det kring midnatt, men det är fredag, mitt i centrala Malmö. Tiotalet lägenheter har uppsikt över gården där Petar G bärs iväg. Även från andra sidan gatan kan nyfikna ögon få syn på något. Två gatlampor lyser upp vändplanen som avslutar Stenhuggaregatan.
Kidnapparna kör ut ur stan. Inne i bagaget trevar Petar G så gott det går över bagageluckans insida. Han sätter av mängder av fingeravtryck, men inser att även om han får upp luckan kan han inte kasta sig ut i den höga farten. Han försöker sedan krångla av sig huvan för att få mer luft – bagageutrymmet är tätt och syret håller långsamt på att ta slut.
Den som kör lagligt från Södra Förstadsgatan till trafikplats Lundåkra på E6 nära Kävlinge, söder om Landskrona, kommer fram på mellan 25 minuter och en halvtimme. Och männen i bilen lär ha följt hastighetsbegränsningen, det sista de vill är att bli stoppade i en trafikkontroll med sin last och sin beväpning. Nära trafikplats Lundåkra ligger strövområdet Järavallen, norr därom finns Saxtorpsskogen. Bara enstaka boningshus ligger utströdda här vid Öresunds strandängar som är klent besökta vintertid, och knappast alls en kall februarinatt. En mindre körväg löper parallellt med motorvägen E6. Någonstans längs med den stannar äntligen bilen. För Petar G blir det en dubbel lättnad att komma fram, trots att de tre kidnapparna hanterar honom våldsamt: dels får han äntligen luft, dels dödar de honom inte omedelbart.
– När de bundit mig trodde jag att de skulle kasta mig i sjön, berättar han för polisens förhörsledare.
Männen vill ha pengar, alltså kommer de att låta honom leva. Döda män betalar inte sina skulder. Bakgrunden till kravet förklaras aldrig. Inte enligt vad Petar G säger till polisen. När huvan rycks av hans huvud stirrar han rakt in i en pistolmynning. Kidnapparna upprepar sina krav, och råder Petar G att sälja sin Mercedes för att kunna betala. När han argumenterar emot drar kidnapparen med pistolen på nytt upp sitt vapen och säger ”det är allvar nu”. Sedan bränner han av ett skott intill Petar G:s huvud. Det framgår inte hur Petar G reagerar. Och han berättar inte heller vad man kommer överens om där någonstans i skogen efter midnatt. Men något slags fortsättning, ett sätt att betala den påstådda skulden, slås fast. Det kommer att visa sig. Handbojorna knäpps loss, tejpen som hållit ihop hans ben tas bort och kidnapparna kör iväg. Petar G börjar gå längs skogsvägen. Han haltar.
Det kostar 600 kronor att åka taxi till centrala Malmö från Lundåkratrakten. Petar G har alla sina pengar kvar, kidnapparna visiterade honom aldrig, så det är inga problem att lösa den transporten. Petar G får hjälp att ringa Landskrona taxi av boende i trakten som han hittar efter en längre promenad. Han förklarar sig med att han fått punktering på bilen och måste hem. När han kliver ur taxin hemma vid lägenheten möts han av blåblinkande polisbilar. Hans hustru har kommit hem efter sitt bingospel och hittat dvd-filmerna, glasögonen och blodet i trappan, och omedelbart larmat polisen.
Gudfaderns skador listas i polisrapporten: ”Flertalet mindre skrapmärken runt vänster öga och vid vänster sida av näsroten samt hakspetsen. Svullnad på höger sida av pannan. Rodnad under näsan på överläppen. Röda märken efter handfängsel på båda handlederna samt skrapmärken på vänster hand. Målsägaren haltade på höger ben och uppvisade ett mindre skrapmärke under höger knäled.”
Han bekräftar för poliserna på plats att han blivit bortrövad och pressats på pengar, men ger inga vidare detaljer där och då. Han ska ”berätta allt senare”. Men även i följande förhör håller han tillbaka uppgifter. Han säger att han tror att kidnapparna är utsända av någon som missuppfattat hans ställning – någon som sett honom vinna storpotter på stans spelklubbar, eller på kasinot. Det finns inga spår, inga detaljer att gå på, inte mer än att försöka spåra Petar G:s mobiltelefon, som försvann någonstans ute i skogen. Och kanske att leta efter hans fingeravtryck – men i vilken bil? En BMW av nyare modell, som det finns tusentals av. Utredningen stannar av innan den hunnit börja.
