Gamlestan MC:s knytning till Hells Angels MC gjorde klubben intressant för dem som drömde om att en dag få träda in i den internationella organisationen. Hände inget oväntat kunde Gamlestan MC inom ett par år räkna med att bli landets fjärde Hells Angels-avdelning, sedan Choppers MC i Stockholm nått fullvärdig HA-status i februari 1997.
Följaktligen knackade fler och fler på Gamlestan MC:s dörr och i början av 1997 tillhörde drygt ett tjugotal män klubben. Några av nykomlingarna var krögaren Bill, en ung kille som kallades Mattis och den nygamle medlemmen Daffe, som liksom Micke återvänt efter en längre tids bortavaro.
Samtidigt gallrades en del medlemmar ut, däribland Korven och Reine. En del hoppade av frivilligt på grund av de tidskrävande vaktpassen. Andra övertalades att lämna eftersom de inte ansågs vara tillräckligt motiverade.
Om det bara hade handlat om motorcykelkörning och längtan efter gemenskap skulle det antagligen ha varit mer logiskt om nykomlingarna – varav en del hade familj och barn – sökt sig till någon av Göteborgs många andra mc-klubbar, där de slapp dras in i en väpnad konflikt och inte behövde räkna med att ideligen bli stoppade och kontrollerade av polisen. Men enligt Micke var det annat som lockade dem till Gamlestan MC.
”Makten, det är klart att det var det. Det andra kan du få i nästan vilken mc-klubb som helst. Men lyckas du bli medlem i Hells Angels anses du vara bäst … och genom det får du respekt och makt”, säger Micke, som fortfarande inte ens hade brytt sig om att ta mc-körkort.
Redan som hangarounds till Hells Angels fick Gamlestanmedlemmarna, enligt Micke, också uppleva en annan behandling från omgivningen. Det var kanske tydligast i krogmiljön, där andra gäster såg på medlemmarna med nya ögon. Men även polisen visade större respekt, enligt Micke.
”När de ingrep mot oss var de numera fler än tidigare och det märktes att en del var rädda. Och det där förstärkte förstås vårt självförtroende.”
Men om tuppkammarna växte utåt var det låg profil som gällde inom klubben. Den som ville bli befordrad från hangaround till provmedlem och så småningom fullvärdig medlem måste vara lojal, pålitlig och göra som han blev tillsagd – helt i enlighet med de instruktioner som polisen hittat hos Hells Angels MC i Helsingborg.
Nästan alla anpassade sig till den interna koden. Fast en kille som kallades Höga håret fattade aldrig vad som gällde. Enligt Micke var han alldeles för social och öppen.
”Dessutom hade han den egenheten att han rimmade hela tiden och då menar jag verkligen hela tiden. Det gick inte att ha med honom”, säger Micke.
Enligt Micke tog många av nykomlingarna amfetamin för att orka vara ständigt alerta och utföra de sysslor som förväntades.
”Det där var ett känt fenomen, inte bara hos oss. Men Höga håret knarkade hårt redan innan, så det var nog inte där det började”, hävdar Micke.
Tillgången till narkotika påverkades, enligt Micke, inte nämnvärt av polisens alltmer nitiska punktmarkering under projekt ”Änglavakt”. I ett försök att kontrollera Gamlestan MC hade polisledningen beslutat att en utryckningsbil med två poliser alltid skulle hålla vakt intill den väg som ledde fram till klubbgården. Och för att poliserna skulle slippa gå ut i skogen när de blev kissnödiga placerades en så kallad Bajamaja i diket.
Så fort en bil eller motorcykel närmade sig klev poliserna ut i vägen, stoppade föraren och bad att få se körkortet. Ibland hämtade de en alkomätare och lät föraren blåsa. Väcktes misstankar om brott kunde det hända att de använde polislagens möjligheter att söka igenom bilen och visitera föraren.
Micke och de andra suckade tungt varje gång, men fann sig i att vara ständigt påpassade. Och det var inte utan att de faktiskt var ganska tacksamma. Så länge poliserna satt där vid vägen behövde de ju inte oroa sig för att Bandidos skulle dyka upp.
Så småningom kom de också på hur de skulle finta bort poliserna. Ett sätt var att köra fram med släckta lyktor, stänga av motorn och rulla nerför backen till klubbhuset. Så gjorde Micke flera gånger, då han hade några gram kokain i bilen och inte ville bli stoppad. Den som höll vakten var förvarnad och öppnade grindarna i god tid.
En annan gång lyckades han och andra medlemmar ta in ett hekto amfetamin alldeles framför ögonen på några poliser.
”Vi hade en husvagn på släp och i dragstången hade någon, jag minns inte vem, stoppat in en boll med packat amfetamin. Problemet var bara att bollen var borta när vi kom fram till klubbhuset och då höll det på att bli panik. Men efter ett tag insåg vi att dragstången rörde sig när man stannade bilen, och då förstod vi att bollen hade trillat ut.”
I hopp om att hitta narkotikan gick en av medlemmarna tillbaka upp längs vägen, i riktning mot poliserna. När han var nästan framme såg han bollen ligga på marken. Obekymrat plockade han upp den och stoppade den på sig, utan att poliserna hann reagera.
”De var bra på störande verksamhet, men missade mycket annat. Från vår horisont kändes deras arbete inte så genomtänkt”, säger Micke.
Polisledningen själv var dock nöjd med insatsen. I en intervju i Göteborgs-Posten hävdade länskriminalchefen Lars Berg att man hade ”ett fast grepp om situationen”.36
Om medlemmarna kunde känna sig trygga tack vare Göteborgspolisens bevakning var hotbilden fortfarande akut när de åkte ner till Skåne för att hålla vakt. Det fick bland annat medlemmarna Svempa och Alex erfara. En natt i slutet av mars 1997 befann de sig i Hells Angels MC:s klubblokal i Hasslarp när huset utsattes för ännu en attack med ett militärt pansarskott. Den här gången trängde projektilen in genom en gavel och fortsatte in i ett samlingsrum. Av allt att döma var det ren tur att varken Svempa, Alex eller någon annan skadades.
Tack vare att det låg snö kvar på marken fick polisen den här gången upp ett spår; från avfyrningsplatsen hade två personer sprungit flera kilometer över en åker. Men vid en väg upphörde fotavtrycken och där körde också utredningen fast.
För Micke och alla andra inom Hells Angels-sfären var det förstås ingen tvekan om att Bandidos MC låg bakom och under de kommande veckorna utfördes nattliga sprängdåd mot flera lokaler i Helsingborg med omnejd som hade anknytning till Bandidos MC. Inte heller här skadades någon människa. Micke hävdar att han inte vet vem som utförde sprängningarna, men utgår från att det var helsingborgarna.
***
Natten till den 4 juni exploderade en bilbomb med fasansfull kraft utanför en kontorsbyggnad i norska Drammen, sydost om Oslo. Byggnaden, som tjänat som klubblokal åt en ny provmedlemsklubb inom Bandidos, förvandlades till en brinnande hög av byggmaterial. En massiv järndörr hittades 300 meter bort.
