Om mordet på Navid M, den unge idrottsmannen som gör som alla sina vänner i gränslandet mellan svart och vitt, och om en familj som tappat förtroendet för polisen.
Medan det mesta är förvirrat för oss efter alla attentat hösten 2007 och mordet på Almir D som inte riktigt passar in i mönstret av unga gängkriminella; medan Valdet K och hans fiende Mirtez och Mirza M fortfarande knappt är mer än namn för oss, då skördar den undre världens logik ännu ett dödsoffer. Den logik som säger att du backar upp dina vänner, utan att överväga risker eller vem som har rätt eller fel. Och där ett vapen alltid finns till hands. Det är så mordet ser ut att ha gått till.
Det är sen kväll den 1 februari 2008 och sekunder efter att mordet inträffat börjar vår radioutrustning brusa ordentligt. Polisen har ännu inte börjat kryptera sina allmänna anrop – de som går ut till alla patruller – och på redaktionen finns vid det här laget polisradio och en radio som tar in räddningstjänstens kanaler. Ofta är anropen svårtydda – en adress, en kod eller förkortning för vad som har hänt. Radion låter mest hela tiden när det skickas bilar till småhändelser. Men med tiden filtrerar kriminalreporterhjärnan automatiskt, om än med viss fördröjning, det som ropas ut. Man hör utan att först veta om det. Och så här sent, strax före midnatt, brukar anropen vara färre än tidigare under kvällen då polispatrullerna skickas även på uppdrag med lägre prioritet.
Då hörs plötsligt larmet om ”person skjuten, Lantmannagatan”, tydligt genom både hjärnans och brusets mörker.
Men en uppgift på radion kan inte tas för sanning. Alltför ofta skickas patruller till händelser som är påhittade eller missförstådda. En skottlossning kan i själva verket vara smällare, en ”blödande man” på gatan kan ha ramlat och skrapat sig, inte blivit skjuten. Vid midnatt är det inte långt kvar innan tidningen går i tryck. Och polistalesmännen är dels notoriskt svåra att nå när det verkligen gäller, dels kommer de med filtrerad information. Med andra ord är det lika bra att åka dit och titta själv.
På väg till platsen ringer vi internetredaktionen, lämnar grunddata och ber kollegan börja bygga artikeln och prata med tidningens nattchef om hur saken ska placeras. Kollegan lägger eventuellt ut några korta rader om ”misstänkt skottlossning” på tidningens webbsida – men det är problematiskt, i värsta fall väcker man nyhetskonkurrenterna som annars skulle ha kunnat missa händelsen.
Denna februarikväll är förhållandevis mild, men bilden vid refugerna på Lantmannagatan, några stenkast från Lönngatan, är isande. Hela Lantmannagatan är avspärrad. Det står polispatruller på båda sidor om avspärrningen, blinkande blåljus och vita strålkastare. En grupp människor står borta vid pizzeria Colombo på hörnet till tvärgatan Enegången. I det rödteglade hyreshuset på Mogensgatan-sidan tittar folk ut genom fönstren. Ovanligt många lägenheter är upplysta – man vill veta vad som händer därute på gatan. Ett par frilansfotografer är redan på plats, när vi parkerar vid Shellmacken vid svartklubben Cao Lac Bo och småspringer fram till avspärrningen. Presskortet i handen, för alla poliser i stan känner inte igen alla reportrar. Det ligger småprylar på refugen mellan Enegången och Rasmusgatan: sådant som alltid hittas på en plats efter en olycka eller ett våldsdåd – förpackningar till förbandsmaterial, kompresser, sårtejp.
Även på håll går det att se ett mörkare område i gruset och på asfalten. Man får inte bryta en polisiär avspärrning, då blir det böter eller tillsägelser, men när plastbanden spänns upp över långa sträckor blir det inte precis spikraka avspärrningar: det är bara att trycka bandet inåt med kroppen och maka sig närmare. Det är mycket blod där på gatan.
En av polisuniformerna är talbar och berättar att en man blivit skjuten, till att börja med var det oklart exakt var det hela hänt. Inte kan det väl ha hänt precis här, på högtrafikerade Lantmannagatan? Men när fler polispatruller kommer fram och börjar snoka igenom kvarteren hittas den skjutne mannens bil, parkerad inne på Mogensgatan. Det är kulhål i den. Han sköts alltså troligen i bilen och lyckades ta sig ur den. Sedan gick han flera hundra meter med kulor i kroppen, förmodligen också i huvudet.
För oss brinner det i knutarna, för tidningen ska gå i tryck vilken minut som helst och på redaktionen väntar man bara på uppgifter innan nattchefen ringer ut till tryckeriet som ligger i en annan del av stan och meddelar att den sista sidan är färdigredigerad och skickad. Under färden till Lantmannagatan har vi ringt dels SOS Alarm, dels länsvakthavande polisbefäl – denna kväll är det Lars Karsten, tidigare polisbefäl i yttre tjänst med lång erfarenhet av stans våldsammare sidor.
Från officiellt håll bekräftas att ambulans larmats för att ta hand om en blödande man. Fem polispatruller har skickats för att hantera larmet om skottlossning.
– Det ser inte bra ut, säger Lars Karsten över telefon om den skjutne mannens chanser.
På platsen bekräftar poliserna att den skadades hjärta inte slog när han lastades in i ambulansen för den korta resan bort till sjukhusets akutmottagning. Vi rapporterar in via telefon till redaktionen och en kortare artikel trycks som konstaterar det vi odiskutabelt vet: man funnen blödande, svårt skadad, troligen skjuten, polisen letar vittnen.
Vi dröjer oss kvar så länge det går för att samla trådar inför nästa dags fortsatta bevakning av händelsen. Flera människor samlas och det surrar av uppgifter i luften. En säger att hon hört att den skjutne satt inne på pizzerian när pistolmannen kom. Någon talar om kulhål i rutorna på pizzerian. En nämner ett namn på vem det är som är skjuten – vi reportrar vet inte identiteten ännu och är självklart intresserade. Inget av det som sägs stämmer, namnet är fel, rutorna i pizzerian är hela, det syns när man går runt avspärrningarna och tittar närmare. En runda åt motsatt håll, ner mot Rasmusgatan och Sevedsplan, visar att avspärrningarna är större än väntat. Det går inte att komma in på Mogensgatan, en tvärgata till Rasmusgatan, där den beskjutna bilen står. Enstaka ungdomar är ute i området, men ingen vill prata. Någon kille svär mest över att polisen alls visar sig.
Dagen efter återvänder vi till platsen för skottlossningen för att ställa reporterns sex grundfrågor. Den här gången är det inte lika svårt att få korrekta svar på åtminstone några av dem. Vid husväggen mitt emot pizzeria Colombo har sörjande byggt rena minnesaltaret. Blomsterkvastar i en solfjäder, marschaller och tända gravljus fyller en parkeringsficka. Bilder på den döde – 24-årige Navid M, ex-brottare och fotbollsspelare. Bil efter bil kommer till platsen, stannar och man kliver ur – går fram och tittar på blommor och ljus, någon lägger ner egna blommor.
