Om Al Capone-metoden, skrämda vittnen och myndighetschefer som försöker se positivt på kampen mot den organiserade brottsligheten.
Den 26 maj 2010 bjuder på en solig morgon. Heleneholms kraftvärmeverk skuggar Eriksfältsgatan där den mynnar ut i Trelleborgsvägen bort mot köpcentret Mobilia. Precis i hörnet till Fosievägen, här i grannområdet till Sofielund, ligger två sammanbyggda tolvvåningshus i utkanten av ett rödteglat och anonymt lägenhetsområde. Det är tegelhus från sent 50-tal med balkonger ut mot Eriksfältsgatan. I markplan ligger enstaka företag: en import/exportfirma, pizzeria Donau, en frisör, en biluthyrningsfirma som har en webbkamera riktad mot ingången. På vändplanen: snabbmatstället Runda Grillen, öppet 11 till 24. En falafel kostar 15 kronor, en kebab 25, det kostar en femma extra för fetaost. Mitt emot har nyligen Christiania Falafel fått sin första svenska filial i en husvagn med tillhörande tält med den haschdoftande fristadens gulröda logga.
Eriksfältsgatan är drygt två kilometer lång, den viker åt sydost in i Nydalaområdet, vidare mot Gullviksborg och fortsätter, efter namnbyte, över plåtfloden på Inre Ringvägen och vidare in i Lindängen. Detta är miljonprogramsområden och äldre. Mest lägenheter och en inte helt överväldigande socioekonomisk status, även om klickar av villor är utkastade här och var. Eriksfältsgatan är något man passerar. Följaktligen är det ingen som reagerar speciellt på de två unga män i svarta huvtröjor som kommer klivande redan vid åttatiden på morgonen. De hänger vid Runda Grillen. Ser ut att vänta.
Givet att de båda männen verkligen är de två halvkriminella tonåringar i utkanten av Malmös gängvärld som senare pekas ut, så skulle möjligen någon av deras anhöriga reagera över att de är uppe så tidigt. Ingen av de som enligt polisutredningen befinner sig i området den här morgonen tänker närmare på de unga männen. Inte den handfull människor som står och väntar på busslinje 2. Inte den medelålders kvinna som står på sin balkong i bara morgonrocken och röker, definitivt inte den man som ligger och sover med fönstret på glänt men som kommer att vakna av vad som snart ska hända. Och inte heller den oidentifierade bilist som sitter med tändningen igång i en mörkblå bil, kanske en Volvo, vid grillen.
34-årige Kalil, en asylsökande man som två gånger nekats uppehållstillstånd, är på väg från den lånade lägenheten på Eriksfältsgatan till Malmö tingsrätt. Klockan är omkring åtta. Rättegången ska börja om någon timme. Det är andra försöket att hålla denna domstolsförhandling. Den tilltalade är Mohammed S, en 31-årig man med en ledarposition i det kriminella nätverket Black Cobra. Vi är många reportrar som bevakar den här utredningen. Mohammed S har tidigare hamnat i bråk med poliser i Rosengård, åtalats – men frikänts – för att ha hoppat upp på en patrullbils motorhuv och skrikit åt en polisman: ”Du ska passa dig, du har ett liv utanför jobbet” och: ”Jag ska knulla din mamma och pappa.”
Kalils del i rättegången är att han blev misshandlad natten till den 6 juni 2009 utanför nattklubben Breeze på gågatan inne i centrum, cirka 50 meter från Café Nesta. Kalil hade haft en blöt kväll, ”några drinkar”, och ville vara en gentleman inför sitt sällskap när de hade lämnat stället vid tretiden. Hans kvinnliga vän behövde en cigarett. Kalil skulle hämta en och tog sikte på ett par jämnåriga män några steg bort. Det gick inte bra.
Enligt vittnesmålen och utpekandet får Kalil snabbt svar: ”Vet du inte vem jag är?” Sedan ett slag mot pannan som sänker honom, och så fem till åtta slag, sparkar och trampningar mot kropp och huvud. Blåmärken och ett två centimeter stort blodigt jack i pannan som måste sys intygar att misshandeln verkligen skett. Mohammed S säger i efterhand att han inte minns den aktuella kvällen riktigt. Han hade druckit mycket och kom inte ens ihåg att han skulle ha varit vid Breeze.