Tre Bandidosmän som legat och sovit i lokalen överlevde mirakulöst sprängdådet. En av dem var dansken Michael ”Lerche” Olesen, ny ledare för Bandidos MC i Kattarp. Men på gatan utanför, i en brinnande bil, anträffades en död kvinna och en svårt skadad man. Paret hade haft otur att köra förbi i samma ögonblick som sprängladdningen – cirka 50 kilo konstgödsel och diesel – exploderade. Kvinnan blev mckrigets andra kvinnliga dödsoffer.
Inom Gamlestan MC såg man på attentatet i Drammen med viss kluvenhet. Bomben som sådan applåderades, men att ett oskyldigt par drabbades komplicerade saken.
Bland dem som kom att dömas för dådet fanns en av de norrmän som Micke hade träffat under sina första resor till grannlandet. Mannen hette Torkjeld Alsaker och kallades Råtta, eftersom han körde en ”rat bike”, det vill säga en motorcykel som var riktigt rostig och risig på ytan men ändå fungerade bra. Då var han medlem i Rabies MC, som också fostrat en del medlemmar i nuvarande Bandidos MC.
Som ledare för blivande Hells Angels MC Hamar hade Råtta ingen sympati för sina gamla vänner. Enligt Norges högsta domstol var det Råtta som hade gett order om att en grupp supportrar och hangarounds skulle spränga Bandidoslokalen. Straffet blev sexton års fängelse.
När nyheten om Drammenbomben nådde Micke och de andra hade de en hel del annat att tänka på. Två dagar senare skulle det välla in gäster från Sverige och andra länder till gården i Gunnilse och mycket återstod att fixa. Tält skulle resas, en scen skulle byggas, bord och bänkar ställas i ordning, mat och dryck köpas in och kokain införskaffas. Det mesta gick på rutin; varje vår arrangerades en stor tältfest dit hundratals vänner och sympatisörer bjöds in. Men i år låg det ändå en särskild spänning i luften. Hells Angels-klubbarna i Malmö, Helsingborg och Stockholm väntades tillsammans med representanter för flera utländska avdelningar.
Mickes uppgift var att hjälpa till med säkerhetsarbetet. På håll såg polisens spanare hur han och andra reste ett kraftigt staket runt tomten och drog taggtråd högst upp. Men inte bara det – på berget bakom klubbgården syntes medlemmar klättra längs en lång stege som var fästad mot en hög klippa. När de tittade närmare upptäckte de att stegen ledde upp till en utkiksplats, täckt med presenning och ris.
Även på två andra platser på berget hade Gamlestan MC byggt två vaktkojor. För att kunna upptäcka objudna gäster även nattetid hade mörkerkikare införskaffats och istället för mobiltelefoner, som kunde avlyssnas, skulle vakterna kommunicera med hjälp av walkie-talkies.
När bilar och motorcyklar började rulla in på gården fredagskvällen den 6 juni 1997 konstaterade Micke nöjt att allt var riggat och klart, där han stod på gårdsplanen med en walkie-talkie i handen. Gamlestan MC behövde verkligen inte skämmas. De hade ett av de största och finaste klubbhusen i Skandinavien, de hade råd att bjuda flott och de hade varit lojala och offervilliga i stödet åt Hells Angels MC. Till på köpet var vädret perfekt med sol och klarblå himmel. Lite tidigare hade en polishelikopter surrat ovanför gården, men det hade inte fått Micke att känna någon oro. Det hörde numera till vardagen.
Vid niotiden hade flera hundra personer samlats på gårdsplanen och festen var i full gång. I den ljumma kvällen stod människor i grupper och drack öl och drinkar medan musik strömmade från scenen. Efter ytterligare kanske en halvtimme skruvades volymen ner. En representant från Hells Angels kallade fram de fullvärdiga medlemmarna och Bengan, Svempa, Hasse, Bosse, Ymmot, Alex, Micke-Micke, Tjompen och alla andra tågade in på rad.
Genom sina kikare såg polisens spanare, som låg gömda i terrängen, hur medlemmarna tog av sig sina skinnvästar och drog på sig svarta tröjor med tryck. På ryggarna stod ”MC Sweden”. Efter tjugo år hade namnet Gamlestan MC gått i graven. Nu var klubben upptagen som provmedlem i Hells Angels Motorcycle Club och medlemmarna fick ett ”Sweden”-märke att sy fast längst ner på västarnas ryggtavla.
Som provmedlem fick Micke varken tröja eller märke. När han såg de överlyckliga vännerna drabbades han av viss sentimentalitet. Visst var det underbart att de fått ett kvitto på att klubben gjort allting rätt. Men att han inte stod där bland de andra kändes ändå som ett misslyckande.
Kort därpå skulle festen få ett tvärt avbrott. Strax före midnatt kom polishelikoptern tillbaka, nu med strålkastarna tända. Och ner längs stegen på berget klättrade en lång rad poliser med förstärkningsvapen. Dessförinnan hade andra poliser övermannat medlemmen Micke-Micke och en supporter uppe vid bevakningskojan och beslagtagit två pistoler.
Tillslaget hade dock inte gått riktigt som planerat. Under framryckningen uppe på berget hade en av poliserna i mörkret råkat springa ihop med en av klubbens vakter, som tillhörde de lojala underhuggarna i Göteborgsklubben Mandroms MC. Av allt att döma hade polismannen blivit så chockad att han avfyrat sitt tjänstevapen – rakt mot vaktens huvud. Som tur var missade skottet mannens tinning med några centimeter och orsakade bara en lindrig axelskada.
När Micke fick höra om händelsen blev han rasande. ”Vad fan sysslar ni med, ni kan ju inte skjuta folk!” skrek han åt en kvinnlig polis.
Bortsett från vapenbeslagen gav razzian inte särskilt mycket. En del narkotika hittades, men inte på klubbgården utan i ett hus en bit bort. Tillslaget var ändå en tydlig markering om att polisen i Västra Götaland tänkte göra vad den kunde för att fortsätta störa den blivande Hells Angels-avdelningen.
När tidningarna ringde till MC Sweden för att få en kommentar till insatsen missade Bengan inte chansen att, på sitt välformulerade vis, kritisera polisen:
”Vi har varit i kontakt med polisen många gånger och sagt till dem att de inte ska skicka rädda poliser, för då kan sådant här hända.”
Men om Bengan vädjade om sympati var det fel tid. Några dagar senare sköt en dansk Hells Angels-medlem ner fyra män med koppling till Bandidos MC i turistorten Liseleje på Själland i Danmark. En av männen dog och en blev förlamad för livet. Dådet väckte avsky även i Sverige. I en debattartikel i Göteborgs-Posten uppmanade Rasmus Andersson inom drogrehabiliteringsrörelsen Hassela Solidaritet göteborgarna att på alla sätt ta avstånd från Hells Angels i allmänhet och MC Sweden i synnerhet.