Men en vecka senare, cirka klockan 16.30 den 2 mars 2005, ringer Petar G oväntat sin kontakt vid polisen. Det måste ha kostat honom mycket tankearbete och beslutsångest att ringa det samtalet. Att samarbeta med polisen går emot allt G står för – det har han visat förr, när han tog straffet åt Vlastimir P. Men uppenbarligen ser han inget annat val. För polisen som kommer hem till honom förklarar han att kidnapparna gav honom ett papper, en skiss över mötesplatsen där han ska leverera lösensumman – 300 000 euro.
”Anledningen till att han inte berättat för polisen om detta förrän nu är att han trodde att papperet låg i den rock polisen tog i beslag. Det visade sig senare att han hade den i sin kavaj”, konstaterar polismannen i sin rapport.
Nu har Petar G bestämt sig för att skicka ”styvsonen” David K till platsen med ett handskrivet brev till kidnapparna/utpressarna. Varför valde han trots allt att kalla in polisen? I brevet till kidnapparna ber han om ett möte, eller i alla fall en dialog, för att lösa vad det än är för problem som ligger bakom kravet.
”Jag ska aldrig (om något går snett) vittna mot er. Hoppas på svar”, skriver han.
Kanske är förklaringen att han inte riktigt vet vilken organisation som ligger bakom kidnappningen – männen i skogen talade engelska med honom. Om det varit spöken från förr, där motiven till kravet bottnar i Arkan-klanens affärer, borde det ha varit hans egna landsmän som kallats in. Organisationen skulle ha hämtat en serb ”från hans åker” som så många gånger tidigare. Sådant har Petar G varit med om förr – sådana konflikter kan han lösa, om inte annat så via gamla kontakter ute i Europa. Kidnapparna talade inte perfekt engelska, de använde till och med något enstaka svenskt ord. Var språket bara en täckmantel? Hur som helst: både i brevet och i Petar G:s agerande efter händelsen skymtar oro och förvirring.
– Han visste verkligen inte vem det var som stod bakom, han försökte på alla tänkbara sätt att få kontakt, säger fotografen Freddy Mardell.
En annan källa nära Petar G gav honom rådet att betala.
– När jag hörde att det handlade om 300 000 och att det var skumma människor bakom var jag inne på att han skulle betala för att slippa trycket, säger källan. Men då sa han ”euro, de vill ha 300 000 euro”, och då förstod jag. Såna pengar hade han inte.
”Jag har aldrig, under mina 40 år i Sverige, träffat folk som har den summan”, står det i Petar G:s brev. Han skriver att det inte skulle gå att få ihop så mycket pengar ens ”om man skulle arrestera alla oss små kriminella i Malmö”.
Dåvarande spaningschefen vid Malmöpolisen, Thomas Albinson, tar beslut om att skicka ut spanare och hålla patruller redo i området. Det är bråttom – tiden för överlämning är satt till 20.00 samma kväll.
Några minuter före utsatt tid kommer en man i långt, ljust hår i hästsvans promenerande mot busskuren i vändzonen på von Rosens väg i stadsdelen Rosengård. Han granskar omgivningen och konstaterar att det är tomt runt busskuren. Inga uniformer, inga privatpersoner. Han ser inte civilpoliserna i bilen som står bara 25 meter längre bort på Rosengårdsskolans parkering.
Från busskuren, just där höghusen på Ramels väg tornar upp sig österut mot motorvägen, finns det gott om flyktvägar. Man kan villa bort förföljare bland husen, det är gott om gömställen i trapphus och källare. Eller så kan man springa bort mot katolska kyrkan, upp mot vattentornet, Botildenborgsvägen och till och med in under Inre Ringvägen, vidare mot fältet där Islamic Centers moské ligger.