Vi får på telefon tag i ett vittne som berättar för oss att offret var skottskadad i nacken eller bakhuvudet. Polisuppgifter säger sedan att 24-åringen, som vi nu alltså vet heter Navid M, finns i registren, som både dömd och misstänkt. För vad kan vi inte kontrollera nu en lördag när domstolarna håller stängt, men i och med eftermiddagens arbete har vi snart bilden av en gänguppgörelse; skottet bakifrån tyder på det som brukar kallas ”avrättning i undre världen”.
Den bilden verkar bli allt tydligare ju fler uppgifter vi får fram. Och polisen säger det rakt ut:
– Det här rör sig om kriminella nätverk, organiserat kriminella, säger kommissarie Per Lidehäll vid Länskriminalen.
Det är nu, under den fortsatta polisutredningen om mordet, som vi får höra uppgifter om hur serien av attentat under den föregående hösten börjar konkretiseras till en allt hårdare fiendskap mellan två grupperingar av unga män i stan. En poliskälla talar om kopplingen mellan Navid M och kretsen kring de två bröderna Mirza och Mirtez M – misstänkta kokainhandlare boende i södra Malmö. Exakt hur personkopplingarna ser ut, och hur Navid M passar in i detta sammanhang, har vi inte grepp om dagen efter mordet. Men att kretsen består av tungt kriminellt belastade personer förstår vi av uppgifter om två personer som kan ha med mordet att göra.
Först får vi höra talas om att ett vittne sett Navid M bli förföljd kort före mordet av en okänd person, men som polisen utifrån vittnets beskrivning tycker stämmer in på en känd våldsman i stan – Ashkan A. Han som misstänks ha skjutit med automatvapen mot kön till nattklubben Étage på Stortorget 2007. Han har utöver det suttit misstänkt för mordet på en tidigare medlem i Hells Angels under gänget Brödraskapets fest på Hisingen samma år. Han har dömts för att ha skjutit en man i benen vid en uppgörelse i Ögårdsparken utanför Rosengård, nära Malmös stora moské. Samt gjort sig skyldig en lång rad egendoms-, narkotika- och trafikbrott.
Den 21 mars, på långfredagens kväll, griper polisen en 25-åring, HA, för mordet på Navid M. Även HA är tidigare dömd, men den omständighet som verkar mest intressant då är vilka han visar sig ha åkt till samma natt som mordet. Han bor på Mogensgatan, just vid mordplatsen, men har tagit sig till Göteborg, och bott över i en lägenhet hos några jämnåriga kort efter mordet. För en fest, resan var bestämd sedan tidigare, enligt HA. En flykt, tror polisen. De har lyssnat av göteborgarnas telefoner av en bestämd anledning – i deras lägenhet har tidigare hittats sprängmedel av samma slag som användes i Trollhättan när dörren sprängdes till åklagare Barbro Jönssons hem.
Det är vad vi vet då, dagar efter mordet respektive gripandet.
Navid M får vi också höra en del om. En poliskälla tipsar oss om att leta i Göteborg. Där hittar vi en precis avslutad förundersökning om grovt narkotikabrott – fyra göteborgare som köper sju kilo hasch i Malmö. Misstänkt leverantör eller mellanhand: Navid M.
Affären skedde den 8 november 2007. Åklagaren i Göteborg säger till oss att spaningspoliser följde efter haschköparna från Göteborg genom Halland till Malmö. Och att deras telefoner avlyssnades. Flera samtal ringdes till mordoffret och slutligen sammanträffade köparna med offret och ytterligare en man vid Ibis Hotel i Malmö, där affären gjordes upp.
– Jag kan inte säga om det var Navid M som räckte över narkotikan, men jag utgår från att han antingen var säljare eller förmedlare, säger åklagaren kort efter mordet.
På väg hem upptäckte göteborgarna att de var förföljda. En polisjakt tog vid längs E6 genom Halland. I närheten av Falkenberg, när göteborgarna kört av motorvägen, slängdes haschet ut i naturen. Där hittades det senare av en man som rastade sin hund.
Från köparkretsens perspektiv ser det mycket misstänkt ut: fyra köpare i häkte, hasch värt flera hundratusen i beslag. Men Navid M, kontakten i Malmö, grips inte av polisen.
Om han samarbetat med polisen eller bara klantat sig – betett sig oförsiktigt så att polisen upptäckt honom – kan kvitta. Detta blir också tidigt polisens hypotes – att mordet var ett straff för den misslyckade affären.
HA häktas av tingsrätten och åklagaren får därmed rätt att hålla honom inlåst i första skedet i två veckor. Vad som pekar mot HA, eller hur kopplingen ser ut mellan honom och Navid M, håller polis och åklagare tyst om.
När de två veckorna gått accepterar HA att sitta inlåst i ytterligare två veckor, utan att åklagaren behöver argumentera för sin sak i tingsrätten.
Ett dokument hos tingsrätten som åklagaren förmodligen hade trott skulle förbli hemligt ger oss en detalj om hur polisen misstänker att någon fick Navid M att komma till Mogensgatan. Kortfattat säger handlingen att polisen söker identiteten på en flicka som haft Navids telefonnummer och gett det till den misstänkte HA. Henne måste polisen förhöra för att få svar på om det var en fälla, en mordkomplott där Navid M lockades in på Sofielund.
Men utredningen ger ingen avgörande bevisning mot den misstänkte. Efter fyra veckor ger åklagaren upp, och släpper HA.
Polis och åklagare tror fortfarande att det är han som skjutit, men saknar bevis.
– Vi har kommit till vägs ände. Bevisläget är det samma som när han greps och vi kan inte hålla honom hur länge som helst, säger åklagare Mats Ericsson.
– Den tekniska bevisningen är ingenting, vi har någon patronhylsa, men inget som kan binda någon. Vad vi nu får hoppas på är att vi får kontakt med fler vittnen.
Bristen på vittnen vållar polisen problem. Trots att mordet skedde i ett bostadsområde där tre- och fyravåningshusen ligger tätt. Det sägs till och med ha varit människor ute på Mogensgatan och Rasmusgatan vid tidpunkten för mordet.
– Vi vet att det finns folk som såg vad som hände, men som av en eller annan anledning inte vill prata med oss, säger Per Lidehäll till oss den 27 februari.
Han vädjar i TV3:s Efterlyst, men det förblir tyst från kvarteret där Navid M dog.
Och med HA släppt ur häktet tappar mordutredningen snart fart.
*
Det senaste i raden av stora byggprojekt i Malmö är just avslutat.
Först var det Öresundsbron. Därefter bostadsmässan Bo01 som var första etappen i att förvandla stans centrala industrihamn till det flärdfulla bostadsområdet Västra Hamnen, toppat med Sveriges högsta hus, Turning Torso. Sedan ny fotbollsarena, samt bygg- och hockeybossen Percy Nilssons nya, lyxiga inomhusarena för främst hockey och konserter. För att nämna de nybyggen som sticker ut tydligast i stadsbilden.