”Nästa gång du sitter på en krog och äter eller dricker och dörrvakten med ett igenkännande, kollegialt leende och en kamratlig kram släpper in några medlemmar från MC Sweden, res dig och gå därifrån”, skrev Andersson och gav sin syn på organisationen:
Namnet Hells Angels är omgivet av en romantisk myt och medlemmarna gör allt vad de kan för att framstå som kramgoa helyllekillar som bara vill vara i fred och sköta sitt. Under ytan döljer sig dock en brutal verklighet där knarkhandel, prostitution, beskyddarverksamhet och våld är vardagsmat. /…/ Hells Angels är ett internationellt brottssyndikat uppbyggt enligt en strikt fascistisk hierarki. Syftet är att med alla medel dra in pengar, precis som vilket bolag som helst. Hells Angels är med andra ord en affärsidé och inte någon hobbyverksamhet för överåriga och överviktiga jättebebisar.37
Micke och de andra förstod inte varför den här killen skulle lägga sig i deras verksamhet, den hade väl inget med Hassela att göra? Men även om kritiken liknade den som Anders ”Lill-Anders” Westenius på tidningen MCM hade riktat åtta år tidigare lät MC Sweden det hela passera. Kanske för att skribenten inte tillhörde motorcykelvärlden, kanske för att organisationens farliga rykte vid det här laget redan var grundmurat.
”Vi tyckte väl inte att vi hade något att vinna på att söka upp och ta itu med honom. Fast hade jag eller någon annan sprungit på honom i något sammanhang hade han säkert fått sig en smäll”, säger Micke.
Det skandinaviska mc-kriget fick nu även internationell uppmärksamhet. Den kanadensiske författaren Yves Lavignes, som skrivit flera böcker om Hells Angels i Nordamerika, sa i samband med ett Sverigebesök att landets politiker måste skärpa vapenlagarna och ge polisen rätt att använda dolda mikrofoner om man ville få bukt med de stridande organisationerna.38
”Men i motsats till många makthavare här i Sverige tror jag inte att man kommer långt med att lagmässigt kriminalisera de redan kriminella gängen”, fortsatte Lavigne och hänvisade till att den typen av försök i hans hemland och USA hade varit meningslösa.
När de skandinaviska regeringarna någon vecka senare träffades i norska Bodö för att diskutera de akuta problemen var det inte heller förbudslinjen som vann.
”Inget land har lyckats bli kvitt organisationerna. Men taktiken att stressa klubbmedlemmarna, använda varje paragraf i lagboken för att stoppa dem, har visat sig effektiv”, sa Sveriges justitieminister Laila Freivalds (S) till TT:s reporter.39
Under intervjun rullade en karavan av mullrande motorcyklar upp mot entrén till möteslokalen. Men när de närmade sig kunde ministern och hennes säkerhetsvakter konstatera att det varken var Hells Angels MC eller Bandidos MC som kommit för att markera mot politikerna. I spetsen för mc-gruppen körde Hans Hammarlund, ordförande för Sveriges motorcyklisters centralorganisation.
Ur en väska plockade Hammarlund upp en blå mapp märkt ”99 procent” – en pendang till den enprocentssymbol som i Hells Angels MC:s värld markerar ett aktivt avståndstagande till såväl övriga mcmiljön som samhället i stort. Hammarlund räckte över mappen till Laila Freivalds och förklarade att hon hade stöd av majoriteten av Sveriges motorcyklister.
På gården i Gunnilse fnös Micke och hans klubbkamrater åt den sortens utspel. Deras förhållningssätt till omvärlden sammanfattades med tre bokstäver som målats på golvet i klubbgårdens lada: ”FTW” som i ”fuck the world”.
I efterhand säger Micke att han och flera andra ändå kände att kriget hade gått för långt. Om det fortsatte så här skulle organisationen kanske till och med komma att förbjudas, vilket redan diskuterats i andra länder.
Kanske var de inte ensamma om den oron. Den politiska pressen hade nämligen fått danska Hells Angels MC och Bandidos MC att inleda samtal via en advokat. Redan året innan hade svenska Rikskriminalpolisen i en hemlig underrättelserapport konstaterat att det fanns ”en utpräglad rädsla inom gängen för att alltför mycket ’bråk’ ” skulle kunna leda till lagskärpningar.40
***
I slutet av augusti 1997 stod Micke och väntade utanför klubbgårdens boningshus. Nere i gillestugan pågick ett möte. Det var nu det skulle avgöras. Antingen fick Micke fortsätta som provmedlem ett tag till, eller så skulle han äntligen uppgraderas.
En annan provmedlem, Michel, hade redan blivit inkallad. Michel hade börjat som hangaround samma år som Micke och hans flit och noggrannhet hade gjort honom populär. Till skillnad från Micke var Michel nitisk när det gällde städning och allmän ordning. Å andra sidan hade Micke tagit vakten betydligt oftare.
Till slut kom en av medlemmarna ut och vinkade åt Micke att följa med ner. Det kändes nervöst och högtidligt på samma gång när han trädde över tröskeln till mötesrummet. Han tittade på männen som satt samlade runt ett stort bord. Lyckokänslor vällde upp inom honom när hans blick mötte deras. Vem som gav honom det minns han inte, men plötsligt hade han det röd-vita ”Sweden”-märket i sin hand.
Därefter bar det av upp till baren i ladan. Ritualen sa att alla fick festa hur mycket de ville på de nya medlemmarnas bekostnad.
När Micke kommit så här långt i berättelsen säger han att det här var första gången som han på riktigt kände att han dög. Dittills hade han många gånger funderat på om han verkligen var tillräckligt bra i de andras ögon. Nu kändes allting rätt.
För första gången fick Micke nu åka ner till Hells Angels-avdelningen i Helsingborg och göra vaktveckan. Precis som de andra beväpnade Micke sig med en av klubbens pistoler. Och i huset i Hasslarp fanns ytterligare skjutvapen, razzian året innan hade bara lett till att de förvarades lite bättre gömda. Inne i klubbhuset kände Micke sig trygg men de gånger han gick ut, till exempel för att köpa pizza och kebab, tittade han sig över axeln.
Snart skulle organisationen dock kunna lägga ner vapnen. Den 25 september 1997 kom tevebilder från Köpenhamn där den danske Hells Angels-ledaren Blondie syntes skaka hand med Bandidos MC:s starke man Jim Tinndahn.
Efter att ett tiotal personer dödats, minst femtio skadats, otaliga skottlossningar skett på allmän plats och mängder av fastigheter och bilar sprängts i luften hade grupperna kommit överens om att samexistera. Beskedet var i första hand en seger för Bandidos MC. Organisationen hade kommit från ingenstans och hela tiden befunnit sig i numerärt underläge – ändå hade Hells Angels MC inte lyckats knäcka den.
Men även Hells Angels MC hade mycket att vinna på att gräva ner stridsyxan. Så länge medlemmarna varit tvungna att lägga energi och pengar på att kriga hade medlemmarna begränsade möjligheter att ägna sig åt annat. Trycket från politiker och polis, som lett till speciallagstiftning och kraftiga resursförstärkningar, minskade också handlingsfriheten. För att inte riskera att samhället flyttade fram positionerna ytterligare svalde Hells Angels MC stoltheten och accepterade konkurrenten. Att beskedet gavs vid en tevesänd presskonferens kan tolkas som ett sätt att försöka blidka makthavare och kritiker.
Inom MC Sweden i Göteborg mottogs nyheten med blandade känslor.