Mannen i hästsvansen går undan efter sin korta inspektion, men återvänder strax efter klockan 20. Han sätter sig på bänken inne i busskuren, kollar paketet som ligger där, plockar upp det och lämnar platsen. Han verkar gripas av panik efter bara några steg, kanske är det stressen, upphetsningen. Plötsligt börjar han springa, rakt över gräsmattan och in bland gårdarna på Ramels väg. På andra sidan höghusen, bort mot Inre Ringvägen, står radiobilspatrull 1224 redo. Den rullar fram till svängen ner mot katolska kyrkan i sydöstra delen av Rosengårdsparken och får syn på mannen som nu saktat ner på tempot. När han ser polisbilen gör han det dummaste man kan göra om man vill slippa polisens uppmärksamhet: han sätter av i full fart på trottoaren i riktning bort mot Shell Rosengård, macken som ska bli centrum för kravaller i stadsdelen ett par år senare.
En av konstaplarna i patrull 1224 hoppar ur bilen och jagar efter. Han vet att operationen handlar om att hitta de inblandade i en kidnappning och utpressning där vapen varit inblandade. Han höjer beredskapen, det vill säga drar sitt tjänstevapen, och springer ikapp mannen som i flykten kastar paketet ifrån sig.
”Personen var andfådd och verkade inte förstå svenska”, konstaterar den snabbfotade polismannen senare i sitt pm. Spanarna kommer fram till platsen, där den nu gripne pakethämtaren ligger på gräset med handbojor på ryggen. Den gripne vägrar att uppge sitt namn i de följande förhören. Därför tilldelar Malmö tingsrätt honom namnet herr Svensson, för enkelhets skull. Herr Svensson har en handritad karta i fickan när han grips. Den visar området kring busskuren på von Rosens väg. Han är med andra ord troligen kurir. Hans uppdragsgivare får antas ha ritat skissen. På papperet ”säkrades inga identifierbara papillarlinjespår”, enligt teknikernas redovisning, det vill säga – inga fingeravtryck. Herr Svensson förs till en cell i polishuset på Davidshallstorg och säger först inte ett knyst. Allt han vill säga är att han kommer från Belgrad.
– Det var förbannat klantigt av polisen att springa ikapp och ta honom. De skulle ju följt efter och tagit huvudmannen, bossen, säger en person nära Petar G.
Mannen i hästsvansen är mycket motvillig. Och mycket rädd, även när han sitter i polisförvar. Hans familj kan råka illa ut om han pratar, säger han. Men slutligen avslöjar herr Svensson att han egentligen heter Sasa N, är född 1979 och bor i Aleksinac i södra Serbien och har jobbat i en guldsmedsbutik. Han säger att han lurades till Sverige av en hemlighetsfull kvinna flera veckor tidigare. Alltså ett bra tag före kidnappningen av Petar G. I Sverige har Sasa N hållits gömd i olika lägenheter av en man vid namn Micko. Och det var under ett uppdrag för Micko som han greps. Sasa N – uppenbart livrädd för sina uppdragsgivare – avbryter förhöret och vägrar att säga något mer.
Om det han säger stämmer är utpressningsoperationen mot Petar G mycket välplanerad, om än riskfylld. Vem som helst kunde ha plockat på sig paketet med den förmodade lösensumman på 300 000 euro. Dessutom bottnar sammansvärjningen definitivt på Balkan. Två envisa poliser följer spåret från en nyckel som Sasa N hade på sig när han greps. En hel dags kontroller i bostadsområdena Vårsången, Lindängen och ute vid Fosievägen leder till sist fram till Almgården, ett område med hyreslägenheter nära travbanan Jägersro. Nyckeln går till en lägenhet på åttonde våningen, hyrd av den 30-åriga lärarinnan NS. Hon är gift med en BA – född i Serbien-Montenegro.
”Troligtvis har BA haft den misstänkte inneboende hos sig vid brottstillfället”, konstaterar poliserna.
Vid husrannsakan hittas ytterligare en sovande man, som har med sig flera olika identitetshandlingar. Han är känd under namnet Tjobbe. I förhör berättar NS att Tjobbe är en ytlig bekant som hon låtit sova över. Sasa N känner hon inte till alls, utan är frågande till att han kunde ha hennes nyckel på sig. Men visst – hon har tappat nycklar flera gånger.