I november 2010 är den kilformade glashallen mellan rälsen och Malmös gamla centralstation i norra delen av stan just invigd. Om några dagar är även den nya underjordiska delen av stationen städad och kontrollerad och tågen börjar gå under Malmö, dyka upp vid den nya inomhusarenan söder om stan och fortsätta över sundet till Köpenhamn.
Det är inte bara en ny järnvägsstation. Med anläggandet av piazzor, kanalpromenader och moderna kontorshus håller de sista industrirester som står i vägen för att länka ihop city med Västra hamnen på att röjas undan.
Omid M är hemma i Malmö på besök över helgen. Han är Navids tre år äldre bror. Han är uppvuxen i city, brottare sedan barnsben, har jobbat med ungdomar och extraknäckt som dörrvakt. Han känner många av andra generationens gängkriminella. Men ett tag efter mordet på hans bror flyttade han till Stockholm. När vi nu träffar honom på Espresso House på Centralstationen vill han tillbaka dit så fort som möjligt.
– Okej, Malmö växer, det är snyggt i stan. Jag kom in hit – wow, det är fräscht. Vi bygger bro, vi bygger nya fina torg, vi bygger allting. Jättetjusigt. Men folket som kommer in här. Vi glömmer dem.
Han skakar på huvudet. Är bitter på Malmö. Det är kanske inte så konstigt. Hans bror Navid är död. Mördad. Polisen har lagt ner utredningen, och gärningsmannen går fri. Han riskerar att stöta ihop med mördaren när som helst – kanske sitter han till och med längre in här på kaféet.
– Jag har sånt hat till den här staden.
Han gör en spygest. Säger att han bara vill träffa sin närmaste familj, hjälpa till vid konserten med den iranska artist som hans pappa arrangerar, och sedan lämna Malmö igen. Utöver själva händelsen, att hans bror blivit mördad, beror bitterheten på hur han anser att polisen skött mordutredningen.
– Rakt ut: det är skit. Världens sämsta poliser är Sveriges poliser. De räddaste. Ambulansen tog 45 minuter på sig att komma på plats. Då snackar vi att sjukhuset finns där borta, tre minuter bort. Och då ligger Heleneholms brandkår [där lediga ambulanser utgår ifrån] där borta, två minuter därifrån. Max fem minuter. Men det tar 45 minuter. Då har min bror redan dött för länge sedan, förblött till döds.
– Och polisen har inte gjort någonting. De säger själva namnet på personen som har gjort det, ”vi vet att det är han som har gjort det, men har inga bevis”. Men, din dumma idiot, när det är någon som dör i Kiruna, vi snackar världens till ytan största stad, de hittar henne i skogen mördad och de hittar vem mördaren är. Och här snackar vi om en öppen gata där det finns 67 personer som har sett, bevittnat detta, och ni påstår att det är ingen som vet och att ni inte kan ta den personen. Det är skitsnack!
Riktigt så många vittnen var det sannolikt inte. Men Omid M har rätt i det faktum att förhållandena på förhand ser gynnsamma ut. Ett mord i ett tättbebyggt område där det alltid är folk ute. Ändå har det inte lett mordutredningen framåt.
Omid M pratar snabbt och gestikulerar med våra visitkort som legat framför honom.
– Förstår du vårt hat? Malmö kommer bli värre. Jag gav ett ont öga till Malmö för snart tre år sedan när min bror gick bort. Jag hoppades vid Gud, förlåt att jag säger det, men jag ville att Malmö skulle bli drabbat. Och nu: jag har sett kravaller, jag ser bränder, jag ser mord efter mord. 2008 gick åtta personer bort som jag känner. 2009 gick fyra personer som jag känner bort. Alla dog i Malmö. Och det är för att jag kastade ett ont öga på Malmö! Och det kommer bli värre. Bomber kommer sprängas, mer och mer och mer. Och jag hoppas att det händer.
Han kastar ifrån sig visitkorten. Sänker armarna.
– Jag blir så förbannad!
Lugnar sig och börjar resonera igen.
– Alltså Malmö. Om inte politikerna gör något åt Malmö nu så kommer Malmö bli en kriminell stad. Det sa Navid för fyra år sedan också. Han sa det, Malmö kommer balla ur totalt. Det är sjukt. Och nu ser jag bara att det sker mer mord, mord, mord. Folk bryr sig inte längre. De skjuter mot nattklubbar, de spränger nattklubbar. Sånt har inte funnits innan. Det är skrämmande.
Länge var Malmö den bästa plats familjen M kunde tänka sig, efter den iranska hemstaden Busheher vid Persiska viken. Äldsta barnet Omid var femton dagar gammal när kriget mot Irak bröt ut. Redan första dagen föll bomberna över deras hemstad. De tre i familjen uthärdade i drygt tre år.
I dag följer pappa Karim M landets president via två tvapparater i familjens lägenhet på Nobelvägen, nära Nobeltorget. President Ahmadinejad är i Libanon och satellitkanaler direktsänder hans tal vid gränsen mot Israel om att ”världen ska veta att sionister är dödliga”. Folkmassorna på tv-bilderna jublar. ”Bint Jbeil lever och mår bra. Jag hyllar er, motståndets folk. Ni är som ett massivt berg.”
– Den jävla idioten, säger Karim M.
Han är kristen. Vid den islamiska revolutionen i slutet av 70-talet stödde han den förlorande shah-sidan. Han berättar om gripanden, avrättade släktingar, trakasserier från gardister.
– Oj, oj, oj, det var mycket svårt, säger Karims hustru Sedighe.
Vi har kört Amiralsgatan ut från citykärnan, skurit genom Möllevången via Bergsgatan, tagit vänster vid busstorget Södervärn och istället för att fortsätta rakt och komma in på Sofielund, där Navid M hade vänner och där han dog, gjort ett knyck till höger för att komma hem till hans föräldrar. Vi har åkt dit för att höra hur det är att ha en son som dött i en uppgörelse i undre världen.
De bjuder på kaffe i köket medan familjens nytillskott skriker efter välling. Efter Navids död fick Karim och Sedighe ett sladdbarn – en son som de också döpt till Navid.
– Vi vill att hans namn ska leva vidare, säger Sedighe.
Den äldre Navid var inte ens ett år när de flydde från Iran på 80-talet. Med en släktings fraktbåt åkte de till Dubai. De saknade inte pengar och med hjälp av släktingarnas kontakter gick flykten snart vidare till Stockholm.
– Vi hade ett bra liv i Iran, två bilar, ett hus. Vi flydde vid tre–fyra på natten med barnen och en liten väska, säger Karim.
– Det var ödet att vi kom till Sverige, säger mamma Sedighe. Vi ville till Kanada. Men då skulle vi ha varit tvungna att vänta kanske någon vecka. Men den här killen sa att Sverige var bra och dit kunde han ordna pass och biljetter på fyra dagar och sedan kom vi till Stockholm.