Kalils utpekande räcker för åtal och rättegång. Men när åklagare, advokater – och Mohammed S med vänner – samlats i Malmö tingsrätt den 26 maj 2010 saknas Kalil.
Åklagaren hade sina tvivel inför rättegången. Det är inte ovanligt att personer som kallats till rätten inte dyker upp. Gäller det ett vittne har åklagaren två val. Det första är att släppa vittnet och köra rättegången i alla fall. Så kan man göra av så kallat processekonomiska skäl – rättvisa ska helt enkelt inte kosta oproportionerligt mycket pengar. Det andra valet är att be rätten ställa in förhandlingen och beordra polisen att jaga vittnet så som man jagar en misstänkt: med delgivningsmän och hot om böter ifall man inte dyker upp. Om däremot själva huvudpersonen i en rättegång, målsäganden, uteblir, återstår inte mycket annat än att ställa in.
Till det kan åklagaren tänka sig åtminstone två olika orsaker, med tanke på vem den åtalade är. Att målsäganden är för rädd, eller att saken gjorts upp utanför det ordinarie rättssystemet.
Flera källor berättar för oss att Mohammed S vänner tagit kontakt med Kalil och erbjudit kompensation – han skulle få tiotusentals kronor för att ta tillbaka sitt utpekande, eller snarare för att lägga sig i rätten: säga att han haft fel och plötsligt börjat tvivla.
Så här svarar Mohammed S när vi frågar om varför Kalil inte verkar dyka upp.
– Han har begärt pengar. Han försöker utpressa mig för något jag inte har gjort.
Kalils advokat har bara hört kortfattade uppgifter om att en ekonomisk uppgörelse var under diskussion parallellt med den ordinarie rättvisans försök att driva process. Men slutligen kunde Malmö tingsrätt delge Kalil kallelsen till rättegång.
Och Kalil har verkligen bestämt sig för att komma till rättegången. Men han hinner inte mer än att öppna dörren till sitt hus på rättegångsdagens morgon, ta ett par steg ut på asfalten i riktning mot busshållplatsen, innan de båda männen i huvtröjor kommer fram till honom.
”Är du på väg till rättegången”, frågar en av dem.
”Ja”, är allt han hinner säga innan en av männen tar fram en pistol och skjuter ett skott i hans ena ben.
Sedan springer båda två i full fart in bland huskropparna i riktning mot Mobilia. Kulan passerar genom låret på Kalil, som fortsätter ut mot vägen och ramlar över benet på en kvinna i 20-årsåldern som står och väntar på bussen.
Han är inte livshotande skadad. I tingsrätten får så småningom hans väntande advokat ett telefonsamtal där Kalil konstaterar att han har fått förhinder. Rättens sekreterare ropar till slut upp målet, för att slå fast ”hinder för huvudförhandling”. Mohammed S går leende in i rättssalen.
Attentatet mot Kalil är ett extremt exempel på hur enkelt – men brutalt – den ordinarie rättvisan kan sättas ur spel. Ett problem polisen är väl medveten om. Svensk polis är inte längre blåögd inför den grova organiserade brottsligheten, så som man numera medger att man var under mc-krigets 90-tal och fortfarande vid 2000-talets början.
Mycket har hänt när det gäller de brottsbekämpande myndigheternas arbetsmetoder sedan dess. Framförallt är det fler myndigheter – Skatteverket, Försäkringskassan, Kronofogden – som har involverats mer aktivt. Och polisen har börjat samarbeta på ett bättre sätt genom en omorganisation i flera steg.