Det börjar nu bli en ganska rörig utredning för polismakten. Med hjälp av uppgifter ur spaningsregistren kopplas lärarinnan NS till sin barndomsvän TL, som är gift med TZ, en man i 30-årsåldern som vid den här tiden finns i polisens spaningsregister knuten till bland annat narkotikaaffärer. Och TZ kommer några månader senare att sitta vid samma cafébord som Petar G när mördaren kommer. Är TZ länken mellan kidnapparna och miniorganisationen i form av Sasa N, Micko och lärarinnan?
Frågan får inget svar. Alla tillfrågade skakar på huvudet. Åklagare Bo Albrektsson står med en enda misstänkt – Sasa N – i en förundersökning som luften håller på att gå ur. Den tappar stöd även från andra hållet: Petar G vill inte samarbeta längre. Polisen letar fram möjliga misstänkta och ställer Petar G inför en fotokonfrontation – tolv fotografier som han får granska.
”Det syns att du stannar till vid något foto”, påpekar förhörsledaren och efter viss tvekan plockar Petar G ut tre fotografier som liknar en av kidnapparna. En stund senare tar han ut ytterligare ett. Men sedan tar det stopp. Han är tydligt rädd för att det ska komma ut att han alls pratar med polisen. ”Detta måste vara sekretess”, säger han om sina spekulationer om motivet till kidnappningen. Och: ”Polisen lämnar ut för mycket uppgifter till pressen.”
Där har Petar G fel – polisen lämnar inte självmant ett uns information till oss journalister, inte till en början. Men genom den rutinmässiga bevakningen får vi snabbt reda på att någon gripits för inblandning i kidnappningen av gudfadern. Sedan är det bara att gräva i offentliga handlingar och register. Och ställa rätt frågor till utredarna. Namn och skisser över hur folk hänger ihop med varandra, som vi samlat på oss under året, hjälper i sådana situationer.
I tidningen skriver vi så mycket det går om den märkliga affären. Snabbt kopplas kidnappningen till en ”internationell liga” som kan ha fingrarna med i en rad spektakulära brott på senare tid. Bakom det påståendet ligger polisens teorier som bland annat bottnar i transporten av kuriren Sasa N till Sverige. Han verkar vara en soldat som förts hit för att hållas i beredskap inför en från början okänd uppgift. Riktigt vad han skulle användas till visste kanske inte ens de ledande figurerna i sammansvärjningen.
Polisutredarna spekulerar i att Naserligan i Göteborg finns med i bakgrunden. Naserligan, ett nätverk av män med främst albansk bakgrund, är namngiven efter sin centralfigur Naser Dzeljilji. Hans mannar var fram till cirka 2001 inblandade i en våldsam lokal uppgörelse i Göteborg med det konkurrerande nätverket Original Gangsters, OG, under ledaren Denho Acar. Polisen knyter Naserligan till många brott, men misstankarna handlar huvudsakligen om narkotikahantering – heroin.
Petar G gillar inte att hans fall uppmärksammas. Han ringer till kriminalredaktionen på Sydsvenskan och får tag i vår kollega. Sannolikt ett försök att gjuta olja på vågorna och med vår hjälp försöka skicka en signal till kidnapparligan.
– Jag var inte delaktig i någon aktion med polisen och jag vill absolut inte medverka i någon utredning. Jag är helt oskyldig. Och jag tycker det är ren idioti med de stora summorna, säger han i artikeln.
Han förnekar att han skulle vara någon gangsterboss. Petar G meddelar domstolen före förhandlingen i rätten att han inte tänker komma, att han inte vill medverka och att han inte har några krav mot kidnapparna. I maj frikänns kuriren Sasa N. Det fanns inget olagligt i paketet han hämtade – inget knark, inga vapen, inga falska handlingar – och Sasa N säger i rätten att han aldrig skulle ha gått med på något kriminellt. Och åklagaren har inga bevis mot den versionen. Sasa N reser hem. ”Till sin åker.”