Invandrarverkets mottagningsenhet slussade raskt familjen vidare till Kiruna. Det var sommar och Navid hade svårt att sova, minns pappan. Man kunde väl inte gå och lägga sig när solen fortfarande var uppe?
Tjugofem iranska familjer bosatte sig på Glaciärvägen i Kiruna.
– Det var paradiset. Jag menar inte platsen, utan människorna. I Iran hade vi problem hela tiden. Här var människor så snälla … visade jättemycket respekt.
Tills fler anlände till flyktingförläggningen.
– Det flyttade dit araber. De var ute och drack, slog sönder rutor. Det blev bråk. Tidningen skrev om det och då vände sig alla svenskar mot oss.
Familjen ville därifrån, helst till Stockholm. Men invandrarverket erbjöd snabbare flytt till Malung, med 5 000 invånare, i Dalarna. Det var bra där, tyckte Karim och Sedighe. De började jobba, som hemsjukvårdare respektive personlig assistent. Men det var lika kallt som i Kiruna.
– 40 grader! Jag lovar! Vi kom från en turiststad vid havet. Och här var det 40 grader kallt!
Vad visste ni om Malmö?
– Ingenting. Vi frågade och folk sa att vill ni flytta dit där det är varmt ska ni till Malmö. Vi kommer från södra Iran och Malmö är södra Sverige. Det är inte Busheher, men det är ändå varmare här än i Malung.
Här levde de i början ett helt vanligt liv, hyrde lägenhet inne i stan, fick arbete, och pappa Karim som ville föra de iranska idrottstraditionerna vidare tog sina söner till närmaste brottningsklubb, BK Enighet, med lokaler på Lantmannagatan.
Idrotten skulle bli Navids största intresse och ge honom många vänner och bekanta, berättar pappa Karim. Bland dem Zlatan Ibrahimovic och Labinot Harbuzi, U21- och juniorlandslagsman.
– Alla tyckte om Navid, han var lite av en kändis i Malmö, från fotbollen och brottningen, säger Karim. Vi kunde inte gå härifrån till Triangeln utan att stanna – hela tiden var det folk han skulle heja på och prata med. Det tog inte tio minuter, det tog en timme.
Bilder från begravningen visar ett hundratal vänner i pingstkyrkans stora församlingslokal på Stadiongatan, just intill Malmö FF:s arena.
Sorgen drabbade Karim och Sedighe på olika sätt. Karim satt vaken. Det enda han åt var lugnande mediciner. Sedighe förstod länge inte att Navid var död. Hon gick runt i lägenheten och pratade med honom. De två söner som fortfarande var vid liv såg henne prata ut i tomma luften med någon som hon trodde var Navid.
Fortfarande drömmer hon om hur hon tror att mordet gick till.
– Navid kommer hem och faller ihop på golvet. Han är arg, jättearg. Han skakar i kroppen, så arg är han och han säger:
”Mamma, de sköt mig. De sköt mig, helt plötsligt.”
Sedighe drar slutsatser:
– Han hade ingen chans att fly.
Bilden som har målats upp genom polisens uttalanden om ”organiserad brottslighet” anser de inte stämmer.
– Om det var en gänguppgörelse, säger Karim M, varför kom han då dit med bara en mobiltelefon i handen? Man kommer inte till en gänguppgörelse utan vapen.
– Nej, inte kriminalitet, inte knark! Om han nu sysslade med sånt, var är alla pengarna? Var är alla andra gängmedlemmar? Vi har aldrig sett några. Han hade jättefina vänner. Han var inte kriminell, han var snäll mot alla.
I föräldrarnas ögon var Navid M någon helt annan än en gangster.
– Han hjälpte alltid sina vänner. När han hade pengar då bjöd han alltid sina vänner. Han var inte en sån som tänkte på vad som skulle hända, när han hade pengar så använde han dem. Du vet, han var i Holland eller Tyskland med en massa kompisar och den förste som fick slut på pengar var Navid.
Mamma Sedighe röker ut genom köksfönstret.
– Jag bad honom gå och köpa cigaretter, men han vägrade: ”Jag vill inte döda min mamma, jag köper mjölk istället.”
Hon pekar ner mot gatan, Dalslandsgatan som viker in från Nobelvägen.
– Han kom förbi här på gatan ibland i bilen, med kompisar, och tutade. Jag sa att han kan inte tuta så. ”Vad vill du?” ”Jag vill bara säga I love you, mamma.”
– Jag är stolt över min son. Han var så fin. Och han hade jättefina vänner.
Navid var den glada, hjälpsamma killen som satsade allt på sitt sportintresse.
– Brottning och fotboll. Det spelade ingen roll om det var kväll eller natt – han ville träna hela tiden.
Femton år senare är ett vitrinskåp i familjens vardagsrum fullt med priser. Mestadels från brottningstävlingar – bland annat vann han junior-SM ett år.
– Han gav bort jättemånga. Vi sa till honom att du ska spara dem, men han gav bort dem till kompisar.
I Sydsvenskan-artiklar från slutet av 1990-talet läser vi om den framgångsrika Malmöbrottningen. Navid omnämns flera gånger som en talang och som mottagare av ungdoms- och juniortitlar. Det är guldår för Malmöklubbarna som lockar till sig duktiga brottare. Så framgångsrikt att Navid inte får plats i laget som tävlar i serien. Han lånas ut till andra klubbar, strax utanför Malmö.
– Trelleborg ville ha honom, säger mamma Sedighe. Han fick 12 000 kronor per match!
I artikelarkiven finns Navid också med när det talas om MFF:s unga talanger. Bland annat är han 1998 uttagen till Skånelaget.
Två ur Skånelaget skulle inom något år bli allsvenska spelare, flera spela i superettan eller division 1-klubbar. Hans bästa vän i laget, Labinot Harbuzi, blev junior- och U21-landslagsman och 2010 proffs i Turkiet.
Men Navid överger så småningom både brottningen och fotbollen.
Pappa Karim berättar för oss om ett bakslag som enligt honom tog sonen hårt. 1999 åkte Navids lag till Amsterdam.
– De mötte Ajax, ungdomslaget, och Navid gjorde tre mål. Ajax ville köpa honom. De var 22–24 i laget och Ajax ville ha en av dem. De ringde hem hit flera gånger. Men det tog tid och istället köpte de tränarens son.
– Om Navid kommit till Ajax hade allt kanske blivit annorlunda.
Godhjärtad och rolig. En kille med massor av vänner, som ingen tyckte illa om. Facebookhyllningarna efter hans död bekräftar familjens bild.
Vår research, utifrån en kriminalreporters perspektiv och med myndighetshandlingar som grund, ger en annan bild. En bild som visar en rätt typisk karriär för en ungdomsbrottsling.