De första konkreta stegen tas 2006 när Skånes tidigare länskriminalchef Peter Tjäder, på grund av sin erfarenhet från mc-kriget, plockas upp till Stockholm för att samordna arbetet mot den organiserade brottsligheten över hela landet, och får 120 extra miljoner från regeringen till sitt förfogande. Justitieminister Beatrice Ask är inte tillfreds med detta första steg utan kräver hösten 2008, efter en kort frågerunda till sex experter, att fler myndigheter än polis och tull och åklagarmyndigheten ska börja samarbeta mot grov organiserad brottslighet. Nästa sommar, 2009, har Polisen, Tullverket, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Skatteverket, Kronofogden, Kustbevakningen, Säkerhetspolisen och Försäkringskassan arbetsformerna klara. Ett operativt råd mellan myndigheterna ska besluta om insatser av nationell betydelse, efter information från ett nationellt underrättelsecenter (Nuc). Åtta regionala underrättelsecenter riktar in sig på mål av regional betydelse. De som ska utföra det polisiära arbetet är tvåhundra specialutbildade poliser fördelade på åtta så kallade aktionsgrupper runt om i Sverige.
Ungefär detta var även Peter Tjäders planer, och i Skåne provstartade ett regionalt underrättelsecenter redan i slutet av 2006.
Nu har den nya heltäckande organisationen hunnit arbeta sitt första hela år – 2010. Hur går arbetet? Pressar polisen tillbaka den organiserade brottsligheten? Vem vinner – tjuven eller polisen?
Vid ett bord i regeringens pressrum i Rosenbad sitter justitieminister Beatrice Ask tillsammans med tre män och en kvinna. Närmast intill ministern sitter rikspolischef Bengt Svenson, därefter rikskriminalchef Klas Friberg, Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender samt Skatteverkets dito Ingemar Hansson. Beatrice Ask ursäktar sig för att hon är lite sen, eftersom hon haft många ”kreativa berättelser” att lyssna på från myndighetscheferna. Hon kallar arbetet de gör mot den organiserade brottsligheten för ”imponerande”. Det är pressträff den 18 mars 2011.
Riktigt vad det är hon är imponerad av framgår inte av den cirka 45 minuter långa dragningen. Rapporten som offentliggörs i samma stund ger inte heller några ledtrådar. Gissningsvis är hon imponerad av att myndigheterna över huvud taget samarbetar – att de utbyter information och själva tycker att arbetet går bra. Även andra myndighetsföreträdare försöker: ”Gott resultat”, skriver Tommy Hydfors i en ”reflektion”. Under rubriken ”Bedömning”, i texten som är signerad av nio myndighetschefer, talas det om ”ett påtagligt resultat”.
”Det kvantitativa resultatet 2010 – i form av 375 756 redovisade resurstimmar, 313 misstänkta personer, 186 häktade personer, närmare 200 fängelseår utdömda i tingsrätten samt betydande tillgångsinriktad brottsbekämpning i cirka en tredjedel av de 23 insatserna som pågått under 2010 – bedöms vara ett påtagligt resultat.”
Men vad är resultatet?
Låt oss titta närmare på siffrorna: 313 misstänkta och 200 fängelseår utdömda av tingsrätten visar sig handla om 56 dömda. Antalet fängelseår är mer exakt angiven till 191 år. Men detta är i tingsrätten – antalet lagakraftvunna fängelseår är lägre. Alla rättegångar har inte varit avslutade när rapporten publicerats, men i flera fall som hovrätten har avgjort har straffen sänkts. Riktigt hur utfallet ser ut går inte att kontrollera – myndigheterna hemlighåller, med något enstaka undantag, vilka fall det handlar om.
Straffen är inte det viktigaste, säger polisen. Man tror inte längre på att det är möjligt att få de viktigaste i den undre världen bakom lås och bom. Istället har polisen ett nytt mantra sedan några år: ”Gå efter pengarna.” Pengarna, ”brottsutbyte”
är prioriterade mål, och insatserna som specialpoliserna i landets åtta så kallade aktionsgrupper ska arbeta med, väljs efter de fall där man tror sig kunna ta tillbaka pengar från de kriminella.
Så vad säger redovisningen om detta? ”Betydande tillgångsinriktad brottsbekämpning” som skett i en tredjedel av 23 insatser har i klartext inneburit att de som utsetts till samhällets främsta fiender blivit av med – 100 000 kronor. Polisen har, från de 56 dömda, begärt att sammanlagt 46,5 miljoner kronor ska tas i beslag. Myndigheterna lyckades säkra 3,7 miljoner av den summan. Varav de utpekade efter domstolsbeslut fått tillbaka 3,6 miljoner.