”Många tyckte att vi skulle ha fortsatt att kriga så länge Bandidos fanns kvar. Själv tyckte jag att det var jätteskönt att kunna slappna av och slippa gå omkring med vapen och skottsäker väst. Å andra sidan kändes det jäkligt konstigt att vi plötsligt skulle börja hälsa på dem som vi hade lärt oss att hata”, säger Micke.
***
Som provmedlemmar förväntades männen i Gunnilse åka runt och presentera sig för så många andra inom Hells Angels-sfären som möjligt. Hösten 1997 besökte de Hells Angels MC North Coast i Harlingen i nordvästra Holland. Även de flesta från Hells Angels MC Malmö var där. Sedan avdelningens nya hus i centrala Malmö sprängts sönder hade de ingen fast lokal, vilket var ett bekymmer med tanke på att avdelningen snart skulle fira femårsjubileum.
Holländarna var generösa och lät Malmö hålla festen hos sig. Micke och klubbkamraterna hjälpte till med vakthållning och annat.
Under besöket fick Micke en ny vän, den holländske Hells Angelsmedlemmen Crazy. En kväll åkte Micke, Crazy och andra till en närbelägen by och gick på en pub. Innan någon i sällskapet ens hunnit beställa blev det bråk. Crazy och en annan medlem jagade efter en kille som de tyckte hade visat dem bristande respekt. Knivar kom fram och kaos utbröt.
Under de kommande dygnen fick Micke känna på hur det var att tillhöra Hells Angels MC:s värld. På väg ut ur byn stormade mängder av poliser fram och grep honom och de andra. Det som skulle ha blivit ett trevligt utlandsbesök slutade med två dygn på en häktesbrits. Men eftersom ingen av de gripna sa någonting i förhören släpptes de fria och kunde lämna landet utan åtal.
Allt som oftast tjänstgjorde Micke även hos de svenska klubbarna. Han höll vakt, agerade chaufför och tryckte supporttröjor. Bäst trivdes han hos helsingborgarna, de var mest lika göteborgarna. Många av stockholmarna uppfattade han däremot som stroppiga.
Vid ett tillfälle fick Micke följa med ”presidenten” Thomas Möller till en nystartad krog i Malmö som en vän till denne hade startat. Krogen hette Champs och vännen var den förre detta OS-brottaren Frank Andersson. Andersson hade oväntat slagit sig ner i Malmö och börjat umgås med Hells Angels MC, som hjälpt honom att skaffa en egen Harley-Davidson.
Att Möller hade lätt för att knyta kontakter förvånade inte Micke.
”Han är faktiskt rolig, glad och skrattar mycket. När man pratar med honom står han inte bara och tittar åt ett annat håll som många andra. Istället lyssnar han engagerat och får en att känna sig viktig.”
Micke märkte att polisen tog varje chans att försöka sätta dit Hells Angels-ledaren. Till exempel när Möllers avdelning i början av 1998 arrangerade en fest i en källarlokal på Nobelvägen i Malmö, i samma fastighet som klubben hyrt en lägenhet.
”Det var nånting som gjorde att Möller hade på känn att det skulle bli en razzia den här kvällen. Under kvällen skämtade han och sa att vi borde skaffa fram ett automatvapen och åka ut i skogen allihop och provskjuta det. Sen när polisen tog sig in skulle en av oss ta vapnet och ställa sig vid dörren och avlossa en salva. På så sätt skulle ingen kunna knytas till vapnet, eftersom alla hade satt sina fingeravtryck på vapnet och att det fanns krutrester på allas kläder.”
Mycket riktigt stormade polisen lite senare festlokalen, men något motstånd skedde inte. Däremot passade Möller på att fälla en kommentar i samband med att han tvingades följa med till polisstationen för att lämna urinprov. ”Lägg märke till denne man, han ska märkas”, sa han till en provmedlem och pekade på den civilklädde polisman som ledde bort honom. Det hela skulle sluta med att Hells Angels-ledaren dömdes för hot mot tjänsteman.
Men trots att urinprovet visade att Möller varit påverkad av kokain slapp han straff. Enligt Hovrätten för Skåne och Blekinge kunde det inte uteslutas att Hells Angels-ledaren fått i sig kokainet av misstag. Detta trots att Hells Angels regler uttryckligen förbjuder att någon spetsar klubbens sprit med knark.41 Enligt Micke var detta en av många domar som han och andra skrattade gott åt.
”Det finns inte på kartan att någon häller knark i en Hells Angelsmedlems drink, särskilt inte Möllers”, säger han.
Det var också på den här festen som Micke för första gången såg en annan sida av Hells Angels, en sida som stred mot det han hittills fått lära sig om att alla medlemmar var ”bröder” i en enda stor familj. Mitt i vimlet rök två män ihop och misshandlade varandra med kraftiga slag.
”Först fattade jag inte varför ingen stoppade dem, men sen fick jag veta att det fanns regler för hur det skulle gå till. Det är man mot man som gäller, man måste ta av sig ringarna från fingrarna och sparkar är förbjudna om motståndaren ligger ner. Och ingen annan får lägga sig i.”
Den ene av slagskämparna var en storvuxen medlem i Malmöavdelningen som gick under namnet Micke Piss. Motståndaren tillhörde Hells Angels MC Helsingborg och kallades Molle. Båda två kunde ta för sig och som Micke minns det slutade fajten oavgjort.
En tid senare dök Micke Piss upp i Göteborg och Micke och han blev goda vänner. Efter att ha festat en hel helg på klubben drog de på söndagskvällen in till stan och nattklubben Park Lane längst upp på Avenyn. Micke berättar:
”Jag hade fortfarande kvar en del kola, men vi ville inte sitta på toaletten och snorta. Så istället gick vi in i ställets kök, sa till personalen att gå ut och lade upp några linor på köksbänken. Om jag hade sett någon göra så när jag själv jobbade som vakt hade jag tyckt att det var ett jävla sätt. Men det här var ju Hells Angels och jag förstår om ingen vågade säga nåt.”
***
Det hade inte dröjt särskilt länge innan de första tecknen börjat komma. Michel, som blivit medlem samtidigt som Micke, hade fallit utanför ramen och börjat betraktas som ett problem. Han skaffade flotta bilar och levde på stor fot samtidigt som hans skulder växte. Men framför allt knarkade han allt hårdare.
Den första gången Micke märkte att Michel tappat verklighetsförankringen var när Michel ritade en bild som föreställde en företagskoncern.
”Det var finansbolag och det ena med det tredje, säkert minst tjugo företag i något slags invecklad koncern. Och mitt i bilden fanns en godisbutik som han precis hade köpt, det skulle vara moderbolaget”, berättar Micke.
Michel hade jobbat som sjöman i ett par decennier och på sina resor runtom i världen hade han kommit i kontakt med utländska Hells Angels-medlemmar. De hade gjort stort intryck på Michel, som så småningom köpt en motorcykel och gått med i en liten garageklubb på Hisingen som kallades De smutsiga MC.
När Michel i mitten av 1990-talet blev inbjuden till Gamlestan MC av Svempa såg han sin chans. Han mönstrade av och flyttade hem till Göteborg för gott, där han hade tre barn och en före detta fru.