Första gången han fångar polisens uppmärksamhet är någon gång 1997. Navid går i högstadiet, sjuan eller åttan, och misstänks ha brutit sig in i en husbil. Nästa vår åker han fast för att ha försökt stjäla en bil. Och under sommarlovet mot nian sker den första händelsen som leder till att Navid M, femton år och tre månader gammal, så småningom hamnar i tingsrätten.
Navid har den 28 juni varit på säsongsavslutning med fotbollslaget och har mött upp med några vänner i Malmö centrum. Klockan 20.45, utanför Borgarskolan på Amiralsgatan, stöter de på några killar.
Navid och hans gäng börjar trakassera killarna, frågar om cigaretter men övergår snart till krav om pengar. Det är inte mycket de kräver, 20 kronor. Annars ska de få stryk, får killarna höra. Och så känner sig killarna tvingade att lämna över 20 kronor till Navid och en annan kille i gänget.
Killarna ringer polis när gänget gått – piketen som patrullerar i området får syn på Navid och hans kompisar en knapp halvtimme senare, på Norra Skolgatan, cirka 500 meter från brottsplatsen.
Rättegången hålls i augusti och går visserligen bra – ”rånet” klassas ner till olaga hot och stöld och Navid kommer undan med 100 dagsböter av det billigaste slaget: sammanlagt 3 000 kronor. Men den kommande tiden blir händelserik.
En eftermiddag i november är Navid med sin klass, Sofielundsskolan 9B, i Malmös badhus ”Aq-va-kul” när leken på trampolinen får ett abrupt slut. En ung man ligger livlös på botten. Navid dyker och får upp mannen till ytan och sedan hjälp att få honom upp på bassängkanten. Mannen, som är en 18-åring från en annan skola, andas. Men bara ett kort tag till.
– Han dog i hans armar, säger brodern Omid nu om händelsen.
– Det tog honom hårt.
Omid säger att drunkningsolyckan tillsammans med attackerna mot World Trade Center 2001 senare fick Navid att fundera på att utbilda sig till brandman.
Skolan verkar inte vara i Navid M:s fokus höstterminen 1998. Lärarna säger visserligen att han sköter studierna helt okej – till och med bra när det gäller matte, fysik samt idrott. Men även att Navid ”gärna vill framstå som skolans kaxigaste och tuffaste elev samt att han ofta romantiserar kriminalitet … Navid M verkar lägga en hel del arbete på att underhålla en viss image på skolan.” Flera elever är rädda för Navid, uppger polisen som varit på skolan.
Natten före nyårsafton biter en polishund honom i benet när han har gömt sig under en parkerad bil strax bakom köpcentret Triangeln i Malmö centrum. Polisen har fått larm om att en taxichaufför har blivit rånad inne på hamburgerhaket Stippes på andra sidan Triangeln. Chauffören satt vid spelautomaterna på Stippes med plånboken intill sig när han plötsligt knuffades omkull av ynglingen i krulligt hår som sedan roffade åt sig plånboken.
Navid och hans vän springer, men det tar inte lång tid för en polispatrull att komma på plats – Malmös ena polishus ligger vid Davidshallstorg, trehundra meter från brottsplatsen.
En knapp månad senare är Navid ute med vänner igen. De åker till Åkarp, en förort till Malmö, för en privat fest. Men de körs ut från festen och drar vidare. Till Lund. Utan vidare planer drar de runt på stan och bryter sig in i en tobaksbutik. Två av de sex i gänget står vid en telefonkiosk och vaktar medan Navid och tre andra tar sig in på Bankgatans tobak. De letar runt, Navid rafsar i kassan.
Men boende har sett killarna bryta sig in. När polisen kommer dit är de fyra kvar i butiken. Någon försöker gömma sig, men förgäves. Navid förs till polishuset med fickorna fulla av femkronor.
Socialtjänsten är förlåtande. Familjen M är bra, slår socialsekreteraren fast. Mamman är visserligen sjuk, pappan arbetslös och deras ekonomi så dålig att de behöver socialbidrag. Men Navid är trygg hemma och föräldrarna tros kunna få bort honom från kriminalitet utan socialtjänstens hjälp.
Bara han slutar umgås med de där vännerna, säger föräldrarna.
Av de som Navid är tillsammans med vid de tre brotten känner vi i idag till fem av dem från Malmös undre värld, alla ingår i sfären kring Mirza M.
Navid säger sig våren 1999 redan ha bytt umgänge. Men föräldrarna anar att han ljuger och han placeras i ett av socialtjänstens projekt, Alinea.
Navid åker alltså fast och uppmärksammas av polisen. Och han och hans föräldrar har flera kontakter med socialtjänsten som bedömer hans risk för att hamna djupt i brottslighet och erbjuder åtgärder för att han inte ska göra det. Likadant ser det ut för de andra unga dödsoffren i Malmös undre värld de senaste åren – de har inte på något sätt varit okända för myndigheterna. Elvis P, som sköts på Gustav Adolfs torg, startar sin kriminella karriär med triviala brott som att sno en tivolikassa och med rån mot en jämnårig. Socialtjänsten svarar med att först tilldela honom en stödperson, därefter trappa upp med ett öppenvårdsprogram inriktat just på att bryta umgänget med andra ungdomskriminella. Valdet K har utmärkt sig i negativ mening i skolan sedan han var tio år och har sedan dess kontinuerliga insatser av socialtjänsten av alla de slag – från samtal till långa tvångsomhändertaganden enligt LVU. Även bröderna M och Rossi som vi senare ska kartlägga närmare har socialtjänsten haft täta kontakter med under hela deras tonårstid.
Bilden gäller även generellt för de unga männen – under trettio år – i Malmös undre värld av idag. De är inga söner till någon maffiaboss som vid 18 års ålder tagit över faderns verksamhet, de har gått den långa vägen. Från misskötsel i skolan, via typiska ungdomsbrott som enklare inbrott, vidare till grov organiserad brottslighet. Hela tiden åsedda av myndigheterna. Detta bekräftar både poliser och personal inom socialtjänsten som vi talar med.
Det ser alltså inte ut att vara tätheten i det sociala skyddsnätets maskor som det är något fel på.
– Så varför hjälper det inte?
Eva Sundberg, enhetschef inom socialtjänsten förekommer frågan när vi träffar henne.
Hon har både hört frågan förr och ställt sig den själv. Varför förblir folk kriminella, trots att socialtjänsten gjort allt den förmått under klientens uppväxt?
Hon suckar och försöker sedan svara.
– Ja, du. Det är väldigt många bottnar i det.
Det kanske främsta skälet, och det enklaste, är att det är rationellt att ingå i ett kriminellt nätverk. Gemenskap och status inom en grupp, respekt från utomstående, att finnas till i ett sammanhang. Och pengar. Det är ingredienser som de flesta människor söker i sitt liv.