Kvar är alltså 100 000 kronor. För övrigt lika mycket som närpolisens spanare i Rosengård hittade i en kartong hos familjen K, efter vanligt gammaldags polisarbete. Tipsare hade sagt att den yngste sonen i familjen sålde cannabis. Därför ställde sig två poliser och spanade på åttavåningshuset där familjen bor. När pojken kom ut gick de fram och pratade med honom. Tyckte att han verkade pårökt, och fick på så sätt rätt att känna igenom hans fickor och kalsonger. På honom hittades elva portionsförpackningar marijuana om sammanlagt 12,64 gram, vilket i sin tur gav polisen rätt att fortsätta leta knark även i familjens lägenhet. Och i en garderob låg, utöver ytterligare 92,43 gram cannabis, 100 000 kronor i sedlar. Eftersom domstolen ansåg att familjen inte kunde redogöra på något trovärdigt sätt för var pengarna kom ifrån, antogs att de kom från knarkförsäljning och konfiskerades därmed. Närpolisen redovisar varken nedlagd arbetstid eller eventuella kostnader för dylika ”operationer”, så det går inte att sätta i relation till de motsvarande 135 årsarbetskrafter som aktionsgrupperna uppges ha lagt ner för att lägga beslag på samma belopp.
Operativa rådet, med det nationella underrättelsecentret och aktionsgrupperna, är inte ensamma i kampen mot den organiserade brottsligheten. I den nya organisationen ingår åtta regionala underrättelsecenter, varifrån aktioner samordnas som anses regionalt viktiga, men inte kräver insatser från högsta ort. Och här verkar arbetet gå bättre. Sex dagar efter redovisningen i Stockholm publicerar Skånepolisen ett pressmeddelande där siffrorna är häpnadsväckande.
889 miljoner kronor. Så mycket har de RUC-Syd-initierade insatserna sparat åt samhället. Bara under 2010.
Man redovisar varken hur mycket arbetstid som lagts ner, antalet dömda personer eller antalet fängelseår. Polisen vill inte gå ut med vilka insatser som har ingått, och därmed går det inte att kontrollera siffrorna. Polisen uppger att de flesta insatser inte är sådana som har lett till förundersökningar. Istället är det framförallt andra myndigheter än polisen som gjort det slutliga jobbet. Men den sammanlagda samhällsnyttan uppskattas alltså till 889 miljoner kronor.
Den konkreta siffran som finns är 13,9 miljoner. Så mycket sägs ha återförts från kriminella till statskassan. Bara det en skarp kontrast mot riksinsatsernas 100 000 kronor. Men därifrån till 889 miljoner?
De skånska myndigheterna har varit kreativa. Och kommit på att de 13,9 miljoner kronorna hade kanske de kriminella investerat i amfetamin om inte myndigheterna beslagtagit dem. För amfetamin har folkhälsoinstitutet bedömt skadan för samhället i form av kostnader för rehabilitering, inkomstbortfall, sjukskrivning, fängelsevistelse med mera till 3 200 kronor per gram. Den kreative myndighetspersonen har då räknat fram att en narkotikagrossist med 13,9 miljoner på fickan kan köpa 278 kilo amfetamin. Och 278 kilo gånger 3 200 kronor är lika med 889 miljoner kronor.
Vi ringer upp Lotta Göransson, vid tidpunkten tillförordnad chef för Länskriminalen i Skåne. Pressmeddelandet är osignerat, men det är hon som har författat det.
– Tullverkets representant nämnde att de brukade räkna så när de redovisar beslag av narkotika, och då tänkte vi att det är väl en god modell att nyttja även i det här sammanhanget.
Men tänk om de kriminella gör något helt annat, något lagligt, för pengarna? Kanske köper sprit på en legal restaurang, eller shoppar mat eller kläder?
– Visst, säger Lotta Göransson. Men i ett worst case scenario så skulle det bli de här 889 miljonerna. Och i ditt exempel att de köper bregott och knäckebröd, då hade 13,9 miljoner kronor inte räckt till mer än varor för 13,9 miljoner.
Det är inte lätt att utvärdera samhällsinsatser. Inte minst eftersom det inte går att veta hur verkligheten hade sett ut utan insatserna.