De första åren gick allt som på räls. Michel antogs som hangaround och utförde som sagt sina uppgifter klanderfritt. Inte sällan hade han med sig barnen och framför allt Bengan blev en idol för Michels äldste son. Själv hade Michel vuxit upp i fosterhem och aldrig riktigt känt sig som en del av en familj. I klubben tyckte han sig äntligen uppleva ett äkta brödraskap.
Men när Michel nästan nått sitt mål – nu återstod bara att MC Sweden skulle uppgraderas ett snäpp – hade han fått storslagna drömmar. Han skaffade en stor industrilokal i den lilla orten Nääs, registrerade en transportfirma och ett automatspelsföretag, öppnade två godisbutiker och började köpa och sälja bilar – samtidigt som han tog mer och mer amfetamin.
Runt årsskiftet 1997/1998 hade Michel tappat greppet. Från flera håll fick klubben höra om obetalda lån och skulder, bland annat till medlemmar. Hasse hade varit hygglig och låtit Michel hyra in sig i hans hus, men Michel hade misskött betalningarna och ljugit om olika saker.42 Fortfarande hade Michel inte heller betalat inträdesavgiften om 10 000 kronor till klubben. Dessutom hade det vid flera tillfällen kommit klagomål från Hells Angels MC i Skåne och Stockholm i samband med att Michel gjort sina vaktveckor där.
I början av 1998 fick Michel den första varningen. Ledningen förklarade att drogproblemen gjorde honom tvungen att ta en time out och lämna ifrån sig MC Sweden-västen. Med tanke på hur hårt Michel hade kämpat för att få den är det lätt att inse förnedringen, men Michel bet ihop och lovade bättring. Några veckor senare kom Michel tillbaka med ett papper. Det var ett intyg från läkare som visade att Michel hållit sig drogfri. Michel fick tillbaka västen och var återigen en i gänget.
Några veckor senare skulle en stor händelse äga rum i USA. Hells Angels MC:s världsorganisation skulle fira femtio år och en påkostad fest – så kallad World Run – skulle hållas i San Bernardino i Kalifornien, den stad där den första avdelningen hade bildats. Michel kunde inte tänka sig någonting större än att få delta och i början av mars 1998 satt han på ett plan över Atlanten tillsammans med Ymmot och en ny medlem som kallades Bofu.
Överenskommelsen hade varit att klubben skulle bjuda Ymmot och Bofu på resan, medan Michel måste betala sin biljett själv. I sista stund hade han dock tvingats be klubben om pengar. I Michels bortavaro bestämde sig medlemmarna för att någonting måste göras. Skulle de ha en chans att upptas i Hells Angels MC kunde Michel inte vara kvar.
Den 19 mars 1998 kallade Bengan till stormöte. Men istället för att samlas nere i gillestugan som vanligt tog medlemmarna sig ut i skogen bakom klubbgården, utan mobiltelefoner. Enligt Micke var det rutin när någonting särskilt känsligt skulle diskuteras. Även om polisen fortfarande inte hade laglig rätt att placera ut dolda mikrofoner vågade medlemmarna inte riskera att detta inte hade skett vid någon av alla razzior.
Samlade i en ring inne bland träden höll medlemmarna en första omröstning. Händerna i luften visade att de var överens, Michel hade gjort sitt i klubben. Nästa fråga var svårare. Hur skulle de gå tillväga?
Enligt Micke var ett alternativ att ”ta bort” Michel. Han föreslog själv att klubben skulle skicka någon till USA som kunde göra det där.
Vi måste kontrollera att vi inte missförstått. Ansågs Michels narkotikaproblem och ekonomiska misskötsamhet verkligen utgöra tillräcklig grund för mord?
”Ja, flera av oss såg det så. Det fanns en enorm ilska över att han hade svikit oss igen och ljugit för klubben. Men det slutade med att förslaget röstades ner, vilket jag idag är glad för”, svarar Micke.
När medlemmarna vandrade tillbaka genom terrängen ner mot gården hade de enats om en annan lösning. Så fort Michel var tillbaka på svensk mark skulle planen sättas i verket.
***
Redan i bilen från Landvetter insåg Michel att någonting var fel. Provmedlemmen Daffe, som kommit och hämtat dem, sa inte ett ord. Framme vid klubbgården väntade Bengan utanför ladan. Resten av medlemmarna var samlade uppe i baren.
På golvet i bardelen stod en ensam stol och mitt emot den en bänk. På bänken låg en bunt papper, ordningsamt uppdelat i olika högar. Men Michels blick fastnade på Tjompen. I hans händer vilade ett avsågat hagelgevär.
På Bengans uppmaning tog Michel av sig lädervästen och lade ifrån sig den på kanten till ett biljardbord. Sedan satte han sig på stolen. I nästa ögonblick kände han ett fast grepp om sina armar. Micke och Daffe hade gått fram till honom bakifrån och såg till att han inte kunde resa sig.
”Jag vet inte om du ljuger eller om du är mytoman”, sa Bengan.
Michel satt tyst.
”Ska vi göra det på det svåra eller på det enkla viset?” frågade Bengan och såg in i hans ögon.
”Det enkla”, svarade Michel.
Alex kom fram med pappersbuntarna och satte en penna i hans hand. På några ögonblick överförde Michel äganderätten till alla bilar, företag och andra tillgångar till personer som klubben hade utsett.
När det var klart gick Bengan bort till ett litet bord. På bordet fanns en kokplatta och på den stod ett gammaldags strykjärn.
”Alla har trott att vi använde en slipmaskin, eftersom det var vad Michel själv sen sa. Men i själva verket var det ett glödgat strykjärn”, avslöjar Micke.
Bengan drog på sig ett par vita handskar. Sedan tog han ett kraftigt grepp om strykjärnets handtag och kom upp vid Michels vänstra sida. Medan Micke och Daffe fortsatte att hålla tillbaka Michels armar tryckte Bengan den glödheta metallklumpen mot Michels vänstra överarm.
Smärtan Michel kände måste ha varit olidlig, men han kämpade för att inte skrika – trots att Bengan höll kvar strykjärnet i nästan en halv minut. Där det tidigare stått ”MC Sweden” återstod därefter bara bränd hud.
Från och med nu var Michel förbjuden att överhuvudtaget prata med någon inom MC Sweden eller Hells Angels MC, förklarade Bengan. Därefter fick Michel höra att han var skyldig klubben 370 000 kronor.
”Du har två veckor på dig att betala.”
Daffe ledde ut Michel på gården igen. Där stod nu en vit Dodge van. Daffe och Micke öppnade bilens bakdörrar och Michel blev tillsagd att sätta sig i lastutrymmet. Daffe följde efter och stängde dörrarna inifrån, Micke klev in på förarplatsen och startade motorn.
Medan vanen rullade ut från klubbgården gick ett fax iväg från MC Swedens kontor till landets tre Hells Angels-avdelningar i Malmö, Helsingborg respektive Stockholm. Innehållet var kortfattat: ”MICHEL IS OUT. BAD STANDING.”
Michel hade ingen aning om vart de var på väg. När bilen stannade och Daffe öppnade dörrarna var han beredd på att vad som helst kunde hända. Michel tittade på Daffe och förstod att det var meningen att han skulle hoppa ut. Ögonblicket senare stod han på en parkeringsplats i Partille.
”Två veckor!” sa Daffe och drog igen dörrarna.