När vi nu söker Petar G:s ”styvson”, chaufför och medhjälpare David K via den adress i Nya Zeeland dit han enligt folkbokföringen är utflyttad, visar det sig att adressen går till ett postboxföretag – man tar emot och förmedlar både vanliga brev och elektronisk kommunikation vart som helst i världen. Vi framför ett meddelande och David K mejlar tillbaka, men kontakten upphör när vi förklarar ärendet – att få höra vad han har att berätta om händelserna före Petar G:s död.
*
Mötesplatsen som Gudfadern går till sin sista dag i livet, Café Nesta, ligger i det som äldre Malmöbor kallar Butterickshuset. Det är en nybyggd kåk med kontor och affärslokaler som efter mycket byggpolitiskt gnissel har ersatt den kulturskyddade tegelbyggnad som låg där innan. Den glasklädda fasaden på Baltzar City gnistrar som ett monument över det nyväckta Malmö: framtidstron i kunskapsstaden som växer ur askan av det gamla, nerlagda och avskedade Verkstadsmalmö. Här och längs det korsande stråket Baltzarsgatan flyttar märkesbutikerna in, kebabsäljarna åker ut vartefter centrum snyggas upp. Och det är här, i Malmös hjärta, som blodet rinner på gatstenarna den 7 juli 2005.
Polisen larmar ut alla tillgängliga resurser för att ta del i mordspaningarna. En av kaféets aluminiumstolar ligger fälld till marken med Petar G:s döda kropp kvar i. Folk har skjutits ner förr ute i det fria i Malmö – som Ivan P året innan. Men inte så här offentligt – på gågatan, mitt på dagen. Samma dag inträffar terrordåden i London, med 52 döda och 700 skadade. Men mordet på Petar G kryper innanför skinnet på många.
”Det som hände i London är jätteotäckt, men det är ju där. Nu hände detta tjugo meter bort. Precis bredvid en”, sammanfattar en anställd i en bokhandel nära mordplatsen.
För oss är Petar G vid den här tiden ännu bara den diffuse ”gudfadern”, respekterad i den undre världen.
– När man har den position som Petar hade ska sånt här inte hända, säger en polis som arbetade mot klubbmiljön och svartspelen i Malmö på 1990-talet. Han sysslade med sitt kortspel och skötte sitt jobb. Därför kom det som en blixt från klar himmel att man gav sig på honom, att respekten hade släppt.
Det krävs inget större tankearbete för att räkna ut att dådet inte är ett dussinmord. Skytten har inte blivit förbannad under ett meningsutbyte och slitit upp sitt vapen. Han har inte, som Vlastimir P på Pub Falk ett kvarts sekel tidigare, försvarat sig mot ett angrepp och skjutit ett par skott. Den typen av dråpare eller mördare stannar oftast kvar på platsen. Eller flyr en bit och misslyckas sedan med att gömma sig. Den här skytten har gjort sitt jobb dödligt effektivt, och försvunnit. Det påminner snarare om mordet på Vlastimir P i Hanau, eller mordet på Ivan P föregående vinter.
– Rör man sig så som den här mördaren gjorde – helt öppet – så är man inte känd i Malmö. Han har rest in samma dag och försvunnit lika fort, det är vår teori, säger J-B Cederholm vid Länskriminalen.
Polisen finkammar mordplatsen och jagar självklart efter den okände mannen med pistolen som så snabbt och målmedvetet kom, gjorde det han skulle, och försvann. Polisförstärkning skickas till Öresundsbron för att möta och söka igenom bilar. Ett hopplöst företag; tiotusentals bilar passerar Öresundsförbindelsen med bro och tunnel mellan Danmark och Sverige varje dygn.