Till exempel framhåller Skånepolisen ofta hur många vapen de tar i beslag i Malmö – ett i veckan har varit en målsättning som polisen ofta överträffar. Men det är svårt att bedöma vad det har för inverkan på den undre världen, om färre människor blir skjutna än om polisen bara beslagtagit en pistol i månaden.
Göran Landvall vid Länskriminalens underrättelserotel säger att polisen har förhindrat mord, utan att det resulterat i gripanden. Men han vill inte berätta något om hur många, när, eller under vilka omständigheter.
– Det är bara genom underrättelser. Men det kan man inte prata om i media. Då kanske vi inte kan förhindra mord i framtiden.
Oavsett hur det ligger till med den saken verkar Malmös undre värld och den yngre generationen som vi fokuserar på fortfarande ha god uppslutning. Interna problem och fängelsedomar som gjorde att till exempel Bandidos avdelning i Ystad löstes upp 2009 har inte nätverken i Malmö drabbats av.
Polisen har inte plockat någon av huvudspelarna i Malmös undre värld av banan, mer än några enstaka månader åt gången.
Undantaget är två K-män – bröderna A. Lillebrodern Amin, som avtjänar 18-årigt fängelsestraff för mord, samt Ashkan, som dömdes 2009 till fyra och ett halvt års fängelse för bomben mot åklagare Barbro Jönsson i Trollhättan.
De andra som inte kunnat bidra till gängkriget i Malmö eller på annat sätt begå brott på grund av inlåsning är cirka tjugo personer:
• Fem personer som dömts för Gigantrøveriet i Brøndby dömdes hösten 2010 till fängelsestraff på sju respektive åtta år.
• ZT, som tros befinna sig i en mer fristående roll mellan de grupperingarna, dömdes våren 2010 till sex års fängelse för att ha levererat trettiotre kilo hasch till Lund.
• Två personer dömdes för ett brutalt rån mot ett vapenhandlarpar i Trollhättan i juli 2008. Syftet med rånet tros ha varit att beväpna de inblandade i gängkriget – en revolver hittades under Fuad D:s huvudkudde, en annan hos en 29-åring som ingår i ett nätverk som tillfälligt kallade sig Lion Family.
• TE, som ingår i M-falangen och har egna kontakter med männen kring mördade Almir D, dömdes i juli 2010 till två års fängelse tillsammans med en 23-åring för att ha stulit en lastbil med cigaretter på E4:an strax norr om Helsingborg någon månad tidigare.
• Under 2009 döms fyra kortkapare som befinner sig något högre upp i brottshierarkin till kännbara fängelsestraff. I juni döms JA till två och ett halvt års fängelse, månaden senare hans bror samt dennes vän till 15 respektive 18 månaders fängelse. Och i november 2009, en 26-åring, till 18 månaders fängelse. Den förstnämnde häktades hösten 2010 för stöld av en Munchtavla från Malmö konstmuseum, men dömdes bara för häleri till sex månaders fängelse.
• BL döms 2009 till åtta månaders fängelse för att ha hotat en polispatrull med en pistol och dömdes kort senare till ytterligare 18 månaders fängelse tillsammans med två vänner för utpressning och olaga frihetsberövande av en annan kriminell.
• Utpressningen mot en bilhandlare i början av 2009, som gjorde Black Cobras etablering i Malmö känd, resulterade i att en person fick 16 månaders fängelse och två fick åtta månader vardera.
• KN, i M-falangen, dömdes i december 2009 för två vapenbrott till ett års fängelse.
Fler är inte de längre fängelsestraffen som drabbat den nya generationen i Malmös undre värld. Man ska också komma ihåg att de flesta släpps villkorligt efter att två tredjedelar av straffet är avtjänat. Till exempel betyder två års fängelse för TE att M-falangen är fulltalig igen efter ett år och fyra månader.
Att det inte är fler fällande domar kanske beror på att de inte begår några brott att fällas för? Eller att vi tittar på fel personer? Troligtvis inte.
Av de senaste två årens bombdåd och skottlossningar – ett fyrtiotal, borträknat en serie skottlossningar mot bussar 2010 samt de fall som den utpekade serieskytten Peter Mangs misstänks för – har två skottlossningar klarats upp i domstol.