Efter att vanen rullat kanske trettio meter vevade Micke ner rutan.
”Michel!” skrek han och slängde ut en påse med några privata saker som klubben inte hade nytta av.
***
”Man stålsätter sig. Det är så det funkar. När man är med i klubben känner man sån styrka att alla känslor försvinner. Det är som att man tillhör en högre makt.”
Så säger Micke när han tänker tillbaka på uteslutningen av Michel.
”Det är klart att jag såg att han mådde skitdåligt och någonstans tyckte jag synd om honom också. Men allt vi gjort tillsammans var utraderat och det var bara att följa klubbens beslut.”
Micke gör en liknelse.
”Jag skulle aldrig våga gå upp ensam och hoppa från en tiometerstrampolin i ett badhus. Men om klubben sagt till mig att detta var något alla var tvungna att göra hade jag gjort det, utan att tveka. Det är den effekten klubben har. Förmodligen hade ingen av oss klarat att utsätta Michel för det här på egen hand. Men när vi gjorde det tillsammans blev det lätt.”
Någon vecka efter uteslutningen träffade Micke Michel igen. Anledningen var att Michel inte hade följt Bengans förhållningsorder. I ett fax till representanter för Hells Angels MC i Malmö, Helsingborg och Stockholm hade han gett sin syn på saken och skrivit att MC Sweden inte var värda att bli ”röd-vita”. Dessutom skulle Michel ha sökt upp en hangaround som fått ta över Michels bolag och hotat mannen med ett basebollträ.
”Egentligen är jag här för att slå dig, men jag har alltid tyckt så bra om dig så jag gör inte det”, sa Micke vid mötet.43
Micke kunde inte förstå varför Michel inte accepterade uteslutningen. Hela processen följde ju Hells Angels protokoll till punkt och pricka. Michel hade brutit mot de interna reglerna, medlemmarna hade i demokratisk ordning röstat om en lämplig åtgärd och denna hade effektuerats lugnt och kontrollerat. Att klubbtatueringen togs bort och tillgångarna övertogs av klubben låg också i linje med hur många andra klubbar inom Hells Angels-sfären agerat tidigare. I boken Hells Angels av författaren Yves Lavigne beskrivs en nära nog identisk uteslutningsprocedur inom Hells Angels MC Oakland i USA.44
Men Michel fogade sig inte. Han ville ha hämnd.
”Jag har ställt upp på den här klubben alltså till hundra procent … har gått i döden för de här människorna och helt plötsligt, när jag inte ens är hemma och kan försvara mig eller någonting, så vänder man bara hela mitt liv upp och ner. Det de har gjort mot mig kommer jag aldrig att förlåta. Aldrig någon gång.”
Så sa Michel till en förhörsledare vid länskriminalen i Västra Götaland. Efter att han blivit inlagd på Sahlgrenska sjukhuset för sina skador hade polisen fått veta vad som hänt och efter en viss övertalningskampanj från länskriminalens sida kom Michel fram till att polisen var hans bästa vapen. Efter att Michel gömts undan i en liten stuga i skogen, bevakad dygnet runt av kpist-försedda poliser, planerades en massiv insats mot MC Sweden.
Micke greps strax före klockan sju på morgonen den 20 april 1998. I hans tillfälliga bostad i ett hus nära klubbgården hittades registreringsbeviset till Michels Harley-Davidson.
”Jag vill inte uttala mig på något sätt”, sa han när åklagaren bad honom om en förklaring.
Bengan, Alex, Daffe och Tjompen följde samma linje. Men vad de inte visste var att utredarna satt med trumf på hand. Provmedlemmen Mattis hade frispråkigt bekräftat större delen av Michels berättelse. Han hade beskrivit hur Michel tog av sig västen, satte sig på stolen och skrev under handlingarna. Däremot var han säker på att Bengan inte använt en slipmaskin, som Michel påstått, utan just ett strykjärn.
Rättsväsendet tog inga risker. För att skydda Michel hölls rättegången i en lokal inne i polishuset med massiv bevakning utanför. Inför förhandlingen, där även Mattis och de övriga sex som befunnit sig i ladan skulle åtalas, begärde en av försvararna att polisen måste gå till botten med frågan om hur Michels tatuering hade avlägsnats. Var det verkligen en slipmaskin som Michel alltså påstod och inte ett strykjärn? Hade han fel kunde Michels trovärdighet även i övrigt ifrågasättas, menade försvararen.
Åklagaren ville dock inte gå med på att låta polisen göra en ny husrannsakan och leta efter något strykjärn. Istället anlitades en ny medicinsk expert, som kom fram till att Michels beskrivning stämde med skadorna. Micke och de andra åtalade blev minst sagt förvånade. Men att säga sanningen hade ju inneburit att de tog på sig skulden.
Micke, Bengan, Alex, Daffe och Tjompen fälldes för grov misshandel och olaga tvång. Strafftiden bestämdes till fängelse i två år och sex månader och tillsammans skulle de betala drygt 100 000 kronor i skadestånd till Michel. Ingen av de fem överklagade.
Efter domen sparkades Mattis ur klubben. Hans sanningsenlighet, som hjälpt Michel att sätta dit Micke och de andra, ansågs vara ett solklart brott mot Hells Angels hederskod. Men den här gången gick klubben försiktigare fram. En person som vi har varit i kontakt med säger att ”man åkte hem till Mattis och förklarade att han inte längre var önskvärd, sen var det bra med det”. Det sista klubben ville var antagligen att ge polisen ännu en anledning att inleda utredning.
Varför Mattis valde att berätta fick MC Sweden aldrig någon förklaring till. Ingenting tydde på att han tyckte att klubben hade gått för långt eller att han bestämt sig för att hoppa av MC Sweden. I förhören hade han tvärtom sagt att han inte ville mista ”det fina kamratskap som verkligen finns där”.45
”Förmodligen pallade han inte trycket i häktet. Han var för ung och snäll och hade helt enkelt inget i en kriminell mc-klubb att göra”, säger Micke idag.
Domen innebar att antalet medlemmar i frihet nästan halverades, Michel fick moralisk upprättelse och kom undan de ekonomiska kraven och rättsväsendet hade lyckats bekräfta att Hells Angels är en organisation där medlemmarna ägnar sig åt kollektiv brottslighet. Ändå förekom ingen självrannsakan inom klubben, enligt Micke. Det som var gjort var gjort, nu handlade det bara om att klubben måste överleva.
En sak som tidigare inte framkommit är att klubben några år senare skulle få indikationer om att Michel eventuellt kunde gömma sig i Kanada. En medlem i en annan mc-klubb i Göteborg tyckte sig ha känt igen Michel och ringde till MC Sweden och slog larm. En källa med god insyn uppger för oss att Micke anmälde sig som frivillig ifall klubben kom fram till att man borde leta efter honom. Micke nickar igenkännande när vi nämner detta.
”Det gjordes en del efterforskningar och vi var i kontakt med kanadensiska Hells Angels. Men vi fick aldrig några detaljer om adress och sånt”, säger han.
På frågan om han verkligen skulle ha kunnat ta livet av den före detta klubbkamraten svarar Micke ett kort ”ja”.