Platsen där vi träffar Eva Sundberg och hennes kollega Toba Kamal Helgesen är kontorskomplexet Tre Skåne mitt i Rosengård. Här finns flera av Malmö stads förvaltningar. Som många andra företrädare för stadsdelen har gett uttryck för är de båda socialtjänstcheferna trötta på medias fokus på Rosengård när det handlar om kriminalitet i Malmö.
– Det finns andra stadsdelar som har lika mycket kriminalitet idag, säger Eva Sundberg, vilket bekräftas av poliser vi talar med.
Men de medger att många som i dag sysslar med organiserad brottslighet är uppväxta i deras stadsdel.
Eva Sundberg och Toba Kamal Helgesen pekar ut de generella dragen hos ungdomsbrottslingarna på väg in i organiserad brottslighet: fattigdom, traumatiska upplevelser hos de familjer som är flyktingar, allmänt problematiska hemförhållanden och inlärningssvårigheter som saboterar skolgången. Med den bakgrunden ses kriminalitet som en möjlig väg till ett bättre liv. Bevisen för det är de kriminella ledarna med fina kläder och dyra bilar.
– Vi måste ha något ganska häftigt att erbjuda istället, säger Eva Sundberg.
Det lyckas socialtjänsten sällan med.
Ett annat hinder för lyckosamma sociala insatser som Toba Kamal Helgesen och Eva Sundberg ofta ser är föräldrarna.
– Föräldrar tror inte på att deras söner är kriminella om det inte är uppenbart. För att de ska ta det till sig måste det ha gått långt. Har vi inte föräldrarna med oss blir vårt arbete bara ett spel för gallerierna, säger Eva Sundberg.
Kollegan Toba Kamal Helgesen fyller i:
– Och det gäller att föräldrarna har de rätta värderingarna.
Man kan dela in föräldrarna som det är svårt att samarbeta med i tre kategorier, ur socialtjänstens perspektiv.
Den vanligaste är de naiva. Som har en positiv inställning till myndigheterna, men som inte tror på de alarmerande uppgifterna när det gäller just deras son. Och som ifall de ändå inser att något kriminellt har hänt, tror att deras sons inblandning var perifer. Eller att han blivit meddragen. Att det är vännerna det är fel på.
En inte helt ovanlig typ är de misstänksamma. Som egentligen inte är för kriminalitet, men som misstror myndigheter i allmänhet – kanske på grund av upplevelser i andra länder – och när deras son, deras familj, granskas inte vill samarbeta.
Och så finns de mer ovanliga, de som själva är kriminella. Där barnet växer upp i, kanske till och med fostras in i, kriminalitet.
Oavsett vad föräldrarnas ovilja beror på har de lätt att blockera insatser eftersom socialtjänsten inte kan tvinga på åtgärder direkt när föräldrar misstycker till insatser. För tvångsåtgärder krävs allvarlig eller återkommande fall av kriminalitet. Då kan det redan vara för sent. Dessutom är ett tvångsomhändertagande inte sällan rena skolan i brott. Inte blir det bättre när de är tillbaka i ungdomsgänget.
– Det är en merit bland kriminella ungdomar att ha suttit på LVU, säger Toba Kamal Helgesen.
Bland annat på grund av detta, men lika mycket av ekonomiska skäl, uppfann Rosengårds stadsdelsförvaltning en ny vårdform som infördes januari 2005.
Stadsdelens ekonomi var redan i kris när polisens avslöjande kartläggning av kriminella ungdomar i Malmö och den så kallade plusniolistan över ungdomar som misstänktes för fler än nio brott under de senaste två åren visade på ett ännu större behov av dyra insatser. En majoritet av de omkring 30 plusniorna i Malmö bodde i Rosengård, ungdomar som eventuellt skulle behöva tvångsomhändertas enligt LVU och placeras på institution till en kostnad av en miljon kronor per ungdom och år.
Istället uppfanns ”Hållplats 8”, namngivet efter lokalens adress, Bennets väg 8.
Hållplats 8 har ungefär samma innehåll som en vistelse på institution, men i öppen form. Och till bara en dryg tiondel av priset. Den främsta besparingen är att den unge bor kvar hemma. Med föräldrarna som garant för att reglerna från Hållplats 8 verkligen följs.
Socialtjänsten menar att detta är en fördel. Det anses bättre att lära den unge att avstå från kriminalitet i sin hemmiljö, med fortsatt möjlighet att träffa sina kriminella vänner, än att skicka iväg ungdomen ett antal månader för att han sedan ska komma hem utan annat sammanhang än den miljö – de kriminella vännerna – som omhändertagandet var tänkt att få bort den unge ifrån.
I praktiken betyder det också att ordet tvångsomhändertagande har utvattnats. Att Hållplats 8 är ännu en varning innan socialtjänsten ändå tvingas ta till institutionsplacering. Om stadsdelen har råd.
– Visst, det fanns en ekonomisk aspekt, säger Eva Sundberg. Men vi hade aldrig genomfört Hållplats 8 om vi inte trodde att det var bra.
Tro är en viktig ingrediens i socialtjänstens arbete mot kriminalitet. Vetenskapliga uppföljningar existerar nämligen knappt. Hållplats 8 är idag en viktig del i stadsdelen Rosengårds insatser mot kriminalitet och för att minska rekryteringen till organiserad brottslighet. Eva Sundberg och Toba Kamal Helgesen säger att Hållplats 8 är en av få insatser som har utvärderats – och där utvärderingen dessutom visar att insatsen fungerar.
Det är inte riktigt sant.
De syftar på Oskar Andersson, forskare vid Malmö högskola. Men han reserverar sig redan i sammanfattningen av sin rapport:
”Det är dock ännu allt för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur väl öppenvårdsprogrammet har lyckats …”
Rapporten kom 2009, men undersökningen av återfall i brott gjordes januari 2008. Den visade att det sammanlagda antalet brott som deltagarna i Hållplats 8 misstänktes för var färre efter programmet än före. Från 330 misstänkta brott före inskrivning, till 185 under och efter programmet, fördelade på 35 ungdomar. Men tidsperioden före och efter går inte att jämföra rakt av. Och i rapportens bilagor går att utläsa att det på sin höjd är åtta av de trettiofem som det finns tecken på har upphört med kriminalitet i meningen att de inte åkt fast under omkring ett år efter Hållplats 8.
De slutsatser som forskaren lyfter fram är istället mer modesta.
”Samtidigt finns det tendenser som tyder på att ungdomar som har varit inskrivna vid Hållplats 8 har påbörjat en livsstilsförändring. Från att tidigare ha varit ungdomar som enbart varit upptagna med
att umgås med sina kriminella kamrater börjar de successivt efter inskrivningen att allt mer tänka på hur deras normbrytande beteende påverkar deras familj och framtidsutsikter.”
Hösten 2009 publicerades också en forskningsöversikt av socionom Catrine Kaunitz om ART, Aggression Replacement Training, som är ett mycket vanligt förekommande program för unga kriminella över hela Sverige, och som även ingår i Rosengårds stadsdels Hållplats 8. Den ger inget belägg för att ART hjälper.