• Ägaren till ett växlingskontor på Bergsgatan, Möllevången, själv med kontakter i undre världen, sköt två kriminella inne på kontoret. Han frikändes på grund av nödvärn.
• En 17-åring dömdes i december 2010 till tre års sluten ungdomsvård för att ha skjutit ner en jämngammal kriminell.
Den sistnämnda händelsen har inte någon direkt koppling till vare sig gängkrig eller de personer som polisen fokuserar på i kampen mot organiserad brottslighet.
Av de nio mord som skett mellan 2004 och 2010 är sju olösta.
Som förklaring anger polisen de speciella spelregler som den som försöker få inblick i den undre världen konfronteras med: De som vet något vill inte prata. Och de som vill prata vet inget. Framförallt kvinnliga familjemedlemmar hålls utanför det som händer mellan männen.
J-B Cederholm är utredare vid Länskriminalen och har kört fast med gängutredningar åtskilliga gånger. Han har hållit många förhör efter mord och andra grova brott i den undre världen. Han tycker att tv-deckarnas klichébilder av familjerelationerna ofta verkar stämma, där kvinnan likt Carmela Soprano lever av de kriminella pengarna mannen drar in, förstår på ett ungefär varifrån pengarna kommer och vad mannen gör, men inte ställer några frågor.
– Flera gånger när vi har kommit in i en familj efter ett mord så har man känslan av att de undanhåller något, att de vet något men av någon anledning inte vill berätta. Men rätt ofta får vi revidera det, efter ett tag förstår man att de verkligen inte vet, säger J-B Cederholm.
Utan information från den undre världen har polisen två spår att förlita sig till:
Det första, som polisen alltid sätter stort hopp till, är tekniska fynd. Fingeravtryck, dna från blod, spottloskor, cigarettfimpar. Eller vapen eller kulor som i nästa steg kanske kan peka mot en gärningsman. Den typen av bevis fungerar bra när brottsplatsen är en lägenhet. Men när morden, som de flesta gangstermorden på senare år, sker utomhus, på offentliga platser, är värdet av en fimp eller en spottloska lågt – alla loskor på gågatan kan inte dna-testas och än mindre samtliga salivägare hämtas till förhör.
Polisens andra möjlighet är utomstående ögonvittnen. När morden sker på offentliga platser borde chansen att det finns vittnen vara större än annars. Men det finns flera svårigheter.
Vad säger till exempel ett vittnesmål om en mörkklädd normallång man? Det är vanligt att tidningsläsare frågar oss reportrar varför vi inte skriver ut signalement när det gäller rån eller andra mer vardagliga överfall. Men signalementen är ofta mycket skissartade, även då de kommer från brottsoffret: 20-årsåldern, mörka kläder. Kanske mörkhyad. ”Utlänning.” Signalementet stämmer på många tusen ur Malmös befolkning.
Dessutom slår flera vittnespsykologer fast att vittnen är notoriskt otillförlitliga, på grund av psykologiska mekanismer som förvränger uppfattningen.
De två faktorerna är inte mycket att göra åt.
En tredje är mer allvarlig. Att folk inte vågar vittna. Så är fallet, enligt våra källor, åtminstone när det gäller Ivan P och Navid M. Men kanske även i mordet på Mevlur K – fanns det någon på Stortorget, någon utanför hamburgerrestaurangen Max, som såg? Men som polisen inte ens kommer i kontakt med? Att spekulera i det kommer aldrig att ge något svar. Men två exempel kan nämnas.
Våren 2010 rånas en värdetransport vid Rosengård centrum. Rånet sker på parkeringsdäcket, en fredagseftermiddag då det vanligtvis är gott om folk som har handlat på Citygross inför helgen. Trots det hör ingen av sig till polisen och berättar om det någon måste ha sett åtminstone delar av.
Och mer gänganknutet – i maj 2010 skjuts M-mannen KN 1ner på en parkeringsplats på Söderkulla. Andra vittnen har sett en cyklist vid vändzonen där gärningsmännen körde runt i en bil, bara några enstaka meter från vittnet. Cyklisten hörde aldrig av sig till polisen.