Många privatpersoner ser skytten både på vägen till platsen och när han flyr. Och här träder vittnespsykologin in – uppfattningen om färgen på klädseln skiljer sig, liksom åldersuppskattningarna. Gärningsmannen är i tjugoårsåldern, kring trettio, i trettioårsåldern. Det var tre skott, nej fyra. Så är det nästan alltid på en brottsplats. Människor skakas om av upplevelsen och kan inte sortera sina intryck. Alla utgår ifrån sina egna karaktärsdrag och sitt eget utseende när de bedömer en annan människas ålder, hårfärg, längd eller klädsel. Vittnena är ändå samstämmiga om att en liten bil, möjligen en Peugeot, möjligen modell 307 och möjligen grön, plockar upp en man liknande mördaren på Hjulhamnsgatan. Det är rätt krångligt att fly ut på större genomfartsleder härifrån. Men den lilla bilen försvinner spårlöst. Kanske byter man bil någonstans, kanske dumpas vapnet.
Vad gör Petar G vid kafébordet? Vi vet genom våra källor vilka männen är som pratar med Petar G vid bordet. Men vi vet inte säkert vad samtalet handlar om. Dem vi frågar svarar olika eller inte alls.
Var det ett spontant möte, oväntat, de stötte bara ihop? Vad som talar för det är att Petar G känner de tre männen sedan tidigare. Det vore naturligt att slänga käft med gamla bekantskaper. Mot det talar pappersbunten på bordet – brottsutredningen om den frikände kidnapparkuriren Sasa N. Det är knappast en hög papper man alltid bär med sig. Och det är TZ som haft med sig papperen, han hade fått dem från Petar G vid ett tidigare tillfälle.
Mordspanarna konstruerar snabbt en teori om att Petar G ännu en gång haft kommunikation med kidnapparna utan att säga något till polisen. Och att han stämt möte med dem eller deras representanter på Nesta. PR sågs som Petar G:s livvakt, eller möjligen mellanhand, eftersom han enligt vad flera källor berättar för oss är nära bekant med TZ. Alltså kommer Petar G till mötet för att få en förklaring till kidnappningen. Och avvärja misstankar om att han tjallat. I utredningen syns det ju också tydligt att han inte samarbetade vid rättegången.
Är det i själva verket en fälla? Petar G sitter med ryggen ut mot gatan, med ansiktet vänt mot Butterickshuset och mannen mitt emot. Så borde inte en man på väg till ett fientligt möte sätta sig – på ren reflex skulle han ha ryggen mot väggen, med uppsikt över gatan. Hade kidnapparligans topp synat bluffen i förväg, det vill säga läst utredningen, konstaterat att Petar G faktiskt larmade polisen så att det skickades ut spanare till Rosengård, och bestämt sig för att straffa honom med döden? Det är möjligt – men i så fall utsattes kidnapparnas mellanhänder för risken att bli nerskjutna av kontraktsmördaren.
– Lägger man ut ett mordkontrakt på någon så gör man det i flera led, om man är duktig. Så den ena handen vet inte vad den andra gör – om du är den som lagt ut kontraktet vet inte skytten vem du är. Och då skulle du aldrig utsätta dig för risken att vara i närheten av målet för kontraktet, säger en pålitlig källa i den undre världen.
En utveckling av den teorin är att två flöden samverkar: dels har Petar G en överenskommen träff på Södergatan med kidnapparna eller deras krets, dels finns det ett kontrakt på hans liv. Och kontraktsmördaren har koll på honom.
Eftersom kidnapparna aldrig åker fast kan vi inte säkert veta anledningen till det stora pengakravet. Före mordet säger Petar G till vänner att han inte vet, men nämner några möjligheter både för dem och för polisen. Ett motiv är gamla affärsuppgörelser, i det ”tidigare livet”, där den som råkat dra en nitlott i något upplägg fortfarande är förbannad och vill ha kompensation. Tänkbara områden: stöldgods, smuggelcigaretter, utpressning, men inte knarkaffärer – det skulle gudfadern aldrig nedlåta sig till, hävdar han.
– Jag har varit med om mycket tidigare, när jag var i klubbarna, säger han i förhör. Men aldrig narkotika.
Han nämner också för polisen att han kan ha gett uttryck för politiska åsikter som någon inte accepterat, utan i stället skickat ut kidnapparna för att ”bötfälla” honom. Denna invecklade teori förklarar han inte närmare.