Eva Sundberg och Toba Kamal Helgesen hade gärna sett mer forskning om vilka metoder som fungerar. Men det får i så fall vara upp till någon annan, som universiteten och högskolorna.
– Som socialarbetare har man inte tid med det, säger Toba Kamal Helgesen. Och det ingår egentligen inte i jobbet. Det finns visserligen en avdelning för forskning och utveckling inom Malmö stad, men … Det finns mycket som är tvingande inom socialtjänsten, som socialtjänsten ska göra enligt lagen. Men uppföljning och forskning är inte tvingande.
Istället är det möten, personliga kontakter med människor, berättelser de får höra i första, andra eller tredje hand om ungdomar som det gått bra för som de kan ta till intäkt för att de arbetar på rätt sätt.
Dessutom, säger de, är det svårt, för att inte säga omöjligt, att visa konkreta resultat när det gäller sociala insatser mot kriminalitet. Om man undersöker återfall i brott beror resultatet mycket på när undersökningen görs. Personen kan vara hederlig i ett år efter programmet, men sedan ta upp kriminaliteten igen. Kanske på grund av någon livsomvälvande händelse som inga sociala insatser rår på.
Eller tvärtom. Kanske är den unge mannen fortsatt kriminell efter två eller tre år, men blir hederlig efter sju. Då kanske det beror på att det arbete som socialtjänsten gjorde för sju år sedan, nu ger resultat, menar Toba Kamal Helgesen och Eva Sundberg.
De har fått höra att det låter flummigt. Toba Kamal Helgesen rundar av resonemanget. Det finns ändå en sak som är säker, säger hon.
– Vad vi än gör, vilka metoder vi än använder, så försöker vi och har vi förhoppningen om att lyckas nå fram till och motivera ungdomarna. I det är vi outtröttliga. Det är något som är väl omvittnat – att vi är outtröttliga.
Engagemanget och outtröttligheten hos socialtjänstens personal räcker dock inte för Navid M. Efter vårdprogrammet som han sätts i efter inbrottet i tobaksbutiken i Lund och mot bakgrund av det tidigare rånet, försöket att stjäla en bil, ett annat inbrott och Sofielundsskolans uppgifter om att han beter sig som en värsting, fortsätter den dåliga utvecklingen för den nu 16 år unge mannen. Fotbollsgymnasiet på Borgarskolan som han pratat om blir det ingenting av. Istället börjar han på Värnhemsskolan på Malmös populäraste gymnasieprogram: individuella programmet, utbildningen för de utan godkända betyg i basämnena och som år efter år har fler elever än något riktigt gymnasieprogram.
Brotten fortsätter. Under vårterminen i ettan på gymnasiet: slagsmål i matkön på skolan och övergrepp i rättssak mot offret.
En vecka senare: knivrån mot två killar som han lovat hjälpa att få tag i lite hasch.
Navid kör bil utan körkort så många gånger att han döms till fjorton dagars fängelse. Hösten 2002 får han anmäla sig för att avtjäna straffet på den öppna anstalten Rostorp i den norra delen av Malmö.
Sommaren därpå blir han, nyss fyllda 20, tillsammans med en två år äldre tjej från Stockholm som flyttat till Malmö för att plugga. Hon blir upp över öronen förälskad i Navid. De själva beskriver förhållandet som ”stormigt”. Mer konkret: svartsjuka, hårda ord, lögner, hot – och våld.
Kvinnan berättar senare hur hon inte får träffa manliga vänner. Navid får raseriutbrott, hotar och slår henne vid några tillfällen.
Däremellan är han världens bästa pojkvän – glad, rolig, spontan, vacker.
I november 2004 får de en dotter tillsammans. Det löser inte parets problem.
När det är höst 2007 i Malmö, och flera vänner och bekanta till Navid är indragna i en väpnad konflikt på Malmös gator, har han själv nyss suttit i fängelse igen. Förhållandet med flickvännen slutade med att han dömdes för grov kvinnofridskränkning och satt i fängelse i sex månader.
Slår sina kvinnor gör män i alla samhällsklasser. Det gör inte Navid M till någon gängbrottsling. Inte heller de många trafikbrotten. Men de och kvinnofridsutredningen ger en inblick i hans vardag och säger något om en ung man på väg bort från samhällets normer. Han har inte körkort, men kör ändå. Han anlitar Oussama A, en i Malmös fifflarsammanhang välkänd bilmålvakt. Oussama står – sannolikt mot viss betalning – som registrerad ägare av hundratals bilar åt gången som hans ”kunder” sedan kan köra utan att betala fordonsskatt, kan felparkera och sedan låta Oussama strunta i att betala böterna. Och den riktige ägaren kan ha bilen utan att få indraget socialbidrag.
Navid M:s ekonomi är inte den bästa. Han nolltaxerar men försörjer sig på svartjobb. Och flickvännen berättar att han håller på med något mystiskt. Han har ofta ärenden han plötsligt måste göra, som hon inte får följa med på, och som han inte berättar vad det är. När hon vid ett sådant tillfälle ska hämta barnvagnen i bagageutrymmet blir Navid rasande och hindrar henne, utan närmare förklaring till varför hon inte får öppna bagageluckan. Diskussionen slutar med att han utdelar flera knytnävsslag mot flickvännen, enligt domen.
Navid M har knappt tre månader kvar att leva när han den 8 november 2007 möter göteborgarna, tre män i hans egen ålder, på parkeringen till lågprishotellet Ibis på Stadiongatan, nära Malmös fotbollsstadion. Ett kvarter från pingstkyrkan där det tre månader senare ska hållas begravningscermoni. Göteborgarna kör från Malmö med 6 920 gram hasch i bagaget.
*
Navid kände göteborgarna. Det har storebror Omid förstått i efterhand, men när vi läser namnen för honom är det inga som Omid säger att han har hört talas om.
– Navid berättade aldrig vad han gjorde direkt så. Han berättade inte hur han gjorde sina pengar. Men bara för att det är affärer och business här och där, så är det inte säkert att du är en ond människa. Du gör dina pengar. Så som alla andra människor försöker. Förstår du? Det jag menar, det han gjorde, det han levde på – att göra en affär, en business här och där … Det är fel, det är det också. Absolut. Men du är ingen dålig, ond människa för det.
Navid M var ju brottaren och fotbollsspelaren. Idrottskillen som inte lyckades förvalta sin talang som en del andra i laget. Som istället kom att leva ur hand i mun på svarta affärer – han hade inga pengar sparade, körde inga fina bilar och hade ingen egen lägenhet. Han var en bra bit från något glamouröst gängliv.
Brytningen med idrotten kan spåras till kring 2000. MFF hade tidigare stängt av honom i samband med brotten 1998 och 1999, men han kom tillbaka. Brottningen gick sämre, laget var så fullt av talanger att Navid inte behövdes vid serietävlingarna. Han lånas ut till en annan klubb, men slutar snart. Fotbollen slutar han också med, hösten 2000 eller 2001.