”Det gör ont i hela mitt hjärta när jag säger det idag, men så var det. Kriget med Bandidos hade gjort mig mentalt beredd på att döda för klubben.”
***
Micke placerades på Kumla, Sveriges säkraste anstalt. Trots att det här var hans fängelsedebut försökte ingen av de andra intagna testa honom. Tvärtom, alla visade respekt och behandlade honom som en jämlike.
Däremot brukade en lite yngre intagen jävlas med en medfånge. Den sistnämnde var den morddömde Joy Rahman, som kort därpå skulle frias efter en uppmärksammad resningsansökan. När en hangaround till Hells Angels MC i Helsingborg placerades på samma avdelning föreslog Micke att de skulle sätta Rahmans plågoande på plats. I ett obevakat ögonblick gav de honom ordentligt med stryk. Därefter upphörde trakasserierna.
Efter några månader blev Micke förflyttad, först till Hällby och sedan till Mariefred. Där ville anstaltsledningen att han skulle tillverka råttfällor. Det ville inte Micke. Tillsammans med en annan fånge satte han sig istället och spelade kort.
”Då kom plitarna ut och sa att de skulle straffa oss genom att sänka timlönen från sju och femtio till sju kronor. ’Gör ni det’, sa vi och spelade vidare”, berättar han.
Som MC Sweden-medlem räknades Micke till ”Big House Crew”, det vill säga Hells Angels-sfärens för tillfället fängelsedömda. Därmed hade han rätt till ersättning från organisationens stödfond. 2 000 kronor sattes varje månad in på hans konto, pengar som han kunde disponera som han ville. Det bidrog till att göra tillvaron mer dräglig.
”Har man stöd utifrån och är lite om sig och kring sig kan man ordna det ganska bra för sig innanför murarna. Jag kände aldrig någon ångest eller så, det var mer som att vara på läger. Man satt och snackade och hade kul”, säger Micke.
Trots inlåsningen var han inte heller helt avskärmad från yttervärlden. Visserligen hade Kriminalvården av säkerhetsskäl nobbat alla besöksförfrågningarna från klubbens medlemmar. Men en Hells Angels-medlem från Stockholm tilläts göra obevakade besök hos Micke liksom olika vänner från Göteborg.
Med hjälp av en insmugglad mobiltelefon kunde Micke så småningom ringa till vem han ville. Telefonen fanns redan på avdelningen när han kom dit och i princip vem som helst fick låna den, bara man skaffade ett eget SIM-kort. Enligt Micke ordnades den saken med hjälp av en vårdare som han blivit god vän med.
”Han mötte mig i matsalen en dag och hälsade på mig med en handskakning. När jag tog hans handflata satt kortet där”, hävdar Micke.
När celldörren låsts på kvällen stoppade Micke in den lilla plastbiten i telefonen. Ett av de första samtalen gick till klubben. Vem Micke pratade med minns han inte, han kommer bara ihåg att samtalet gick lite trögt. Micke förstod att klubben hade det tufft nu när han och de andra inte längre bidrog ekonomiskt.
Micke fick också en känsla av att klubbkamraten kände dåligt samvete för honom som satt inne. Efter ett tag lade Micke på och ringde istället till en vän utanför klubben och njöt av att bara prata lite skit.
Samma vårdare som gav Micke SIM-kortet smugglade även in en liten påse kokain som någon i Blancos gäng hade levererat, hävdar Micke. I ensamhet drog han en lina i sin cell, men det kändes mest konstigt att sitta och kolla på teve påtänd. Efter ett tag gav han bort resten av pulvret till en medfånge.
Kokain var även anledningen till att anstaltsledningen blev oväntat medgörlig, om man får tro Micke. En anställd hade tidigare avslagit hans ansökan om att flyttas till anstaltens öppna paviljong, vilket i så fall skulle ha inneburit att han fått rätt till 144 timmars permission på en månad istället för 72.
På något sätt hade Micke fått reda på att den anställde kände en av medlemmarna i klubben. Och enligt samma källa skulle mannen och medlemmen ha träffats i USA, där de festat och tagit en del kokain ihop.
Efter avslaget bad Micke att få prata med mannen.
”När han kom sa jag bara att jag hade en hälsning från min klubbkamrat. Därefter tog det en timme, sen fick jag som jag ville”, påstår Micke.
Vi har i efterhand läst det aktuella omplaceringsbeslutet. I detta konstateras att Micke ”skött sig mycket väl”, att ”inga anmärkningar eller förseelser finns noterade” samt att han även ”fått goda referenser från kriminalvårdsanstalten Kumla”.46 Och trots att han tidigare konstaterats tillhöra en ”extrem MC-klubb” ansåg ledningen inte längre att det fanns skäl att behandla honom annorlunda än någon annan intagen.
Även i övrigt gavs Micke en ganska mild behandling. Anstaltsledningen gjorde undantag från den praxis som säger att Hells Angelsmedlemmar och dess anhängare aldrig ska få besöka klubbhusen under permission, utöver dagersättningen fick han extrapengar för att kunna åka fram och tillbaka till Göteborg och när Micke sa att han inte kunde hitta sin vinterjacka fick han bidrag till en ny.
Men den bästa presenten var en annan. Micke frigavs redan efter halva tiden, trots att huvudregeln säger att alla intagna måste avtjäna två tredjedelar av straffet. Till grund för beslutet låg bland annat ett brev där Micke lovade att skaffa arbete och bli en laglydig samhällsmedborgare.
Så här skrev han:
Om man sammanfattar allt lite kort så kan man säga att efter min frigivning skall jag bo i min lägenhet, börja jobba, betala mina skulder och umgås med mina systrar och deras barn som mycket som möjligt. Kriminaliteten lämnar jag bakom mig för att skaffa mig en trygg tillvaro och börja leva ett riktigt liv.47
Faktum var att Micke hade fått flera olika jobberbjudanden, åtminstone om man fick tro de firmor han refererade till. En av dessa var en liten bilverkstad på Hisingen som drevs av Mickes gode vän Stefan. Stefan garanterade i ett skriftligt intyg att Micke skulle få anställning som bilmekaniker och lagerman så fort han kom ut.
Att Stefan i själva verket själv väntade på att börja avtjäna ett treårigt fängelsestraff för grovt bedrägeri uppmärksammades inte av anstaltsledningen. I ett yttrande till Kriminalvårdsnämnden i Stockholm konstaterade ledningen tvärtom att jobblöftet skapade goda förutsättningar för Mickes återanpassning till samhället och att risken för återfall i grov brottslighet var låg. Kriminalvårdsnämnden godtog bedömningen och kortade ner den effektiva strafftiden från 20 till 15 månader.48
Micke var inte den ende som gavs en positiv särbehandling. Även Bengan, Tjompen, Daffe och Alex fick besked om att de skulle släppas ut efter halvtid.
”Det var helt otroligt, det tyckte till och med våra advokater. Vi kunde inte fatta att de var så naiva på Kriminalvården. Vårt brott var ju helt klart en form av organiserad brottslighet, ändå behandlade de oss som om vi var söndagsskolegossar.”
***
Under senare delen av strafftiden nåddes Micke av en obehaglig nyhet. En medlem i Helsingborgsavdelningen hade anmälts försvunnen av sina anhöriga och polisen hade inlett en mordutredning. Ett skäl till att polisen befarade det värsta var att mannen inte kommit till sin mors begravning.