Ytterligare en tänkbar anledning, som ska bli offentlig i sin helhet först flera år senare, är Petar G:s nu över tio år gamla skydd av ”maffians bankir” Torgny Jönsson; att Petar G gått i god för honom mot någon som nu vill ha sina pengar, men inte kan hitta Jönsson, och i vilket fall som helst inte skulle kunna få ur honom några pengar. Därför varnas Jönsson genom ett mord på en närstående.
Ytterligare en tänkbar förklaring till mordet på Södergatan är en upprensning inom den jugoslaviska maffian, som samtidigt kvitterar gamla skulder. Dragan Joksovic, Bojan P, Vlastimir P, Arkan själv, Ratko Djokic och tillsammans med dem ett tjugotal kamrater i samma nätverk. Alla döda. En mordplan riktad mot Djokics svärson och arvtagare på scenen i Stockholm, Milan Sevo. Och så nu ett genomfört attentat på den överlevande åldermannen i det som kallats Arkanklanen. En mängd tunga serbiska namn är undanröjda. En tidigare inflytelserik aktör i Skånes undre värld uttrycker det så här för oss:
– Ni ska tänka noga på vad ni skriver om den här tiden. Det ligger saker gömda och jugoslaverna [de kriminella ex-jugoslaver som ingick i Arkans internationella nätverk] glömmer inte. Har de bestämt sig för att klippa någon, så gör de det. Retar man upp dem så kan man räkna med att de aldrig tröttnar.
Tre veckor efter mordet, den 28 juli 2005, samlas över hundra sörjande på Cedergatan i Malmöstadsdelen Kulladal. Vi journalister står på trottoaren mitt emot serbisk-ortodoxa kyrkan där Petar G ligger i sin kista. Det kryllar av poliser, men polisens insatschef Lars Karsten förnekar att det skulle finnas någon hotbild eller riskbedömning. Under intervjuerna 2010 får vi dock reda på att i kretsen kring Petar G ryktas det att mördaren eller mördarna planerar att markera även mot begravningsgästerna.
Det är inte bara tidningsfotograferna som jobbar flitigt, även civilpoliser med kameror finns i området. För bland gästerna vid kyrkan finns en rad omtalade gangsters, eller folk som gärna vill se sig som gangsters. Flera av dem ska snart hamna på Rikskriminalens förteckning över objekt att jaga med full kraft – Alcatrazlistan.
När vi nu fem år senare tittar igenom bilderna är det välbekanta ansikten – några förekommer i kretsen kring gängen Lion Family och Black Cobra. Andra vet vi är inlåsta på långa fängelsestraff. Och hela uppställningen – kyrkan, poliserna, vännerna, åskådarna – känns igen från ännu äldre bilder: begravningsceremonin för Vlastimir P i samma kyrka.
Män i solglasögon står vid bilarna och småpratar, skrattar, röker. Det är tunga guldkedjor, svarta solglasögon och dyra klockor. Hells Angels grundare i Sverige, Thomas Möller, finns med, klädd i kostym.
– ”Gudfadern”, det är något som snuten har hittat på, säger Thomas Möller i ett samtal 2010.
– Så fungerar snuten. Är det någon de inte förstår sig på så tror de att han är det farligaste som finns. Jag kände Petar i tjugofem år och jag har aldrig hört honom kalla sig själv för gudfader. Han såg sig inte på det sättet. Det var ett jävligt onödigt mord, det skulle aldrig ha hänt.
Ceremonin är bara för de särskilt inbjudna. Inne i kyrkan står kistan på en katafalk. Framme i koret sitter fyra spelkort – fyra ess – i hederskransen, ett memento för spelaren Petar G. På väg ut från kyrkan stiger Thomas Möller in som kistbärare på höger sida. En markering från mc-gängets sida, tror polisen. Men enligt uppgifter till oss var det för att en mångårig vän till Petar G backade ur i sista stund. Vissa säger att han var skräckslagen av ryktena om attentat mot kistbärarna. Andra säger att han helt enkelt var så tagen av sorg under ceremonin att han inte orkade.
Vid lunchtid den 28 juli 2005 går begravningskortegen från kyrkan på Cedergatan till S:t Pauli kyrkogård där Petar G jordfästs. En mördare går lös och Malmös gängvärld håller på att förändras.