Trots att få ledande gängpersonligheter sätts i fängelse någon längre tid, trots att varken bombdåd, skottlossningar eller mord klaras upp, är, precis som justitieminister Beatrice Ask, Skånepolisens högst uppsatte med gängansvar positiv till sitt eget arbete.
– Det går bra, tycker jag, säger kommissarie Börje Sjöholm.
Vi travar med honom genom Länskriminalens korridorer på Porslinsgatan, förbi rummet som gängstyrkan Bravo håller till i, men där vi inte får titta in, vidare längs små alldagliga kontorsrum för utredare. Någon har tidningsartiklar om gängkriget uppsatt på sin anslagstavla.
– Inte många skjutningar den här helgen i alla fall, säger Börje Sjöholm med svart humor och överdriver bara en aning.
– En normal helg i Malmö är det ju 3–4 skjutningar. När vi talar med kollegor i Stockholm är de inte ens i närheten.
Sjöholm är en lång, tunnhårig man med glasögon, urskånsk dialekt och ett obekymrat sätt. Vid 90-talets början arbetade han inom säkerhetspolisen och var därefter platschef för Länskriminalen i Helsingborg. I dag är han operativ chef för hela Skånes Länskriminalpolis som har till huvuduppgift att ta sig an den grova organiserade brottsligheten.
När vi sitter i ett litet mötesrum med plats för fyra personer nyanserar han svaret om att arbetet mot den organiserade brottsligheten ”går bra”.
– Det går i alla fall bättre än det gjort någonsin tidigare. Sedan finns det fortfarande mycket att göra. Men det känns som att vi har gått in i striden på ett helt annat sätt nu.
Han pekar på den nationella satsningen med aktionsgrupper, operativt råd, regionala underrättelsecentrum. Samarbete mellan myndigheterna och att om inte polisen lyckas få fast de kriminella så kan ibland andra myndigheter, som Skatteverket och Kronofogden, ta deras pengar, bilar, klockor och guldkedjor.
De kriminella förebilderna måste bort ur de fattiga ungdomarnas blickfång för att inte den undre världen ska fortsätta att växa, anser han. Det ser han som polisens främsta väg för att förhindra nyrekryteringen till gängen.
Börje Sjöholm bär en plastnyckel i ett band runt halsen. Det är en kodnyckel som ger access till polisens hemliga register. Utifrån de registren bygger polisen enväldigt sina listor. Den skånska varianten av Rikskriminalens Alcatrazlista kallas Y-listan. Det finns inga särskilda kriterier för att kvala in på listan.
– Det är en bedömning av underrättelseläget. Och det behöver inte vara så att man är dömd för ett visst antal brott, säger Börje Sjöholm. Visst, man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas. Men det hindrar inte att vi kan ha en uppfattning om folk.
Så efter att kriminalunderrättelsen satt ihop listan och polisspanare letat upp personerna är det dags för de uniformerade patrullerna att ”smälla på”, med Börje Sjöholms ord.
I brist på bevis för grova brott innebär ”smälla på” i dag ständiga kontroller med hänvisning till polislagens 19:e och 20:e kapitel som bland annat ger polisen rätt att söka efter vapen. På så vis hittas värdeföremål, och till exempel kan kronofogden med polisens uppgifter argumentera för att den bil som står registrerad på en hederlig Svensson ändå tillhör den Y-listade person som polisen stoppat flera gånger. Och mäta ut den.
Metoden med ständiga kontroller ger också polisen mängder av uppgifter om personerna, vilka de umgås med, och i vilken stad de befinner sig. Men det har hittills inte lett till att några mord klarats upp. Även om polisen hävdar att man har en bra bild av nätverken, och i vissa mordfall till och med säger sig veta vem som är mördaren. Fallet är ”polisiärt uppklarat”, men bevisen räcker inte.
På andra våningen i en byggnad snett mitt emot polishuset, med adress Drottninggatan 10, behövs inga bevis.