Den försvunne medlemmen var Molle – en av de två som Micke hade sett slåss på festen i Malmö ett år tidigare. Medan Micke och de andra suttit fängslade hade Molle ofta varit ute på MC Swedens klubbgård. Micke skulle senare få höra att Molle, som var en kaxig och bufflig typ, hade retat upp många medlemmar. Bland annat eftersom han hade visat intresse för att ta över en strippklubb inne i Göteborg. Det hade i sig inte varit något problem, om inte en av MC Swedens medlemmar redan samarbetade med klubbens ägare.
Medlemmarna i MC Sweden var emellertid inte de enda som Molle fått ett infekterat förhållande till. Under arbetet med den här boken har vi, som enda journalister, tillåtits gå igenom polisens mordutredning. Tips och uppslag om alla möjliga fiender strömmade in till Skånepolisen. Bland de som påstods ha haft motiv att döda honom fanns jugoslaver i bilbranschen, kokainhandlare och ryssar som smugglade cigaretter.
Enligt ett av många underrättelseuppslag skulle Molle och andra ha åkt ut på Öresund med en av Molles snabbgående motorbåtar och hämtat stora mängder cigaretter från ett ryskt lastfartyg. Ryssarna skulle i efterhand ha känt sig lurade och kontaktat Hells Angels MC i Helsingborg. Klubbmedlemmarna skulle då ha förstått att Molle gått bakom ryggen på dem genom att inte ha betalat den överenskomna ”vinstskatten” till klubbkassan.
”HA löser detta praktiskt genom att de sätter ut Molle på gatan och att ryssarna tar hand om honom”, påstod tipsaren.49
Att Molle verkligen hade kommit på kant med sina egna var det ingen tvekan om. På kvällen den 24 februari 1999 hade Hells Angels MC i Helsingborg faxat ett meddelande till systerklubbarna, däribland MC Sweden i Göteborg, som berättade att Molle hade uteslutits i ”bad standing”.
Vid sidan av de oredovisade affärerna nämnde flera källor inom mc-miljön en annan tänkbar orsak. På en fest som arrangerats till den mördade Rebelssupportern Joakims minne två veckor innan uteslutningen skulle Molle ha varit kraftigt påtänd och agerat aggressivt. Bland annat skulle han ha kallat Möller för ”den fete jäveln”.50
När vi berättar detta för Micke säger han:
”Sånt gör man bara inte. Det kan absolut räcka för att medlemmarna i Helsingborg har bestämt sig för att ta bort honom.”
Men det fanns även tips som pekade mot Mickes egen klubb. Den 16 mars 1999 ringde en person till Rikskriminalen i Stockholm och hävdade att Molle blivit mördad i en lägenhet i Vasastan i Göteborg. Tipsaren påstod att MC Sweden utfört dådet på uppdrag av Hells Angels MC Helsingborg och att gärningsmännen tänt eld på lägenheten för att dölja spåren. Mordet skulle, enligt mannen, ha koppling till ett bråk på den tidigare nämnda strippklubben.
Tipsmottagaren tog noggranna anteckningar och skrev sedan följande om uppgiftslämnaren: ”Mansperson, ca 40 år, kraftig skånedialekt, lät trovärdig, pratade mycket fort, verkade insatt i MC-världens liv.”
Vad som hände sedan uppgifterna lämnats över till mordutredarna i Helsingborg är oklart. Micke säger dock att han tycker att tipset låter osannolikt.
”Det verkar befängt. Hade det varit sant hade jag absolut fått veta det. I mina öron låter det mer som ett villospår som någon lagt ut för att försöka leda bort misstankarna”, säger han efter att ha tänkt en stund.
När polisen gjorde valhänta försök att fråga Hells Angels-medlemmarna i Helsingborg vad som hänt med deras klubbkamrat skakade dessa bara på huvudet. För dem var Molle numera luft.
Även om Micke utgick från att helsingborgarna haft på fötterna om de verkligen dödat Molle fick försvinnandet honom att inse hur snabbt saker och ting kunde förändras.
”Många tror att den svåraste tiden är när man är hangaround och prospect. I själva verket är det ganska lätt, det är bara att göra som man blir tillsagd. Det är när man väl blivit fullvärdig som problemen kommer. Man måste vara ödmjuk, men ändå se till att ingen sätter sig på en. Molle insåg förmodligen inte den balansen”, säger Micke.
***
Den sista tiden av straffet avtjänade Micke på Tillbergaanstalten utanför Västerås. Här var säkerheten ännu lägre än på Mariefred. När han återvände från en permission kunde han utan problem vandra in i sin cell med en mobiltelefon i fickan.
Den 15 maj 1999 ringde Micke ett samtal som skulle få honom att bli sittande på sängen en lång stund. De hade blivit fullvärdiga! Han var fullvärdig! MC Sweden hade blivit Hells Angels MC Gothenburg.
Känslan var så stark att han började gråta. Det var nästan omöjligt att ta in att han, Micke, hade blivit en Hells Angel.
Efter en lång stund torkade han ögonen, lade undan mobilen och gick ut i korridoren. Där ropade Micke på en av medfångarna. Han och den andre gick in i cellen och Micke omfamnade honom hårt och länge.
Samma kväll ringde han Blanco.
”Han och några andra var mitt uppe i ett inbrott nånstans. ’Släpp det och åk ut på klubben och festa för mig också!’ sa jag. Det gjorde de.”
36 Göteborgs-Posten, 1997-02-28. ”Hells Angels snart i stan”, av Sarah Britz.
37 Göteborgs-Posten, 1997-06-23. ”Vems sida står du på?”, av Rasmus Andersson.
38 Tidningarnas Telegrambyrå, 1997-06-13. ”Expert: Sverige har unika möjligheter att krossa mc-gängen”, av Tomas Skoglund.
39 Tidningarnas Telegrambyrå, 1997-06-25. ”Stärkt nordiskt polissamarbete mot mc-brott”, av Annika B Anjou.
40 Rikskriminalpolisen, roteln för särskilda objekt. ”Lägesrapport kriminella mc-gäng jan–feb 1996”.
41 Hell’s Angel. Av Ralph Barger med Keith och Kent Zimmerman. Översättning av Per Jensen och Stefan Rohdin. Kulört kultur, 2000.
42 Göteborgs tingsrätt. Målnr B14048-98.
43 Ibid.
44 Hells Angels (2000). Av Yves Lavigne. Seal Books.
45 Göteborgs tingsrätt. Målnr B14048-98. FU-protokoll, sid 173.
46 Kriminalvården. KVA Mariefred. Sammandrag KLAS-registrering.
47 Kriminalvården. KVM Eskilstuna. KVA Mariefred. Bilaga till yttrande.
48 Kriminalvårdsnämnden. Diarienr: 10-172/1999. Beslut per 1999-03-29.
49 Skånepolisen. K23615-99. ”Spaningsuppslag i brottmål”, upprättat 1999-05-03.
50 Skånepolisen. K23615-99. ”Beträffande Blomgren, Ralph Morgan.” Handling upprättad 1999-04-20.