Var det som pappan säger, att tränaren var rasist och därför inte värderade Navid tillräckligt högt? Och som gjorde att Navid inte blev ungdomsproffs i Ajax. Då, när allt kunnat gå annorlunda?
Omid tror inte att det var riktigt så.
– Han kom inte överens med någon tränare, det var något löjligt skit bara. Navid sa något om att tränaren bryr sig mer om någon svensk, men det var inte så.
Snarare var det vattenflaskorna. Navid ville inte vara de äldre killarnas springpojke, så som annars är tradition i svenska idrottsföreningar. Och han blev aldrig pojklandslagsman. Han trodde själv att han hade en chans, men upptäckte ett stort problem: Han var inte svensk medborgare.
– Han var så arg på mina föräldrar, han kom hem gråtande. Vi var inte svenska medborgare då, nu är vi det, men inte då. Våra föräldrar ville inte. De tänkte att vi kanske skulle flytta tillbaka till Iran. Kanske. Någon gång. Någon dag.
Samma tid som idrotten gled ur Navids liv, dömdes han för flera brott.
– Mm. Alltså, han kom ju snett. Han kom snett och det var via vännerna.
Vilka var det?
– Inga namn.
Vi vet ungefär vilka som gick …
– Såklart, det är alltid fel. Jag har suttit med folk som tar narkotika. Men jag har aldrig tagit det själv. Men de är mina vänner. Jag kan inte säga till dem att sluta, säga det en och två och flera gånger. Till slut vill de inte umgås med mig mer.
Kan man säga att det var två motstående intressen, idrotten och kompisarna och att kompisarna inte var guds bästa barn? Och att det kolliderade?
Omid tvekar.
– Det var något sånt. Men jag vet inte riktigt. Det var någonting som gick snett med hans liv. Och det är vännerna. Det säger min mamma hela tiden.
– Alla de är ju uppvuxna tillsammans. Han valde inte detta här, han kunde lika gärna haft en bra vän som istället sa ”kör det här, kör det här”. Han föll lätt för grupptryck och så. Han trodde för gott om alla.
Riktigt vad som gick snett är svårt att sätta fingret på. Varför han valde de kriminella vännerna istället för idrotten. I ett samtal med en socialsekreterare 1999 pratar Navid om att han som liten tyckte att Malmö var en stor och stökig stad och att det gjorde honom osäker. Men vem kan inte känna så om man bor mitt inne i Sveriges tredje största stad? Några år senare nämner han att han har ”många tankar” som han behöver komma till rätta med, men vad det är säger han inte.
Vi försöker med hans bror, vad det något som hände som gjorde att han där kring år 2000 tog steget bort från idrotten, till de kriminella vännerna?
Omid M hejdar oss.
– Men alltså, han var fortfarande en ungdom, en tonåring då. Han var inte en fullvuxen man. Han var ju 17–18 år. Han var fortfarande ett barn. Då är det för tidigt att säga att du är på ett visst sätt. Fortfarande tjugo är för tidigt. Du har en kompis som är två år äldre, som har sett lite mer. Så säger kompisen att det finns en möjlighet, ”å lite snabba pengar”.
Att han verkligen hade många vänner bekräftas av bilderna från begravningen.
– Han ställde alltid upp för alla. Han fanns där. Det var det han var känd för, Navid. Om du ringde honom så sa han alltid ”inga problem, jag är där om två minuter”. Det tog kanske inte två minuter, det kunde ta en kvart eller tjugo minuter, men han kom dit.
Och det var det som hände på Södra Sofielund, Mogensgatan en kvart före midnatt den 1 februari 2008. Det som polisen, men inte familjen, kallar gänguppgörelse.
Omid igen:
– Han dör när han hjälper någon.
Det är den nya teorin som nu sprids i området Sofielund och bland Navids vänner. På redaktionen har hittills relationerna kring mordet på Navid M om inte varit klara, så i alla fall gett oss tillräckligt för att vi ska tycka att saker verkar hänga ihop:
En gänguppgörelse, sa polisen, och Navid M har anknytning till M-sfären. Han deltar i en haschaffär med göteborgare som går snett. En affär som kanske kan kopplas till M:s fiender i Malmö. Långt ifrån tillräckligt för att vi ska kunna slå fast i tidningen varför Navid M mördades, men tillräckligt för att fallet inte ska betraktas som intressant att gräva i.
Men så kommer en flicka in i bilden. I dag bekräftar polisen det för oss.
– Det är en av teorierna. Jag går inte in på det, för det gör inte saken bättre, säger kommissarie Per Lidehäll och säger det han och många andra poliser brukar säga.
– Vi bryr oss egentligen inte om motivet.
De vill bara ha bevis för vem som sköt – visar sig motivet sedan under utredningen så är det bra, men inte på något sätt nödvändigt.
Teorin med flickan är, enligt andra uppgiftslämnare, att Navid har tagit sig till Mogensgatan för att hjälpa en vän, AM. Dennes syster, DM, har ett förhållande med en ung man, OA, som AM inte gillar. OA sägs vara kriminell – han är dömd efter mordet – och han och flickvännen bråkar mycket. Han är också bror till HA som satt häktad för mordet.
Det teorin säger är att Navid M tillsammans med AM på kvällen den 1 februari 2008 på något sätt ska försöka lösa relationsproblemen. Hur vet vi inte. Vad de förväntat sig att möta vet vi inte heller. Men det som händer är i det närmaste en avrättning: Navid M skjuts ihjäl innan han hinner kliva ut ur bilen.
Brottsplatsen ligger mitt i ett bostadsområde, ett trångbott sådant, där många rör sig utomhus. Dessutom tros skytten ha haft vänner i närheten. Och Navid hade ju sällskap i bilen.
Efteråt sprang skytten. Flykten finns det många vittnen till. Men polisen har inte hittat ett enda vittne till själva skottet, vem som höll i pistolen.
– Man kan inte vara säker, säger Per Lidehäll. Det kan kanske vara så att de som var på plats missade just de avgörande sekunderna.
Men han tror fortfarande, drygt tre år efter mordet, att det finns någon som såg. Som skulle kunna peka ut mördaren.
– Trots att de är unga så har de en ganska avancerad kriminell identitet. I den miljön de befinner sig golar man inte. Man är mer avhängig den kriminella miljön än man är villig att hjälpa samhället.
I en senare polisutredning mot OA hittar vi en annan tänkbar anledning än ren gängmentalitet till att DM:s bror kanske inte har så lätt att berätta om mordet – om han nu ändå såg något.
OA döms 2010 för att ha misshandlat flickvännen DM vid ett tillfälle i juni 2008, några månader efter mordet på Navid M. Men flickvännen ville egentligen inte att OA skulle dömas. Hon hade förlåtit honom. Och nu var allt bra, intygade hon vid rättegången 2010. Hon, det tänkbara nyckelvittnets syster, och mannen vars bror misstänks vara mördaren är nu gifta och har barn.