Vid skrivborden sitter Skatteverkets handläggare och gör sin del, enligt den så kallade Al Capone-modellen, namngiven efter maffialegenden som till slut sattes på fängelseön Alcatraz för skattebrott. I Stockholm och Göteborg, precis som i Malmö tidigare, har det inte bedömts lönt för Skatteverket att ge sig på de kriminella som finns på polisens listor. Personerna har i regel inga företag – i så fall är det genom bulvaner och dem får Skatteverket sällan reda på vilka de är.
Men januari 2010 började Skatteverket i Malmö ändå granska personerna på en speciallista med 151 namn, sådana som polisen länge velat, men inte kunnat, komma åt. Det är inga trenchcoatklädda revisorstyper med bistra miner som i skydd av poliser genomför gryningsräder och rotar efter papper och kvitton på skumma kontor på Malmös bakgator. Skatteverkets kamp mot gängen idag är ett rent skrivbordsgöra.
Trots att de Y-listade sällan har företag ger sig Skatteverket på dem utifrån deklarationerna. Eftersom de flesta Y-markerade har deklarerat mycket låga inkomster – om de deklarerat alls – räknar handläggarna ut hur mycket pengar en människa behöver under ett år för att klara sina levnadsomkostnader.
Exempel:
En Black Cobra-medlem har deklarerat inkomst på 13 241 kronor under inkomståret 2008.
Så kallat existensminimum – som ska täcka kostnader för mat, kläder, hygien, telefon – är beräknat till 52 488 kronor för en ensamstående vuxen. Skatteverket struntar blankt i varifrån pengarna kommer, det är till och med så att inkomst från brottslighet inte är skattepliktig. Men någonstans kommer pengarna ifrån, och Skatteverket utgår ifrån att de är intjänade, punkt slut.
Eftersom Black Cobra-medlemmen inte har lämnat uppgifter om bostadskostnader sätter Skatteverket det till 5 000 kronor i månaden. På ett år alltså 60 000 kronor.
Med inkomster på 13 241 kronor och utgifter på 112 488 kronor är Black Cobra-mannens privatekonomi på minus. Eller så har han svarta inkomster. Och Skatteverket kan upptaxera honom med beloppet som inte stämmer – cirka 99 000 kronor.
I en del fall har den Y-listade personen hört av sig till Skatteverket och svarat på frågor.
Vi läser i ett beslut:
”Din cigarettkonsumtion kostar ca 1 500 kronor per månad.”
Vips kunde den taxerade inkomsten höjas med ytterligare 18 000 kronor på helåret.
Liknande beräkningar har Skatteverket rätt att göra med vem som helst. Frågan är bara vilka personer myndigheten anser att det är värt att lägga tid på. Det är så polisens listor kommer in i bilden och den nationella, myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet används.
Skatteskulderna minskar möjligheten för de Y-markerade att starta företag som sedan kan användas för mer avancerad kriminalitet. Dessutom ger det kronofogden rätt att mäta ut guldkedjor, bilar och annat när polisen genomför sina kontroller.
Men hjälper det mot den organiserade brottsligheten att en Black Cobra-medlem får 17 000 kronor i kvarskatt?
En del av de unga gängmännen på våra listor, en del av de som vi vet att Skatteverket granskat, är sedan länge djupt skuldsatta och verkar inte ha någon tanke på att leva ett liv i en vit ekonomi där man behöver vara utan betalningsanmärkningar.
Andra har gott om pengar. Så gott om dem att de har betalat sina skulder över disk när Skatteverket hört av sig.
Börje Sjöholm, den långe polischefen med plastnyckeln runt halsen, han som leder Skånepolisens kamp mot gängen, tror ändå på metoden.
– Jag tror inte att de blir hederliga, laglydiga medborgare för det. Men det kan vara gott för de som är hederliga, för Svensson, att se att de kriminella inte får behålla pengarna, att de inte kan åka runt i dyra bilar och ha på sig tunga guldkedjor.
Det är alltså i huvudsak småskaligt myndighetsarbete som ska nöta ner gängen i Malmö. Polisen följer inte upp sina många kontroller av Y-markerade gängmän, och de är omöjliga för en journalist att granska. Skatteverket planerar att redovisa sina insatser under hösten 2011. Men klart är att det inte är några omedelbara massavhopp som är att vänta efter upptaxeringarna.